Ålänningarna står inför ett ödesval på söndag

På söndag 20 oktober avgörs om vi ålänningar ska fortsätta med ett politiskt styre präglat av dåligt ledarskap, amatörmässigt ministerstyre och ogenomtänkta reformförslag eller återskapa ett politiskt ledarskap som står för kunskap och balans. Jag vill efter efter den gångna mandatperiodens alla bristande insatser kalla söndagens val för ett direkt ödesval för oss ålänningar. Vilka äventyrliga och för självstyrelsen direkt förödande experiment hittar lib, mså och s på om de åter får väljarnas stöd på söndag? Risken är överhängande för att särskilt liberalerna driver på att för att riva upp det åländska nationalitetsskyddet förankrad i bl.a. jordförvärvs- och näringsrätts-instrumenten.

Under den snart avslutade valrörelsen har följande uttryck ofta varit på tapeten i diskussionen med väljare: regeringen Sjögren med liberaler, moderater och sossar är det värsta som drabbat ålänningarna i modern tid. Detta redan i sig starka uttryck har i och med den inställda internet-omröstningen fått ytterligare en dimension eftersom risken är oerhört stor för att ålänningarna tvingas till omval under 2020.

Det skräckscenario kansliminister Nina Fellman ( S ) lyckats skapa - med lantrådets och övriga ministrars medverkan - är alltså att det lagting som tillträder den 4 november inte vet hur länge deras uppdrag varar. Betänk alla de ledamöter som behöver ordna sin tillvaro bl.a. i form av tjänstledigheter eller avslutande av olika uppdrag för att kunna sköta det nya jobbet. Efter omvalet 2020 är det inte säkert att ålänningarna röstar på samma sätt som de gjort nu i oktober detta år. Regeringen Sjögren har lyckats göra vår demokrati och tilltro till självstyrelsen ännu en rejäl björntjänst.

Tillsammans med övriga oppositionen i lagtinget har Centern haft en synnerligen otacksam roll att spela de senaste fyra åren: att till regeringsblocket vädja om förnuft och sans istället för att låta interna överenskommelser styra beslutsfattandet. Tyvärr har det berömda dövörat till 99,9 procent styrt de 17 ledamöterna i lagtinget som representerar nämnda tre partier. Partipiskorna har varit ovanligt effektiva och det är därför Carina Aaltonen ( S ), Gun-Mari Lindholm ( MSÅ) och framför allt liberalen John Holmberg är värda en extra eloge för att ha vågat tänka och agera självständigt.

Nämnda beröm bottnar i det faktum att regeringsblockets ledamöter i övrigt agerat mer som ett lydigt valboskap än att ta det ansvar som rollen som lagstiftare och budgetmakare förutsätter. Vad gäller listan på bristfälliga insatser till denna del är den så pass lång att det krävs rejält med utrymme för att räkna upp bristerna. De större bristerna sammanfaller delvis med den nämnda trions varierande sätt att markera olydnad mot de sju ministrarnas påbud:

* Carina Aaltonen har valt att antingen skippa plenum eller avstå från att rösta som ett sätt att meddela att hon inte står bakom Gripö-bron om 540 meter
* Gun-Mari Lindholm har på olika sätt visat att hon inte omfattar försöken att tvinga samman kommunerna genom lag och därmed på ett odemokratiskt sätt
* Tillsammans med John Holmberg bildar dessa en trio som 27/9 gav beskedet att regeringen Sjögren beställt en färja på totalentreprenad i Föglö-trafiken utan att ha tillräckligt stöd bakom sig.

Efter senaste veckas rösträttsskandal och dess allvarliga följder, tillhörde jag nog dem som utgick från att regeringen Sjögren inte vågar gå emot lagtingets uppmaning om att omedelbart avbryta upphandlingen av en laddhybridfärja. Vi har dock fått besked om att ministrarna obstruerar och inväntar det kommande utslaget från Högsta förvaltningsdomstolen om projektets vägplan. Lantrådet & Co spelar ett högt spel med tanke på att lagtinget aldrig gett klartecken för upphandlingen. Efter den 1 november blir det i värsta fall aktuellt att för första gången diskutera ministrarnas tjänsteplikt. I så fall ett sorgligt kapitel i självstyrelsens historia.

Valskandalen kan leda till nyval 2020

Onsdagens besked om att centrala valnämnden tvingats stänga möjligheten till internetröstning (elektronisk röstning) i lagtingsvalet för närmare 1500 bortavarande ålänningar är en sällan skådad skandal. Och än en gång är det socialdemokratiska kansliministern Nina Fellman som visat framfötterna på fel sätt. Flyktbeteendet från allt vad ansvar heter är påfallande stort inom sittande regering.

Både ansvarig minister och lantrådet aktade sig nämligen för att vara närvarande vid pressinformationen. Att ansvariga politiker är på plats och omedelbart svarar på brännande frågor efter den faktiska presskonferensen handlar inte om att "påverka" valet utan det normala sättet att snabbt få ut avgörande information till alla som drabbas.

Hur är det ens möjligt att denna situation kunnat uppstå? Svaret ligger i regeringen Sjögrens (lib) missriktade och ibland förhastade reformlusta. Möjligheten att anordna röstning över internet ingick i förslaget till ny vallag. Redan i sin egen motivering till lagen varnade ministrarna för att införandet av elektronisk röstning var behäftad med klara systemrisker. Men trots sina egna varningsord valde alltså Fellman & Co att föra fram förslaget till lagtinget!

Till bilden hör att minister Nina Fellman redan FÖRE den nya vallagen gavs till lagtinget, hade beställt det tekniska systemet av ett spanskt bolag. Alltså långt före det att vi med säkerhet visste att lagtinget skulle godkänna experimentet med röstning över Internet. Tala om att regeringen Sjögren alltid räknat med att ledamöterna inom S, Lib och MSÅ skulle fungera som lydiga lakejer och inte våga avvika från de sju ministrarnas påbud. Först fredagen den 27 september tog den totala lydnaden slut då det visade sig att ministrarna agerat i kortruttsfrågan utan parlamentariskt stöd för miljonrullningen.

I ett normalt läge hade förstås en regering för länge sedan fått kasta in handduken. Vi har dock ett val om drygt tio dagar. Därför måste alla krafter inriktas på att få ut information och blanketter till alla de 1500 drabbade så att så många som möjligt hinner poströsta. Men hur Åland i detta läge ska kunna undvika ett nyval förblir oklart länge än. Ifall någon av alla de 1500 drabbade lämnar in ett besvär väntar månader av osäkerhet om valet måste tas om.

Som så många gånger tidigare kommer även valskandalens konsekvenser att präglas av juridisk armbrytning mellan en lagtingslag och Finlands grundlag. Förstnämnda lag ger den åländska centralvalnämnden rätt att avbryta röstningen över Internet. Frågan är om denna rätt existerade 20 (!) minuter före det att röstningen skulle inledas?

Vallagen är tydlig om att det är landskapsregeringens ansvar att senast fyra månader (!) före valdagen besluta att förtidsröstning inte anordnas via Internet ifall ett tillförlitligt system saknas. I verkligheten tvingas alltså valnämnden dra i handbromsen 20 minuter före röstningen skulle inledas och därmed har 1500 röstberättigades möjligheter att överhuvudtaget delta i valet kraftigt inskränkts.

På gott och ont lever vi ålänningar med bestämmelserna i Finlands grundlag. Denna grundläggande lag är ytterst tydlig om att rösträtten är en helig sak och någonting som på intet sätt får inskränkas. Regeringen Sjögrens experimentlusta har inte bara skadat den åländska demokratin. Vi tvingas sannolikt att i många månader framåt leva i osäkerhet om huruvida valet måste tas om någon gång under 2020.

Regeringen Sjögren avslutar sin period vid makten men ytterligare ett tveksamt bidrag till det åländska samhället.

Media riksdagsvalets hjältar

Hur kan det åländska deltagandet i riksdagsvalet 2019 locka ålänningarna till valurnorna den 14 mars? Den frågan tror jag att många med mig ställde sig då det stod klart att sittande riksdagsledamoten Mats Löfström inte skulle utmanas på riktigt. Med orden "på riktigt" avser jag förstås att kandidatuppställningen i övrigt innehöll bara ett tyngre namn och det i form av moderaten Johan Ehn på samma lista som Löfström. Men även Johan Ehns budskap var tydligt om att han ställde upp för att säkerställa att Mats Löfström har en ersättare om det blir aktuellt under de kommande fyra åren. Trots att Löfström var den självklara huvudkandidaten bidrog Ehns medverkan till att ytterligare stärka listans trovärdighet.

För moderaternas del var det viktigaste att inte ha med en socialdemokrat på det borgerliga samarbetet bakom Mats Löfström. På basen av valutgången där sossarnas Jessy Eckerman samlade över ettusen röster, var det en riktig analys moderaterna gjorde. Eckerman hade blivit tvåa på en gemensam lista tack vare att socialdemokraterna har över ettusen s.k. kärnväljare, dvs. sympatisörer som i vått och torrt backar upp partiet oavsett övriga omständigheter. Tack vare moderaternas linjedragning finns det ingen risk för att en socialdemokrat representerar Åland i Finlands riksdag 2019-2023.

När bara några månader återstod till riksdagsvalet anklagades de åländska partierna för att vara direkt likgiltiga inför valet. Frågan är förstås vad t.ex. liberalerna kunde ha gjort annorlunda. Nu valde Ålands största parti att till och med avstå från att ställa upp en egen kandidat trots att riksdagsvalet skulle ha gett ett lib-namn betydande exponering i media. Här har vi en av överraskningarna inför årets val. Den andra att socialdemokraterna ställde upp bara en kandidat. Men här avgjorde förstås önskan om att bereda marken inför höstens lagtingsval för Jessy Eckerman.

Med Centern, liberalerna och moderaterna som stödpartier och med Ålands Framtids tydliga uppbackning, hade Mats Löfström ett aldrig tidigare skådat utgångsläge i modern tid inför valet. Den imponerande uppbackningen var en bekräftelse på en sak: Löfström hade under sina fyra första år i riksdagen visat sig vara som klippt och skuren för uppdraget att representera Åland. Lägg därtill en energi och informationsvilja till och med under de perioder då riksdagsarbetet redan slukar de flesta av dygnets timmar.

En dryg vecka efter riksdagsvalet kan vi konstatera att det åländska valdeltagandet till och med blev något bättre än 2015 och att Mats Löfström samlade ihop helt otroliga 11051 röster. Hur var det möjligt att i en tid då många oroar sig för att gemene man inte bryr sig om sitt ansvar för demokratin? Svaret finner vi till stor del i att Mats Löfström nu kunde kamma hem frukterna av sitt eget hårda arbete de gångna fyra åren. Dessutom en tydlig kampanj om att han behövde ett "starkt mandat" inför det kommande regeringsspelet i Helsingfors.

11051 ålänningar lyssnade och agerade på önskat sätt och med sitt röstetal har Mats Löfström lämnat enormt många namnkunniga och etablerade politiker bakom sig. För mig framstår dock medias alla representanter som valets verkliga hjältar. Trots att alla som vet något om politik visste att Mats Löfström återväljs, lyckades de tillsammans uppbringa en valinsats som imponerade. När inte ens de mest aktiva politikerna av ren pliktskyldighet orkade ta sig till valdebatterna, fick radion och tidningarna valet att framstå som viktigt och avgörande. I synnerhet vi som innehar förtroendeuppdrag på dagens Åland har anledning att vara tacksamma!

Anförandet som väckte heta känslor

Centerns gruppanförande om ändringen av självstyrelselagens ekonomiska kapitel    (18 mars 2019)

Harry Jansson

Centerns gruppledare

Talman!

Alla samhällssystem behöver en grundläggande flexibilitet för att i längden vara framgångsrika. Denna utgångspunkt kan man sannerligen inte säga att kan förknippas med Ålands nuvarande ekonomiska system. Främst pga. det finska finansministeriet ihärdiga motstånd har vi från åländsk sida gång på gång misslyckats med att få upp avräkningsgrunden under de 25 år gällande självstyrelselag varit ikraft. Detta trots att den åländska befolkningen under denna tid vuxit med ca 5000 personer och det samtidigt vidtagits statsekonomiska reformer i Helsingfors som haft inverkan på avräkningsbeloppets storlek. Sammantaget har Åland till följd av sistnämnda effekter gått miste om över 100 miljoner euro under dessa 25 år.

Kort sagt kan vi konstatera att själva balansen i Ålands offentliga ekonomi under större delen av de gångna 25 åren varit enormt beroende dels av att Ålands Penningautomarförening lyckats haka på teknikens möjligheter via internetspel, dels av att den sk. flitpengen (dvs. skattegottgörelsen) gett oss ett tillskott varje år sedan 1993. Sammantaget har det nuvarande systemet tjänat oss ålänningar väl och alltså mycket tack vare örikets egen kreativitet och tillväxt.

Talman!

Denna återblick får bilda bakgrunden till Centerns gruppanförande och utgör samtidigt själva huvudbudskapet: vi har ett system som på gott och ont tjänat oss väl och om vi godkänner en förändring ska vi kunna förlita oss både på systemets hållbarhet och positiva mervärde för den åländska befolkningen.

Alla i detta parlament är väl förtrogna med den speciella bakgrunden till president Niinistös framställning nr 7 2018-2019. Efter en drygt tio år lång process med syfte att åstadkomma en totalrevision av vårt autonomisystem, har vi nu istället att ta ställning till en ytterst viktig delreform då vi beträffande de direkta skatterna i praktiken blir skattetagare och där avräkningsbasen samtidigt minskas till att omfatta främst de indirekta skatterna.

Sammantaget utökas alltså inte lagtingets skattebehörighet, vilket fortsättningsvis är uppseendeväckande med beaktande av vad en s.k. reell autonomi bör innehålla. Med andra ord: vi får behålla en del av våra pengar men vi har endast via vår enda riksdagsledamot ett indirekt och marginellt inflytande över hur dessa pengar tillkommer.

Talman!

Från Centerns sida har vi från första början varit tveksamma till den nu föreslagna reformen, såväl inom ramen för Ålandskommitténs arbete 2013-2017 som i de otaliga möten SjPn hållit med anledning av revisionen. Men i likhet med alla andra har vi förlikat oss med tanken att det nu aktuella förslaget är enda sättet att lösa kollisionen mellan vårt rättssystem och den finska landskaps- och vårdreformen.

När sistnämnda moderna form av hydra äntligen kollapsade senaste vecka, har förutsättningarna för Ålands del förändrats i grunden. Därav Centerns, tydligen för en del överraskande markering senaste vecka, om att vi inte automatiskt kommer att rösta ja i denna fråga. Jag skall försöka förklara både våra dubier och de förhoppningar vi har inför lagtingets behandling av lagförslaget.

Vår gemensamma utgångspunkt från åländsk sida var när diskussionerna startade ett tillskott i grundfinansieringen av självstyrelsen om minst 15 M€. Under resans gång har beloppet först sänkts till 12, sedan till 10 och nu idag har vi på bordet ett förslag som innebär endast tre miljoner mer till Åland, alltså ett rent marginellt tillskott med tanke på Ålandsbudgetens totala volym om ca 350 miljoner. Vi förväntas alltså kasta ett fungerande system och samtidigt framtida förhandlingskort över bord för endast tre M€.

Samtidigt har vi försökt ta till oss landskapsregeringens motreaktion om att de s.k. övergångsbestämmelserna i lagförslaget, oavsett landskaps- och vårdreformens kollaps, ska utläsas som så att vi är garanterade tio M€ till i grundfinansiering.

Centergruppens dilemma är att nämnda övergångsbestämmelser i ljuset av händelseutvecklingen i Helsingfors i alltför hög grad kan förknippas dels med politiska risker, dels med ett finansministerium som tycks vara berett till vilka manipulationer av fakta som helst för att motverka åländska intressen.

När det gäller de politiska riskerna, är det givetvis Statsrådets märkliga uttalande i samband med prop. avlåtande 6/2, jag citerar:

”Statsrådets uttalande i anslutning till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland:

Regeringens proposition om ändring av självstyrelselagen för Åland baserar sig förutom på beredningen av en totalreform av självstyrelselagen även på det rättsliga och samhälleliga behovet att lösa de finansieringsfrågor för Åland som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, även om en lösning på dessa frågor inte skulle kunna godkännas separat. Genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen skapar på så sätt ett rättsligt och samhälleligt behov av regeringspropositionen.”

Oavsett de politiska förvecklingarna inom en ministär på fallrepet, har uttalandet en politisk kraft även om riksdagens GrUU på ett ovanligt tydligt sätt tagit avstånd från uttalandets tillkomst och existens. Det är givetvis en revolutionerande och ytterst positiv utveckling när det är grundlagsutskottet som idag agerar som beskyddare av Ålands självstyrelselag inför långt gångna rättsövergrepp. Men för att utskottet ska kunna agera krävs det en regeringsproposition och om en sådan aldrig når riksdagen är utskottet givetvis offside och utan makt.

För det är via en vanlig riksdagslag justeringen av avräkningsgrunden ska ändras. Beredningen av  regeringspropositionen ska i vanlig ordning skötas av finansministeriet, alltså samma ministerium som i samband med dagens lagförslag vägrade ge ett s.k. föredragningstillstånd. För att överhuvudtaget få iväg ändringen av självstyrelselagen krävdes att Statsrådet struntade i regelverket. Om något visar denna händelse på den beslutsamhet som ännu den 6 februari styrde Sipilä-regeringens handlande. I o m att Åland var ett problem (pga GrUU) för att få igenom landskaps- och vårdreformen, hade inte ens finansministeriet makten i sin hand.

Men vad är det som säger att den kommande regeringen har samma inställning, vilja och styrka att kringgå finansministeriet?

Vi kan dock idag samtidigt konstatera att vi kan sitta lugnt i båten och avvakta såväl riksdagsvalets utgång som den nya regeringens sammansättning och regeringsprogram. Faktum är att tidtabellen möjliggör för nästa finska regering att förelägga riksdagen förslaget om justerad avräkningsgrund så att vi i lagtinget senast i september i år kan vara trygga om att den av riksdagen godkända SjLags-ändringen får den utlovade fortsättningen.

Tyvärr återstår ännu en arbetsam och förmodligen påfrestande period innan denna första delreform baxats över mållinjen. Från Centerns sida hoppas vi att landskapsregeringen tar till vara alla gemensamma resurser och kontakter inför denna process. Självstyrelsepolitiska nämndens fortsatta betydelse för framgång inte att förglömma.

Talman!

En dag som denna finns det skäl att rikta ett varmt tack till alla som bidragit till att vi överhuvudtaget har en delreform att behandla. Landskapsregeringen och i synnerhet dess tjänstemän har fått dra ett tungt lass. Likaså har riksdagsledamot Mats Löfström bidragit till en avvärjningsseger ifråga om landskaps- och vårdreformens påverkan på Åland.

En dag som denna finns det likaså goda skäl att rikta ett speciellt tack till Ålandsministern Anne Berner som även när det blåste som hårdast vägrade att följa finansministeriets linjedragningar.

Sedan återstår bara att tacka några anonyma hjältar sett ur ett åländskt perspektiv, nämligen utskottsråden i GrUU Matti Marttunen och Liisa Vanhala som starkt bidrog till att rädda Finlands anseende som modern rättsstat.