måndag 28 november 2016

Svenska språket under fortsatt tryck

I dagens åländska tidningar 28.11.2016 hade jag nedanstående debattinlägg. Tanken är att jag i flera inlägg ska beskriva den ytterst utmanande situation Åland ställts inför. Texten nedan behandlar det som kan kallas för startskottet på SOTE: en reform som begränsar s.k. full jourservice till fem utvalda centralsjukhus. För österbottningar med svenska som modersmål ytterst beklaglig reform så här långt eftersom Vasa centralsjukhus föreslås ställas utanför kretsen av sjukhus med komplett jourservice. Absurt med tanke på Finlands grundlag § 122 men i ett land där ett parti avser att vinna nästa val genom att bekämpa svenska språkets ställning, ett ytterst påtagligt hot.

Jourreform avgörande för svenskans framtid

Finlands regering står i beråd att avlåta ett massivt lagpaket som i grunden även kommer att påverka autonoma Åland.  Förvaltningsreformen SOTE hotar bl.a. att radera den redan i sig begränsade skattebehörighet lagtinget har idag. Frågan många ålänningar ställer sig är hur det ens är möjligt att regeringen Sipilä planerar något som vore lika med en torped in i den åländska självstyrelseskutan. Svaret är att med största sannolikhet har Åland (än en gång) dykt upp till ytan i ett läge där det redan är för sent att ändra kursen.  

Har då regeringen Sipilä juridiska möjligheter att genomföra SOTE trots konsekvenserna för bl.a. Åland? Svaret på den frågan är att ifall majoriteten i grundlagsutskottet i Finlands riksdag anser att reformen är okay så blir den verklighet. Visserligen kan bl.a. vi ålänningar ställa till en hel del bekymmer men med ett undantag är det åtgärder som träder till först när riksdagen klubbat igenom reformen.  Detta eftersom en fråga först ska slutbehandlas inom ett land innan det överhuvudtaget är möjligt att aktivera sig på den internationella nivån. Undantaget är Sverige som på basen av Ålandsöverenskommelsen från 1921 har en folkrättslig grund att agera utifrån. Politiskt sett dock en oerhört känslig fråga.

Därmed är det grundlagsutskottet somi praktiken åter håller bilan i sin hand över vårt örike. Det räcker med en titt i backspegeln för att förstå att vi har anledning till oro. I samband med den s.k. lotterikonflikten 2001 struntade utskottet i Ålands självstyrelselag. Sedan dess har utskottet därtill ”politiserats” i den meningen att politiken väger tyngre än grundlagen.  Faktum är att utskottet i detta nu behandlar ett lagförslag vars behandling avgör svenskans framtid i Finland. Jourreformen testar verkligen utskottets inställning till svenskans ställning. Sipilä-regeringen vill nämligen slopa Vasa centralsjukhus jourstatus och i ett slag göra hundratusen svenskspråkiga beroende av sjukvård på finska i Seinäjoki.

Förslaget strider på alla sätt mot grundlagens paragraf 122 och kravet på att de svenskspråkigas behov ska tillgodoses på lika grunder som de finskspråkigas. Så sent som 2010 gick ett motsvarande förslag på pumpen då 6.300 svenskspråkiga skulle överföras till enspråkigt finska landskap genom att avskilja Karleby stad från övriga Österbotten. Här kom Svenska Finlands Folkting att spela en avgörande roll i motståndet och tog till sin hjälp både tunga jurister och justitiekanslern. Finansministeriet tvingades retirera efter att den tidigare ”glömda” språkkonsekvensbedömningen påvisade att lagkraven nonchalerats.


Sex år efter Karleby-fallet är det alltså dags igen. Grundlagen är den samma men grundlagsutskottet innehåller idag sannfinländare, ett parti vars främsta ambition tycks vara att försämra svenskans ställning. Jourreformen avgör om Finland fortsätter som en rättsstat på det språkliga området. För oss på Åland ger resultatet samtidigt en vink om hur det blir med den kommande behandlingen av SOTE-reformen. Kommer politiken än en gång att besegra juridiken?

lördag 19 november 2016

Påhopp under misstroendedebatten


Fredagens misstroendedebatt i lagtinget innehöll ett märkligt påhopp på Centerns Roger Nordlund, i praktiken den som såg till att dåvarande LR 2015 kunde föra drömmen om en kommunal socialtjänst (KST) i hamn.
Liberalernas Ingrid Johansson sågade i ett gruppanförande både KST-lagen och Centerns insatser. Lagen betecknade Johansson som ett ”rådd” och anspelade även på att Centern är skyldig till svårigheterna att förverkliga lagen.

Påhoppet på Roger Nordlund fick mig att ta till orda och replikera att Ingrid Johansson som relativt ny i politiken borde akta sig för att så  pass kategoriskt ifrågasätta andra politikers insatser. Särskilt i KST-frågan då Roger Nordlund mer eller mindre tvingades att ta hand om KST-frågan i ett läge där de annars självklara ministrarna inte kunde eller ville ta på sig ansvaret.

Visserligen är ju otack världens lön men det måste ändå finnas gränser för kritik även av andra politiker. KST-lagen var givetvis en kompromiss mellan flera olika intressen men var regeringen Gunells produkt, inte Nordlunds eller Centerns privata. Nu kritiserade faktiskt Ingrid Johansson i första hand det förra lantrådet Gunell för bristande ledarskap!

Min svarsreplik fick Ingrid Johansson att än en gång ta till ”kvinnokortet” och anklaga mig för härskarteknik. Ifall Johansson vill bli tagen på allvar så måste hon våga stå för sina åsikter och inte skylla på sin ålder eller kön. Lagtinget innehåller idag många starka kvinnor och förutom Ingrid Johansson förefaller även de kvinnliga ledamöterna inse att som man ropar får man svar. Undertecknad accepterar inte osakliga påhopp, oavsett om dessa görs av män eller kvinnor.

Sedan finns det anledning att ånyo konstatera att regeringsleden fortsätter att bedriva ett dubbelspel ifråga om KST. Å ena sidan arbetas det intensivt med att förverkliga de s.k. socialvårdsområden som KST-lagen förutsätter med dead-line i oktober nästa år. Å andra sidan arbetar regeringsblockets representanter i ord och handling mot samma reform. Givetvis ett effektivt men ack så förkastligt sätt att sätta krokben för kommunernas ambitioner att leva upp till KST-lagens ambitioner.


söndag 13 november 2016

Fortsatt strul med socialförsäkringen

Under hösten berättade min dotter Elsa om de problem hennes kompisar upplevt i samband  med olika former av försäkringsstrul på utlandsresor. För en dryg vecka sedan fick jag svar på min fråga till landskapsregeringen om vad LR tänker göra för att säkerställa att åländska studerandena i bl.a. Sverige har sin socialförsäkring i skick. Följande finns att läsa på AMS i sig utmärkta sidor på nätet (www.ams.ax/studerande/studera-sverige);

”Information från FPA Åland: Då du flyttar utomlands för att studera så påverkar det din socialförsäkring. Genom din socialförsäkring kan du ha rätt till olika ersättningar, till exempel ersättning för tandvård eller rätt till sjukdagpenning. Det är därför viktigt att du ansöker om att få ha kvar din socialförsäkring i Finland när du flyttar utomlands för att studera. Det sker inte automatiskt och det finns en tidsgräns för när din ansökan senast ska vara hos FPA. Det är mycket viktigt att du lämnar in din ansökan senast inom ett år efter att du flyttat.”

Det är tyvärr alltså så att en del åländska ungdomar missat att göra nämnda anmälan till FPA i Mariehamn (och kanske även låtit bli att registrera sig hos Försäkringskassan på studieorten). Ifall olyckan är framme t.ex. vid en resa utomlands, uppstår en komplicerad situation eftersom försäkringsbolagen i regel kräver att den grundläggande socialförsäkringen ska vara i skick för att det ska bli fråga om utbetalning av ersättningar via en privat försäkring.
Jag ber alla föräldrar, som har sina ungdomar på studier utomlands, att prata om detta och därmed försöka rätta till saken medan tid är.

Vid LR:s svar 7/11 lovade skolminister Tony Asumaa att AMS kommer att återuppta servicen att i samband med meddelande om studiestöd också ha med information om hur det sociala skyddet ska hanteras.
Jag har även förstått att t.ex. Alandia-Bolagen i samband med tecknande av privata försäkringar, uppmärksammar våra ungdomar om vikten av att socialförsäkringen hänger med även efter påbörjade studier utomlands.
Tillsammans kan vi se till att våra ungdomar har det skydd de behöver!

lördag 12 november 2016

Åland bidrar till kollektiv säkerhet

Öriket Åland har en ytterst speciell internationell ställning. Långt ifrån alla ålänningar inser vilken unik bas hela deras samhälle vilar på. Men tyvärr finns det även en helt ny generation finska politiker och tjänstemän som inte (ännu) förstått eller vill ta till sig bakgrunden till varför Åland har s.k. politisk autonomi och samtidigt är fredat från militär aktivitet. Särskilt den sistnämnda statusen bestående av demilitarisering (förbud mot t.ex. väpnade styrkor och befästningar) och neutralitet (förbud mot krigshandlingar) ifrågasätts med jämna mellanrum av forskare och militärer. I slutet på oktober i år skrev jag följande debattinlägg till tidningarna:

Åland bidrar till kollektiv säkerhet
"Historien upprepar sig! När den nuvarande självstyrelselagen processades för ca 25 år sedan utsattes Ålands demilitariserade och neutraliserade status för både verbala och fysiska provokationer. Åland utpekades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem och en läsning av t.ex. dåvarande presidenten Mauno Koivistos memoarer ger belägg för att det åländska vaktslåendet av status quo gav upphov till negativa reaktioner i Helsingfors. Det är förstås omöjligt att bedöma i vilken mån uppståndelsen kring Ålands status påverkade revisonen av självstyrelselagen i fel riktning. Klart är dock att den åländska talmanstrion fick ett överraskande nej på sin begäran om att få diskutera bl.a. det framtida ekonomiska systemet med presidenten. Kanske en liten vink om hur sårad människan Koivisto kände sig inför det starka åländska motståndet.
Ändå skiljer sig historien och de nu pågående attackerna på Ålands status åt på ett slående sätt. Medan det under 1980- och 1990-talen handlade främst om militära provokationer i form av uttalanden och aggressiva kanonbåtsbesök, kommer dagens kritik från politiker och forskare. Det är direkt uppseendeväckande att det är Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som bidrar till osäkerheten om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön genom att framhålla öriket som ett ”militärt vakuum”. Forskare fyller på med att ”ålänningarna lever i en fantasivärld” och att nuvarande ordning är rena ”vansinnet”. Förhoppningsvis leder presidentens och statsministerns tydliga besked om att ingen omvärdering av Ålands status är aktuell till att lugnet återställs. Eller får vi till följd av sannfinländarnas ras i opinionssiffrorna lov att acceptera mera Ålands-kritik?
Låt mig passa på att berömma det sätt som självstyrelsens företrädare inklusive riksdagsledamoten hanterat den nygamla kritiken på. Politiska veteranen Roger Jansson har dessutom via Facebook på ett föredömligt sätt redogjort för hur begreppet neutralisering ska tolkas och forskaren Sia S Åkermark har tagit tillfället i akt att via HBL och Helsingin Sanomat placera in Ålands status i ett globalt sammanhang. Lysande text och än en gång kan vi citera det gamla ordspråket om att inget ont som inte har något gott med sig!
Det finns bara några få saker som återstår att tillägga till den förda debatten. För det första förvånar det mig att Finland inte i högre grad ser Ålands folkrättsliga status som ytterligare en säkerhetspolitisk garanti vid sidan av den kollektiva säkerhet som följer av FN-stadgan och Lissabon-fördragets klausul om ömsesidigt stöd ifall en EU-stat utsätts för ett väpnat angrepp. Genom 1921 års Ålandskonvention har nämligen (minst) nio stater förbundit sig till att vid behov skynda sig till Finlands hjälp ifall Åland utsätts för ett militärt angrepp. Finlands kollektiva säkerhet förstärks alltså via Ålands status!
För det andra är Ålands folkrättsliga status idag av sådan dignitet att hela världen är förpliktigad att respektera denna unika regim. Ålandskonventionens stadgande om att statusen ska bestå oavsett vad som händer i Östersjön i framtiden, har under årens lopp förstärkts av att Ålands internationella ställning bekräftats bl.a. i samband med EU-inträdet 1995."

Det finns all anledning att återkomma till frågan om Ålands status inom en nära framtid. När det starka krafter rör på sig för att förändra själva grunden för Ålands ställning, finns det goda skäl att vi ser om vårt hus.


torsdag 10 november 2016

När rådgivarna tar över makten

Det osannolika har än en gång hänt: den politiska novisen Donald Trump har genom att häckla, håna och förolämpa allt och alla tagit sig fram till posten som ledare av världens enda supermakt. Hur är det möjligt att en översittare, rättshaverist och rasist lyckas besegra det egna partiets utmanare? Hur är det möjligt att en man, som inte ens vet vad en grundlag innebär, vinner folkets förtroende i högre grad än den mest kvalificerade presidentkandidat som USA någonsin haft?


Ja, frågorna är många efter onsdagsmorgonens chockvåg. Efter att ha varit det på förhand mest debatterade valet någonsin världen över, kommer valets utgång att göra valet till det mest analyserade valet någonsin. Så pass viktig är den amerikanska presidentposten att hundratusentals forskare, journalister och politiker nu ägnar sin tid åt att försöka förstå den trumpska revolutionen. Det hjälper föga att Hillary Clinton lyckades få flest röster totalt sett.

Det är ett i grunden splittrat samhälle som nu förbereder sig för fyra år av Donald Trump. Politiskt har demokrater och republikaner aldrig stått längre ifrån varandra och nu kommer det sistnämnda partiet att kontrollera presidentmakten, kongressens båda kamrar och inom kort även högsta domstolen. Tala om envälde i en situation där en majoritet av väljarna ändå ansåg att Clinton borde leda världens mäktigaste nation.

USA är ett märkligt land och med 50 delstater och över 300 miljoner människor omöjligt att förstå sig på. Landet uppvisar både inkomst- och värderingsklyftor som får en nordbo att ta sig för pannan. Ändå väljer det fattiga och vita Amerika till sin president en person som anlitat svart arbetskraft, lurat entreprenörer (3000 rättsprocesser - hittills!) och som inte betalat skatt på tiotals år. Allt detta har ju varit till nackdel för just den väljarskara som nu fört Trump till Vita Huset. Var finns logiken?

Många har redan hunnit betona att Donald Trump inte kommer att kunna ställa till det eftersom presidenten trots allt är beroende av kongressen. Till viss del stämmer detta påstående men det gäller bara ifråga om inrikespolitiska angelägenheter inklusive statsbudgeten. På den utrikespolitiska arenan har dock presidenten ett betydligt större handlingsutrymme och här finns det desto större anledning till oro. I alla fall om Trump tänker försöka infria några av sina besynnerliga vallöften.

Efter Brexit och den trumpska revolutionen har världens alla populister all anledning att vädra morgonluft. En majoritet av befolkningen värdesätter inte kunskap och erfarenhet utan föredrar enkla budskap med löften om en snabb och positiv förändring. Det är svårt att rangordna t.ex. Donald Trumps vidlyftiga utfästelser men till de mest bisarra hör löftena om 25 miljoner nya jobb och en mur mot Mexiko, som grannlandet dessutom förväntas betala. Jobblöftet ska dessutom ses i ljuset av en arbetslöshet  om 4,7 %. Imponerade siffra jämfört med de flesta av den fria världens länder.

Förhoppningsvis kommer ändå den nordiska politikdebatten att inte hämta alltför mycket influenser från löftescirkusen i USA och England. För efter alla löften kommer en vardag där väljarna förr eller senare vill se konkreta resultat av den utlovade politiken. Vad som händer efter fyra år med Trump och uteblivna resultat är det förstås omöjligt att förutspå. Jag tillhör dem som tror att USAs tid som stormakt snart är över pga. alla interna slitningar och skuldsättning. Den trumpska hatretoriken hotar att släppa loss än starkare mörka krafter och det i ett läge där polisen redan skjuter först och frågar sen i mötet med den icke-vita befolkningen.

Det återstår att se om Donald Trump har intresse av att verkligen arbeta så hårt som presidentämbetet egentligen kräver. Troligen får vi se en ny Reagan som satsar mer på svulstiga repliker än låter invecklade frågor förstöra nattsömnen. Utan tvivel kommer rådgivarna att spela en avgörande roll fyra år framåt. Väljer Trump rätt skara omkring sig kommer maskineriet att rulla oavsett vad presidenten ägnar sig åt. Alltid finns något att trösta sig med när det är som mörkast!