Den dagliga kampen existerar!

Brändöbon Olof Öström argumenterar i ett debattinlägg i de åländska tidningarna 25/2 för att ålänningarna har alltför bristfällig kunskap om Finland. Givetvis har Öström rätt i att de åländska blickarna i stor utsträckning är vända västerut via TV, radio och tidningar. Den kulturella och språkliga identiteten är av naturliga skäl stark i förhållande till Sverige.

Låt mig ändå påstå att en betydande del av ålänningarna följer med det som händer på den finska sidan av Skiftet. Vi gör det främst via HBL, radion och svenska TV-nytts dagliga sändningar. Underligt vore det väl annars om vi beaktar att cirka 20 procent av ålänningarna har sina rötter i Finland plus att största delen av handeln och övriga kontakter sker i österled.

Några av de öströmska påståendena är dock smått osakliga. I en kommentar till talman Britt Lundberg ( C ) tillbakavisar Öström hennes konstaterande om att ”finlandssvenskarna dagligen får kämpa för sina rättigheter”. Öström säger sig ha erfarenhet som visar på något helt annat. Frågan är i vilken drömvärld Öström lever i. På senare tid har vi bl.a. sett hur svenska språket sätts på undantag i samband med allehanda offentliga strukturreformer och hur finlandssvenskar bokstavligen fått jaga svenskspråkig service bl.a. för att få körkort och bankservice. Kampen pågår dagligen och inte minst svårigheten att få rättsprocesser på svenska att fungera är ett växande problem.

Men det är klart att Öström har rätt i sin iakttagelse om allt fler accepterar att svenskan enbart ska vara ett hemspråk och byter till finska vid första bästa möte med omvärlden.

Vidare dristar sig Öström till att påstå att ”inställningen på Åland genomsyras ofta av negativism beträffande finnar, också finlandssvenskarna inkluderas.” Det är lite tragiskt att Öström marknadsför en sådan generell bild av Åland. Att finlandssvenskarna inkluderas i påståendet år alltför märkligt för att vara värt en kommentar.

Givet är att det finns ålänningar som fått uppleva den tråkiga sidan av det hätska språkklimatet i Finland och som antingen fått stryk eller sprungit för livet. Inte minst på fartygen har det gällt att kunna hävda sig pga. svenskhatet. Men generellt existerar det inte någon sådan negativism som Öström påstår bland ålänningarna. Däremot finns det finskspråkiga som tar illa vid sig för att ålänningarna värnar om svenskan som samhällsspråk men det stora flertalet inser att valet av Åland som boplats har vissa följder.

Olof Öström avslutar med att ironisera över att undertecknad i ett helt annat sammanhang sagt att ”Åland ska minimera kontakterna till det offentliga Finland”. Utsagan är hämtad från senaste hösts språkdebatt där jag konstaterade att den nu pågående revisionen av självstyrelselagen bör leda till att vi ålänningar i högre grad kan sköta oss själva utan att drabbas av svenskans tillbakagång i Finland inom den statliga sektorn. Öström accepterar säkert inte heller sistnämnda faktum men vi som har ansvaret för att Ålands självstyrelse ska fungera i vardagen kan inte blunda för verkligheten.

Krim snart en del av Ryssland

I skrivande stund kommer det ihärdiga rykten om att Krimhalvön åter är på väg att bli en krigszon. Ukrainas komplicerade politiska utveckling har plötsligt kastat det forna stridsäpplet in i det internationella blickfånget. Oron är stor över att Ryssland utnyttjar kaoset i Kiev för att åter få Krim inom sina egna landsgränser. Krimhalvöns historia är oerhört komplex men utgör som så många gånger förr själva roten till dagens dramatiska händelser.

Det faktum att Krim idag tillhör Ukraina beror enbart på att Ryssland gav bort området 1954. Ukrainas självständighet 1991, en följd av kollapsen för det sovjetiska kommunistväldet, förändrade totalt den gemensamma spelplanen. Men halvön är fortsatt befolkat med en rysk majoritet och Ryssland lyckades dessutom med konststycket att få behålla ett sista kolonialt fäste: flottbasen Sevastopol. Idag själva utgångspunkten för den ryska offensiven.

Oavsett omvärldens protester kommer den nuvarande krisen att utmynna i att Krim snart tillhör Ryssland. Moskva kan förutom sin militära styrka blockera eventuella FN-försök och kan vidare förlita sig på att ingen i den demokratiska delen av världen önskar trappa upp konflikten. Den ryska björnen rör på sig och då en konflikt involverar att stort antal ryska medborgare kan ingenting stoppa kolossen. Erfarenheterna från kriget med Georgien 2008 är ett konkret bevis på att det i de ryska närområdena alltid bör finnas en insikt om att freden är och förblir ett skört objekt.

Rättspraxis bara för majoriteten?

Hans-Göran Rosenlund, jurist och ordförande för Finlandssvensk Samling, har på senare tid lyft fram det som borde vara en självklarhet i tvåspråkiga Finland: att utslagen från högsta domstolen (HD) borde ges även på svenska. Dagens praxis är att alla avgöranden publiceras enbart på det språk som använts under själva domstolsprocessen. Därmed är inslaget av rättspraxis med svenska som utgångspunkt oerhört begränsat i dagens Finland. Samma krav på en fungerande tvåspråkighet borde förstås ställas på högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Ifråga om förvaltningsrätt i alla dess former har HFD samma styrande effekt som HD: utslagen blir vägledande (prejudikat) för hur de lägre domstolarna ska tolka lagstiftningen.

Ett rättssamhälle där inte alla medborgare och yrkesutövare åtnjuter lika behandling är ett samhälle präglat av ojämlikhet, i detta fall mellan de två språkgrupperna finska och svenska. Det är direkt märkligt att rådande praxis inte ifrågasätts i högre grad. Vi vet redan att det är en ren omöjlighet att utbilda sig till jurist inom Finlands gränser utan minst sagt goda kunskaper i finska. I själva verket är det också en omöjlighet att göra ett heltäckande professionellt juristarbete utan att besitta djupa kunskaper i finska. När det saknas såväl bakgrundsmaterial (utredningar) som rättspraxis (via HD/HFD) på svenska så är Finland även i detta avseende ett tvåspråkigt land enbart utgående från landets grundlag, inte i verkligheten.

Denna språkproblematik är ett bra exempel på hur intimt förknippat Ålands språkliga vardag är med det svenska språkets tillstånd i Finland: när svenskan trängs undan även i den offentliga sfären öster om Skiftet, får det automatiskt effekter för ålänningarna. Sedan hjälper det oss inte att vi har en självstyrelselag som stadgar att "ämbetsspråket" är svenska, att undervisningsspråket i åländska skolor är svenska och att Finlands regering har ett avgörande ansvar för att "information och föreskrifter" rent allmänt ska ges på svenska till ålänningarna.

Egentligen har Åland ett trumfkort som vi varit dåliga på att utnyttja: självstyrelselagen är tydlig med att bestämmelser som skall gälla på Åland ska finnas tillgängliga i svensk språkdräkt. I klartext betyder detta att den åländska kampen för att få de allmänt bindande kollektivavtalen översatta till svenska framstår som direkt absurd med tanke på den för finska staten tvingande bestämmelsen. Redan med stöd av denna med grundlag jämförbar lag borde de ansvariga ministrarna i Helsingfors ha tagit sitt ansvar. Nu blev det förbättringar först efter samordnade insatser av Ålands Näringsliv, landskapsregeringen och riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. Och framför allt först efter det att de rättsövervakande instanserna backat upp de självklara kraven.

Frågan om de högsta rättsskipande instansernas språkliga praxis – och på längre sikt förmågan att hantera svenska som processpråk – är en fråga självstyrelseorganen bör ta på största allvar. Inte bara en ideell förening som Finlandssvensk Samling. Allting tyder på att just svenska språkets ställning kommer att bli en allt större vattendelare mellan Åland och Finland. Ifall vi från åländsk sida ska ha någon som helst framgång måste vi börja med de områden där vi har lagen på vår sida. 

Ett Åland som hjälper eller stjälper?

Är Åland en tillgång eller en belastning i finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning i Finland? Finlandssvensken Mikael Sjövall var tydlig i sin kritik av ”Fredens öar” då han i HBL 2.1 anklagade oss ålänningar för att köra vårt ”eget extrema enspråkiga race”. Hittills har väl vi ålänningar själva tvärtom sett oss som finlandssvenskarnas sista språkliga fäste att luta sig emot allt medan svenskan i Finland sakta reduceras till ett utpräglat hemspråk. Även om den åländska självstyrelsen och den mer grunda finlandssvenska kulturautonomin gör att vi lever i två helt olika verkligheter har vi dessutom från åländsk sida betraktat oss som förenade i en sorts språklig ödesgemenskap: sviktar svenskan i Finland drabbar det ju bägge parter, om än på olika sätt.

Mikael Sjövalls anklagelser om att det åländska sättet att värna om det svenska språket präglas av hysteri – på basen av debatten på sociala medier ett påstående som dessutom delas av en del finlandssvenskar – vänder totalt upp och ner på den ovan nämnda bilden. Mer sansade och insatta bedömare som Kenneth Myntti och Jan Sundberg har skridit till både snabb och välformulerad motoffensiv i ett försök att underminera Sjövalls historielösa attack. Utan ett historiskt perspektiv är det lätt att raljera med ålänningarnas försök att säkerställa svenskan ställning i alla lägen.

Hur är det då möjligt att vissa finlandssvenska kretsar gärna attackerar Åland? Kan det bero på en lätt urvattnad finlandssvensk identitet, en identitet präglad av att befinna sig i det ständigt finska bruset? Eller är det så enkelt att det egna misslyckandet med att säkerställa vård på svenska bl.a. för de äldre, svenskans tynande tillvaro inom myndighetsapparaten och ytterst försvagade ställning i samband med allehanda strukturreformer väckt det dåliga samvetet till liv? Vad är då bättre än att ”trösta” sig med att de tokiga ålänningarna vägrar acceptera samma utveckling.

För att ge Mikael Sjövall ett konkret bevis på hur svenskspråkigheten upprätthålls i praktiken ska jag berätta om fallet Clas Ohlson. När den svenskägda koncernen landsteg på Åland 2013 mottogs etableringen givetvis positivt. Snabbt visade det sig dock att butiksledningen tänkte sig att ha finskspråkig reklamradio och började även skicka ut fakturor på finska. Orsaken var att etableringen gjordes från öster och därmed var det finska som skulle gälla även på Åland.

För att göra en lång historia kort tillskrev jag personligen koncernledningen och på rekordtid kom svaret att Clas Ohlson givetvis ska respektera Ålands svenskspråkiga status till alla delar. Så är också fallet. Jag behövde inte ens lyfta fram det faktum att företagets näringsrätt förutsätter att verksamheten bedrivs på svenska.

Vad som slog mig redan före Sjövalls famösa angrepp var den självklara frågan: hur kan Clas Ohlson i sin finländska kundhantering totalt sakna svenskspråkig service? Det måste ju finnas otaliga finlandssvenska storkunder i form av kommuner, institutioner, föreningar etc. som har ett etablerat och därmed ett för Clas Ohlson viktigt kundförhållande. Vi ålänningar må vara starka i vår egen språkliga identitet men vi vore nog tacksamma om finlandssvenskarna i högre grad markerande sin existens i vardagen.

Åländsk vindkraft snart en krisande framtidsbransch?

Med varmt hjärta har undertecknad och många med mig glatt sig över att åländska vindkraftsaktörer rätt länge stått för närmare en fjärdedel av örikets totala elbehov. En fantastisk siffra om vi jämför med Sveriges motsvarande andel om sju procent och Finland som inte lyckats nå ens upp till en procent av årsproduktionen. Samtidigt var framtidsutsikterna för våra vindaktörer till för bara något år sedan oerhört positiva. Våra duktiga vindbolag hade beredskap att med hjälp av de gynnsamma vindarna till havs åstadkomma vindparker som inte bara skulle ha täckt hela Ålands sammanlagda årsbehov utan till och med skapa utrymme för export av el. För att underlätta de ambitiösa planerna gick lagtinget med på Ålands största offentliga satsning någonsin genom att ge klartecken för den s.k. Finlands-kabeln.

120 miljoners-satsningen österut tryggar Ålands elförsörjning i händelse av strul med Sverige-kabeln. Men samtidigt öppnar den nya kabeln upp för export av vindkraftsel i stor skala. Men frågan är nu om den lovande framtidsbranschen snabbt är på väg att bli en krisbransch? Låga energipriser i kombination med stor osäkerhet om hur det ska bli med den planerade anslutningen till det finska inmatningssystemet plågar branschen. Istället för etableringen av nya vindmöllor talas det istället om nedplockning av befintliga vindkraftsverk. För alla oss elkunder är det förstås trevligt med låga elpriser men nog känns det hemskt om den lovande framtidsbranschen är på väg in i en fullskalig kris.

Landskapsregeringen har länge stångats med motvilliga tjänstemän i Helsingfors för att få gehör för budskapet om att Åland kan ge Finland en mycket stor hjälpande hand för att nå det uppställda målet för förnyelsebar energi. Politikerna inser det vettiga i ett arrangemang som gynnar bägge parter men klarar de kampen med tjänstemännen? Under tiden tickar klockan och frågan är om den hinner klämta över minnet av åländsk vindkraft när den var som störst innan förhandlingarna förts till ett lyckosamt slut?

Samhällreformens första prövning

Den åländska samhällsreformen har råkat ut för en rätt väntat kall motvind från den kommunala sektorn. Det är svårt att hitta några riktiga entusiaster bland de verksamma på kommunal nivå. Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om de förtroendevalda eller tjänstemännen. Ingen är pigg på att stiga på reformtåget. Orsakerna till motståndet må variera - slutsatserna förefaller vara lika negativa till sin utformning.

Allting tyder på att det som främst kan räddas av den omtalade reformen är den s.k. Susanne-gruppens förslag om att delar av socialvården ska överföras i en ny gemensam kommunal myndighet döpt till Kommunernas socialtjänst (KST). Själva boägget i KST blir i så fall specialomsorgen som ju redan är organiserad gemensamt genom det för kommunerna obligatoriska Ålands Omsorgsförbund.

Till KST:s kommande verksamhet planeras även barnskyddet, handikappservicen och missbrukarvården. Tre samhällsområden där kostnaderna för kommunerna är omöjliga att förutse på lite längre sikt. Det är därför det nu talas om att den kommunala kostnaden för KST ska ses som en sorts försäkringspremie: genom att delta i KST så har en kommun en trygghet i att kostnaderna till denna del aldrig kan bli astronomiska i förhållande till den egna ekonomiska bärkraften.

Men som redan konstaterats så tvekar kommunerna och det är främst två motiveringar som jag fäst mig vid, bägge lika angelägna att ta i beaktande. Dels handlar det om att kostnaderna totalt sett kommer att stiga jämfört med dagens utgifter (i vissa fall riskerar kommunerna en ordentlig tilläggsnota). Dels finns det en stor oro inför konsekvenserna för den befintliga personalen på dagens kommunkanslier. Här finnns det flera frågetecken som behöver få ett svar inom en snar framtid.

Smakbyn i Sund

Åländsk Center gör sitt för att få samhällsreformen att lyfta genom att på lördag 18/1 anordna en diskussion i Smakbyn i Sund. Det blir även en utmaning att få Centern som parti att hitta en gemensam linje i det fortsatta arbetet. Medan processen med reformen pågått i LR:s regi har nämligen kommunerna på egen hand tittat på andra modeller för att sköta de utpekade ansvarsområdena i gemensam regi. Ska resulttet av samhällsreformen bli ett fördjupat och breddat saamrbete kommunerna emellan - utan LR:s och lagtingets direkta inblandning?

Idag förefaller utgången rätt oviss. Hoppas bara att tillräckligt många kommunala aktörer betänker den demografiska trenden och möjligheten att med tillkomsten av ett KST erhålla en långsiktig
ekonomisk uppbackning från självstyrelseorganens sida.

Kan vi åstadkomma ett mirakel?

Lördagen den 4 januari skjuts startskottet för Britt Lundbergs kampanj med sikte på inval i Europaparlamentet. Det kommer att bli en lång och bitvis tuff resa eftersom valet hålls först den 25 maj (förhandsröstningen startar 14 maj). Men tiden kommer sannerligen att behövas eftersom ambitionen är inställd på inval. Resultatet skulle bli historiskt eftersom det med största sannolikhet inte går att upprepa bedriften. Nu har vi en energisk och social kvinna med gedigen erfarenhet och som inte spar på krafterna. SFP-listan innehåller flera tunga och meriterade namn men ingen har som Britt en stabil egen väljarbas att luta sig mot.

Visst krävs det ett smärre mirakel för att uppfylla målet med att få Britt till Bryssel. Miraklet är dessutom tudelat; först ska SFP lyckas med bedriften att samla över 110.000 röster, helst ännu fler. Sedan ska inte röstdeltagandet i Finland stiga uppåt i någon högre grad för i så fall räcker inte SFP:s underlag till.
Den åländska delen av miraklet är att få tillräckligt många ålänningar att ta chansen att medverka till Ålands historiska inbrytning. Ifall alltför många föredrar sofflocket så har Britt förlorat kampen före den ens har börjat. Här har vi utmaningen för de tre partierna Centern, Liberalerna och Moderaterna som tagit ansvaret för Ålands vidare EU-öde: ålänningarna måste engageras över alla partigränser.

Personligen var jag kanske lite naiv i min förhoppning om att samtliga åländska partier skulle sluta upp bakom Britt Lundberg. Vi har ju bakom oss fem år av konkreta besked om vad samarbetet med SFP har för betydelse för ålänningarna. Men tyvärr valde Ålands Framtid att stoppa huvudet i busken medan sossarna, tydligt splittrade i frågan, valde att satsa på en finlandssvensk socialdemokrat i EU-valet.
Förhoppningsvis kommer de åländska väljarna vid nästa lagtingsval ihåg vilka partier som är beredda att axla ett ansvar för örikets framtid i alla lägen, inte bara när det gynnar det egna partiet.