Grekland skakar åter om euro-området och Europeiska unionen som helhet. Denna gång handlar det om riskerna för att en ny grekisk regering stiger fram om några månader och vägrar hantera det redan givna stödpaketet om ca 250 miljarder euro på rätt sätt, dvs. betala räntorna och fortsätta med åtstramningspolitiken. Inget kunde vara mer väntat än att detta grekiska drama får en fortsättning och det under en lång tid framöver.
Det är lätt för de grekiska populistpartierna att utnyttja ilskan och frustrationen efter alla obekväma sparbeslut. Men vågar ens den mest lättsinnade regering ta risken att de övriga euro-länderna ledsnar och slänger ut Grekland ur valutasamarbetet? Effekterna av en sådan åtgärd är svåra att förutspå men faktum är att landets skulle sitta kvar med sin statsskuld samtidigt som omvärlden skulle akta sig för allt vad investeringar heter under många år.
Greklands-bomben aktualiserar förstås frågan om hur det kommer att gå med det totalt sett överskuldsatta euro-området. Faktum att skuldsättningen bara ökar och förr eller senare kommer vi fram till ett läge där eurons värde ifrågasätts. Litauens färska inträde som 19:e land i euro-samarbetet vittnar dock om en fortsatt tilltro om att euro-zonen i grunden är så pass stark att det går att hantera de ekonomiskt misskötta länderna.
Huvudfrågan är dock fortsatt den samma: hur länge kan Tyskland mer eller mindre ensamt hålla uppe eurons värde? "Det tyska undret" har som bekant klarat av både de enorma kostnaderna för den tyska återföreningen och att uppnå stadig tillväxt. Förklaringen till detta mirakel är löneuppgörelser som motsvarar produktiviteten. Medan andra euro-länder som bl.a. Finland syndat med alltför dyra löneavtal, har tyskarna trots sin enorma framgång lyckats hålla lönerna nere. "Syndarna" betalar nu genom att se sin konkurrenskraft förtvina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar