Presidenten bör fälla tingsrättsreformen

Svenskan i Finland upplevde senaste vecka ännu en svidande domänförlust då riksdagen godkände den s.k. tingsrättsreformen med rösterna 95-77. Mats Löfström ger i sitt senaste riksdagsbrev  27.11 en bra bild av den kamp som framför allt svenska riksdagsgruppen fört för att rädda vad som räddas kan av rättegångar på svenska i framtiden.

Reformen kommer bl.a. att få allvarliga följder för möjligheten att få rättegångar på svenska inom en rimlig tid. Särskilt för de svenskspråkiga ökar samtidigt avståendet till tingsrätterna dramatiskt. Orter med svenska som starkt språk drabbas egentligen dubbelt eftersom många advokatbyråer givetvis kommer att fundera på det vettiga att ha kontor på långt avstånd från tingsrätterna.

Värst är dock att svenskan som juridiskt språk förlorar mark rejält eftersom Ålands Tingsrätt snart är enda (!) domstolen med svenska som arbetsspråk. Detta innebär att Åland blir enda platsen där det går att få domstolspraktik på svenska.

Eftersom reformens utlovade besparingar är blott 7 (sju) miljoner euro årligen (en summa sakkunniga redan dömt ut) framstår reformen enbart som en del i korståget mot svenskan. I praktiken handlar det om att påskynda övergången till svenska som enbart ett hemspråk eftersom det offentliga enbart på pappret är tvunget att tillhandahålla likvärdig service på finska och svenska.

Värnandet om de medborgerliga rättigheterna inklusive de språkliga borde förstås vara givet i en s.k. rättsstat. Dagens Finland befinner sig dock långt ifrån det som var självklart bara för några år sedan då den s.k. nationalspråksstrategin lades fram. 

Vågar president Niinistö ingripa genom att vägra stadsfästa reformen eller är omvalet nästa år viktigare? Faktum är att presidenten hittar gott stöd i grundlagen för att helt enkelt konstatera att reformen inte lever upp till §§ 17 och 122 i grundlagen.