torsdag 29 december 2016

Presidenten klarade inte trycket

Finlands president Sauli Niinistö (saml) vågade inte "göra en halonen" utan stadfäste tidigare idag (29.12.2016)  lagstiftningen som gör helfinska centralsjukhuset i Seinäjoki till joursjukhus även för de drygt 90.000 svenskspråkiga österbottningarna. Presidenten valde således att förbigå högsta domstolen (HD) trots att flera tunga statsrättsexperter varnat för att jourreformen strider mot grundlagens krav på likabehandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen.

Istället för att agera med stöd av samma grundlag, fogade Sauli Niinistö en kommentar till protokollet:
"I detta fall innebär det enligt min uppfattning att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det vid överförandet råder säkerhet om att patienterna får dessa tjänster på finska eller svenska enligt eget val," 

Markeringen är intressant men saknar förstås direkt juridisk påföljd. Tydligt är att presidenten tagit intryck av den omfattande kritiken och oron men valde en form av kompromiss som överför ansvaret för reformens språkliga konsekvenser tillbaka på Sipilä-regeringen.

En kritisk analys säger mig att presidenten "fegade ur". Ett utlåtande från HD hade inte varit för mycket begärt med tanke på att det trots allt handlar om tolkning av de medborgerliga grundrättigheterna. En mindre kritisk analys är att Niinistö (istället för att äventyra maktbalansen president- riksdag) valde att sätta maximal press på förverkligandet av jourreformen. 

Plötsligt är därmed justitiekanslern Jonkka i blickfånget igen, bara någon vecka efter att han själv i ovanligt hårda ordalag kritiserat Siplilä-regeringen för bristande lagberedning. Kommer JK denna gång att ha styrkan att förhindra att förordningar, som inte svarar upp mot presidentens randanmärking ovan, träder ikraft? 

Om jag tar på mig den kritiska hatten igen kan jag konstatera att
- justitiekanslern (trots protester i efterhand)
- grundlagsutskottet (genom att undvika stridsfrågans kärna) och
- presidenten ( i o m dagens stadfästelse av lagen)
alla undvikit att på ett maximalt sätt stå upp för svenska språket i samband med jourreformens hantering.

Resultatet av den politiska processen är att sjukhusledningen i Seinäjoki ställs inför en rätt så hopplös uppgift: att i snabba ryck ordna en svenskspråkig klientmiljö värd namnet. En sak är i alla fall säker: de klienter som förs till Seinäjoki för vård kommer inte själva att orka med att kräva vård på svenska. Därför blir de insatser Svenska Folkpartiet m.fl. än en gång avgörande för hur experimentet med grundlagen slutar i vardagen.


onsdag 28 december 2016

Turkiet den nygamla spelbrickan

När 2016 går mot sitt slut finns det anledning att börja blicka fram mot det nya året. Jag vill redan nu påstå att 2017 blir den Stora Brytningens Tid, året då världen skakas i grunden men samtidigt tar sats inför morgondagen. Vi lämnar nämligen 2016 i en tid präglad av både militär, politisk och ekonomisk oro. Även i modern tid har människan ägnat sig åt att bekämpa andra, både inom och utanför statsgränserna. Det nya med 2016 är att de militära stormakterna är på väg att omdefiniera både sin egen och andras position i världspolitiken. Likasinnade auktoritära krafter såsom Rysslands och Turkiets presidenter söker sig allt närmare varandra.

Frågan är om den traditionella västvärlden kommer att få betala ett högt pris för att Turkiet nobbades som medlem i EU. Rädslan för 80 miljoner turkar med en brokig historia bakom sig, gav landet aldrig en riktig chans att kvalificera sig för EU. Sedan den dag då det stod klart att EU förblir en hägring, har den forna stormakten tagit en massa steg i fel riktning. Både för EU och NATO är Turkiet en bokstavlig krutdurk. För EU handlar det åter om hotet om än mer flyktingar i ett läge där bl.a. Tysklands redan sviktar politiskt efter den senaste vågen av desperata människor. För NATO och i synnerhet USA är Turkiets kurs mot Moskva och Putin en direkt mardröm. Efter Turkiets färska påståenden om att USA stöder Islamska Staten är brytningen mer eller mindre ett faktum.

Jag tar Turkiet som ett exempel på den förändring som äger rum jorden över. Ingenting är längre givet och med ett USA under ledning av en dokusåpastjärna är inte ens de mest etablerade föreställningarna förskonade. I ett läge där alla, som tror på demokrati och rättvisa, helst hade förlitat sig på ett stabilt USA, ska vi nu förlita oss på ett ledarskap som saknar såväl politisk som global erfarenhet. För Europas skull kan jag bara hoppas att Angela Merkel klarar av det kommande tyska valet. Vem kunde väl tro att vi sextio år efter andra världskrigets slut, ser Nazi-Tysklands ättlingar som hoppet i en annars kaotisk tillvaro?



tisdag 27 december 2016

Visionen som snabbt gick förlorad

Efter snart 100 år av egen självständighet och en nästan lika lång tid av att fungera som en rättsstat med en politisk autonomi inom samma gränser, bör Finland vara moget för ett mer flexibelt system i relationerna med autonoma Åland. Därmed kan vi sikta på ett systemskifte där decennier av juridiska tvister ersätts med politisk dialog, alltså ett system där vardagen hanteras utgående från diskussioner istället för att präglas av kraftmätning via domstol.

Så kan jag väl bäst  sammanfatta våra samlade förhoppningar då den pågående processen med att skapa en ny självstyrelselag för Åland startade på åländsk botten för drygt sju år sedan. Visserligen startade inte processen på bästa sätt eftersom en intern finsk arbetsgrupp kom med slutsatser som till vissa delar var absurda. Men ändå fanns det en viss optimism oitpp devisen "mer dialog - mindre juridik". Inte så mycket beroende på Ålandskommitténs eget arbete utan utgående från olika parallella processer som bekräftar att bl a de finska ministerierna alltför ofta vägrar att ta till sig argument som vi från åländsk sida inte kan backa upp med tydlig juridisk argumentation.

På kort tid har finansministeriet (som vanligt) fått stopp på löftet om justerad klumpsumma till Åland, arbets- och näringsministeriet till och med lyckats få Sipilä-regeringen att, trots förekomsten av en särskild lag, gå med på att slopa stödet till åländsk vindkraft och jord- och skogsbruksministeriet agerat så att Åland inom loppet av några veckor tvingats vända sig till högsta domstolen två gånger för att begära respekt för Ålands självstyrelselag. Trenden är alltså tydlig i Helsingfors; åländska önskemål ska avslås om det bara finns minsta orsak att ifrågasätta motiven för att Finland ska agera till förmån för ålänningarna.

Det är bara att beklaga att den åländska regeringen gång på gång misslyckas i sin förhandling med Helsingfors. Tydligt är att den åländska ministären även i externpolitiska frågor väger alltför lätt i det politiska umgänget. Misslyckas Sjögren-regeringen även ifråga om den finska Sote-reformen finns det all orsak att kräva en samlingsregering för att säkerställa att självstyrelsen inte slaktas än mer under den resterande delen av mandattiden.


onsdag 21 december 2016

Juridiken som politiskt redskap


Frågan om när jäv föreligger i offentlig verksamhet kommer alltid att vara en knepig fråga. Till och med för domstolarna är jävsbegreppet oerhört svårtolkat eftersom det sist och slutligen handlar om tolkning av lag mot en faktisk situation. Jäv baserat på personlig vinning eller släktskap är dock oftast  lätta att hantera jämfört med alla de fall inom gråzonen av oklar beröring med ett visst ärende. Sedan är jäv för alla utom ledamöterna i kommunernas fullmäktigen betydligt strängare eftersom de förstnämnda förtroendevalda jämställs med tjänstemän ifråga om ställning och ansvar.

Ibland anmäler förtroendevalda jäv för att inte behöva ta ansvar. Ibland kan ett påstående om att jäv föreligger användas som ett sätt att påverka utgången av ett beslut genom att helt enkelt "jäva ut" en förtroendevald. Manövern får ju inte avsedd effekt om en ledamot har möjlighet att snabbt kalla in en ersättare. Misslyckas den jävige att hitta en ersättare så har juridiken använts som ett politiskt redskap  och inte som ett sätt att säkerställa opartiskhet i beslutsfattandet.

Att jäv är svårt att hantera i vardagen bevisas väl av att den finske statsministern Sipilä - utöver allting annat - som bäst anklagas för jäv i samband med statliga intressen kopplade till gruvindustrin. Inte heller de åländska ministrarna klarar alla gånger av balansgången. I samband med Jomala-fullmäktiges beslut om kommunalt stöd till återuppbyggnaden av ungdomslokalen Frideborg jävades Gyrid Högman ( C ) på initiativ av ministrarna Mika Nordberg och Wille Valve. Jävet saknar laga grund.

Ända sedan jag 2005 skrev en handbok om jäv har jag årligen ställts inför ett betydande antal frågor om huruvida jäv föreligger. I ljuset av en rad aktuella fall finns det skäl för mig att revidera texten. Redan till följd av att Åland 2008 fick en ny förvaltningslag med jävsregler för alla i offentlig verksamhet - förutom just kommunfullmäktigena - finns det anledning att modernisera handboken. Ett nyårslöfte inför 2017!

tisdag 20 december 2016

Presidenten och svenska språket

Svenska språket förlorade första ronden i kampen om fortsatt heltäckande jour vid Vasa Centralsjukhus. Efter flera heta duster i grundlagsutskottet, social- och hälsovårdsutskottet samt till sist i en omröstning i plenum, segrade Sipilä-regeringens förslag om att helfinska Seinäjoki ska ta hand om servicen även för den svenskspråkiga befolkningen. Ett horribelt upplägg eftersom det i praktiken är omöjligt för sjukhuset i Seinäjoki att säkerställa att de svenskspråkiga som överförs från Vasa kan använda sitt eget språk. Detta även om viljan därtill skulle vara oerhört stark.

Riksdagsmajoritetens beslut att köra över de svenskspråkiga och därmed grundlagens krav på likvärdig behandling, har väckt en aldrig tidigare skådad ilska bland finlandssvenskarna.  Ilskan var redan stor efter avslöjandena om att grundlagutskottet getts felaktigt beslutsunderlag samtidigt som Sipilä-regeringens projektledare medgett att Vasa som fortsatt fullskaligt joursjukhus var fullt möjligt med tanke på kostnaderna.

I helgen kom sedan den finske justitiekanslern Jaakko Jonkka med det sensationella beskedet att han ofta berövas sin lagenliga rätt och möjlighet att kontrollera att regeringens produkter håller måttet i förhållande till grundlagen. JK till och med antyder att Siplilä-regeringen medvetet försöker kringgå kravet på att grundlagsutskottet ska pröva lagförslag i ljuset av grundlagens bestämmelser.
Även om JK Jonkka efteråt försökt dämpa sin kritik med att det funnits samma problem under andra regeringar, kommer hans anklagelser vid en tidpunkt när president Sauli Niinistö som bäst överväger hur han ska hantera jourreformen. 

Utan tvivel kommer JK:s inhopp i debatten att öka trycket på presidenten att utnyttja sin rätt att åtminstone tillfälligt stoppa lagförslaget genom att be högsta domstolen som ett utlåtande. Men även om presidenten får HD:s  stöd i ryggen om att de språkliga rättigheterna åsidosatts, kan riksdagen välja att köra på som tidigare. Presidenten har alltså enbart s.k. suspensiv vetorätt.

Det är ytterst ovanligt att presidenten väljer att ta strid med riksdagen. Den s.k. lotterikonflikten mellan Åland och Finland 2001 har gått till historien som ett av de mest bisarra inslagen i örikets långvariga och emellanåt haltande umgänge med finska statsmakten. President Tarja Halonen vägrade, uppbackad av HD, att tillåta ett åsidosättande av Ålands särställning. Riksdagen tvingades backa men svarade med att ifrågasätta HD:s roll som den instans som har rätt att tolka Ålands självstyrelselag.


Till sist är det på sin plats för undertecknad att backa en del från tidigare kritik av JK-ämbetet. I en debattartikel uttryckte jag min stora förvåning över att just JK låter grundlagsvidriga förslag passera genom kontrollen. Genom sitt offentliggörande av sin starka kritik av Sipilä-regeringen har JK indirekt sett till att inför jourreformens andra rond backa upp kraven på fortsatt språklig likvärdighet. För nu väntar nästa spännande akt i detta drama: vågar och vill president och HD ifrågasätta riksdagens auktoritet? 

fredag 16 december 2016

På väg mot den politiska sandlådan

Vi lever i märkliga tider både på och utanför Åland. Överallt tycks det normala pressas av nya och radikala krafter. Utgången av presidentvalet i USA har redan ställt ett antal vedertagna ordningar i skamvrån. Politiken sätts på undantag till förmån för affärsmässigt tänkande. En klimatförnekare ska leda landets viktigaste miljömyndighet. Här finns det anledning att vara tacksam för att USA består av självständiga delstater med rätt till egen miljöpolitik.

I Finland upplever befolkningen en av de mest dramatiska reformerna någonsin av den offentliga sektorn i o m skapandet av 18 politiska landskap på de 297 kommunernas bekostnad. Samtidigt sätts servicen till den svenskspråkiga befolkningen på undantag i samband med den inledande s.k. jourreformen. Här väntar åter spännande tider: vågar och vill den finske presidenten Sauli Niinistö blanda sig i leken genom att i sin tur be högsta domstolen pröva reformens hållbarhet i förhållande till grundlagen?

På Åland forcerar regeringen, bestående av moderater, socialdemokrater och liberaler, på ett sällan skådat sätt. Aktivitet är alltid bra men det vore trevligt om agerandet i alla fall emellanåt baserades på fakta och verkliga behov. En rösträttsreform som strider mot grundlag och bildandet av en räddningsmyndighet på ett sätt som kränker kommunernas ställning är några exempel på regeringen Sjögrens mindre smarta drag. Regeringsblocket präglas av en självgodhet som rimmar illa med de bristande kunskaperna om lag och ordning.

Självgodheten framskymtar även i synen på konkurrerande politiker. Det har tydligen blivit på mode att kalla andra politiker och deras agerande för clown resp. clownerier. Det är representanter för obundna och Ålands Framtid som bemötts på detta sätt. Det är illavarslande om det är okej att på detta sätt börja nedvärdera andras åsikter istället för att bemöta med sakargument. Kampen mellan regering och opposition ska förstås vara hård men vi bör aldrig lämna bort den grundläggande respekten. I annat fall är vi snart inte långt borta från den beryktade politiska sandlådan!



lördag 10 december 2016

Absurd jakt på kommunerna

 Lagting och landskapsregering förefaller i skrivande stund att vara oerhört samstämmiga om att den finska vårdreformen (SOTE) i sin nuvarande form utgör ett stort hot mot Åland, både i konstitutionellt och ekonomiskt hänseende. Med "konstitutionellt" menar jag att reformens upplägg utgör ett indirekt ingrepp i Ålands självstyrelse, en sak som enbart ska kunna ske genom en ändring av samma grundlag. Med "ekonomiskt" avser jag att reformen i grunden rubbar den finansiella balansen mellan kommuner och lagting. Och allt detta utan att SOTE egentligen har med Åland att skaffa!

I ovanligt skarpa ordalag har landskapsregeringen, med full uppbackning av lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, meddelat regeringen Sipilä i Helsingfors att det är bäst för alla att SOTE till denna del görs om. Inte sedan striden Åland-Finland på 1990-talet om behovet av åtgärder för att rädda sjöfarten, har Ålands internationella ställning lyfts fram med samma tyngd. Parallellt med detta har landshövding Peter Lindbäck, alltså finska statsmaktens högsta representant på Åland, på samma tydliga sätt dömt ut vårdreformen. Lindbäck skjuter särskilt in sig på att vårdreformen strider mot Finlands grundlag. Det är förstås starkt av en statlig representant att än en gång ta Ålands autonomi i försvar. Här bekräftas åter vikten av att vi har en landshövding som är mycket mer än en statlig lakej som enbart lyder påbuden från Helsingfors.

Förre partiledaren Jörgen Strand (MSÅ) försitter dock aldrig en chans att förfäkta sin ståndpunkt om de enligt hans tycke alltför dyra kommunerna. Där andra ålänningar enbart ser mörka moln torna upp sig ser Jörgen Strand chansen (insändare 8/12) helt beröva kommunerna eget beskattningsutrymme. Strand ondgör sig även över att lantrådet m.fl. försöker förhindra SOTE:s negativa påverkan på Åland. Strands recept är alltså att lagtinget till 100 procent ska finansiera kommunerna, som i sin tur ska slopa kommunalskatten helt och hållet. Den kommunala självstyrelsen i traditionell mening ska alltså slängas överbord pga. av en finsk vårdreform!

Jag utgår från att Jörgen Strand är rätt ensam, även inom moderaterna, om sin rekommendation om vad Åland bör göra i denna svåra situation. Dessutom innehåller argumentationen för noll procent i kommunalskatt flera brister när det gäller möjligheten att finansiera "nollningen" av kommunalskatten. Debatten må vara fri men förhoppningsvis förleds inte ålänningarna att tro på lösningar som gör att vi själva hugger oss i foten.




torsdag 8 december 2016

Svenska domänförluster i Finland

Svenska språket i Finland är nu på allvar under attack. Ett faktum som även vi ålänningar har all orsak att både beklaga och bekymra oss över. Med nuvarande statstillhörighet är det åländska samhället inom otaliga områden beroende av att svenska språket förblir ett levande vardagsspråk på andra sidan Skiftet. Enbart en formell status som ett av två nationella språk och en myndighetsfasad som ger sken av offentlig tvåspråkighet skapar inte en svenskspråkig service som heter duga. Oron förstärks av att över 15 000 finlandssvenskar emigrerat till Sverige bara under 2000-talet. En grupp vars stora antal ytterligare försämrar inslaget av svenska i morgondagens Finland.

Alla samhällsintresserade har ju känt till att det sedan gammalt finns en ingrodd aversion mot allt svenskt i Finland. Bitterheten bottnar i 600 år av svenskt herravälde och en gemensam historia där den östra rikshalvan alltid var den första att ta stöten i de otaliga krigen med en allt starkare rysk björn.  De cirka 300 000 finlandssvenskarna är för de mer extrema finsknationalistiska kretsarna en oönskad påminnelse om forna tider. När radiojournalister tillåts benämna en folkgrupp som ”huggormar” är det dessutom illa ställt med den allmänna toleransen.

Trots allt det ovanstående har det sedan 1930-talets förfinskningsvåg rått en sorts språklig borgfred där flera finska statsmän som Virolainen, Koivisto, Ahtisaari m.fl. stått som garanter för svenska språkets framtid. I riktigt modern tid följdes denna linje upp med den s.k. Nationalspråksstrategin 2012.  Några år senare är bilden den totalt omvända. Svenska språket får lov att backa på område efter område. Då anser jag ändå att finska riksdagens klartecken för regionala språkförsök (utan svenska) är mindre oroande än de domänförluster svenskan är på väg att lida inom samhällsservicen i stort.

Den för dagen så heta frågan om Vasa centralsjukhus framtid inom jourvården är bara ett i raden av centraliseringsprojekt som påverkar Svenskfinland i grunden. Justitieministeriet planerar som bäst en tingsrättsreform som slopar både domstolar och sessionssalar i mer uttalade svenskbygder. Med tiden kommer en sådan reform givetvis att urholka möjligheterna att få en rättvis rättegång för en part som inte behärskar finska till fullo. Det är alltså under effektivitetens och centraliseringens gemensamma täckmantel som det största hotet någonsin mot svenskan som ett starkt samhällsspråk tornar upp sig. Samtidigt är finlandssvenskarna hårt trängda politiskt i och med att Sannfinländarna avancerat till ett riktigt maktparti via Sipilä-regeringen. 

Vad kan finlandssvenskarna göra? Finland har redan fått internationell kritik för att svenska språket är pressat och alltför osynligt av Europarådet. Fortsätter den negativa utvecklingen är finlandssvenskarna tvungna att söka stöd hos Europarådet m.fl. I synnerhet om Finland med stöd av justitiekansler och grundlagsutskott väljer att strunta i grundlagens krav på språklig service på jämlika grunder. Ändå är det en väg som säkert känns otäck. Ropen om ”oäkta finländare ” kommer att skalla. Men vad annat göra i väntan på att den kyliga nationalismen tvingas på reträtt?

lördag 3 december 2016

Fortsätter Finland som rättsstat under 100-årsfirandet?

Finske justitiekanslern Jaakko Jonkka upplever ovanligt intressanta tider som bäst. Grundlagsexperter har på goda grunder ställt sig frågande till JK-ämbetets brist på agerande i samband med den omtalade sjukhusjouren. Det absurda med reformen är nämligen att Sipilä-regeringen slår undan benen för sjukhusservice på svenska för över hundratusen österbottningar. Ett JK-ämbete som agerar opartiskt hade förstås påpekat att det inte går att kränka de språkliga grundrättigheterna på detta sätt.

Nu tvingas Jonkka & Co har försvara sig. Enligt Hbl 2/12 kan Jonkka "inte bedöma om Vasa eller Seinäjoki med beaktande av helheten är det bättre alternativet". Det verkligt intressanta med JK:s svar är att han plötsligt undandrar sig ansvaret för att den finska regeringen håller sig innanför grundlagens ramar. Enligt samma grundlag är det nämligen JK som tillsammans med JO är de högsta granskarna av att den offentliga makten är lagenlig.

Är det då bra eller dåligt för autonoma Åland att JK:s objektivitet ifrågasätts? Min spontana reaktion var att det är bra att JK:s agerande utsätts för kritik i ett läge där samma Sipilä-regeringen förmodligen i början på nästa år sjösätter en av de största reformerna (Sote) någonsin i finsk historia. Allt är utan tvivel upplagt för ännu en stenhård kamp mellan olika intressen och där grundlagen i kombination med Ålands självstyrelselag åter utsätts för påfrestningar.

Kan riksdagen via en vanlig riksdagslag urholka Ålands behörighet? Kan ålänningarna utsättas för ett (teoretiskt sett) betydligt högre skattetryck än finländarna? Kan nämnda JK ännu en gång gå med på att grundlagarna för Finland och Åland utsätts för en renodlad politisk hantering eller kommer Jonkka att stå upp som konstitutionens försvarare? Som alla ser är det många frågeställningar som under nästa år får ett svar. Ska år 2017 bli det år då hundraårsfirande Finland inte längre kan leva upp till begreppet rättsstat?