Norden behöver sin kaffeklubb

Några dagar före Nordiska rådets 61:a session i Oslo gick danska mittenpolitikern Karen Elleman till angrepp på det nordiska samarbetet.

Kritiken var rätt saftig i o m att den förra ministern – med ansvar just för det nordiska samarbetet – dömde ut både samarbetsformerna och resultatet. Kritiken kryddades med uttryck som ”världens dyraste kaffeklubb” och jämförelser med kamelens egenskaper. Faktiskt rätt fyndigt av Elleman att påstå att Nordiska rådet kan äta och dricka i 14 dagar utan att uträtta någonting nämnvärt!

Karen Elleman lyckades i sitt uppsåt genom att nå över alla nyhetströsklar. Alla danska medier hakade på och därefter medierna i övriga nordiska länder. I de flesta kommentarer föll dock flera viktiga nyanser bort i nyhetsrapporteringen. Den ellemanska kritiken rundades nämligen av med förslag om hur det nordiska kan stärkas och förnyas. För här finns det mest centrala i Ellemans budskap: de nordiska länderna behöver varandra för att kunna påverka de globala händelserna till det bättre.

Efter att ha upplevt ännu en nordisk session är det lätt att hålla med en del av kritiken. Samtidigt finns det skäl att påminna sig om att det nordiska länge varit satt på undantag, inte minst på grund av att Danmark år 1995 fick sällskap av Sverige och Finland inom EU. Inträdet i det överstatliga samarbetet tog under lång tid bort både tid och fokus från allt annat. Även i övrigt uppvisar det nordiska samfundet en stor splittring ifråga om Nato och euro-samarbetet. Det är därför rätt naturligt att det ibland kan vara svårt att hitta gemensamma ståndpunkter.

Först nu när Norden lyfts fram som ett globalt föredöme för världens länder och EU präglas av finansiella kriser, börjar det nordiska samarbetet att återfå sin rättmätiga plats i den politiska processen. Detta syns inte minst av att försvar och säkerhet nu finns med på den fortlöpande agendan.Nu när jag själv väljer att överlåta min plats som ersättare i Ålands delegation till center-kollegan Jörgen Pettersson, passar det bra att framhålla Nordiska rådets betydelse för Åland. Genom åren har de åländska politikerna kunnat knyta ovärderliga kontakter med kollegerna runt om i Norden. Åland och de övriga autonomierna Färöarna och Grönland har tillsammans sakta men säkert stärkt sin medverkan i allt nordiskt samarbete. En ambition som ständigt finns på agendan.

Nordiska rådet både behövs och behöver förstärkas! Det är undertecknads fasta övertygelse. Den nordiska gemenskapen kan vilket ögonblick som helst bli den räddningsplanka som de fem staterna och de tre självstyrande länderna behöver i en tid präglad av osäkerhet. Visserligen känns visionen om en nordisk förbundsstat mer som en utopi men historien har ju många gånger visat att vi ska ha beredskap för det mesta.

Ödmjuk inför nästa utmaning

På fredag den 8 november träffas den s.k. Ålandskommittén för första gången. Vi är ett tiotal ålänningar som kommer att vara med i processen de kommande årena. Personligen känner jag mig rätt ödmjuk inför utmaningen att skapa en självstyrelselag som är anpassad för morgondagens åländska samhälle. Att fungera som åländsk EU-förhandlare 1992-1994 var i sig en tuff sak eftersom det handlade om att skapa något nytt. Peter Lindbäck och jag gav allt under dessa år. Jag känner fortfarande att det är för tidigt att berätta om EU-förhandlingarna. Men en dag kommer min bok om Ålands väg till EU att se dagens ljus!

Att vara med och forma en ny självstyrelselag blir en annan sorts utmaning eftersom det denna gång handlar om förmågan till politiskt lagspel, både inom den åländska delegationen och i förhållande till de finska representanterna.

Kommitténs uppdrag är tydligt och klart: ge förslag på hur Ålands självstyrelse kan reformeras. Allt sker under ledning av president Tarja Halonen. Redan för något år sedan lyfte jag fram just den förra preidenten som den mest lämpade att leda kommitténs arbete. Valet av ordörande ska nämligen inte underskattas. Tvärtom är presidenten en garanti både för kommitténs arbete och för det viktigaste av allt: att resultatet faktiskt kommer att föras vidare i form av en regeringsproposition.

Redan om drygt ett år vet vi ungefär vad vi ålänningar är på väg att uppnå. Då är kommitténs första delbetänkande på väg att utformas och kommer utan tvivel att ge ramarna för det fortsatta arbetet.

Nu vet vi hur banan ser ut. Nu är det bara att börja jobba!