Det är med blandade känslor jag konstaterar att det åter är dags för ålänningarna att gå till val söndagen den 15 oktober. Givetvis är jag tacksam för att leva i ett samhälle där demokrati och ordning är självklara förutsättningar. Men den känslan grumlas av att även Åland drabbats av de enkla lösningarnas förespråkare. Det i en tid som tvärtom karaktäriseras av komplexa helheter och där själva grunden för oss ålänningar i form av politisk autonomi är utsatt för försvagning och ständig urholkning.
Bilden grumlas dessutom av gruppen klimatförnekare som vägrar ta till sig den samlade expertisens varningsord om att människans påverkan på klimatet redan ligger på en farligt hög nivå. Det är säkert skönt att tillhöra en sådan grupp som anser att vi ska fortsätta leva som om vår planet inte brinner och rinner bort. Påminner om de extremt religiösas ovilja att ta till sig vetenskap och annan fakta.
Jag är beredd att ytterligare fyra år stå upp för ålänningarnas rätt till självbestämmande, rätten till svenska i vår vardag och vår folkrättsligt fredade status. Jag kommer aldrig att acceptera att Ålands demilitariserade status naggas i kanten. Tillsammans med autonomin och garantierna för svenska språket är den icke-militära statusen själva hörnpelarna i Ålandslösningen.
De kommande fyra åren kommer att bli verkligt tuffa för de åländska politikerna. Det är med viss oro jag noterar att lagtinget på gott och ont kommer att genomgå en radikal förnyelse. Det goda är att det alltid behövs en generationsväxling men det onda är att vi efter regeringsbildningen kan ha ett parlament där endast en tredjedel har erfarenhet av arbete på självstyrelsenivå. Nå, väljarna har alltid rätt men låt oss hoppas att inte alltför många faller för de simplaste lockropen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar