Clas Ohlson lovar bot och bättring

För några dagar sedan uttryckte jag min besvikelse över att rikssvenska koncernen Clas Ohlson inlett sig åländska landstigning med att strunta i örikets svenskspråkiga tradition, bl.a. genom att skicka ut fakturor enbart på finska till åländska kunder. Detta märkliga beteende kan förklaras med att Åland hänförs till koncernens finska affärsområde (Clas Ohlson Oy)och därmed uppstår problemen.

Förutom att skriva en blogg om saken tog jag kontakt till Clas Ohlson och gensvaret har varit både positivt och snabbt. Clas Ohlson har via sin regionchef meddelat att företaget kommer att använda det svenska språket i all kommunikation på Åland. Detta innebär att radioreklamerna på finska i butiken upphört och att inga fakturor på finska skickas till Åland.

Alla företag som etablerar sig på Åland söker och beviljas i regel s.k. näringsrätt. I besluten ingår idag automatiskt en bestämmelse om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Därmed var det naturligt för mig att ställa krav på svenskspråkig hantering från Clas Ohlsons sida.
Många ålänningar må uppfatta att svenska språket är en självklarhet i vårt lilla örike. Men jag vill för min del hävda att svenska språkets ställning är given bara så länge vi själva värnar om dess status i vardagen.

Skillnad på gallupar och pejlingar!

De senaste dagarna har jag tagit del av en hel del kommentarer rörande Nya Ålands senaste s.k. pejling. En del tycks ta det redovisade resultatet med visst allvar medan andra mera ser det hela som en rolig grej, helt enkelt ett rätt intressant sätt att fylla tidningen på. Särskilt i ett läge där den obundna partiledningen precis genomfört sin rätt misslyckade kupp gentemot styrelse och medlemmar.
Själv tillhör jag gruppen skeptiker när det gäller denna form av opinionspejling. Att tillfråga hundra ålänningar på gatan är sin sak. Även här har det dock tidvis gått snett genom att det funnits partier som hunnit ordna telefonkedjor för att få sina sympatisörer att springa till enkätlådorna.

Att koppla in internet känns säkert bekvämt men ur ett ansvarsperspektiv är detta förfarande direkt märkligt. Riskerna för att allt ska gå helt snett är alltför stora eftersom det finns en uppenbar risk för att ett eller flera partier hinner manipulera siffrorna. Nya Åland antyder att så var fallet denna gång.
Personligen har jag dock inget mot att tidningarna fortsätter att pejla opinionsbilden. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta inte kan jämföras med de professionella galluparna. Ålandstidningen gjorde dock för några månader sedan en betydligt större pejling och detta utan att utsätta sig för risken att resultatet manipulerades via nätet.

I Ålandstidningens mer seriösa pejling var Åländsk Center fortsatt ålänningarnas populäraste parti. I Nya Ålands färska enkät är det oppositionen som gått starkt framåt. Om vi bortser från risken för manipulering så är det naturligt att liberalerna och Ålands Framtid drar nytta av att aldrig behöva ta ansvar. Ena dagen kritiseras partierna i landskapsregeringen för att inte spara och följande dag heter det att regeringen satsar alltför lite. Detta är klassisk oppositionspolitik, som helt och hållet saknar betydelse för den kortsiktiga samhällsutvecklingen. Men på längre sikt kan det få betydelse eftersom det alltid finns väljare som har svårt att skilja på vallöften och hållbar utveckling.

Dags för det förväntade fiaskot!

Vid årsskiftet blir tusentals ålänningar brottslingar eftersom de inte i tid åtgärdat sina avloppssystem. Den stora avloppsreformen blir alltså på ett sätt det på förhand förväntade fiaskot. Dåvarande landskapsregering vägrade att lyssna på alla goda råd som bland annat kommunerna förde fram. Det viktigaste budskapet var lika tydligt som enkelt: ta inte alla hushåll på en gång utan koncentrera det första skedet till de vattennära befintliga fastigheterna. Plus förstås alla nybyggen som omedelbart kunde anpassas till de strängare miljökraven.

Men varningsorden klingande som så ofta för döva öron. Istället för en balanserad och effektiv reform klumpades alla fastigheter ihop i en enda massa - oavsett avstånd till vatten. Resultatet blev att de kommunala byggnadsinspektionerna från första början ställdes inför en övermäktig uppgift. När tidsfristen löper ut om några veckor återstår tusentals fastigheter som ska åtgärdas på ett eller annat sätt. Det smått tragiska med detta faktum är att det här finns åtskilliga fastigheter som har en påtaglig inverkan på miljön, en påverkan som kunde ha upphört för länge sedan bara det funnits en vilja att åstadkomma snabba och påtagliga insatser.

Avloppsreformen var en för miljön oerhört angelägen sak men i sin iver att åstadkomma förbättringar glömde ansvariga politiker bort att beakta den verklighet som de stolta planerna skulle möta. En verklighet där många fastighetsägare inte anser sig ha råd att satsa tusentals euro på en ny avloppsanläggning. I alla fall så länge det saknas ett uppenbart krav och tidsfrist från den kommunala övervakarens sida.

När avloppsreformen fyller tio år kommer flera tusen fastigheter att fortfarande sakna det lagstadgade systemet. Enda trösten är väl att den utdragna tiden gör att entreprenörerna mer än väl hinner med alla jobben!

Hur mycket tål vårt skatteundantag?

Som styrelsemedlem i Posten på Åland borde jag kanske inte kommentera det senaste hotet mot det åländska skatteundantaget men insatserna är för stora för att jag ska kunna tiga. Det är trots allt skatteundantaget som är grunden för att vi på Åland, trots stigande oljepris och pressad lönsamhet för rederierna, har rese- och transportkostnader som gör andra ö-samhällen gröna av avund. Kampen för att åstadkomma ett permanent skatteundantag inom ramen för EU-medlemskapet var stenhård, inte minst p.g.a. att det finska finansministeriet gjorde allt för att stoppa de åländska ambitionerna.

Med blandade känslor har jag därför noterat att åländska bolaget Pectus etablerar sig på Brändö. För bygden givetvis en positiv sak med tanke på behovet av sysselsättning och aktiviteter. Varje arbetsplats är guld värd ute i skärgården i ett läge där de traditionella utkomstmöjligheterna försämras. Närheten till Finland gör att Pectus kommer att kunna erbjuda kunderna inom postorderhandeln attraktiva lösningar. Allt förstås för att komma ifrån den s.k. bagatellmomsen om fem euro per vara.

Men som tidigare EU-förhandlare känns det som om vi ålänningar nu själva börjar testa hur mycket skatteundantaget verkligen tål ifråga om utnyttjande. Skattefria försäljningen i färjtrafiken är redan i fokus till följd av snuset där "ligor" bunkrar upp för vidareförsäljning på landbacken. När det gäller postorderhandeln har Finland från och med i år infört begränsningar som halverat värdet på de varor som kan understiga bagatellmomsen. Nya åtgärder är dessutom på gång för att stoppa införseln av tidningsmagasin. Av en händelse så ackompanjeras allt även denna gång av frågor i Finlands riksdag.

Hoten mot det åländska skatteundantaget är tudelat; dels kan Finland fortsätta att motverka handeln genom att helt slopa momsfriheten, dels kan EU-kommissionen inleda en granskning av hur skatteundantaget används. EU-kommissionen såg nämligen till år 1994 att Ålands EU-protokoll innehåller en passus om att allt ska vila på "sund konkurrens". I dagsläget är utan tvivel finansministeriet det största hotet eftersom tjänstemännen inte tycks sky några medel för att framställa Åland som ett stort problem för konkurrensen. Frågan är hur många långtradare som hinner rulla av Brändö-färjan innan finansministeriet skrider till verket.

Babsan väckte liv i fredade statusen!

Hej!

2 december 2013 höll jag Centerns gruppanförande rörande förslaget till s.k. policy för Ålands demilitarisering och neutralisering ( D & N ). För den som vill läsa lite om åländsk närhistoria rekommenderas texten nedan!

Mvh

Harry

__________________

C-gruppen välkomnar varmt föreliggande förslag till policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Liksom så mycket annat i vår värld är det säkerhetspolitiska läget i ständig förändring och för åländsk del ställer örikets icke-militära status särskilda krav på vaksamhet för att möta nya utmaningar. Landskapsregeringens förslag till policy redogör på ett mycket tillfredsställande sätt för vad dessa utmaningar består av.

För C-gruppens del hoppas vi att den gemensamma önskan om en s.k. policy ska fortsätta att bidra till åländsk enighet om dess slutliga utformning. Slutmålet bör underlättas dels av att arbetet startades upp under Viveka Erikssons första regering för drygt 4 år sedan och förs nu till beslut av sittande landskapsregering, dels av att samtliga partier har haft och kommer att ha fortsatt möjlighet att påverka policyns utformning.

Allvaret bakom det dokument som nu förs till lagtinget för behandling understryks förmodligen bäst av att vi här har själva fundamentet för Ålands särställning. Med 1856-års konvention om Ålandsöarnas demilitarisering skapades en särskild europeisk offentlig rätt som inte bara överlevt bl.a. två världskrig, Finlands självständighet och landets EU-inträde utan t.o.m. förstärkts av alla dessa händelser på ett remarkabelt sätt.

Det finns förstås otaliga episoder i åländsk historia som skulle vara värda ett omnämnande en dag som denna. Likaså många åländska aktörer som på olika sätt bidragit till att dagens ålänningar med fog kan säga att vi lever på Fredens öar. Tillkomsten av Ålandskonventionen år 1921 är givetvis central vid alla analyser av D & N. Jag har själv i centerns gruppanförande valt att göra avstamp i Ålands EU-process eftersom det är en närhistoria jag själv och många andra i detta parlament har starka personliga minnesbilder av.

Det är ganska exakt för 20 år sedan dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson och Finlands utrikesminister Heikki Haavisto räddade EU-förhandlingarna mellan Mariehamn och Helsingfors från total kollaps. När den åländska delegationen vandrade in i UM:s lokaler på Skatudden hösten 1993 visste vi inte utgången av den kommande förhandlingen. Finlands EU-förhandlingar började komma in i slutskedet och av för mig okända skäl hade statsmakten valt att ta in Åland så sent som möjligt i processen. Ännu en tidsförlust på axeln Mariehamn-Helsingfors – efter mer än ett och ett halvt år av förhandlingar – eller t.o.m. en total vändning ifråga om Ålands kommande EU-relation, hade skapat en situation vars konsekvenser är svåra att förutse. Men på punkt efter punkt klargjordes den åländska hållningen och på punkt efter punkt förklarade utrikesminister Haavisto att den åländska positionen kunde accepteras. En lättnadens dag för oss alla.

Svåraste nöten att knäcka var inte oväntat just frågan om Ålands icke-militära status. Till den delen utmynnade diskussionerna i en gemensam deklaration undertecknad av lantrådet Erlandsson och utrikesminister Haavisto där Finland för första gången deklarerade att det förstående EU-medlemskapet inte skulle påverka Ålands folkrättsliga status.

För många av dagens åländska politiker kanske det är svårt att föreställa sig den totala låsning som Ålands demilitarisering och neutralisering förorsakade. Vi måste dock minnas att EU-förhandlingarna följde direkt efter en period av allvarliga slitningar mellan Åland och Finland. Allt beroende på att den finska marinen under perioden 1988-1990 på allvar testade den åländska befolkningens inställning till den fredade statusen.  Marinens härjningar i de inre åländska vikarna ackompanjerades av militära hökars budskap om att det var dags att militarisera Åland.

Mitt i allt detta steg en handfull idealister fram och väckte ålänningarna till insikt om att det fanns en kamp väl värd att kämpa. En dag som denna då vi kan ägna kraften åt att diskutera hur vi kan stärka Ålands status, finns det anledning att än en gång tacka Barbro Sundback, numera bortgångne kyrkoherden Stefan Snellman m.fl. för en aktion och ett mod utöver det vanliga. Många ålänningar hade önskat ha modet att öppet demonstrera mot kanonbåten Turunmaas PR-besök i Mariehamn i augusti 1988 men bara några hade styrkan att utstå spott och spe. Här kan vi tala om en vändpunkt i Ålands självstyrelsehistoria!

Demonstrationen blev nämligen ett startskott för ett uppvaknande om vilket ansvar ålänningarna hade för Ålands särställning till denna del. Thusse Eriksson har för alltid skrivit in sig i den åländska historien som självstyrelsens kyrkstöt. Det vore inte mer än rätt att tillskriva i synnerhet Barbro Sundback samma betydelse ifråga om Ålands icke-militära status. Demilitariseringens kyrkstöt!

Med tanke på de rubriker och känslor som de finska krigsfartygen skapade i slutet på 1980-talet på bägge sidor om Skiftet är det fortfarande för mig personligen en gåta hur den nu gällande självstyrelselagen kunde lotsas genom Finlands riksdag parallellt med den hätska polemiken. Även president Koivisto har i sina memoarer gett uttryck för sin bitterhet över att ålänningarna vände den finska marinen ryggen.

Uppvaknandet kring demilitariseringen och neutraliseringen resulterade dessutom förvånansvärt snabbt i att Åland övergick från att vara ett relativt passivt objekt till att vara ett aktivt subjekt, till att bli en aktör i allt som gäller Ålands status till denna del. Ett synligt resultat av just denna dramatiska förändring är det nu aktuella förslaget till policy.

Jag konstaterade redan att Finlands och därmed Ålands EU-anslutning blev en framgång på det folkrättsliga området. Finland avgav – mer eller mindre frivilligt – en särskild förklaring om Ålands särställning inför unionens samtliga medlemsländer 1994. Den största framgången blev dock den s.k. preambeln eller inledningen som fogades till Ålands EU-protokoll, helt utan Finlands vetskap!

Passusen i Ålandsprotokollet, jag citerar: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten”, citatet slut, har gett upphov till allehanda tolkningar under årens lopp. Idag tycks dock de flesta acceptera att denna formulering täcker in hela Ålands status. Alltså såväl autonomin som D&N. Jag vill dagen till ära passa på att lyfta fram nuvarande lagtingsdirektören Susanne Erikssons insats som själva upphovsmakaren till preambeln, som sedan inspirerade oss EU-förhandlare i den fortsatta processen.

Har då den finska militären gett med sig och accepterar att Ålands särställning förblir status quo? Efter flera för Ålands vidkommande direkt upprörande säkerhetspolitiska redogörelser från Finlands regeringar under de senaste decennierna, tycks svaret i ljuset av 2012-års redogörelse på frågeställningen vara jakande. Även om formuleringarna rörande Åland är korthuggna så är de ändå sakliga och placerade i sitt rätta sammanhang. 

De kommande hörandena i självstyrelsepolitiska nämndens regi kommer säkert att leda till ytterligare preciseringar av policyns linjedragningar men i  det stora hela utgår vi från Centerns sida från att vi nu har en strategi som kan antas enhälligt av lagtinget.

När vi riktar blicken framåt finns det två utvecklingsförslag som Centern gärna ser att blir föremål för diskussioner i nästa steg. Det första är förslaget om att det anordnas en s.k. granskningskonferens vid vilken signatärmakterna och alla andra länder som anser sig ha intresse av Åland status bereds möjlighet att analysera tillämpningen av Ålandskonventionen.

Det är högst normalt att internationella konventioner är föremål för dylika granskningskonferenser och det är egentligen märkligt att vi från åländsk sida inte aktualiserat denna möjlighet. Särskilt med beaktande av den finska gränsbevakningens balanserande mellan civila och militära uppgifter vore det välkommet med en konferens som klarlägger fakta.

Det andra utvecklingsförslaget är mina kolleger i självstyrelsepolitiska nämnden ytterst medvetna: att Ålands D & N ska ses som ett permanent arrangemang, en s.k. objektiv regim, som alla världens stater har att respektera. Det är få arrangemang i världen som kan påräkna sig statusen som permanent och tvingande för världssamfundet (ex. Suezkanalen). Från åländsk sida har vi all anledning att aktivera en diskussion om hur Ålands status ska kunna erhålla detta ultimata erkännande.

Ålandsregimen är unik både till sin konstruktion, uppkomsthistoria och tidsutdräkt med över 150 år på nacken. Redan 1920 ansåg Nationernas Förbunds juristkommission att en särskild europeisk rätt skapats med utgångspunkt i det s.k. Ålandsservitutet från 1856. Ålands status blev sedan föremål för två internationella överläggningar 1921 i Nationernas Förbunds regi. Därefter har Ålandsregimen förstärkts av såväl nya fredsfördrag och – som pricken över i:t – även erhållit ännu ett internationellt samfunds fullständiga erkännande, dvs EU.

Från C-gruppens sida skulle vi gärna se en doktorsavhandling med fokus på denna framtidsfråga. Och det vore naturligt att lagtinget bidrar med forskningsanslag.

S l u t

Norden behöver sin kaffeklubb

Några dagar före Nordiska rådets 61:a session i Oslo gick danska mittenpolitikern Karen Elleman till angrepp på det nordiska samarbetet.

Kritiken var rätt saftig i o m att den förra ministern – med ansvar just för det nordiska samarbetet – dömde ut både samarbetsformerna och resultatet. Kritiken kryddades med uttryck som ”världens dyraste kaffeklubb” och jämförelser med kamelens egenskaper. Faktiskt rätt fyndigt av Elleman att påstå att Nordiska rådet kan äta och dricka i 14 dagar utan att uträtta någonting nämnvärt!

Karen Elleman lyckades i sitt uppsåt genom att nå över alla nyhetströsklar. Alla danska medier hakade på och därefter medierna i övriga nordiska länder. I de flesta kommentarer föll dock flera viktiga nyanser bort i nyhetsrapporteringen. Den ellemanska kritiken rundades nämligen av med förslag om hur det nordiska kan stärkas och förnyas. För här finns det mest centrala i Ellemans budskap: de nordiska länderna behöver varandra för att kunna påverka de globala händelserna till det bättre.

Efter att ha upplevt ännu en nordisk session är det lätt att hålla med en del av kritiken. Samtidigt finns det skäl att påminna sig om att det nordiska länge varit satt på undantag, inte minst på grund av att Danmark år 1995 fick sällskap av Sverige och Finland inom EU. Inträdet i det överstatliga samarbetet tog under lång tid bort både tid och fokus från allt annat. Även i övrigt uppvisar det nordiska samfundet en stor splittring ifråga om Nato och euro-samarbetet. Det är därför rätt naturligt att det ibland kan vara svårt att hitta gemensamma ståndpunkter.

Först nu när Norden lyfts fram som ett globalt föredöme för världens länder och EU präglas av finansiella kriser, börjar det nordiska samarbetet att återfå sin rättmätiga plats i den politiska processen. Detta syns inte minst av att försvar och säkerhet nu finns med på den fortlöpande agendan.Nu när jag själv väljer att överlåta min plats som ersättare i Ålands delegation till center-kollegan Jörgen Pettersson, passar det bra att framhålla Nordiska rådets betydelse för Åland. Genom åren har de åländska politikerna kunnat knyta ovärderliga kontakter med kollegerna runt om i Norden. Åland och de övriga autonomierna Färöarna och Grönland har tillsammans sakta men säkert stärkt sin medverkan i allt nordiskt samarbete. En ambition som ständigt finns på agendan.

Nordiska rådet både behövs och behöver förstärkas! Det är undertecknads fasta övertygelse. Den nordiska gemenskapen kan vilket ögonblick som helst bli den räddningsplanka som de fem staterna och de tre självstyrande länderna behöver i en tid präglad av osäkerhet. Visserligen känns visionen om en nordisk förbundsstat mer som en utopi men historien har ju många gånger visat att vi ska ha beredskap för det mesta.

Ödmjuk inför nästa utmaning

På fredag den 8 november träffas den s.k. Ålandskommittén för första gången. Vi är ett tiotal ålänningar som kommer att vara med i processen de kommande årena. Personligen känner jag mig rätt ödmjuk inför utmaningen att skapa en självstyrelselag som är anpassad för morgondagens åländska samhälle. Att fungera som åländsk EU-förhandlare 1992-1994 var i sig en tuff sak eftersom det handlade om att skapa något nytt. Peter Lindbäck och jag gav allt under dessa år. Jag känner fortfarande att det är för tidigt att berätta om EU-förhandlingarna. Men en dag kommer min bok om Ålands väg till EU att se dagens ljus!

Att vara med och forma en ny självstyrelselag blir en annan sorts utmaning eftersom det denna gång handlar om förmågan till politiskt lagspel, både inom den åländska delegationen och i förhållande till de finska representanterna.

Kommitténs uppdrag är tydligt och klart: ge förslag på hur Ålands självstyrelse kan reformeras. Allt sker under ledning av president Tarja Halonen. Redan för något år sedan lyfte jag fram just den förra preidenten som den mest lämpade att leda kommitténs arbete. Valet av ordörande ska nämligen inte underskattas. Tvärtom är presidenten en garanti både för kommitténs arbete och för det viktigaste av allt: att resultatet faktiskt kommer att föras vidare i form av en regeringsproposition.

Redan om drygt ett år vet vi ungefär vad vi ålänningar är på väg att uppnå. Då är kommitténs första delbetänkande på väg att utformas och kommer utan tvivel att ge ramarna för det fortsatta arbetet.

Nu vet vi hur banan ser ut. Nu är det bara att börja jobba!

Är vi på väg mot en regeringskris?

Hej bästa läsare!

Är Du intresserad att höra hur jag ser på det politiska läget just nu rekommenderar jag Dig att klicka på länken nedan!

Se inslaget

Reformen som höjer skatterna

Hej bästa läsare!

Nedan hittar Du min s.k. gästledare i tidningen Nya Åland 5.8.2013. 

Samhällsreformen kommer utan tvivel att sätta sin prägel på höstens politiska debatter. Fortsättning följer!

Reformen som både kan förstöra och fördyra

Debatten om innehållet i den åländska samhällsreformen upplevs säkert redan nu av allmänheten som utdragen och tjatig. Dylika reformer måste dock få ta tid eftersom felaktiga vägval riskerar att både förstöra och fördyra. Den tveksamhet som hela debatten präglas av är därför naturlig och behövlig. Stora samhällsförändringar ska ta tid och alla synpunkter ska gås igenom för att det ska komma något bättre ut på slutet.

Det är t.ex. svårt att hitta goda argument för en sammanslagning av våra kommuner eftersom de redan är slimmade och samtidigt saknar de verkligt kostnadskrävande uppgifterna i form av sjukvård och högre utbildning. Därutöver är de åländska kommunerna världsbäst på att etablera samarbeten över gränserna, i smått som i stort.

Men samtidigt debatteras det mest uppenbara alltför lite, nämligen själva huvudfrågan: varför behövs en samhällsreform överhuvudtaget?  Svaret varierar redan beroende på vem som får frågan. För Åländsk Centers del bör en samhällsreform dels handla om att enskilda ålänningar (och deras anhöriga) inte ska uppleva sig som en jobbig kostnad för en liten kommun, dels att säkerställa kommunerna som den fortsatta grunden för basservicen (skolor, daghem, etc.).

För att uppnå förstnämnda delmål arbetar Åländsk Center för att delar av socialvården lyfts över från kommunerna till en högre, gemensam nivå. Hur denna gemensamma nivå ordnas, via en ny gemensam myndighet eller t.ex. som en del av ÅHS, är av underordnad betydelse. Huvudsaken är att enighet uppnås om att vissa sociala frågor sköts bäst inom ramen för en större organisation. Barnskyddet och missbrukarvården är exempel på områden där vi helt enkelt inte kan begära att socialkanslier med knappa resurser ska mäkta med den både mentala och arbetsdryga påfrestningen.

Det andra delmålet tryggas bäst genom att den kommunala strukturen fortsätter att vara ett regionalpolitiskt instrument, dvs. det sätt på vilket lagtinget ser till att hela Åland kan leva genom tillgång till basservice i lokalsamhället.

Varför slår Åländsk Center vakt om den kommunala självständigheten? Svaret är att det är omöjligt att skapa en mer effektiv och kostnadsmedveten struktur än just det kommunala. Att göra Åland till en enda kommun vore förödande för samhällsekonomin. Kostnaderna skulle skena iväg. I händelse av att en sådan reform förverkligas är samtliga anställda säkerställda om att arbetsförhållandet fortsätter under minst fem års tid. Parallellt med den kostnaden ska nya strukturer med en mängd mellanchefer byggas upp. Kvaliteten i beslutsfattandet kan i vissa hänseenden förbättras men prislappen kommer att betyda höjda skatter för ålänningarna.

Med förvåning har vi inom Åländsk Center tagit del av reaktionerna från delar av allmänheten när det gällt beskedet om att över 700 ålänningar innehar ett kommunalt förtroendeuppdrag. För oss inom Centern är detta inte ett problem utan en enorm tillgång för vårt örike. Tänk att så många är villiga att för en bagatellartad ersättning sätta bort sin fritid på att få det gemensamma att fungera.

Förs kommunerna ihop till enda enhet försvinner även en avsevärd mängd frivilligarbete ute bygderna, något som ska ersättas med personal och därmed nya kostnader.

Åländsk Center vidhåller att den bästa utvecklingen på den kommunala sidan äger rum om samgåenden av kommuner sker frivilligt och utan lagtingets pekpinnar. Då finns det goda chanser att viljan att arbeta för det egna samhället lever vidare.

Sommarvisioner om Åland 2030

Det politiska sommaruppehållet brukar alltid innehålla några önskemål från massmedia om leverans av tankar - så  även detta år. Nedan återfinns mina visioner om Åland år 2030 på uppmaning av Ålands Radio (sändes den 31 juli).
Trevlig läsning!

Harry

____________________

Harry Jansson, ordförande Åländsk Center

Bästa lyssnare!

Att vakna upp en sommardag på Åland år 2030 blir som att möta samma värld som idag men ändå har otroligt mycket hänt från och med i år och 17 år framåt. Men det är väl med förändringarna i samhället som med så mycket annat: det händer hela tiden någonting varje år, varje månad, varje dag.

Utmaningen denna gång ligger i att jag ska berätta för er bästa lyssnare om hur Åland idealt ser ut år 2030. Visserligen finns det ett minst sagt cyniskt politiskt ordspråk som lyder;  ”Det är farligt för en valbar politiker att säga något som någon kan komma ihåg” men jag tror ingen  kommer att minnas dessa ord om 17 år så fältet är fritt för mig denna gång!

Min förtjusning i klassiska ordspråk gör att jag bara måste få citera den brittiska filosofen Edmund Burke som redan på 1700-talet uttalade följande visdom: ”Du kan aldrig planera framtiden med hjälp av det förflutna”.

Tyvärr kan jag inte riktigt hålla med den  gode Burke, i alla fall om vi tänker oss framtiden ur ett mer kortsiktigt perspektiv.  Men Burke kunde lika lite som någon annan förutspå den tekniska utveckling som på mindre än 100 år för alltid förändrade världen, på gott och ont. Idag vet vi alla att det på det tekniska området kommer att hända en hel del som påverkar allas vår vardag fram till 2030.

En av mina visioner är att vi kommer år 2030 att med glädje marknadsföra Åland som Den Gröna Ön eftersom ålänningarnas satsningar bl.a. på vindkraft gör att vi producerar avsevärt mycket mer energi än vad vi gör av med. Med tanke både på klimathotet mot vår jord och vår egen andel av utsläppen, är detta ett nödvändigt bidrag från ålänningarnas sida till en mer hållbar utveckling. Dessutom ett bidrag som är bra även för den egna ekonomin och sysselsättningen. En utveckling som alla vinner på.

En annan vision är att den fortsatta satsningen på egen livskraftig matproduktion,  fri  från genmanipulation, har gett Åland starka exportprodukter samtidigt som besöksnäringen har stärkts av att Åland blivit ett matland väl värt att besöka.

Som centerpartist är det med tillfredsställelse jag konstaterar att år 2030 har Ålands småskalighet överlevt alla försök till centralisering och oavsett val av boplats har ålänningen fortsatt nära till daghem och skola. T.ex. närheten till kommunala omsorgshem gör att de äldre som så önskar kan bo hemma så länge som möjligt. Det egna boendet kan varvas med sociala aktiviteter och den kommunala hemtjänsten hjälper till efter behov.

De åländska ungdomarna är efter grundskolan trygga i att de antingen har en studieplats inom något av gymnasiets stora utbud eller en lärlingsplats som ger svar på om just detta val av arbetsplats passar ungdomarna.

Sammantaget har Ålands befolkning ökat sakta men säkert och lagom till 2030 passeras målet om 30.000 ålänningar. En medveten politisk satsning på både att klara av företagens generationsväxling och att stimulera till nyföretagande, särskilt ifråga om energi och miljö, gör att sysselsättningsläget är fortsatt gott.

 

SJÄLVSTYRELSEN

För mig är Ålands självstyrelse och därmed rätten till självbestämmande själva hjärtat i vårt örike. Ett starkt självstyrelsehjärta förutsätter att de åländska politikerna klarar av varje tids speciella utmaningar.

”Ett folk som inte har några visioner går under” lyder ett annat ordspråk och tack vare självstyrelsen är vi ålänningar ju i mångt och mycket ett eget folk eftersom vi själva till stor del avgör hur framtiden ser ut.

Min vision om Åland år 2030 är till denna del tydlig: Ålands status har uppfyllt alla krav för att örikets särställning ska betecknas som ett s.k. permanent arrangemang med stöd av folkrätten. Ett sådant arrangemang är tvingande för alla stater och alla länder har ett legitimt intresse att kräva respekt för detta arrangemang. Vi behöver inte längre oroa oss för politiska inslag i Helsingfors typ Sannfinländare när det gäller hotbilder rörande Ålands konstitutionella ställning.

Jag utgår vidare från att Finland senast i samband med Ålands självstyrelses 100-årsjubileum 2022 gått med på att den åländska hembygdsrätten inte längre är fastlåst till finskt medborgarskap. Därmed skulle denna felaktiga bindning vara ur världen och det offentliga Åland kan börja behandla alla här boende på samma sätt. Åland är därför år 2030  ett mer demokratiskt samhälle där alla inbyggare har samma politiska rättigheter.

För mig behöver Åland utöver detta några andra avgörande beslut inom en rätt snar framtid. Det ena är en uppdaterad och moderniserad Ålandsöverenskommelse mellan Finland och Sverige. Det andra, som mycket väl kan vara ett resultat av den nya Ålandsöverenskommelsen, är att de ålänningar som så önskar ska kunna erhålla svenskt medborgarskap parallellt med det finländska.

För mig har det en längre tid stått klart att vi ålänningar skulle behöva en ny Ålandsöverenskommelse anpassad till tvåtusen-talets utmaningar och utveckling. När Finland i Genève år 1921 tvingades acceptera en inskränkt suveränitet över Åland på flera områden fick Sverige samtidigt en särskild roll som idag kallas för Kin-state, dvs. en stat som har ett särskilt ansvar för en befolkning som lever utanför landets egna gränser.  Sveriges roll som fadder, garant- eller skyddsstat – det går som ni hör att ge detta speciella förhållande många olika namn -  har många gånger varit av största vikt för oss ålänningar, oavsett om det handlat om TV-frågor eller tillgången på utbildning.

Just den nämnda TV-frågan har nog fungerat som en ögonöppnare för många åländska politiker den senaste tiden. Trots att det politiska Sverige mer än gärna bidrar till att trygga ålänningarnas rätt till TV-program från Sverige på alla tillgängliga sätt, hjälper det inte längre med att hänvisa till Ålandsöverenskommelsen.

Sakta men säkert har Finland under årens lopp accepterat Sveriges särskilda ansvar för Ålandsfrågans långsiktiga lösning. Där för är jag övertygad om att år 2030 kan vi ålänningar glädja oss åt en ny Ålandsöverenskommelse. Egentligen borde den nya Ålandsöverenskommelsen bli Finlands och Sveriges gemensamma gåva till ålänningarna i samband med nämnda 100-årsjubileum men vi kanske måste beakta att vi fram till år 2022 kommer att ha fullt upp med att skapa och sjösätta Ålands nästa generation av själstyrelselag. Som bekant heter det ju att den som gapar efter mycket kan mista hela stycket.

De åländska ungdomarna har under de senaste decennierna valt Sverige som studieland i allt högre grad. Även om det totala antalet ålänningar vid svenska universitet och högskolor säkert kommer att variera sett över tid, är jag övertygad om att ca. 70 procent av våra ungdomar  fortsätter att söka sig västerut för högre utbildning. Trots de språkliga och kulturella banden ställer avsaknaden av svenskt medborgarskap till en mängd praktiska problem, bl.a. när det gäller praktikplatser vid olika statliga myndigheter. Min egen dotter är ett tydligt exempel på hur studier i statskunskap och folkrätt gör det omöjligt att kombinera med den ack så viktiga praktiken vid riksdagen eller inom den svenska utrikesrepresentationen.

Utöver våra ungdomar så är det till Sverige vi ålänningar i framtiden måste vända oss i ökad grad för att få tillgång till svenskspråkig service. Just avsaknaden av svenskt medborgarskap blir det första hindret i flera avseenden.

Min vision är därför att Sverige år 2030 än en gång levt upp till rollen som fadderstat och beviljar svenskt medborgarskap till de ålänningar som så önskar. Inget märkvärdigt egentligen med tanke på Ålands folkrättsliga status, ålänningarnas ringa antal och alla de på Åland bofasta som inte kan tänka sig dubbelt medborgarskap. Men för alla som inte vill uppleva gränsen i Ålands hav som ett problem ett oerhört välkommet besked.

Ja bästa lyssnare: i väntan på allt detta ska hända kan jag bara önska er alla en God Framtid. Tack för att ni lyssnat.

Almedalsveckan går inte att kopiera!

Den åländska regeringen satsar 30.000 euro på att visa upp Åland under den gotländska Almedalsveckan. Bland 1.200 evenemang ska ålänningarna plocka åt sig en liten del av uppmärksamheten. Det behövs inte mycket av kakan för att satsningen ska upplevas som en succé men den inledande PR-kuppen känns lite pinsam för en ålänning. På Visby flygplats hälsas nämligen de anländande av en matta med texten "Välkommen till Åland"! Visserligen är hälsningen kopplad till en skylt som inbjuder till att besöka den åländska "ambassaden". Låt oss hoppas att gotlänningar tar detta med en stor portion humor.
Det är många som är avundsjuka på att Gotland lyckats skapa ett unikt evenmang. Flera försök har gjorts att upprepa succén men personligen är jag övertygad om att Almedalsveckan inte går att kopiera. Kombinationen av historiska vyer, kändistätt bland stuggäster och gotlandsbaserade TV-serier är för mycket att konkurrera med.
Däremot har Åland något unikt som går att utveckla som bas för allehanda aktiviteter. Jag tänker i första hand på midsommarfirandet vars potential inte tas till vara idag av oss ålänningar. Varför inte bygga ut firandet att vara från midsommarafton och en vecka framåt? Hela veckan kunde vara en kombination av midsommarstänger, musik och kultur. Veckan efter midsommarhelgen präglas alltid av lågsäsong och därför vore en ny aktivitet synnerligen välkommen. Den mest lyckade turistsatsningen är den som lokalbefolkningen tar till sina hjärtan och jag tror att många ålänningar skulle uppskatta att kunna fira midsommar även en annan dag än midsommarafton, då programmet kan vara så digert med gäster och middagar att midsommarstångsresningen måste väljas bort.

Bemötandet det avgörande, inte språket

Tidningen Nya Åland lyfte i fredags 28 juni åter fram betydelsen av finskan inom den åländska besöksnäringen. Med 25 år av personlig erfarenhet av turism vågar jag påstå att finskans betydelse är våldsamt överskattad och att som helhet förlorar Åland på en ensidig fokusering på finska som servicespråk.

Tyvärr tycks en del åländska arbetsgivare prioritera service på finska fram om att lyfta fram det som gör vårt örike speciellt. Med begreppet "prioritera service på finska" menar jag de arbetsgivare som väljer en finskspråkig personal istället för att anställa ålänningar med (oftast) knaggliga kunskaper i finska. Med uttrycket "gör vårt örike speciellt" avser jag den lokalkännedom som alltid är givande för besökare utifrån. Vad är det för charm med att besöka ett Åland där personalen som står för servicen saknar kännedom om Åland? Hur tror ni rikssvenska gäster upplever ett Åland där personalen ibland inte kan svenska?

Som turistvärd har jag många gånger kunnat konstatera att det är själva bemötandet som avgör en besökares inställning till Åland som turistmål, inte det eller de språk på vilket kunden blir bemött. En betydande del av de finska gästerna tycker dessutom att det är roligt att försöka prata svenska. Rätt många väljer engelska från första början och vi har alltid följt principen om att det är kunden som bestämmer språket. Jag vill betona att vi själva ger service på svenska, finska, engelska och tyska.

Den ensidiga fokuseringen på finska sammanhänger förmodligen främst med det "finlandssvenska syndromet", dvs. att de svenskpråkiga alltid ska bemöta finnarna på deras eget språk. Tyvärr har ålänningarna påverkats av denna inställning.

Givande besök och bra för Åland

Om inte andra än vi ålänningar själva känner till bakgrunden till Ålands särställning har vi ett gigantiskt berg att ta oss över varje gång vi har en fråga vars lösning förutsätter förståelse hos andra.

Det är utgångspunkten för mitt sätt att tänka när politiker utifrån visar intresse för självstyrelsen och statusen i övrigt. Sedan må det handla om en person med lyskraft typ förra centerledaren Maud Olofsson - som vi hade som Centerns gäst i början på den gångna veckan - eller Nordiska Centerunga vars styrelse besökte Åland under denna helg. Givande besök och intressanta människor.

Lite synd är dock att diskussionerna på nordisk nivå måste ske på engelska med morgondagens beslutsfattare. Känslan av gemensam bas försvinner delvis pga. av ett magrare språk. Men givetvis är det bekvämt att använda engelskan men den power point jag förberett var det bara att skippa. Måste erkänna att jag inte ens tänkte tanken att svenskan inte var gångbar.

Senare i sommar gästas vi inom Åländsk Center av både Solna-Centern och Länscentern i Stockholms län. Då kommer ytterligare ett 30-tal politiker att veta betydligt mer om Åland!

Ålands demokratiska EU-underskott

Jag har allt sedan jag lanserade tanken på att markera Ålands demokratiska EU-underskott via Kroatiens ansökan om medlemskap, fått en del frågor som gjorde att jag skrev följande debattinlägg. God läsning!
____________

Ålänningarna ”firar” snart 20 år av EU-medlemskap. I allt väsentligt blev EU-inträdet 1.1.1995 lika påfrestande som befarat. Till följd av Ålands litenhet vågar EU-kommissionen hantera åländska ärenden med en axelryckning, vilket inte minst den långt utdragna behandlingen av det angelägna stödet till vindkraftsbolagen visat. Åland får inget besked och bolagen lider av allvarlig kapitalbrist. Samtidigt har samma kommission haft utrymme för tusentals timmar riktade mot Ålands Industrihus och dess utvecklingsprojekt Itiden. Det går alltså bra för EU-byråkraterna att stjälpa men betydligt svårare att hjälpa (läs: att göra sitt jobb).

Till vissa delar blev EU-medlemskapet betydligt värre. Med det sistnämnda avser jag både den svaga politiska position som blev resultatet av Ålands EU-förhandlingar och Finlands ovilja att frivilligt medverka till ett fungerande åländskt EU-medlemskap. Finlands agerande i samband med åländska hjärtefrågors behandling inför EU-domstolen – med åtföljande förlust av både snus och vårjakt – kommer att svida länge i den åländska folksjälen. Utan ett eget juridiskt försvar var förlusterna givna på förhand.
Till vissa delar medverkade vårt eget lagting till snusnederlaget genom att 2004 godkänna att Åland fullt ut fick bära ansvaret för eventuella EU-böter. Till de ansvarigas försvar bör dock tilläggas att samtidigt låg den samhällsekonomiskt sett viktiga frågan om stödet till sjöfarten i den politiska vågskålen i Helsingfors. Risken för utflaggning av åländska kryssningsfartyg var påtaglig och medverkade starkt till att de åländska politikerna lade sig i fråga om ansvaret för EU-böterna.

Ironiskt nog öppnade agerandet för en process inför EU-domstolen där Finland vägrade försvara snusförsäljningen. Det åländska nederlaget var givet på förhand och rederierna valde att flagga ut med allt vad det betytt för den åländska delen av de ombordanställda.
I samband med det s.k. Lissabonfördraget 2009 lyckades det politiska Åland för första gången sedan EU-inträdet uppnå en framgång genom att pressa Finland till en egen talerätt inför EU-domstolen. Även om en del kritiker fnyser och säger att ”skadan är ju redan skedd” genom att peka på just snuset och vårjakten så är det ett faktum att Finland inte längre kan strunta i Ålands juridiska EU-intressen.

Ända sedan EU-processens början för 20 år sedan har självstyrelseorganen enhälligt krävt en egen plats i EU-parlamentet. Åland har byggt upp en synnerligen stark argumentation och faktiskt fått finska statsmakten att erkänna kravet fullt ut i flera repriser. Faktum är att lagtinget under alla dessa år inte godkänt ett enda EU-grundfördrag utan att samtidigt ställa krav på tryggad representation. Nu senast i samband med Lissabonfördraget där lagtinget beslöt meddela att Åland utgår från att Finland inte godkänner en omfördelning av parlamentsplatserna innan Ålands tillförsäkrats en egen representation.

Betydande åländska samhällsvärden har alltså påverkats starkt av Bryssel. Och mycket kommer att stå på spel i framtiden. Samtidigt har vi inte lyckats skapa det jag valt att kalla för ett ”EU-försvar” i förhållande till EU-kommissionen. Men vi ska inte heller bortse från att EU-parlamentet idag är en maktspelare och att dess betydelse inom EU-systemet bara förstärks. Det är hög tid att inför Ålands ”EU-jubileum” se till att bristen på demokratisk EU-representation åtgärdas en gång för alla, antingen på EU-nivå eller genom att Finland avstår en av sina 13 platser till förmån för ålänningarna.

Kroatiens nu aktuella ansökan om EU-medlemskap är enligt min mening en lämplig grund för en markering av det starka åländska missnöjet. Genom att tillsvidare lämna Kroatiens anslutningsavtal vilande ger lagtinget en stark politisk signal om att det nu är dags för Finland och övriga EU att ta ansvar för rådande demokratiska underskott. Vårt agerande skadar inte kroaterna men sätter ändå press på Finland att uppfylla sina löften i denna fråga.

Jag har redan fått ett antal tjuvnyp om ”tokiga ålänningar” som inte inser att vi är en liten folkspillra. Men till både egna och externa belackare säger jag bara att Ålands självstyrelse är både skapad och garanterad på internationell nivå och att vi aldrig kommer att skämmas för berättigade krav som syftar till att ”Ålandsmodellen” klarar morgondagens utmaningar!

Rätt beslut men med fel upplägg

Skyddet av de åländska vattenmiljöerna ska alltid ha högsta prioritet. Det samma gäller förstås grundvattnet och inte minst de brunnar som fortsättningsvis används för dricksvatten. Alla ambitioner i denna riktning är välkomna men ibland missar även miljöåtgärder sitt mål. Så blev fallet med beslutet från 2004 om att samtliga s.k. enskilda avlopp (från hushåll och fritidshus) ska åtgärdas.

Initiativet i sig var lovvärt: landskapsregeringen var ute efter att få ner utsläppen av kväve och fosfor i naturen med åtföljande positiva effekter på övergödningen. Problemet var att regeringen struntade i varningarna om att upplägget med att alla avlopp ska åtgärdas på en gång hotar att leda till kaos i den kommunala hanteringen.

Idag i januari 2013, då det återstår mindre än ett år tills dess att alla avlopp ska vara åtgärdade, vet vi att skeptikerna som väntat fick rätt. Avsaknaden av prioriterade områden i kombination med principen "alla på en gång" har märkbart skadat projektets positiva konsekvenser. Istället för att rangordna åtgärderna enligt avståndet till vatten- och kustmiljöerna, drogs alla avlopp över en och samma kamm.

Varför har den märkliga strategin skadat projektet och därmed vattenmiljöerna? Enligt min mening ligger skadan i att bostäder och sommarhus som ligger nära vatten inte prioriterats av myndigheterna. Inte pga. slarv utan därför att de kommunala inspektörerna inte haft en chans att övervaka alla hundratals ärenden. Resulatet är många år av fortsatt utflöde av näringsämnen istället för att just denna kategori avlopp skulle ha åtgärdats först av alla.

Från kommunalt håll påpekades riskerna med ett projekt utan prioriteringar. Den frågan alla ansvariga bör ställa sig är följande: varför blanda in kommunerna och andra i ett omfattande remissförfarande om man inte ens lyssnar till de enklaste rekommendationerna?

De kommunala hjältarna!

Vår lilla men ack så underbart effektiva "tankesmedja" ÅSUB har än en gång presenterat en intressant utredning. Denna gång berättar utredarna i samarbete med Ålands Kommunförbund att drygt 560 ålänningar ser till att den kommunala sektorn rullar på vardagen. Tillsammans delar dessa på över 800 poster fördelade på 110 beslutande organ. Lägger vi till alla de övriga uppdrag som på olika sätt är kopplade till denna viktiga del av samhällsapparaten, uppgår den samlade insatsen förmodligen till över tusen personer!
En hel del ålänningar suckar säkert över antalet men för mig själv - som på nära håll fått ta del av allt engagemang - är detta gäng våra kommunala hjältar. Förtroendevalda som för en obefintlig ersättning sätter bort sin fritid för att allas vår vardag ska fungera: att det finns ett dagis som väntar på ditt barn, att du med glatt hjärta kan skicka iväg ditt barn till skolan, att du inte behöver bekymra dig för att dina åldrande föräldrar lämnas åt sitt öde. Listan kan göras lång och ibland kan det vara nyttigt att vara tacksam över att en del gör att vardagen fungerar för alla andra.
Den kommunala sektorn är som bekant föremål för poltiska diskussioner. En del tror på fördelarna med stora enheter och låter inte problemen inom t.ex. ÅHS störa de egna "ritningarna". Andra oroar sig för att sammanslagningar leder till försämrad närservice och för att dagens smidiga förvaltning ersätts med nya skikt av mellanchefer.
Förändringar kommer att ske men personligen hoppas jag att i alla fall de flesta politikerna inser att vi aldrig kommer att kunna ersätta de kommunala hjältarnas arbetsinsatser ifall vi gör förändringar som skadar glädjen att bidra till det egna närsamhället.

Hur svårt kan det vara?

Hej! Idag sätter jag för ovanlighetens skull in mitt anförande i lagtingsdebatten idag 14 januari den s.k. inmateriell konventionen eftersom frågan är principiellt intressant (i alla fall för oss som det är lite nörd-varning för när det gäller Ålands särställning!)

_______

Fru talman!

 

Efter utskottsordförandens  - som vanligt - utmärkta redogörelse för utskottsbetänkandets innehåll  finns det ingen orsak att ytterligare beröra den aktuella konventionens materiella innehåll annat än på två avgörande punkter:

avsaknaden av ett omnämnande av Ålandsöverenskommelsen från 1921 i Katainen-regeringens proposition till riksdagen och lag- och kulturutskottets uppmaning till LR att undersöka möjligheten att i likhet med Färöarna sikta på ett associerat medlemskap i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur, dvs. Unesco.

Tillåt mig dock börja med ett litet om än dock enligt min mening intressant sidospår. När jag igår satte mig ner för att fundera på innehållet i detta anförande, dök det nämligen plötsligt upp i minnet en ca 15 år gammal upplevelse: beskedet från skattestyrelsen och sedermera från HFD om att Julius Sundbloms minnesstiftelse inte kunde anses som en del av det finländska kulturarvet och därmed inte kunde komma i åtnjutande av den skatteförmån som under den tidpunkten reglerade motsvarande stiftelsers och deras gåvogivares skattevillkor.

Jag kommer ihåg att vårt juridiska ombud Kai Uotila var mäkta upprörd – precis som stiftelsens ansvariga - över denna tolkning men i o m HFD-utslaget var dörren stängd.  Trots att ju stiftelsen i högsta grad ägnar sig åt ett kulturinriktat arbete, om än inte av det direkt finska arvet.

 Oaktat denna typ av närmast politiska markeringar från finska myndighetsinstanser ska vi från åländsk sida givetvis fortsätta att markera det speciella med Ålandsöverenskommelsen där just sedvänjor och kultur ingår som en av de centrala beståndsdelarna.

 Personligen anser jag att det ansvariga ministeriet påbörjat hanteringen av konventionen genom att bryta mot dess anda och mening genom att utelämna ÅÖ.  I reg.prop. betonas t.o.m. i inledningen att förståelsen för kulturarvet är sårskilt viktigt med tanke på en fungerande samlevnad mellan minoriteter och majoritetsbefokningen.

 Hur är det då möjligt att ett ministerium på detta sätt agerar i strid med de förpliktelser som Finland är på väg att ikläda sig?  Om vi väljer att bortse från risken att Åland i detta hänseende medvetet valts bort av olika skäl kvarstår det uppenbara svaret: undervisnings- och kulturministeriet har inte klarat av att efterleva SjL:s regler för hur autonoma Åland ska involveras i arbetet med internationella fördrag.

 Det exceptionella med konventionen om tryggandet av det inmateriella kulturarvet är nämligen att  a)  landskapsregeringen informerades aldrig om processen med konventionens tillkomst – alltså ett förfarande i strid med SjL § 58, b) landskapsregeringen bjöds aldrig in till det särskilda hörande som undervisnings- och kulturministeriet anordnade i februari 2011, c) ministeriets skriftliga remissförfarande gjordes vid en tidpunkt då reg.propositionen redan var på väg till riksdagen.

Utgående från detta agerande är det kanske inte så konstigt att undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän inte klarade av att få till en reg.prop som ger en mer heltäckande bild av Finlands samlade kulturarv. Med anledning av detta har LKU alltså valt att uppmana LR att upplysa ansvariga ministerier om Ålands rätt till delaktighet i förhandlingar om bl.a. internationella fördrag och på samma gång uppmärksamgöra  ministerierna om att Finland förbundit sig till Ålandsöverenskommelsen och därmed bär på ett kulturarv inom ramen för den nu  aktuella konventionen.

Personligen finner jag det direkt märkligt att det ska vara så svårt att få aktörerna inom den finska statsmakten att agera på ett sätt som svarar upp mot SjL:s bestämmelser när det gäller den internationella nivån. Det finns ju inte bara särskilda kontaktpersoner inom alla ministerier. Dessutom finns det särskilda handböcker där Ålands särställning lyfts fram och med tydliga anvisningar om hur Åland involveras i processens olika delar.

I den av justitieministeriet utarbetade handboken sägs att syftet är att säkerställa att självstyrelsesystemet för Åland som konstitutionellt system tillämpas klanderfritt och enligt principen om god förvaltning. Efter att ha läst handböckernas åländska delar kan jag bara konstatera att ministeriets ambitioner uppfylls bara innehållet ges spridning och efterlevs.

Avslutningsvis några ord om Unesco och de åländska ambitionerna att uppnå ett associerat medlemskap. Enligt min mening finns det nämligen skäl för LR att särskilt utreda frågan om huruvida Åland bör söka en form av medlemskap i en  internationell  organisation vars grundläggande konventioner vi inte till alla delar kunnat ge vårt bifall till pga.  beståndsdelarna i det åländska nationalitetsskyddet.

Vinden drar men skeppet ligger kvar...

Ingen enskild fråga är egentligen i dagsläget viktigare för Åland än den som handlar om vindkraftens framtid på Åland. Kan de färdigt planerade storprojekten genomföras får öriket en ytterst välkommen skjuts framåt. Särskilt för skärgården skulle vindkraften betyda extra mycket i form av både sysselsättning och andra kringaktiviteter.

Utgångsläget har länge varit optimalt för de åländska vindentusiasterna eftersom vindförhållandena är synnerligen goda och ålänningarna - med några få undantag -  är positiva till denna framtidsnäring. Men i o m det finska systemet med s.k. inmatningstariffer och dess generösa stödnivåer förändrades plötsligt läget eftersom näringsfrågorna ligger på landskapsregeringens bord (åländsk behörighet).

Ingen åländsk politker har än så länge stigt fram och sagt att Åland ska inrätta samma stödsystem. I tider av sviktande inkomster vore ett sådant budskap lika med: "jag vill låna för att finansiera vindkraften"!
Hoppet har istället stått till att finska staten ska släppa in de åländska aktörerna i sitt stödsystem. Moroten för Finland vore i så fall det tillskott av förnyelsebar energi som Åland kan bidra med.

Men hoppet har med tiden förvandlats till frustration eftersom i synnerhet tjänstemännen i Helsingfors ställt sig avvisande till det åländska önskemålet. De juridiska knopparna har lösts en efter en men beskedet om ett ja eller nej har trots det förhalats.

Senaste vecka kom de första vinkarna om hur tjänstemännen ser på Ålands medverkan och utan tvivel är upplägget sådant att det vore bättre med ett tydligt Nej tack! Att tänka sig att de åländska investerarna ska satsa tiotals miljoner och ändå göra sig beroende av årliga budgetbeslut i Finlands riksdag är förstås otänkbart. Lika problematiskt blir det för Ålands lagting att via lagstiftning garantera vindkraftsindustrin samma stödnivå för flera år framåt oberoende av det som händer i Helsingfors.