Presidenten och Åland

Det finska presidentvalet påminner alltmer om en kollektiv nostalgitripp, ett val vars publicitet är direkt märklig med tanke på att presidentämbetet fr.o.m. den första mars avskalas det sista av reell betydelse (jag bortser då från att den teoretiska rollen som överbefälhavare lever kvar). Optimisterna hävdar att presidenten fortfarande styr Finlands utrikespolitik, om än med undantag för EU. Påståendet stämmer men när har politik utformats utan resurser? Formellt leder presidenten det externa arbetet men i praktiken så är det statsministern uppbackad av ministerierna som håller i rodret. Nå, utlandsbesök för att främja handeln och andra statsbesök är ju säkert en trevlig sysselsättning!

Presidentens sekundära makt inom Finlands politiska system står i direkt motsattsförhållande till den fortsatt avgörande rollen samma person har inom det åländska självstyrelsesystemet. Sista ordet ifråga om lagar, budgetfrågor, utnämningar, rätt att upplösa det åländska parlamentet etc gör att presidenten har ett avgörande inflytande över åländska angelägenheter. President Halonen valde år 2000 att stoppa riksdagens kränkning av självstyrelselagen i samband med lotterikonflikten. Presidenten har alltså fortfarande ett trumfkort kvar: att begära ett utlåtande av Högsta domstolen och därmed ge landets juridiska toppar en möjlighet att pröva riksdagens agerande. Sagt lite mer rakt på sak: justitieråden granskar om de juridiska lekmännen i grundlagsutskottet hanterat grundlagsfrågorna på rätt sätt. 

Den avgörande frågan för oss ålänningar är därför rätt enkel att formulera: har Niinistö / Haavisto som blivande president tillräcklig styrka för att agera mot riksdagens uttryckliga vilja i händelse av nya konflikter Åland-Finland? Riksdagen kan visserligen göra om samma lagvidriga hantering men det ska nog till en hel del för att politikerna ska våga köra över president och HD!