Självstyrelsens trovärdighet på spel

På senare år har det dykt upp flera ekonomiska frågor som gjort att en del ålänningar allvarligt ifrågasätter vår autonoma ställning. De åländska vindkraftsbolagens prekära läge är välbekant problematik sedan flera år tillbaka i tiden. Åland är idag rätt unikt på ett mindre trevligt sätt genom att vi inte stödjer förnyelsebar produktion av energi. Bolagens finska kolleger åtnjuter ett betydande stöd via ett system med s.k. inmatningstariffer och kan därmed satsa framåt och bygga ut vindkraften.

Samtidigt kämpar de åländska aktörerna med sviktande lönsamhet och får klara sig på egen hand. Nysatsningar är helt otänkbara. Tvärtom förbereds en nedrustning genom att befintliga vindmöllor plockas ner och säljs till länder som satsar på hållbar produktion. Resultatet är att den stora visionen om vindkraften som Ålands nästa framtidsgren är allvarligt hotad.

I dagsläget kämpar det åländska livsmedelsklustret och i synnerhet djurhållarna med samma problem: det egna åländska systemet ger inte samma konkurrensvillkor som motsvarande produktion i Finland. Särskilt om man tar in ö-samhällets kostnadsdrivande faktorer i ekvationen. Betydande värden står på spel när lagtinget snart får problematiken på sitt bord. Ska vi acceptera förlusten av arbetsplatser, miljövärden, öppna landskap etc. eller fortsätta att via Ålandsbudgeten ha en finansiering som tryggar livsmedelsklustrets framtid?

Av vitt skilda orsaker har det självstyrda Åland fått två frågor som på olika sätt äventyrar trovärdigheten för hela vårt system. Uppnås inte en tillfredsställande lösning för de berörda ålänningarna, sprids förmodligen en känsla av vanmakt. Åländska politiker, inklusive jag själv, är experter på att via lagar och beslut bygga ut basservicen för ålänningarna. Men insatserna för näringslivet lämnar mycket övrigt att önska.

Var finns det vettiga projekt?

Den senaste tiden har det handlat mycket om de mer eller mindre kostsamma projekten kopplade till landskapsregeringens planer på s.k. kortrutt inom skärgårdstrafiken. Tanken är alltså att via nya hamnar och broar korta ner de bränslekrävande färjpassen och därmed få bukt med de stigande driftskostnaderna. Det är således inget fel på själva utgångspunkten men problemet är ändå det samma: var ska vi hitta pengarna för investeringar på närmare 200 miljoner? Så pass dyr blir den totala prislappen när behovet av nya färjor läggs till kortruttsplanerna. De mest fantasifulla planerna rörande en helt ny Vårdöbro (Prästö-Töftö) skulle dessutom plussa på summan med åtskilliga miljoner.

Alla ekonomiskt sinnade har redan förstått att sammanställningen av möjliga kortruttsprojekt ska ses som en första kartläggning av vad som vore optimalt - OM det fanns pengar i överflöd. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att planerna kommer att förverkligas sakta men säkert under många år framöver. Som jämförelse kan nämnas det rätt lilla projektet Åva-Jurmo som efter drygt tio års planering kanske står klart 2016. Men den fortsatta kortruttsutredningen ska förhoppningsvis ge ett viktigt besked: var det är förmånligast och framför allt möjligt att komma igång med en vettig satsning med tanke på både miljö och pengar.

Det offentliga Åland kommer dessutom att ha fullt upp de kommande åren med att finansiera en ny bro istället för den gamla Vårdöbron. En kostnad som säkerligen landar på över tio miljoner euro. Även en ny bro över det lilla faret mellan Bomarsund och Prästö pockar på uppmärksamhet och här behövs det ytterligare fem miljoner. Under tiden behövs det en ny Skarven till skärgårdsflottan till en kostnad om 20 M€. Jag kallar den "Nya Skarven" eftersom planeringen av nytt tonnage på alla sätt utom ett motsvarar den hårt kritiserade Skarven-färjan. Enda avvikelsen är planerna på gasdrift - en viktigt steg framåt!

Den dagliga kampen existerar!

Brändöbon Olof Öström argumenterar i ett debattinlägg i de åländska tidningarna 25/2 för att ålänningarna har alltför bristfällig kunskap om Finland. Givetvis har Öström rätt i att de åländska blickarna i stor utsträckning är vända västerut via TV, radio och tidningar. Den kulturella och språkliga identiteten är av naturliga skäl stark i förhållande till Sverige.

Låt mig ändå påstå att en betydande del av ålänningarna följer med det som händer på den finska sidan av Skiftet. Vi gör det främst via HBL, radion och svenska TV-nytts dagliga sändningar. Underligt vore det väl annars om vi beaktar att cirka 20 procent av ålänningarna har sina rötter i Finland plus att största delen av handeln och övriga kontakter sker i österled.

Några av de öströmska påståendena är dock smått osakliga. I en kommentar till talman Britt Lundberg ( C ) tillbakavisar Öström hennes konstaterande om att ”finlandssvenskarna dagligen får kämpa för sina rättigheter”. Öström säger sig ha erfarenhet som visar på något helt annat. Frågan är i vilken drömvärld Öström lever i. På senare tid har vi bl.a. sett hur svenska språket sätts på undantag i samband med allehanda offentliga strukturreformer och hur finlandssvenskar bokstavligen fått jaga svenskspråkig service bl.a. för att få körkort och bankservice. Kampen pågår dagligen och inte minst svårigheten att få rättsprocesser på svenska att fungera är ett växande problem.

Men det är klart att Öström har rätt i sin iakttagelse om allt fler accepterar att svenskan enbart ska vara ett hemspråk och byter till finska vid första bästa möte med omvärlden.

Vidare dristar sig Öström till att påstå att ”inställningen på Åland genomsyras ofta av negativism beträffande finnar, också finlandssvenskarna inkluderas.” Det är lite tragiskt att Öström marknadsför en sådan generell bild av Åland. Att finlandssvenskarna inkluderas i påståendet år alltför märkligt för att vara värt en kommentar.

Givet är att det finns ålänningar som fått uppleva den tråkiga sidan av det hätska språkklimatet i Finland och som antingen fått stryk eller sprungit för livet. Inte minst på fartygen har det gällt att kunna hävda sig pga. svenskhatet. Men generellt existerar det inte någon sådan negativism som Öström påstår bland ålänningarna. Däremot finns det finskspråkiga som tar illa vid sig för att ålänningarna värnar om svenskan som samhällsspråk men det stora flertalet inser att valet av Åland som boplats har vissa följder.

Olof Öström avslutar med att ironisera över att undertecknad i ett helt annat sammanhang sagt att ”Åland ska minimera kontakterna till det offentliga Finland”. Utsagan är hämtad från senaste hösts språkdebatt där jag konstaterade att den nu pågående revisionen av självstyrelselagen bör leda till att vi ålänningar i högre grad kan sköta oss själva utan att drabbas av svenskans tillbakagång i Finland inom den statliga sektorn. Öström accepterar säkert inte heller sistnämnda faktum men vi som har ansvaret för att Ålands självstyrelse ska fungera i vardagen kan inte blunda för verkligheten.

Krim snart en del av Ryssland

I skrivande stund kommer det ihärdiga rykten om att Krimhalvön åter är på väg att bli en krigszon. Ukrainas komplicerade politiska utveckling har plötsligt kastat det forna stridsäpplet in i det internationella blickfånget. Oron är stor över att Ryssland utnyttjar kaoset i Kiev för att åter få Krim inom sina egna landsgränser. Krimhalvöns historia är oerhört komplex men utgör som så många gånger förr själva roten till dagens dramatiska händelser.

Det faktum att Krim idag tillhör Ukraina beror enbart på att Ryssland gav bort området 1954. Ukrainas självständighet 1991, en följd av kollapsen för det sovjetiska kommunistväldet, förändrade totalt den gemensamma spelplanen. Men halvön är fortsatt befolkat med en rysk majoritet och Ryssland lyckades dessutom med konststycket att få behålla ett sista kolonialt fäste: flottbasen Sevastopol. Idag själva utgångspunkten för den ryska offensiven.

Oavsett omvärldens protester kommer den nuvarande krisen att utmynna i att Krim snart tillhör Ryssland. Moskva kan förutom sin militära styrka blockera eventuella FN-försök och kan vidare förlita sig på att ingen i den demokratiska delen av världen önskar trappa upp konflikten. Den ryska björnen rör på sig och då en konflikt involverar att stort antal ryska medborgare kan ingenting stoppa kolossen. Erfarenheterna från kriget med Georgien 2008 är ett konkret bevis på att det i de ryska närområdena alltid bör finnas en insikt om att freden är och förblir ett skört objekt.

Rättspraxis bara för majoriteten?

Hans-Göran Rosenlund, jurist och ordförande för Finlandssvensk Samling, har på senare tid lyft fram det som borde vara en självklarhet i tvåspråkiga Finland: att utslagen från högsta domstolen (HD) borde ges även på svenska. Dagens praxis är att alla avgöranden publiceras enbart på det språk som använts under själva domstolsprocessen. Därmed är inslaget av rättspraxis med svenska som utgångspunkt oerhört begränsat i dagens Finland. Samma krav på en fungerande tvåspråkighet borde förstås ställas på högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Ifråga om förvaltningsrätt i alla dess former har HFD samma styrande effekt som HD: utslagen blir vägledande (prejudikat) för hur de lägre domstolarna ska tolka lagstiftningen.

Ett rättssamhälle där inte alla medborgare och yrkesutövare åtnjuter lika behandling är ett samhälle präglat av ojämlikhet, i detta fall mellan de två språkgrupperna finska och svenska. Det är direkt märkligt att rådande praxis inte ifrågasätts i högre grad. Vi vet redan att det är en ren omöjlighet att utbilda sig till jurist inom Finlands gränser utan minst sagt goda kunskaper i finska. I själva verket är det också en omöjlighet att göra ett heltäckande professionellt juristarbete utan att besitta djupa kunskaper i finska. När det saknas såväl bakgrundsmaterial (utredningar) som rättspraxis (via HD/HFD) på svenska så är Finland även i detta avseende ett tvåspråkigt land enbart utgående från landets grundlag, inte i verkligheten.

Denna språkproblematik är ett bra exempel på hur intimt förknippat Ålands språkliga vardag är med det svenska språkets tillstånd i Finland: när svenskan trängs undan även i den offentliga sfären öster om Skiftet, får det automatiskt effekter för ålänningarna. Sedan hjälper det oss inte att vi har en självstyrelselag som stadgar att "ämbetsspråket" är svenska, att undervisningsspråket i åländska skolor är svenska och att Finlands regering har ett avgörande ansvar för att "information och föreskrifter" rent allmänt ska ges på svenska till ålänningarna.

Egentligen har Åland ett trumfkort som vi varit dåliga på att utnyttja: självstyrelselagen är tydlig med att bestämmelser som skall gälla på Åland ska finnas tillgängliga i svensk språkdräkt. I klartext betyder detta att den åländska kampen för att få de allmänt bindande kollektivavtalen översatta till svenska framstår som direkt absurd med tanke på den för finska staten tvingande bestämmelsen. Redan med stöd av denna med grundlag jämförbar lag borde de ansvariga ministrarna i Helsingfors ha tagit sitt ansvar. Nu blev det förbättringar först efter samordnade insatser av Ålands Näringsliv, landskapsregeringen och riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. Och framför allt först efter det att de rättsövervakande instanserna backat upp de självklara kraven.

Frågan om de högsta rättsskipande instansernas språkliga praxis – och på längre sikt förmågan att hantera svenska som processpråk – är en fråga självstyrelseorganen bör ta på största allvar. Inte bara en ideell förening som Finlandssvensk Samling. Allting tyder på att just svenska språkets ställning kommer att bli en allt större vattendelare mellan Åland och Finland. Ifall vi från åländsk sida ska ha någon som helst framgång måste vi börja med de områden där vi har lagen på vår sida. 

Ett Åland som hjälper eller stjälper?

Är Åland en tillgång eller en belastning i finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning i Finland? Finlandssvensken Mikael Sjövall var tydlig i sin kritik av ”Fredens öar” då han i HBL 2.1 anklagade oss ålänningar för att köra vårt ”eget extrema enspråkiga race”. Hittills har väl vi ålänningar själva tvärtom sett oss som finlandssvenskarnas sista språkliga fäste att luta sig emot allt medan svenskan i Finland sakta reduceras till ett utpräglat hemspråk. Även om den åländska självstyrelsen och den mer grunda finlandssvenska kulturautonomin gör att vi lever i två helt olika verkligheter har vi dessutom från åländsk sida betraktat oss som förenade i en sorts språklig ödesgemenskap: sviktar svenskan i Finland drabbar det ju bägge parter, om än på olika sätt.

Mikael Sjövalls anklagelser om att det åländska sättet att värna om det svenska språket präglas av hysteri – på basen av debatten på sociala medier ett påstående som dessutom delas av en del finlandssvenskar – vänder totalt upp och ner på den ovan nämnda bilden. Mer sansade och insatta bedömare som Kenneth Myntti och Jan Sundberg har skridit till både snabb och välformulerad motoffensiv i ett försök att underminera Sjövalls historielösa attack. Utan ett historiskt perspektiv är det lätt att raljera med ålänningarnas försök att säkerställa svenskan ställning i alla lägen.

Hur är det då möjligt att vissa finlandssvenska kretsar gärna attackerar Åland? Kan det bero på en lätt urvattnad finlandssvensk identitet, en identitet präglad av att befinna sig i det ständigt finska bruset? Eller är det så enkelt att det egna misslyckandet med att säkerställa vård på svenska bl.a. för de äldre, svenskans tynande tillvaro inom myndighetsapparaten och ytterst försvagade ställning i samband med allehanda strukturreformer väckt det dåliga samvetet till liv? Vad är då bättre än att ”trösta” sig med att de tokiga ålänningarna vägrar acceptera samma utveckling.

För att ge Mikael Sjövall ett konkret bevis på hur svenskspråkigheten upprätthålls i praktiken ska jag berätta om fallet Clas Ohlson. När den svenskägda koncernen landsteg på Åland 2013 mottogs etableringen givetvis positivt. Snabbt visade det sig dock att butiksledningen tänkte sig att ha finskspråkig reklamradio och började även skicka ut fakturor på finska. Orsaken var att etableringen gjordes från öster och därmed var det finska som skulle gälla även på Åland.

För att göra en lång historia kort tillskrev jag personligen koncernledningen och på rekordtid kom svaret att Clas Ohlson givetvis ska respektera Ålands svenskspråkiga status till alla delar. Så är också fallet. Jag behövde inte ens lyfta fram det faktum att företagets näringsrätt förutsätter att verksamheten bedrivs på svenska.

Vad som slog mig redan före Sjövalls famösa angrepp var den självklara frågan: hur kan Clas Ohlson i sin finländska kundhantering totalt sakna svenskspråkig service? Det måste ju finnas otaliga finlandssvenska storkunder i form av kommuner, institutioner, föreningar etc. som har ett etablerat och därmed ett för Clas Ohlson viktigt kundförhållande. Vi ålänningar må vara starka i vår egen språkliga identitet men vi vore nog tacksamma om finlandssvenskarna i högre grad markerande sin existens i vardagen.

Åländsk vindkraft snart en krisande framtidsbransch?

Med varmt hjärta har undertecknad och många med mig glatt sig över att åländska vindkraftsaktörer rätt länge stått för närmare en fjärdedel av örikets totala elbehov. En fantastisk siffra om vi jämför med Sveriges motsvarande andel om sju procent och Finland som inte lyckats nå ens upp till en procent av årsproduktionen. Samtidigt var framtidsutsikterna för våra vindaktörer till för bara något år sedan oerhört positiva. Våra duktiga vindbolag hade beredskap att med hjälp av de gynnsamma vindarna till havs åstadkomma vindparker som inte bara skulle ha täckt hela Ålands sammanlagda årsbehov utan till och med skapa utrymme för export av el. För att underlätta de ambitiösa planerna gick lagtinget med på Ålands största offentliga satsning någonsin genom att ge klartecken för den s.k. Finlands-kabeln.

120 miljoners-satsningen österut tryggar Ålands elförsörjning i händelse av strul med Sverige-kabeln. Men samtidigt öppnar den nya kabeln upp för export av vindkraftsel i stor skala. Men frågan är nu om den lovande framtidsbranschen snabbt är på väg att bli en krisbransch? Låga energipriser i kombination med stor osäkerhet om hur det ska bli med den planerade anslutningen till det finska inmatningssystemet plågar branschen. Istället för etableringen av nya vindmöllor talas det istället om nedplockning av befintliga vindkraftsverk. För alla oss elkunder är det förstås trevligt med låga elpriser men nog känns det hemskt om den lovande framtidsbranschen är på väg in i en fullskalig kris.

Landskapsregeringen har länge stångats med motvilliga tjänstemän i Helsingfors för att få gehör för budskapet om att Åland kan ge Finland en mycket stor hjälpande hand för att nå det uppställda målet för förnyelsebar energi. Politikerna inser det vettiga i ett arrangemang som gynnar bägge parter men klarar de kampen med tjänstemännen? Under tiden tickar klockan och frågan är om den hinner klämta över minnet av åländsk vindkraft när den var som störst innan förhandlingarna förts till ett lyckosamt slut?