lördag 28 februari 2015

Ålands viktigaste val hålls 19 april


Kandidaterna det står emellan. Vid dagens presskonferens med Åländsk Samling framkom tydligt att årets riksdagsval blir en kamp även inom den gemensamma listan. Både Mats Löfström och Elisabeth Nauclér gör anspråk på att bli ålänningarnas främsta ambassadör i Helsingfors. Cecilia Jansson och Sara Kemetter får sikta in sig på höstens lagtings- och kommunalval.

Några av läsarna av denna blogg höjer säkert ögonbrynen i förvåning över rubriken ovan. Nog är väl lagtingsvalet den 18 oktober ändå årets viktigaste val för oss ålänningar? På ett sätt stämmer dock sistnämnda påstående i och med att valet av nästa periods självstyrelse-politiker förstås har stor betydelse för vår särställning och framgång. Men å andra sidan är det ingen risk att ett enskilt lagtingsval medför några större förändringar eftersom det finns en sorts inbyggd "garanti" om att minst hälften av ledamöterna i det sittande parlamentet får förnyat förtroende. Därmed finns det också kontinuitet med åtföljande trygghet om att det nyvalda parlamentet har det samlade kunnande som krävs för att leda örikets utveckling.

Valet av Ålands representant i Finlands riksdag är till alla delar ett personval samtidigt som uppdragets framgång beror uteslutande på ålänningens egen förmåga att hantera den politiska vardagen i maktens korridorer. Vid Åländsk Samlings presskonferens tidigare idag underströk jag i egenskap av Centerledare att det faktum att ingen partiledare återfinns bland kandidaterna på inget sätt betyder att vi skulle betrakta riksdagsuppdraget som mindre värt eller vara av underordnad betydelse. Tvärtom är det av största betydelse att vi ålänningar har rätt person i händelsernas centrum - även i frågor som egentligen hör till det egna parlamentets behörighet. Därmed är riksdagsvalet trots allt det viktigaste valet i och med att vi inte har råd att välja fel!

Det är därför jag och många med mig tycker att det är glädjande att årets riksdagsval blir ett riktigt val på så sätt att den sittande ledamoten har en utmanare värd namnet och det till och med på samma lista. Mats Löfström har efter sin tid som centeraktiv på hemmaplan hunnit skaffa sig en gedigen erfarenhet av både Helsingfors och Bryssel. Dessutom besitter Mats ett nätverk av personliga kontakter som gör oss andra aktiva gröna av avund. Det räcker att nämna Annie Lööf och Olli Rehn och alla som är intresserade av politik vet att det inte är någon dålig draghjälp Mats Löfström får i slutet på sin kampanj. 

Mats Löfström har trots sina arbetsuppgifter, först i Helsingfors och nu i Bryssel, sett till att hålla täta kontakter hem till Åland utöver de täta familjebesöken och semestrarna på hemmaplan. Mats har genom åren även varit en flitig gäst på Centermöten och ofta medverkat som talare. Men allt detta tycks inte tillfredsställa de åländska socialdemokraterna. I insändare kritiseras Löfström för bristande koppling till Åland och för bristande kunskap om åländska frågor! Förhoppningsvis ett av de mer bisarra inläggen i årets valdebatt eftersom ålänningarna i allmänhet uppmuntras till att skaffa sig erfarenhet utanför Åland för att senare i livet kunna bidra till hembygdens utveckling.



onsdag 25 februari 2015

Snart slut på den grekiska tragedin

Efter många om och men förefaller det i skrivande stund som om Grekland får sin respit och därmed kan få ännu ett nödlån om sju miljarder euro från externa instanser. Därmed skjuts det oundvikliga, dvs. att Grekland tvingas lämna euro-zonen, fram ytterligare ett antal månader (Grexit). Tysklands och Frankrikes storbanker skulle inte längre drabbas lika hårt som när den grekiska krisen exploderade i famnen på en sovande EU-kommission. Därmed har Merkel & Co uppnått det viktigaste målet på kort sikt: att den grekiska tragedin inte tvingar bl.a. de vårdslösa tyska kreditgivarna på knä. För ett är säkert: nödpaketet på 240 miljarder till Aten har i lika hög grad handlat om att hålla krisen borta från de egna knutarna i Bonn och Paris som att få den grekiska ekonomin på fötter igen.

Det bästa för alla inklusive grekerna själva skulle givetvis ha varit att landet fått lämna euro-samarbetet redan 2010. De tyska bankirerna hade förstås slitet sina hår men samtidigt hade hundratals miljarder från de europeiska skattebetalarnas fickor sparats och Grekland gått i konkurs. Erfarenheterna inte minst från Argentinas återkommande konkurser visar att grekerna därmed skulle ha fått en reell chans att börja om med nya, hederligare politiker  och med en ny valuta. Inte mycket värd men Grekland skulle ha fått uppleva en turismboom som hjälpt till att få hjulen att börja rulla.

Mitt scenario om att Grekland oavsett nödpaketets storlek snart lämnar euro-zonen, beror på en enda faktor: att landet aldrig kommer att mäkta med en skuldbörda som sakta närmare sig det dubbla av den egna bruttonationalprodukten. Vad hjälper det att grekerna kan visa upp stora primära budgetöverskott i ett läge där ränteskulden på sista raden omintetgör resultatet av alla ansträngningar och allt lidande bland det grekiska folket? Scenariot utgår också från ett annat faktum: att de övriga euro-länderna aldrig kommer att gå med på att efterskänka minst 150 miljarderna av den grekiska skulden.  

Nej, den grekiska tragedin kommer snart till ett första slut. Ett s.k. Grexit kommer förstås att skaka om euro-zonen men är ändå oändligt mycket bättre än att landet drabbas av inre oroligheter och att de allt mer desperata Syriza-politikerna sätter sig i famnen på Putins Ryssland.