Anförandet som väckte heta känslor

Centerns gruppanförande om ändringen av självstyrelselagens ekonomiska kapitel    (18 mars 2019)

Harry Jansson

Centerns gruppledare

Talman!

Alla samhällssystem behöver en grundläggande flexibilitet för att i längden vara framgångsrika. Denna utgångspunkt kan man sannerligen inte säga att kan förknippas med Ålands nuvarande ekonomiska system. Främst pga. det finska finansministeriet ihärdiga motstånd har vi från åländsk sida gång på gång misslyckats med att få upp avräkningsgrunden under de 25 år gällande självstyrelselag varit ikraft. Detta trots att den åländska befolkningen under denna tid vuxit med ca 5000 personer och det samtidigt vidtagits statsekonomiska reformer i Helsingfors som haft inverkan på avräkningsbeloppets storlek. Sammantaget har Åland till följd av sistnämnda effekter gått miste om över 100 miljoner euro under dessa 25 år.

Kort sagt kan vi konstatera att själva balansen i Ålands offentliga ekonomi under större delen av de gångna 25 åren varit enormt beroende dels av att Ålands Penningautomarförening lyckats haka på teknikens möjligheter via internetspel, dels av att den sk. flitpengen (dvs. skattegottgörelsen) gett oss ett tillskott varje år sedan 1993. Sammantaget har det nuvarande systemet tjänat oss ålänningar väl och alltså mycket tack vare örikets egen kreativitet och tillväxt.

Talman!

Denna återblick får bilda bakgrunden till Centerns gruppanförande och utgör samtidigt själva huvudbudskapet: vi har ett system som på gott och ont tjänat oss väl och om vi godkänner en förändring ska vi kunna förlita oss både på systemets hållbarhet och positiva mervärde för den åländska befolkningen.

Alla i detta parlament är väl förtrogna med den speciella bakgrunden till president Niinistös framställning nr 7 2018-2019. Efter en drygt tio år lång process med syfte att åstadkomma en totalrevision av vårt autonomisystem, har vi nu istället att ta ställning till en ytterst viktig delreform då vi beträffande de direkta skatterna i praktiken blir skattetagare och där avräkningsbasen samtidigt minskas till att omfatta främst de indirekta skatterna.

Sammantaget utökas alltså inte lagtingets skattebehörighet, vilket fortsättningsvis är uppseendeväckande med beaktande av vad en s.k. reell autonomi bör innehålla. Med andra ord: vi får behålla en del av våra pengar men vi har endast via vår enda riksdagsledamot ett indirekt och marginellt inflytande över hur dessa pengar tillkommer.

Talman!

Från Centerns sida har vi från första början varit tveksamma till den nu föreslagna reformen, såväl inom ramen för Ålandskommitténs arbete 2013-2017 som i de otaliga möten SjPn hållit med anledning av revisionen. Men i likhet med alla andra har vi förlikat oss med tanken att det nu aktuella förslaget är enda sättet att lösa kollisionen mellan vårt rättssystem och den finska landskaps- och vårdreformen.

När sistnämnda moderna form av hydra äntligen kollapsade senaste vecka, har förutsättningarna för Ålands del förändrats i grunden. Därav Centerns, tydligen för en del överraskande markering senaste vecka, om att vi inte automatiskt kommer att rösta ja i denna fråga. Jag skall försöka förklara både våra dubier och de förhoppningar vi har inför lagtingets behandling av lagförslaget.

Vår gemensamma utgångspunkt från åländsk sida var när diskussionerna startade ett tillskott i grundfinansieringen av självstyrelsen om minst 15 M€. Under resans gång har beloppet först sänkts till 12, sedan till 10 och nu idag har vi på bordet ett förslag som innebär endast tre miljoner mer till Åland, alltså ett rent marginellt tillskott med tanke på Ålandsbudgetens totala volym om ca 350 miljoner. Vi förväntas alltså kasta ett fungerande system och samtidigt framtida förhandlingskort över bord för endast tre M€.

Samtidigt har vi försökt ta till oss landskapsregeringens motreaktion om att de s.k. övergångsbestämmelserna i lagförslaget, oavsett landskaps- och vårdreformens kollaps, ska utläsas som så att vi är garanterade tio M€ till i grundfinansiering.

Centergruppens dilemma är att nämnda övergångsbestämmelser i ljuset av händelseutvecklingen i Helsingfors i alltför hög grad kan förknippas dels med politiska risker, dels med ett finansministerium som tycks vara berett till vilka manipulationer av fakta som helst för att motverka åländska intressen.

När det gäller de politiska riskerna, är det givetvis Statsrådets märkliga uttalande i samband med prop. avlåtande 6/2, jag citerar:

”Statsrådets uttalande i anslutning till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland:

Regeringens proposition om ändring av självstyrelselagen för Åland baserar sig förutom på beredningen av en totalreform av självstyrelselagen även på det rättsliga och samhälleliga behovet att lösa de finansieringsfrågor för Åland som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, även om en lösning på dessa frågor inte skulle kunna godkännas separat. Genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen skapar på så sätt ett rättsligt och samhälleligt behov av regeringspropositionen.”

Oavsett de politiska förvecklingarna inom en ministär på fallrepet, har uttalandet en politisk kraft även om riksdagens GrUU på ett ovanligt tydligt sätt tagit avstånd från uttalandets tillkomst och existens. Det är givetvis en revolutionerande och ytterst positiv utveckling när det är grundlagsutskottet som idag agerar som beskyddare av Ålands självstyrelselag inför långt gångna rättsövergrepp. Men för att utskottet ska kunna agera krävs det en regeringsproposition och om en sådan aldrig når riksdagen är utskottet givetvis offside och utan makt.

För det är via en vanlig riksdagslag justeringen av avräkningsgrunden ska ändras. Beredningen av  regeringspropositionen ska i vanlig ordning skötas av finansministeriet, alltså samma ministerium som i samband med dagens lagförslag vägrade ge ett s.k. föredragningstillstånd. För att överhuvudtaget få iväg ändringen av självstyrelselagen krävdes att Statsrådet struntade i regelverket. Om något visar denna händelse på den beslutsamhet som ännu den 6 februari styrde Sipilä-regeringens handlande. I o m att Åland var ett problem (pga GrUU) för att få igenom landskaps- och vårdreformen, hade inte ens finansministeriet makten i sin hand.

Men vad är det som säger att den kommande regeringen har samma inställning, vilja och styrka att kringgå finansministeriet?

Vi kan dock idag samtidigt konstatera att vi kan sitta lugnt i båten och avvakta såväl riksdagsvalets utgång som den nya regeringens sammansättning och regeringsprogram. Faktum är att tidtabellen möjliggör för nästa finska regering att förelägga riksdagen förslaget om justerad avräkningsgrund så att vi i lagtinget senast i september i år kan vara trygga om att den av riksdagen godkända SjLags-ändringen får den utlovade fortsättningen.

Tyvärr återstår ännu en arbetsam och förmodligen påfrestande period innan denna första delreform baxats över mållinjen. Från Centerns sida hoppas vi att landskapsregeringen tar till vara alla gemensamma resurser och kontakter inför denna process. Självstyrelsepolitiska nämndens fortsatta betydelse för framgång inte att förglömma.

Talman!

En dag som denna finns det skäl att rikta ett varmt tack till alla som bidragit till att vi överhuvudtaget har en delreform att behandla. Landskapsregeringen och i synnerhet dess tjänstemän har fått dra ett tungt lass. Likaså har riksdagsledamot Mats Löfström bidragit till en avvärjningsseger ifråga om landskaps- och vårdreformens påverkan på Åland.

En dag som denna finns det likaså goda skäl att rikta ett speciellt tack till Ålandsministern Anne Berner som även när det blåste som hårdast vägrade att följa finansministeriets linjedragningar.

Sedan återstår bara att tacka några anonyma hjältar sett ur ett åländskt perspektiv, nämligen utskottsråden i GrUU Matti Marttunen och Liisa Vanhala som starkt bidrog till att rädda Finlands anseende som modern rättsstat.