lördag 25 oktober 2014

Stark längtan efter självständighet skakar om

Ålands Framtid har äntligen lyft sig till att åter försöka göra verklig skillnad i åländsk politik. Senaste veckas seminarium med inbjudna gäster från högaktuella platser som t.ex. Katalonien var ett bra initiativ även om den klena uppslutningen säkert var en besvikelse. Trots flera intressanta föreläsare som bl.a. Högni Höydal från Färöarna var auditoriet inte ens halvfullt och vi var väl bara fem lagtingsledamöter som valde att prioritera tillfället i hård konkurrens med mycket annat.


Skottlands flagga
Även om skottarnas och katalanernas kamp för självständighet har rätt liten relevans för oss ålänningar - vi pratar ju här om nationer med 5 respektive sju miljoner invånare - så är det ändå intressant att ta del av deras politiska processer. Särskilt iögonfallande är hur vitt skilt London och Madrid behandlar sina respektive folkrörelser. London gav från början de skotska nationalisterna sin välsignelse medan regeringen i i Madrid fortsätter traditionen med att förneka katalanernas nationella identitet.

Kataloniens flagga
Vilken taktik är den bästa sett ur centralstatens synvinkel? Personligen är jag övertygad om att vi inom tio år ser ett självständigt Katalonien ta sina första stapplande steg medan London kan glädja sig över att skottarna stannat kvar inom familjen - om än med större rätt att reglera den egna vardagen. Det enda som kan förändra den brittiska situationen är att den engelska regeringen inte förmår uppfylla de löften som de tre ledande partiledarna gav utfästelse om dagarna för den skotska folkomröstningen.

London har alltså klokt nog valt ett demokratiskt handlande istället för att som Madrid både hota och försvåra strävandena till frigörelse. Spanien har förstås i motsats till andra EU-länder ett blodigt förflutet i o m att särskilt baskerna inte dragit sig för att ta till vapen och bomber i sin kamp för självständighet. Vad händer om katalanerna går sin egen väg? Faller Spanien sönder? Oavsett vilka farhågor som än styr den spanska statens taktik, börjar klockan klämta för en politik som mer påminner om Franco-regimens förtryck än om en modern EU-stat.

EU:s roll i allt detta? Så fort EU dras fram i frågor som är kopplade till medlemsländernas inre problem och konflikter, är det viktigt att komma ihåg att även om unionen formellt sett vilar på starka demokratiska principer så är ändå EU-kommissionen tandlös när det gäller att hålla ordning på de nationella regeringarna. Se bara hur Ungern tillåts rusta ner sin demokrati och till och med skyddas av starka högerkrafter inom unionen. Ändå tror jag att EU-medlemskapet bidrar till att Madrid undviker att med hjälp av militära medel stoppa den katalanska processen.

FN:s tidigare generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali förutspådde i slutet på förra seklet att världens flora av stater skulle fördubblas till ca. 400 inom en snar framtid. Alla inneboende spänningar inom enormt många av dagens stater, ger förstås en vink om att detta är möjligt. Men samtidigt ger de blodiga konflikterna i omvärlden oss ett krasst besked: det är inte med lag utan med blodspillan nya länder i regel kommer att födas. Vi kan bara hoppas att i alla fall EU-länderna ställer sig ovanför våldets väg.

tisdag 21 oktober 2014

Bra siffror för Centern!

De halvt ovetenskapliga pejlingarna som framför allt tidningen Nya Åland ägnar sig åt väcker både glädje och irritation bland alla oss som är inblandade i det åländska beslutsfattandet. Klart är dock att resultatet från pejlingarna påverkar atmosfären inom respektive parti, antingen i positiv eller negativ riktning. Ett jämfört med senaste val klart lyft i understödet bidrar till ökad tillförsikt om att den förda politiken är den rätta. Motsatta siffror nedåt känns alltid jobbigt men kan också fungera som en "kyrkstöt" om att nu behövs det en kraftansamling för att förändra bilden.

Det som framför allt påverkar opinionen är huruvida ett parti befinner sig i opposition eller sitter på ett regeringsansvar. Det sistnämnda påverkar oftast negativt i och med att med ansvaret följer alltid en mängd obekväma och direkt tuffa beslut om påverkar rätt många familjer. Särskilt i tider av ekonomisk nedgång är regeringsställning lika med sviktande understöd. För partierma i opposition är klimatet positivare i och med att det alltid går att markera avstånd från obekväma beslut.

För Åländsk Center brukar dessa begränsade valpejlingar visa rätt så dåliga siffror. Senaste veckas pejling gav ändå Centern över 20 procent eller knappt två procent under resultatet 2011. Således bra siffror för ett parti i regeringsposition! För vi kan inte sticka under stol med att det har varit en tuff period för den sittande regeringen. Sviktande inkomster i kombination med varierande syn på småföretagamdets speciella villkor, särskilt inom livsmedelsklustret, har satt sina tydliga spår i regerandet.

fredag 17 oktober 2014

Autonomin blev sin egen räddning!


Är självstyrelsen en tillgång eller nackdel för ålänningarna? Skribenten ”Ålänning sedan tolv generationer” ifrågasätter i Ålandstidningen 11/10 den praktiska nyttan av självstyrelsen och säger sig vilja återfå sin barndomstro på självstyrelsen. Det är svårt att avgöra om skribenten är medvetet provokativ enbart i syfte att skapa debatt eller faktiskt menar allvar med att vi ålänningar själva ska ta initiativet till att den unika och på folkrätten grundade autonomin skrotas. Samtidigt visar flera av frågeställningarna på att skribenten faktiskt funderat över Ålands framtida öde och därmed anser jag att vi beslutsfattare ska ta inlägget på allvar.

Att styra sig själv är alltid en utmaning. Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om en stat,
kommun eller som i Ålands fall en autonomi. Misstag förekommer och gör att medborgarna förfasar sig över den politiska hanteringen. Det viktiga är dock att demokratin fungerar och att de ansvariga ställs till svars – senast vid följande val. För Ålands del är fokuseringen på det politiska systemet exceptionellt stark via duktiga medier. En enorm tillgång för ett samhälle men ibland förstärks förstås det negativa i onödan och påverkar ålänningarnas tilltro till systemet.

 Vårt örike har alltid haft stora utmaningar framför sig och EU-inträdet har visat sig vara en vattendelare. Jag tror inte att den vanlige ålänningen fullt ut förstår vidden av EU-medlemskapet. Sedan snart 20 år tillbaka har våra politiker och tjänstemän tvingats hantera tre olika maktcentra: EU (bl.a. kommissionens jakt på vårjakt och snus), Finland (inte minst statsmaktens vägran att medverka till en fungerande autonomi) och Åland (vår egen vardag).

EU-förhandlingarna handlade bl.a. om att undvika ett öde motsvarande Gotlands, dvs. att våra kommunikationer skulle bli beroende av stora, årliga statliga subventioner med, trots detta, höga biljettpriser. Vi lyckades trygga taxfree-trafiken och därmed lägga grunden för dagens omfattande Ålandstrafik. Ifall vi misslyckats är det frågan om det varit början till slutet på självstyrelsen? Hade öriket klarat av den omställningen / chocken utan att ålänningen i gemen ifrågasatt nyttan av en egen samhällsapparat? Priset för taxfree-undantaget har i vissa fall varit betydande men det går inte alltid att äta kakan och ändå ha den kvar.

 Vad har vi alltså vunnit på självstyrelsen? För det första har vi ett unikt utbud av färjtrafik, till rimliga priser. EU och Finland vågade helt enkelt inte säga nej till de åländska kraven eftersom Åland i så fall kunnat stanna utanför unionen. För det andra ger denna trafik oss både arbetsplatser och kapital. Vi ska inte heller glömma att befolkningen fortsätter att växa. Att Finland vägrat att justera klumpsumman, trots att befolkningen ökat med över 4000 personer sedan 1993, visar åter på oviljan att ta ansvar för sin enda autonomi.

Bland kategorin ”vinster” hittar vi förstås det faktum att kravet på hembygdsrätt förhindrat Åland från att bli ett rent sommartillhåll för kapitalstarka köpare. T.ex. på tyska Sylt har ungdomen inte råd att stanna kvar på hemmaön utan tvingas bort pga. skyhöga markpriser. När det gäller näringsrätten är jag faktiskt benägen att hålla med skribenten. Instrumentet måste ses över i ett läge där det stoppar t.ex. rikssvenska etableringar medan de finska affärskedjorna lärt sig hur de formella hindren kan kringgås. Åland förfinskas alltså i onödan.

Oavsett allt detta är det viktigaste för mig att vi fortfarande har en stark uppslutning kring rätten till självbestämmande och att den åländska identiteten, trots ett välkommet inslag av mer än 80 olika nationaliteter, utgör grunden för vår gemenskap. Nu siktar hela det åländska partifältet fram mot jubileumsåret 2022 genom att arbeta för nästa generation av självstyrelse. Misslyckas vi inom ramen för den s.k. Ålandskommittén, bl.a. vad gäller svenska språkets framtid på Åland, är det dock fler än ”Ålänning sedan tolv generationer” som börjar tvivla på autonomins hållbarhet. Men inte heller då är det genom att skrota autonomin vi tar oss an morgondagen!

söndag 5 oktober 2014

Striden om obundnas partikassa

Under den gångna helgen har jag fått ett par undrande kommentar rörande den minst sagt pinsamma striden om Obunden Samlings partikassa eller de över 30 000 euro som den flyktande lagtingsgruppen tog med sig i samband med övergången till moderaterna.

Varför kommenterar inte ni andra striden?, fick jag mig till livs. Svaret är egentligen rätt enkelt: vi andra i lagtinget har inte med striden att göra och vill inte heller bli indragna. Det var kanske därför som lagtingets kanslikommission tidigare i år helt enkelt valde att returnera pengarna till de stridande parterna. Förmodligen bidrog en avgörande faktor till kommissionens beslut: det finns inget regelverk att luta sig mot i dylika fall och att uppfinna regler i efterhand kändes troligen som mindre lyckat.

Men efter senaste veckas besked om att Obundnas partistyrelse valt att polisanmäla sina forna kolleger, är det förstås lätt att i efterhand inse att det trots allt varit bättre om kanslikommissionen tagit sig makten att avgöra konflikten. Nu startar en pinsam rättslig prövning där det i slutändan kommer att handla om en enda sak: hade den fd. obundna lagtingsgruppen rätt att röra partikassan trots att de några dagar tidigare övergått i en annan lagtingsgrupp? Eller med andra ord: fanns det vid tidpunkten för överföringen en i juridisk mening existerande lagtingsgrupp som kunde utöva rättslig handling?

Oavsett utgången av den kommande rättsliga prövningen, kommer kampen om partikassan att kasta sina skuggor över åländsk politik långt in i framtiden. Det vittnar inte minst den snabba motreaktionen från moderaterna om: allt kan sluta i en motanmälan om falsk angivelse. Åländsk politik har haft sina mörka stunder under årens lopp. Den nu aktuella striden tillhör förmodligen en av de mest onödiga negativa inslagen.