Nordkorea en levande mardröm

Om några timmar lämnar vi ett rätt turbulent och tråkigt år bakom oss. 2014 kommer att i första hand att präglas av alla krishärdar, allehanda olyckor och våldsamheter. 2014 blev också det år då Ryssland definitivt ställde sig utanför kategorin "demokratiska länder". Erövringen av Krim-halvön, förtrycket av de egna medborgarna och ett domstolsväsende som blint lyder makthavarnas minsta vink ger obehagliga besked om en statsapparat i gungning. En situation som bara förvärras av de låga energipriserna och ett näringsliv som plågas av korrupta politiker och tjänstemän. Var går smärtgränsen för dagens ryska medelklass? Den som kan ge svaret på denna fråga kan också ge besked om hur länge Putin-regimen består.

Världens enda riktiga supermakt USA fortsatte under 2014 att lida av den tilltagande sprickan mellan demokrater och republikaner. Ett politiskt system med enbart två motpoler är ett farligt system i o m att demokrati utgår från att det kan föras civiliserade samtal oavsett vem som sitter på den verkställande makten från tid till annan. Det är faktiskt direkt märkligt att USA tidigare klarat sig från att skadas av sitt tvåpartisystem. Nu är skadan ett faktum och ett USA där republikanerna styrs i allt högre grad av den extrema Tea party-rörelsen är en utveckling som kommer att drabba andra än amerikanerna själva. Ett introvert och navelskådande USA kommer nämligen att påverka oss alla.

Ifall det är svårt att förutspå hur det kommer att gå med Ryssland och USA så utgör Kina ändå en ännu större utmaning för analytikerna. Kommer diktaturen, korruptionen och förtrycket av minoriteter att fortsätta eller kommer de ca 500 miljonerna fattiga kineserna att till sist göra uppror pga. alla orättvisor? Dagens "två-Kina" är ett fascinerande samhälle där rikedom och fattigdom går hand i hand. Är det ändå bäst för oss européer att Kina trots allt håller ihop och utvecklas sakta men säkert än att allting rämnar? Grannen Nordkorea är ju ett bevis på att steget till ännu värre samhällsskick inte är långt borta. Efter att ha läst en bok om det nordkoreanska helvetet är det lätt att hålla med alla som kallar landet för "en levande mardröm".

Gott Nytt År och tillönskan om ett för mänskligheten klokare 2015!

ÅMHM väcker starka känslor

Hur kommer det sig att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) titt som tätt väcker både debatt och drar på sig kritik? Själva syftet med hela myndigheten är ju enbart gott. att se till att både ålänningar och gäster utifrån kan vara trygga med att vardagen inte innehåller onödiga farligheter såsom dålig mat eller farliga leksaker. Likaså är det ÅMHM som ska se till att krogarna och rederierna respekterar sina alkoholtillstånd. Ibland utsätts ÅMHM för en direkt hopplös situation som t.ex. ifråga om Ålandskomposten i Sund som ständigt ifrågasätts av sin omgivning. Det som vore bra för grannarna vore dock samtidigt förödande för samhället som helhet.

Av någon konstig anledning kommer några av ÅMHMs starkaste kritiker från de politiska leden. Ändå är hela apparaten ett resultat av både lagstiftning och andra politiska beslut. Som vanligt utgör EU en central ingrediens bakom själva uppkomsten av en oberoende tillsyn. Kritikerna vill även gärna glömma bort att ÅMHM ofta agerar på basen av anmälningar om felaktig verksamhet. Myndigheten är därmed skyldig att reagera och det görs genom att en utredning utförs.

Oundvikligen uppstår det emellanåt situationer som skadar myndighetens renommé. Begreppet en sten och en pinne kommer för evigt att leva kvar som symbol över onödig myndighetsaktivitet. Sedan spelar det ingen roll att tjänstemännen agerade även den gången utgående från en anmälan. Inför senaste julfirande väckte ÅMHM uppmärksamhet genom att blanda sig kommunernas julfester. Vill en myndighet framstå som onödig, vardagsfrämmande och överbyråkratisk är det genom att reagera enbart utgående från tidningsartiklar.

Några politiska populister brukar även med jämna mellanrum ifrågasätta den avgiftstaxa som tillämpas för ÅMHM:s tjänster. Budskapet är att avgifterna kraftigt ska sänkas för att lindra bl.a. företagens vardag. Som vanligt håller inte det politiska budskapet för en närmare granskning. Sänks avgifterna ökar enbart trycket på Ålandsbudgeten i övrigt eftersom inkomsterna inte vill räcka till för alla allmänna behov. Samma kritiska röster kräver samtidigt en "budget i balans"!

En liten önskan inför det nya året: måtte såväl ÅMHM som dess kritiker inse att "lagom är bäst" med tanke på samhället i stort.

Sverige fortsätter som humanitär stormakt

God fortsättning bästa läsare!

Dagens besked om att Sverige inte behöver gå till nyval i mars 2015 var både väntat och bra. Väntat därför att ett nyval inte skulle ha förändrat Sverigedemokraternas ställning som vågmästare mellan de två blocken. Denna insikt har förmodligen starkt bidragit till att partistrategerna både till höger och vänster tänkt om efter de inledande markeringarna om att "vi ser fram emot att åter möta väljarna". En annan bidragande orsak har säkert också varit de återkommande beskeden om att stödet för Sverigedemokraterna ökat efter det socialdemokratiska beskedet om nyval.

Beskedet om inställt nyval är bra därför att det visar att till och med i en ovanligt hätsk politisk atmosfär går det att föra konstruktiva samtal om hur vägen framåt kan se ut. Blocken kommer att samarbeta om försvar, pensioner och energi samtidigt som en minoritetsregering kan fortsätta vid makten. De grundläggande skillnaderna finns kvar men de sex partierna är överens om hur de demokratiska spelreglerna ska se ut. Det kommer säkert att dyka upp stunder då särskilt Alliansen ångrar dagens överenskommelse men risken att få väljarnas dom vid ett nyval kändes förmodligen alltför uppenbar i dagsläget. 

Dagens stora förlorare är förstås Vänstern och Jonas Sjöstedt, som inte bjöds in till samtalen utan en gång för alla förpassats till ytterkanten med Sverigedemokraterna som yttersta motpol till höger. För ett parti som bara för några månader sedan drömde om ministerposter, måste dagens besked och bakomliggande uppgörelse svida oerhört. Att tillsammans med sina värsta fiender Sverigedemokraternas ställas i den icke-demokratiska kategorin leder troligen till ett Vänsterparti som känner agg särskilt i förhållande till Socialdemokraterna. 

Dagens gemensamma presskonferens med de sex partierna gav också ett tydligt indirekt besked: Sverige kommer, trots Sverigedemokraternas växande understöd, att fortsätta som en humanitär stormakt med ett exceptionellt stort ansvarstagande för den växande skaran av flyktingar i världen. Över 100 000 människor i nöd kommer därmed att i Sverige finna en fristad bara under 2014. Under tiden skär Finland ner sin årliga kvot av flyktingar till 750 medan de danska partierna samfällt agerar som om de alla vore Sverigedemokrater! Vem vågar längre påstå att Norden består av likasinnade länder?

Stark längtan efter självständighet skakar om

Ålands Framtid har äntligen lyft sig till att åter försöka göra verklig skillnad i åländsk politik. Senaste veckas seminarium med inbjudna gäster från högaktuella platser som t.ex. Katalonien var ett bra initiativ även om den klena uppslutningen säkert var en besvikelse. Trots flera intressanta föreläsare som bl.a. Högni Höydal från Färöarna var auditoriet inte ens halvfullt och vi var väl bara fem lagtingsledamöter som valde att prioritera tillfället i hård konkurrens med mycket annat.

Skottlands flagga

Även om skottarnas och katalanernas kamp för självständighet har rätt liten relevans för oss ålänningar - vi pratar ju här om nationer med 5 respektive sju miljoner invånare - så är det ändå intressant att ta del av deras politiska processer. Särskilt iögonfallande är hur vitt skilt London och Madrid behandlar sina respektive folkrörelser. London gav från början de skotska nationalisterna sin välsignelse medan regeringen i i Madrid fortsätter traditionen med att förneka katalanernas nationella identitet.

Kataloniens flagga

Vilken taktik är den bästa sett ur centralstatens synvinkel? Personligen är jag övertygad om att vi inom tio år ser ett självständigt Katalonien ta sina första stapplande steg medan London kan glädja sig över att skottarna stannat kvar inom familjen - om än med större rätt att reglera den egna vardagen. Det enda som kan förändra den brittiska situationen är att den engelska regeringen inte förmår uppfylla de löften som de tre ledande partiledarna gav utfästelse om dagarna för den skotska folkomröstningen.

London har alltså klokt nog valt ett demokratiskt handlande istället för att som Madrid både hota och försvåra strävandena till frigörelse. Spanien har förstås i motsats till andra EU-länder ett blodigt förflutet i o m att särskilt baskerna inte dragit sig för att ta till vapen och bomber i sin kamp för självständighet. Vad händer om katalanerna går sin egen väg? Faller Spanien sönder? Oavsett vilka farhågor som än styr den spanska statens taktik, börjar klockan klämta för en politik som mer påminner om Franco-regimens förtryck än om en modern EU-stat.

EU:s roll i allt detta? Så fort EU dras fram i frågor som är kopplade till medlemsländernas inre problem och konflikter, är det viktigt att komma ihåg att även om unionen formellt sett vilar på starka demokratiska principer så är ändå EU-kommissionen tandlös när det gäller att hålla ordning på de nationella regeringarna. Se bara hur Ungern tillåts rusta ner sin demokrati och till och med skyddas av starka högerkrafter inom unionen. Ändå tror jag att EU-medlemskapet bidrar till att Madrid undviker att med hjälp av militära medel stoppa den katalanska processen.

FN:s tidigare generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali förutspådde i slutet på förra seklet att världens flora av stater skulle fördubblas till ca. 400 inom en snar framtid. Alla inneboende spänningar inom enormt många av dagens stater, ger förstås en vink om att detta är möjligt. Men samtidigt ger de blodiga konflikterna i omvärlden oss ett krasst besked: det är inte med lag utan med blodspillan nya länder i regel kommer att födas. Vi kan bara hoppas att i alla fall EU-länderna ställer sig ovanför våldets väg.

Bra siffror för Centern!

De halvt ovetenskapliga pejlingarna som framför allt tidningen Nya Åland ägnar sig åt väcker både glädje och irritation bland alla oss som är inblandade i det åländska beslutsfattandet. Klart är dock att resultatet från pejlingarna påverkar atmosfären inom respektive parti, antingen i positiv eller negativ riktning. Ett jämfört med senaste val klart lyft i understödet bidrar till ökad tillförsikt om att den förda politiken är den rätta. Motsatta siffror nedåt känns alltid jobbigt men kan också fungera som en "kyrkstöt" om att nu behövs det en kraftansamling för att förändra bilden.

Det som framför allt påverkar opinionen är huruvida ett parti befinner sig i opposition eller sitter på ett regeringsansvar. Det sistnämnda påverkar oftast negativt i och med att med ansvaret följer alltid en mängd obekväma och direkt tuffa beslut om påverkar rätt många familjer. Särskilt i tider av ekonomisk nedgång är regeringsställning lika med sviktande understöd. För partierma i opposition är klimatet positivare i och med att det alltid går att markera avstånd från obekväma beslut.

För Åländsk Center brukar dessa begränsade valpejlingar visa rätt så dåliga siffror. Senaste veckas pejling gav ändå Centern över 20 procent eller knappt två procent under resultatet 2011. Således bra siffror för ett parti i regeringsposition! För vi kan inte sticka under stol med att det har varit en tuff period för den sittande regeringen. Sviktande inkomster i kombination med varierande syn på småföretagamdets speciella villkor, särskilt inom livsmedelsklustret, har satt sina tydliga spår i regerandet.

Autonomin blev sin egen räddning!

Är självstyrelsen en tillgång eller nackdel för ålänningarna? Skribenten ”Ålänning sedan tolv generationer” ifrågasätter i Ålandstidningen 11/10 den praktiska nyttan av självstyrelsen och säger sig vilja återfå sin barndomstro på självstyrelsen. Det är svårt att avgöra om skribenten är medvetet provokativ enbart i syfte att skapa debatt eller faktiskt menar allvar med att vi ålänningar själva ska ta initiativet till att den unika och på folkrätten grundade autonomin skrotas. Samtidigt visar flera av frågeställningarna på att skribenten faktiskt funderat över Ålands framtida öde och därmed anser jag att vi beslutsfattare ska ta inlägget på allvar.

Att styra sig själv är alltid en utmaning. Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om en stat,
kommun eller som i Ålands fall en autonomi. Misstag förekommer och gör att medborgarna förfasar sig över den politiska hanteringen. Det viktiga är dock att demokratin fungerar och att de ansvariga ställs till svars – senast vid följande val. För Ålands del är fokuseringen på det politiska systemet exceptionellt stark via duktiga medier. En enorm tillgång för ett samhälle men ibland förstärks förstås det negativa i onödan och påverkar ålänningarnas tilltro till systemet.

 Vårt örike har alltid haft stora utmaningar framför sig och EU-inträdet har visat sig vara en vattendelare. Jag tror inte att den vanlige ålänningen fullt ut förstår vidden av EU-medlemskapet. Sedan snart 20 år tillbaka har våra politiker och tjänstemän tvingats hantera tre olika maktcentra: EU (bl.a. kommissionens jakt på vårjakt och snus), Finland (inte minst statsmaktens vägran att medverka till en fungerande autonomi) och Åland (vår egen vardag).

EU-förhandlingarna handlade bl.a. om att undvika ett öde motsvarande Gotlands, dvs. att våra kommunikationer skulle bli beroende av stora, årliga statliga subventioner med, trots detta, höga biljettpriser. Vi lyckades trygga taxfree-trafiken och därmed lägga grunden för dagens omfattande Ålandstrafik. Ifall vi misslyckats är det frågan om det varit början till slutet på självstyrelsen? Hade öriket klarat av den omställningen / chocken utan att ålänningen i gemen ifrågasatt nyttan av en egen samhällsapparat? Priset för taxfree-undantaget har i vissa fall varit betydande men det går inte alltid att äta kakan och ändå ha den kvar.

 Vad har vi alltså vunnit på självstyrelsen? För det första har vi ett unikt utbud av färjtrafik, till rimliga priser. EU och Finland vågade helt enkelt inte säga nej till de åländska kraven eftersom Åland i så fall kunnat stanna utanför unionen. För det andra ger denna trafik oss både arbetsplatser och kapital. Vi ska inte heller glömma att befolkningen fortsätter att växa. Att Finland vägrat att justera klumpsumman, trots att befolkningen ökat med över 4000 personer sedan 1993, visar åter på oviljan att ta ansvar för sin enda autonomi.

Bland kategorin ”vinster” hittar vi förstås det faktum att kravet på hembygdsrätt förhindrat Åland från att bli ett rent sommartillhåll för kapitalstarka köpare. T.ex. på tyska Sylt har ungdomen inte råd att stanna kvar på hemmaön utan tvingas bort pga. skyhöga markpriser. När det gäller näringsrätten är jag faktiskt benägen att hålla med skribenten. Instrumentet måste ses över i ett läge där det stoppar t.ex. rikssvenska etableringar medan de finska affärskedjorna lärt sig hur de formella hindren kan kringgås. Åland förfinskas alltså i onödan.

Oavsett allt detta är det viktigaste för mig att vi fortfarande har en stark uppslutning kring rätten till självbestämmande och att den åländska identiteten, trots ett välkommet inslag av mer än 80 olika nationaliteter, utgör grunden för vår gemenskap. Nu siktar hela det åländska partifältet fram mot jubileumsåret 2022 genom att arbeta för nästa generation av självstyrelse. Misslyckas vi inom ramen för den s.k. Ålandskommittén, bl.a. vad gäller svenska språkets framtid på Åland, är det dock fler än ”Ålänning sedan tolv generationer” som börjar tvivla på autonomins hållbarhet. Men inte heller då är det genom att skrota autonomin vi tar oss an morgondagen!

Striden om obundnas partikassa

Under den gångna helgen har jag fått ett par undrande kommentar rörande den minst sagt pinsamma striden om Obunden Samlings partikassa eller de över 30 000 euro som den flyktande lagtingsgruppen tog med sig i samband med övergången till moderaterna.

Varför kommenterar inte ni andra striden?, fick jag mig till livs. Svaret är egentligen rätt enkelt: vi andra i lagtinget har inte med striden att göra och vill inte heller bli indragna. Det var kanske därför som lagtingets kanslikommission tidigare i år helt enkelt valde att returnera pengarna till de stridande parterna. Förmodligen bidrog en avgörande faktor till kommissionens beslut: det finns inget regelverk att luta sig mot i dylika fall och att uppfinna regler i efterhand kändes troligen som mindre lyckat.

Men efter senaste veckas besked om att Obundnas partistyrelse valt att polisanmäla sina forna kolleger, är det förstås lätt att i efterhand inse att det trots allt varit bättre om kanslikommissionen tagit sig makten att avgöra konflikten. Nu startar en pinsam rättslig prövning där det i slutändan kommer att handla om en enda sak: hade den fd. obundna lagtingsgruppen rätt att röra partikassan trots att de några dagar tidigare övergått i en annan lagtingsgrupp? Eller med andra ord: fanns det vid tidpunkten för överföringen en i juridisk mening existerande lagtingsgrupp som kunde utöva rättslig handling?

Oavsett utgången av den kommande rättsliga prövningen, kommer kampen om partikassan att kasta sina skuggor över åländsk politik långt in i framtiden. Det vittnar inte minst den snabba motreaktionen från moderaterna om: allt kan sluta i en motanmälan om falsk angivelse. Åländsk politik har haft sina mörka stunder under årens lopp. Den nu aktuella striden tillhör förmodligen en av de mest onödiga negativa inslagen.

Kontraproduktiv oppositionspolitik

Det är smått tragiskt att oppositionspartierna Ålands Framtid och Liberalerna fortsätter att slå på propagandatrumman i ett läge där det åländska livsmedelsklustret befinner sig i ett ytterst besvärligt läge. Brage Eklunds och Mats Perämaas insändare 25/9 bekräftar samtidigt än en gång att oppositionen inte tar ansvar varken för regler eller ekonomi. Huvudsaken är denna gång att framställa sig själva som livsmedelsklustrets stora räddare. Verkligheten är den motsatta.

I vanlig ordning saknar ÅF och lib underlag för sin attack på bl.a. Åländsk Center. Tvärtom agerar oppositionen i avbytarfrågan direkt kontraproduktivt sett ur producenternas synvinkel. Detta gäller särskilt förslaget om att förkasta avbytarlagen och därmed förslaget om att förkasta finans- och näringsutskottets förslag om att brukarna erhåller höjda stödprocenter per avbytardag i väntan på att LR får klart med EU-kommissionen om ett undantag från en färsk EU-förordning (förordningen som trädde ikraft 1 juli i år binder omedelbart medlemsländernas händer i väntan på ett eventuellt s.k. gruppundantag).

Tack och lov insåg majoriteten i lagtinget att oppositionens förslag hotade att utsätta producenterna för en stor osäkerhet om huruvida avbytarsystemet är förenligt med EU-rätten. Seriösa lagstiftare ska alltid sträva till att respektera regelverket och därmed undvika nya problem för både förvaltningen och producenterna.

Även de av oppositionen framlagda s.k. klämmarna är i hög grad kontraproduktiva eller saknar relevans. Regeringsblocket har visserligen all anledning att både säkerställa att det nya avbytarsystemet fungerar den 1 januari 2015 och noggrant följa med hur livsmedelsklustret påverkas av Ukraina-krisens sanktioner.

 

Men i motsatts till oppositionen måste LR se till helheten och bl.a. beakta det faktum att lantbrukets inkomstsida i första hand är en fråga för Finlands regering och riksdag. För det andra ska vi på Åland ta lärdom av de svårigheter som det första finska stödpaketet möter. Vem ska stödjas? Producenterna eller exportörerna? Vilka produkter ska prioriteras? Ett talande exempel är att även om hela finska stödpaketets 20 miljoner euro riktades till mjölkleverantörerna, skulle effekten bli under en cent per levererad liter.

Exemplet ovan visar att vi aldrig via offentliga medel kan kompensera störningar på marknaden. Däremot kommer vi inom Åländsk Center att verka för att det nya avbytarstödet faktiskt blir en tillgång för producenterna och att anslagen för investeringsstöd i Ålandsbudgeten framöver svarar mot livsmedelsklustrets behov. Centern har lyckats trygga såväl ett hållbart LBU-program som avbytarsystemets överlevnad. En del producenter må vara besvikna men för ett parti som har endast sju av 21 ”regeringsmandat” bakom sig, är resultaten hittills tillfredsställande.

Undvik navelskåderi i språkfrågan!

Centern och Moderaterna ska se till att lantrådet Gunell håller sig borta från alla tillställningar där det pratas finska! Det är det senaste exemplet på den språkpolitik Ålands Framtid (ÅF) bedriver. I inlägg efter inlägg kritiserar ÅF:s ordförande Axel Jonsson lantrådet Camilla Gunell för hennes deltagande i den årliga tillställningen med Finlands ambassadörer. Kritiken är direkt märklig i och med att det förmodligen bland alla dessa ambassadörer återfinns de mest språkkunniga indvider dagens Finland kan uppbåda.

Min utgångspunkt är självklar: åländska beslutsfattare ska ta för sig i alla sammanhang där vårt örike har nytta av synlighet. Vi ska alltid tala svenska när det är fråga om offentliga framträdanden i Finland men vi kan mingla på de språk vi behärskar, inklusive finska. Själv har jag fått uppleva situationer där motparten pratar finska och jag svenska. Ofta söker man ju annars en gemensam, mer neutral plattform via engelskan.

ÅF försöker aktivt göra den åländska språkpolitiken till ett rent navelskåderi genom att uppmana till bojkott av alla sammanhang där finska är huvudspråket. ÅF:s uppmaning innebär ju i förlängningen att Åland måste be om en ändring av lagstiftningen så att rätten till en egen ledamot i Finlands riksdag omdelelbart upphör. För en mer finskpräglad miljö än just riksdagen är det svårt att hitta, trots att Finland ju officiellt är ett tvåspråkigt land.

Det är bra att ÅF kämpar för svenska språket men det är synd när partiet totalt förlorar fotfästet genom att fokusera på felaktiga sammanhang. Det allvarliga med finska språkets intrång är alla ålännningar som - även i offentlig förvaltning - sliter sitt hår i förtvivlan över finskspråkiga datasystem, alla ålänningar vars karriärer spolieras av att det alltför sällan ordnas utbildning på svenska och alla dokument inklusive epikriser (sjukjournaler) som fortsätter att strömma in på finska till ÅHS. För att nämna några konkreta och allvarliga frågeställningar som vi alla bör fokusera på.

Samhällsbyggande kräver respekt och dialog

Företrädare för andra åländska partier har på insändarplats i Ålandstidningen framfört en vädjan om att Ålands Framtid ska lägga smutskastningen åt sidan och istället komma med konkreta förslag om förbättringar av vårt örike. Efter Axel Jonssons förnyade angrepp på Åländsk Center 12/9 är det lätt att förena sig i denna önskan.
Axel Jonsson undrar varför undertecknad ”inte vill ta debatten”. Svaret är att Jonssons vinklade debatteknik gör det omöjligt att få till stånd en vettig dialog. Låt mig ta ett exempel. Jonsson kritiserar å ena sidan Centern för LBU-programmet och avbytarreformen. Å andra sidan får vi kritik för att bedriva ”oppositionspolitik” mot den egna regeringen. Hur skulle Centern annars ha kunnat trygga ett vettigt LBU och rädda avbytarsystemet från en successiv nedläggning? Ibland krävs det strider och kompromisser även i regeringskretsen, ett liv som ÅF förstås är ovetande om. Det tycks reta ÅF att Centern i nämnda frågor lyckats åstadkomma tydliga förbättringar och detta samtidigt som samarbetet med MÅS och S kan fortsätta.

Nu tillhör det ju ett oppositionspartis privilegium att ena veckan klandra regeringen för brist på sparförslag för att veckan därpå kritisera samma regering för vidtagna åtgärder. Det vore bra om ÅF berättade om sina egna prioriteringar istället för att nedvärdera andras. Men lämna vänligen bort standardsvaret om att ”fem procent av konsumtionsutgifterna ska bort”. Tala istället om vilken samhällsservice ÅF vill försämra och vilka personalgrupper som ska sparkas.

ÅF säger sig jobba för landsbygdens framtid. Ändå är partiet berett att utsätta vårdöborna för ett enda stort riskspel genom att tvinga fram en renovering av den befintliga Vårdöbron. Experterna varnar för konsekvenserna och Vårdö kommun vädjar om förståelse för vad en renovering innebär för hela regionen. Jag tror att ÅF-väljarna hädanefter inser att det är Centern som står för en regionalpolitik värd namnet.

Jag beklagar djupt att Ålands Framtid förvandlats från en positiv samhällskraft till ett gnällparti som inte skyr några medel för att framställa andra partier som mindre vetande. Samhället byggs med respekt och dialog, inte med förolämpande retorik.

Förvarning om nya Ålandsangrepp

Även om det finska partiet Sannfinländarna i mångt och mycket upplevs som en rätt så ny politisk företeelse så har den populistiska rörelsen sina rötter i det forna Landsbygdspartiet, en gång i tiden den beryktade Veikko Vennamos protestskapelse. Sistnämnda parti rönte rätt stora framgångar men gick i graven så fort det avkrävdes ansvar i regeringsställning. Ett typiskt öde för populistiska rörelser vars agerande aldrig tål att konfronteras med verkligt ansvar.

Landsbygdspartiet gjorde sig även känt som något av en Ålandsätare. Kritiken av det åländska självbestämmandet var ihärdig och särskilt riksdagsledamoten Sulo Aittoniemi tröttnade aldrig på att väcka förslag om att inskränka på ålänningarnas rättigheter. Speciellt i anslutning till den nuvarande självstyrelselagens födelse i början på 1990-talet försökte Aittoniemi sabotera reformens olika delar.

Även om Sannfinländarna och till och med partiledaren Timo Soini ibland sysslat med samma negativa Ålandspropaganda har det växande populistpartiet inte i första hand upplevts som ett problem för självstyrelsens företrädare. I början på juni månad kom det dock en första förvarning om att nya Ålandsangrepp är att vänta. En riksdagsledamot ifrågasatte ålänningarnas rätt till en plats i Finlands riksdag!

Det som är illavarslande denna gång är att bakom det märkliga uttalandet står Pirkko Ruohonen-Lerner, tidigare gruppledare för den sannfinländska riksdagsgruppen. Pirkko har nämligen tillhört - i alla fall tills nu - den sansade gruppen av sannfinländare. Men efter att ha fått kicken som gruppledare kanske Pirkko tvingas lägga om sin stil? Eller är det sannfinländarnas rätt dåliga EU-val som spökar? 

Oavsett vad som ligger bakom ifrågasättandet av Ålands enda riksdagsplats, är det dock lika bra att vi ålänningar stålsätter oss inför den kritik som det nu pågående arbetet med nytt självstyrelsesystem kommer att utsättas för den dagen paketet ligger på riksdagens bord. Jag hoppas sannerligen att jag får fel men jag utgår från att Åland kommer att bli en spelbricka i de sannfinländska attackerna på svenskheten i Finland inför nästa riksdagsval i april 2015. 

Dagens EU-val ett Nu eller aldrig!

Vaknade denna EU-valsdag med en lite underlig känsla i kroppen. Ingen EU-valskampanj idag (frånsett en handfull telefonsamtal!). Ett halvårs valrörelse är över och det är väl naturligt att vi som arbetat nära Britt upplever en viss tomhet kombinerat med lättnad över att vi nått fram till valdagen. Kan bara föreställa mig vilken känsla Britt har under hela denna dag!
Även om jag förstås är lite partisk vågar jag påstå att det är Ålands genom tiderna mest proffsiga valrörelse som någonsin presterats. Britts kampanjgrupp har varit kreativ och ställt upp på ett beundransvärt sätt. Britt själv har varit så energisk som bara hon kan vara och kampanjchef Birgitta har förmått hålla ihop helheten.

Av Britts stödpartier har - vid sidan av Centern - såväl moderater som liberaler ställt upp på ett sätt som är berömvärt. Centerns nya kommungrupper har i flera fall visat vilken tillgång de kommer att bli inför kommande val. Men utan enskilda insatser av Gunilla Nordlund, Andreas Kanborg m.fl. hade kampanjen inte blivit en succé. Stort tack!
På Centerns vårstämma den 14 maj passade jag på att även lyfta fram de åländska mediernas insatser under dessa sex månader. Såväl tidningarna som radion har visat en synnerligen god vilja att ge ålänningarna en heltäckande bevakning av EU-valet.

Ju närmare valdagen vi kommit, desto fler av sossarnas och Ålands Framtids anhängare har betonat att de både röstar idag och kommer att stödja Britt i valet. Därmed spelar det inte någon större roll att nämnda partiers styrelser inte officiellt ställt sig bakom Britts kandidatur. Ifall vi ikväll konfronteras med en situation där Britt missar ett inval med liten marginal, kommer dock både S och ÅF ha få en tuff eftervalsreaktion.

Sammantaget avslutar jag härmed EU-valet för denna gång med orden: det är nu eller aldrig Åland kan få en egen EU-representant inom ramen för nuvarande system där ålänningarna inte garanterats en egen EU-stol. Det är nämligen osannolikt att nuvarande läge skulle uppstå i framtiden:
- Åland har en stark och allmänt omfattad kandidat i Britt Lundberg, som även samlar röster utanför Åland
- Frånsett sossarnas och ÅF:s svek har Britt fyra övriga åländska partier bakom sig
- Åländsk Center har gjort allt ifråga om både pengar och resurser för att trygga Ålands EU-intressen
- SFP-listan med totalt 20 namn kommer att klara invalet av en svenskspråkig representant
- Nämnda lista är så pass jämn att en ålänning denna gång har en reell chans bara ålänningarna själva vill

Den enda frågan som kvarstår är därmed: vill ålänningarna i tillräckligt hög grad ge sitt örike en möjlighet att påverka eller vinner den passiva och likgiltiga inställningen hos alltför många?

Trångt i skamvrån!

Den 25 maj har vi ålänningar den unika chansen att ikraft av egna röster välja in Britt Lundberg i EU-parlamentet. För första gången skulle Åland ha en egen folkvald representant i Bryssel och vi skulle därmed ha den demokratiska röst som Ålands särställning egentligen förutsätter. Finland har i över 20 års tid förvägrat ålänningarna denna demokratiska kompensation. Kravet är en självklarhet i och med att att långt över hälften av den åländska lagstiftningen styrs av EU-organen.

Men de finska partierna har alltså lagt beslag på hela Finlands kvot om 13 mandat och visar ingen respekt för den konsititutionella ordningen. Agerandet är förstås exceptionellt i och med att Finland normalt sett gör allt för att vara en duktig EU-elev. Nu får landet stå i skamvrån eftersom både Danmark och Belgien redan visat vägen. Danmark gav Grönland ett eget EU-mandat redan före ön var autonomt medan Belgien säkerställt ett eget mandat för den lilla tyska minoriteten.

Det vore givetvis en enorm framgång om Åland genom ett samarbete med Svenska Folkpartiet (SFP) kunde trygga invalet av Britt Lundberg. Chansen denna gång är enligt min bedömning unik eftersom vi ålänningar har en stark kandidat och SFP-listan i övrigt består av många lyskraftiga namn utan att listan denna gång har ett självklart vinnarnamn. 2009 var det Britts röster som tryggade invalet av SFP:s Carl Haglund. Nästan hälften av de åländska väljarna visade redan då att de bryr sig både om Ålands och samtidigt den svenskspråkiga representationen i Bryssel.

Utgångsläget för ett starkt åländskt EU-val är således gott. Enda besvikelsen är de åländska socialdemokraterna som inte bara tackat nej till ett samarbete kring Britt Lundberg utan till och med aktivt försöker få ålänningarna att rösta på finska s-kandidater. Med sitt agerande kan sossarna ställa sig i samma skamvrå som de finska partierna.
Även Ålands Framtids partiledning har vägrat att hjälpa till med att trygga den åländska representationen men har i alla fall undvikit att  motarbeta den åländska kampanjen. Det är bara att hoppas på att bägge partiers gräsrötter visar större omtanke om Åland än resepektive partiledning.

Självstyrelsens trovärdighet på spel

På senare år har det dykt upp flera ekonomiska frågor som gjort att en del ålänningar allvarligt ifrågasätter vår autonoma ställning. De åländska vindkraftsbolagens prekära läge är välbekant problematik sedan flera år tillbaka i tiden. Åland är idag rätt unikt på ett mindre trevligt sätt genom att vi inte stödjer förnyelsebar produktion av energi. Bolagens finska kolleger åtnjuter ett betydande stöd via ett system med s.k. inmatningstariffer och kan därmed satsa framåt och bygga ut vindkraften.

Samtidigt kämpar de åländska aktörerna med sviktande lönsamhet och får klara sig på egen hand. Nysatsningar är helt otänkbara. Tvärtom förbereds en nedrustning genom att befintliga vindmöllor plockas ner och säljs till länder som satsar på hållbar produktion. Resultatet är att den stora visionen om vindkraften som Ålands nästa framtidsgren är allvarligt hotad.

I dagsläget kämpar det åländska livsmedelsklustret och i synnerhet djurhållarna med samma problem: det egna åländska systemet ger inte samma konkurrensvillkor som motsvarande produktion i Finland. Särskilt om man tar in ö-samhällets kostnadsdrivande faktorer i ekvationen. Betydande värden står på spel när lagtinget snart får problematiken på sitt bord. Ska vi acceptera förlusten av arbetsplatser, miljövärden, öppna landskap etc. eller fortsätta att via Ålandsbudgeten ha en finansiering som tryggar livsmedelsklustrets framtid?

Av vitt skilda orsaker har det självstyrda Åland fått två frågor som på olika sätt äventyrar trovärdigheten för hela vårt system. Uppnås inte en tillfredsställande lösning för de berörda ålänningarna, sprids förmodligen en känsla av vanmakt. Åländska politiker, inklusive jag själv, är experter på att via lagar och beslut bygga ut basservicen för ålänningarna. Men insatserna för näringslivet lämnar mycket övrigt att önska.

Var finns det vettiga projekt?

Den senaste tiden har det handlat mycket om de mer eller mindre kostsamma projekten kopplade till landskapsregeringens planer på s.k. kortrutt inom skärgårdstrafiken. Tanken är alltså att via nya hamnar och broar korta ner de bränslekrävande färjpassen och därmed få bukt med de stigande driftskostnaderna. Det är således inget fel på själva utgångspunkten men problemet är ändå det samma: var ska vi hitta pengarna för investeringar på närmare 200 miljoner? Så pass dyr blir den totala prislappen när behovet av nya färjor läggs till kortruttsplanerna. De mest fantasifulla planerna rörande en helt ny Vårdöbro (Prästö-Töftö) skulle dessutom plussa på summan med åtskilliga miljoner.

Alla ekonomiskt sinnade har redan förstått att sammanställningen av möjliga kortruttsprojekt ska ses som en första kartläggning av vad som vore optimalt - OM det fanns pengar i överflöd. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att planerna kommer att förverkligas sakta men säkert under många år framöver. Som jämförelse kan nämnas det rätt lilla projektet Åva-Jurmo som efter drygt tio års planering kanske står klart 2016. Men den fortsatta kortruttsutredningen ska förhoppningsvis ge ett viktigt besked: var det är förmånligast och framför allt möjligt att komma igång med en vettig satsning med tanke på både miljö och pengar.

Det offentliga Åland kommer dessutom att ha fullt upp de kommande åren med att finansiera en ny bro istället för den gamla Vårdöbron. En kostnad som säkerligen landar på över tio miljoner euro. Även en ny bro över det lilla faret mellan Bomarsund och Prästö pockar på uppmärksamhet och här behövs det ytterligare fem miljoner. Under tiden behövs det en ny Skarven till skärgårdsflottan till en kostnad om 20 M€. Jag kallar den "Nya Skarven" eftersom planeringen av nytt tonnage på alla sätt utom ett motsvarar den hårt kritiserade Skarven-färjan. Enda avvikelsen är planerna på gasdrift - en viktigt steg framåt!

Den dagliga kampen existerar!

Brändöbon Olof Öström argumenterar i ett debattinlägg i de åländska tidningarna 25/2 för att ålänningarna har alltför bristfällig kunskap om Finland. Givetvis har Öström rätt i att de åländska blickarna i stor utsträckning är vända västerut via TV, radio och tidningar. Den kulturella och språkliga identiteten är av naturliga skäl stark i förhållande till Sverige.

Låt mig ändå påstå att en betydande del av ålänningarna följer med det som händer på den finska sidan av Skiftet. Vi gör det främst via HBL, radion och svenska TV-nytts dagliga sändningar. Underligt vore det väl annars om vi beaktar att cirka 20 procent av ålänningarna har sina rötter i Finland plus att största delen av handeln och övriga kontakter sker i österled.

Några av de öströmska påståendena är dock smått osakliga. I en kommentar till talman Britt Lundberg ( C ) tillbakavisar Öström hennes konstaterande om att ”finlandssvenskarna dagligen får kämpa för sina rättigheter”. Öström säger sig ha erfarenhet som visar på något helt annat. Frågan är i vilken drömvärld Öström lever i. På senare tid har vi bl.a. sett hur svenska språket sätts på undantag i samband med allehanda offentliga strukturreformer och hur finlandssvenskar bokstavligen fått jaga svenskspråkig service bl.a. för att få körkort och bankservice. Kampen pågår dagligen och inte minst svårigheten att få rättsprocesser på svenska att fungera är ett växande problem.

Men det är klart att Öström har rätt i sin iakttagelse om allt fler accepterar att svenskan enbart ska vara ett hemspråk och byter till finska vid första bästa möte med omvärlden.

Vidare dristar sig Öström till att påstå att ”inställningen på Åland genomsyras ofta av negativism beträffande finnar, också finlandssvenskarna inkluderas.” Det är lite tragiskt att Öström marknadsför en sådan generell bild av Åland. Att finlandssvenskarna inkluderas i påståendet år alltför märkligt för att vara värt en kommentar.

Givet är att det finns ålänningar som fått uppleva den tråkiga sidan av det hätska språkklimatet i Finland och som antingen fått stryk eller sprungit för livet. Inte minst på fartygen har det gällt att kunna hävda sig pga. svenskhatet. Men generellt existerar det inte någon sådan negativism som Öström påstår bland ålänningarna. Däremot finns det finskspråkiga som tar illa vid sig för att ålänningarna värnar om svenskan som samhällsspråk men det stora flertalet inser att valet av Åland som boplats har vissa följder.

Olof Öström avslutar med att ironisera över att undertecknad i ett helt annat sammanhang sagt att ”Åland ska minimera kontakterna till det offentliga Finland”. Utsagan är hämtad från senaste hösts språkdebatt där jag konstaterade att den nu pågående revisionen av självstyrelselagen bör leda till att vi ålänningar i högre grad kan sköta oss själva utan att drabbas av svenskans tillbakagång i Finland inom den statliga sektorn. Öström accepterar säkert inte heller sistnämnda faktum men vi som har ansvaret för att Ålands självstyrelse ska fungera i vardagen kan inte blunda för verkligheten.

Krim snart en del av Ryssland

I skrivande stund kommer det ihärdiga rykten om att Krimhalvön åter är på väg att bli en krigszon. Ukrainas komplicerade politiska utveckling har plötsligt kastat det forna stridsäpplet in i det internationella blickfånget. Oron är stor över att Ryssland utnyttjar kaoset i Kiev för att åter få Krim inom sina egna landsgränser. Krimhalvöns historia är oerhört komplex men utgör som så många gånger förr själva roten till dagens dramatiska händelser.

Det faktum att Krim idag tillhör Ukraina beror enbart på att Ryssland gav bort området 1954. Ukrainas självständighet 1991, en följd av kollapsen för det sovjetiska kommunistväldet, förändrade totalt den gemensamma spelplanen. Men halvön är fortsatt befolkat med en rysk majoritet och Ryssland lyckades dessutom med konststycket att få behålla ett sista kolonialt fäste: flottbasen Sevastopol. Idag själva utgångspunkten för den ryska offensiven.

Oavsett omvärldens protester kommer den nuvarande krisen att utmynna i att Krim snart tillhör Ryssland. Moskva kan förutom sin militära styrka blockera eventuella FN-försök och kan vidare förlita sig på att ingen i den demokratiska delen av världen önskar trappa upp konflikten. Den ryska björnen rör på sig och då en konflikt involverar att stort antal ryska medborgare kan ingenting stoppa kolossen. Erfarenheterna från kriget med Georgien 2008 är ett konkret bevis på att det i de ryska närområdena alltid bör finnas en insikt om att freden är och förblir ett skört objekt.

Rättspraxis bara för majoriteten?

Hans-Göran Rosenlund, jurist och ordförande för Finlandssvensk Samling, har på senare tid lyft fram det som borde vara en självklarhet i tvåspråkiga Finland: att utslagen från högsta domstolen (HD) borde ges även på svenska. Dagens praxis är att alla avgöranden publiceras enbart på det språk som använts under själva domstolsprocessen. Därmed är inslaget av rättspraxis med svenska som utgångspunkt oerhört begränsat i dagens Finland. Samma krav på en fungerande tvåspråkighet borde förstås ställas på högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Ifråga om förvaltningsrätt i alla dess former har HFD samma styrande effekt som HD: utslagen blir vägledande (prejudikat) för hur de lägre domstolarna ska tolka lagstiftningen.

Ett rättssamhälle där inte alla medborgare och yrkesutövare åtnjuter lika behandling är ett samhälle präglat av ojämlikhet, i detta fall mellan de två språkgrupperna finska och svenska. Det är direkt märkligt att rådande praxis inte ifrågasätts i högre grad. Vi vet redan att det är en ren omöjlighet att utbilda sig till jurist inom Finlands gränser utan minst sagt goda kunskaper i finska. I själva verket är det också en omöjlighet att göra ett heltäckande professionellt juristarbete utan att besitta djupa kunskaper i finska. När det saknas såväl bakgrundsmaterial (utredningar) som rättspraxis (via HD/HFD) på svenska så är Finland även i detta avseende ett tvåspråkigt land enbart utgående från landets grundlag, inte i verkligheten.

Denna språkproblematik är ett bra exempel på hur intimt förknippat Ålands språkliga vardag är med det svenska språkets tillstånd i Finland: när svenskan trängs undan även i den offentliga sfären öster om Skiftet, får det automatiskt effekter för ålänningarna. Sedan hjälper det oss inte att vi har en självstyrelselag som stadgar att "ämbetsspråket" är svenska, att undervisningsspråket i åländska skolor är svenska och att Finlands regering har ett avgörande ansvar för att "information och föreskrifter" rent allmänt ska ges på svenska till ålänningarna.

Egentligen har Åland ett trumfkort som vi varit dåliga på att utnyttja: självstyrelselagen är tydlig med att bestämmelser som skall gälla på Åland ska finnas tillgängliga i svensk språkdräkt. I klartext betyder detta att den åländska kampen för att få de allmänt bindande kollektivavtalen översatta till svenska framstår som direkt absurd med tanke på den för finska staten tvingande bestämmelsen. Redan med stöd av denna med grundlag jämförbar lag borde de ansvariga ministrarna i Helsingfors ha tagit sitt ansvar. Nu blev det förbättringar först efter samordnade insatser av Ålands Näringsliv, landskapsregeringen och riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. Och framför allt först efter det att de rättsövervakande instanserna backat upp de självklara kraven.

Frågan om de högsta rättsskipande instansernas språkliga praxis – och på längre sikt förmågan att hantera svenska som processpråk – är en fråga självstyrelseorganen bör ta på största allvar. Inte bara en ideell förening som Finlandssvensk Samling. Allting tyder på att just svenska språkets ställning kommer att bli en allt större vattendelare mellan Åland och Finland. Ifall vi från åländsk sida ska ha någon som helst framgång måste vi börja med de områden där vi har lagen på vår sida. 

Ett Åland som hjälper eller stjälper?

Är Åland en tillgång eller en belastning i finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning i Finland? Finlandssvensken Mikael Sjövall var tydlig i sin kritik av ”Fredens öar” då han i HBL 2.1 anklagade oss ålänningar för att köra vårt ”eget extrema enspråkiga race”. Hittills har väl vi ålänningar själva tvärtom sett oss som finlandssvenskarnas sista språkliga fäste att luta sig emot allt medan svenskan i Finland sakta reduceras till ett utpräglat hemspråk. Även om den åländska självstyrelsen och den mer grunda finlandssvenska kulturautonomin gör att vi lever i två helt olika verkligheter har vi dessutom från åländsk sida betraktat oss som förenade i en sorts språklig ödesgemenskap: sviktar svenskan i Finland drabbar det ju bägge parter, om än på olika sätt.

Mikael Sjövalls anklagelser om att det åländska sättet att värna om det svenska språket präglas av hysteri – på basen av debatten på sociala medier ett påstående som dessutom delas av en del finlandssvenskar – vänder totalt upp och ner på den ovan nämnda bilden. Mer sansade och insatta bedömare som Kenneth Myntti och Jan Sundberg har skridit till både snabb och välformulerad motoffensiv i ett försök att underminera Sjövalls historielösa attack. Utan ett historiskt perspektiv är det lätt att raljera med ålänningarnas försök att säkerställa svenskan ställning i alla lägen.

Hur är det då möjligt att vissa finlandssvenska kretsar gärna attackerar Åland? Kan det bero på en lätt urvattnad finlandssvensk identitet, en identitet präglad av att befinna sig i det ständigt finska bruset? Eller är det så enkelt att det egna misslyckandet med att säkerställa vård på svenska bl.a. för de äldre, svenskans tynande tillvaro inom myndighetsapparaten och ytterst försvagade ställning i samband med allehanda strukturreformer väckt det dåliga samvetet till liv? Vad är då bättre än att ”trösta” sig med att de tokiga ålänningarna vägrar acceptera samma utveckling.

För att ge Mikael Sjövall ett konkret bevis på hur svenskspråkigheten upprätthålls i praktiken ska jag berätta om fallet Clas Ohlson. När den svenskägda koncernen landsteg på Åland 2013 mottogs etableringen givetvis positivt. Snabbt visade det sig dock att butiksledningen tänkte sig att ha finskspråkig reklamradio och började även skicka ut fakturor på finska. Orsaken var att etableringen gjordes från öster och därmed var det finska som skulle gälla även på Åland.

För att göra en lång historia kort tillskrev jag personligen koncernledningen och på rekordtid kom svaret att Clas Ohlson givetvis ska respektera Ålands svenskspråkiga status till alla delar. Så är också fallet. Jag behövde inte ens lyfta fram det faktum att företagets näringsrätt förutsätter att verksamheten bedrivs på svenska.

Vad som slog mig redan före Sjövalls famösa angrepp var den självklara frågan: hur kan Clas Ohlson i sin finländska kundhantering totalt sakna svenskspråkig service? Det måste ju finnas otaliga finlandssvenska storkunder i form av kommuner, institutioner, föreningar etc. som har ett etablerat och därmed ett för Clas Ohlson viktigt kundförhållande. Vi ålänningar må vara starka i vår egen språkliga identitet men vi vore nog tacksamma om finlandssvenskarna i högre grad markerande sin existens i vardagen.

Åländsk vindkraft snart en krisande framtidsbransch?

Med varmt hjärta har undertecknad och många med mig glatt sig över att åländska vindkraftsaktörer rätt länge stått för närmare en fjärdedel av örikets totala elbehov. En fantastisk siffra om vi jämför med Sveriges motsvarande andel om sju procent och Finland som inte lyckats nå ens upp till en procent av årsproduktionen. Samtidigt var framtidsutsikterna för våra vindaktörer till för bara något år sedan oerhört positiva. Våra duktiga vindbolag hade beredskap att med hjälp av de gynnsamma vindarna till havs åstadkomma vindparker som inte bara skulle ha täckt hela Ålands sammanlagda årsbehov utan till och med skapa utrymme för export av el. För att underlätta de ambitiösa planerna gick lagtinget med på Ålands största offentliga satsning någonsin genom att ge klartecken för den s.k. Finlands-kabeln.

120 miljoners-satsningen österut tryggar Ålands elförsörjning i händelse av strul med Sverige-kabeln. Men samtidigt öppnar den nya kabeln upp för export av vindkraftsel i stor skala. Men frågan är nu om den lovande framtidsbranschen snabbt är på väg att bli en krisbransch? Låga energipriser i kombination med stor osäkerhet om hur det ska bli med den planerade anslutningen till det finska inmatningssystemet plågar branschen. Istället för etableringen av nya vindmöllor talas det istället om nedplockning av befintliga vindkraftsverk. För alla oss elkunder är det förstås trevligt med låga elpriser men nog känns det hemskt om den lovande framtidsbranschen är på väg in i en fullskalig kris.

Landskapsregeringen har länge stångats med motvilliga tjänstemän i Helsingfors för att få gehör för budskapet om att Åland kan ge Finland en mycket stor hjälpande hand för att nå det uppställda målet för förnyelsebar energi. Politikerna inser det vettiga i ett arrangemang som gynnar bägge parter men klarar de kampen med tjänstemännen? Under tiden tickar klockan och frågan är om den hinner klämta över minnet av åländsk vindkraft när den var som störst innan förhandlingarna förts till ett lyckosamt slut?

Samhällreformens första prövning

Den åländska samhällsreformen har råkat ut för en rätt väntat kall motvind från den kommunala sektorn. Det är svårt att hitta några riktiga entusiaster bland de verksamma på kommunal nivå. Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om de förtroendevalda eller tjänstemännen. Ingen är pigg på att stiga på reformtåget. Orsakerna till motståndet må variera - slutsatserna förefaller vara lika negativa till sin utformning.

Allting tyder på att det som främst kan räddas av den omtalade reformen är den s.k. Susanne-gruppens förslag om att delar av socialvården ska överföras i en ny gemensam kommunal myndighet döpt till Kommunernas socialtjänst (KST). Själva boägget i KST blir i så fall specialomsorgen som ju redan är organiserad gemensamt genom det för kommunerna obligatoriska Ålands Omsorgsförbund.

Till KST:s kommande verksamhet planeras även barnskyddet, handikappservicen och missbrukarvården. Tre samhällsområden där kostnaderna för kommunerna är omöjliga att förutse på lite längre sikt. Det är därför det nu talas om att den kommunala kostnaden för KST ska ses som en sorts försäkringspremie: genom att delta i KST så har en kommun en trygghet i att kostnaderna till denna del aldrig kan bli astronomiska i förhållande till den egna ekonomiska bärkraften.

Men som redan konstaterats så tvekar kommunerna och det är främst två motiveringar som jag fäst mig vid, bägge lika angelägna att ta i beaktande. Dels handlar det om att kostnaderna totalt sett kommer att stiga jämfört med dagens utgifter (i vissa fall riskerar kommunerna en ordentlig tilläggsnota). Dels finns det en stor oro inför konsekvenserna för den befintliga personalen på dagens kommunkanslier. Här finnns det flera frågetecken som behöver få ett svar inom en snar framtid.

Smakbyn i Sund

Åländsk Center gör sitt för att få samhällsreformen att lyfta genom att på lördag 18/1 anordna en diskussion i Smakbyn i Sund. Det blir även en utmaning att få Centern som parti att hitta en gemensam linje i det fortsatta arbetet. Medan processen med reformen pågått i LR:s regi har nämligen kommunerna på egen hand tittat på andra modeller för att sköta de utpekade ansvarsområdena i gemensam regi. Ska resulttet av samhällsreformen bli ett fördjupat och breddat saamrbete kommunerna emellan - utan LR:s och lagtingets direkta inblandning?

Idag förefaller utgången rätt oviss. Hoppas bara att tillräckligt många kommunala aktörer betänker den demografiska trenden och möjligheten att med tillkomsten av ett KST erhålla en långsiktig
ekonomisk uppbackning från självstyrelseorganens sida.

Kan vi åstadkomma ett mirakel?

Lördagen den 4 januari skjuts startskottet för Britt Lundbergs kampanj med sikte på inval i Europaparlamentet. Det kommer att bli en lång och bitvis tuff resa eftersom valet hålls först den 25 maj (förhandsröstningen startar 14 maj). Men tiden kommer sannerligen att behövas eftersom ambitionen är inställd på inval. Resultatet skulle bli historiskt eftersom det med största sannolikhet inte går att upprepa bedriften. Nu har vi en energisk och social kvinna med gedigen erfarenhet och som inte spar på krafterna. SFP-listan innehåller flera tunga och meriterade namn men ingen har som Britt en stabil egen väljarbas att luta sig mot.

Visst krävs det ett smärre mirakel för att uppfylla målet med att få Britt till Bryssel. Miraklet är dessutom tudelat; först ska SFP lyckas med bedriften att samla över 110.000 röster, helst ännu fler. Sedan ska inte röstdeltagandet i Finland stiga uppåt i någon högre grad för i så fall räcker inte SFP:s underlag till.
Den åländska delen av miraklet är att få tillräckligt många ålänningar att ta chansen att medverka till Ålands historiska inbrytning. Ifall alltför många föredrar sofflocket så har Britt förlorat kampen före den ens har börjat. Här har vi utmaningen för de tre partierna Centern, Liberalerna och Moderaterna som tagit ansvaret för Ålands vidare EU-öde: ålänningarna måste engageras över alla partigränser.

Personligen var jag kanske lite naiv i min förhoppning om att samtliga åländska partier skulle sluta upp bakom Britt Lundberg. Vi har ju bakom oss fem år av konkreta besked om vad samarbetet med SFP har för betydelse för ålänningarna. Men tyvärr valde Ålands Framtid att stoppa huvudet i busken medan sossarna, tydligt splittrade i frågan, valde att satsa på en finlandssvensk socialdemokrat i EU-valet.
Förhoppningsvis kommer de åländska väljarna vid nästa lagtingsval ihåg vilka partier som är beredda att axla ett ansvar för örikets framtid i alla lägen, inte bara när det gynnar det egna partiet.