Beredd att åter stå upp för Ålands rätt till självbestämmande

Det är med blandade känslor jag konstaterar att det åter är dags för ålänningarna att gå till val söndagen den 15 oktober. Givetvis är jag tacksam för att leva i ett samhälle där demokrati och ordning är självklara förutsättningar. Men den känslan grumlas av att även Åland drabbats av de enkla lösningarnas förespråkare. Det i en tid som tvärtom karaktäriseras av komplexa helheter och där själva grunden för oss ålänningar i form av politisk autonomi är utsatt för försvagning och ständig urholkning. 

Bilden grumlas dessutom av gruppen klimatförnekare som vägrar ta till sig den samlade expertisens varningsord om att människans påverkan på klimatet redan ligger på en farligt hög nivå. Det är säkert skönt att tillhöra en sådan grupp som anser att vi ska fortsätta leva som om vår planet inte brinner och rinner bort. Påminner om de extremt religiösas ovilja att ta till sig vetenskap och annan fakta.

Jag är beredd att ytterligare fyra år stå upp för ålänningarnas rätt till självbestämmande, rätten till svenska i vår vardag och vår folkrättsligt fredade status. Jag kommer aldrig att acceptera att Ålands demilitariserade status naggas i kanten. Tillsammans med autonomin och garantierna för svenska språket är den icke-militära statusen själva hörnpelarna i Ålandslösningen. 

De kommande fyra åren kommer att bli verkligt tuffa för de åländska politikerna. Det är med viss oro jag noterar att lagtinget på gott och ont kommer att genomgå en radikal förnyelse. Det goda är att det alltid behövs en generationsväxling men det onda är att vi efter regeringsbildningen kan ha ett parlament där endast en tredjedel har erfarenhet av arbete på självstyrelsenivå. Nå, väljarna har alltid rätt men låt oss hoppas att inte alltför många faller för de simplaste lockropen.

Ålänningarna står inför ett ödesval på söndag

På söndag 20 oktober avgörs om vi ålänningar ska fortsätta med ett politiskt styre präglat av dåligt ledarskap, amatörmässigt ministerstyre och ogenomtänkta reformförslag eller återskapa ett politiskt ledarskap som står för kunskap och balans. Jag vill efter efter den gångna mandatperiodens alla bristande insatser kalla söndagens val för ett direkt ödesval för oss ålänningar. Vilka äventyrliga och för självstyrelsen direkt förödande experiment hittar lib, mså och s på om de åter får väljarnas stöd på söndag? Risken är överhängande för att särskilt liberalerna driver på att för att riva upp det åländska nationalitetsskyddet förankrad i bl.a. jordförvärvs- och näringsrätts-instrumenten.

Under den snart avslutade valrörelsen har följande uttryck ofta varit på tapeten i diskussionen med väljare: regeringen Sjögren med liberaler, moderater och sossar är det värsta som drabbat ålänningarna i modern tid. Detta redan i sig starka uttryck har i och med den inställda internet-omröstningen fått ytterligare en dimension eftersom risken är oerhört stor för att ålänningarna tvingas till omval under 2020.

Det skräckscenario kansliminister Nina Fellman ( S ) lyckats skapa - med lantrådets och övriga ministrars medverkan - är alltså att det lagting som tillträder den 4 november inte vet hur länge deras uppdrag varar. Betänk alla de ledamöter som behöver ordna sin tillvaro bl.a. i form av tjänstledigheter eller avslutande av olika uppdrag för att kunna sköta det nya jobbet. Efter omvalet 2020 är det inte säkert att ålänningarna röstar på samma sätt som de gjort nu i oktober detta år. Regeringen Sjögren har lyckats göra vår demokrati och tilltro till självstyrelsen ännu en rejäl björntjänst.

Tillsammans med övriga oppositionen i lagtinget har Centern haft en synnerligen otacksam roll att spela de senaste fyra åren: att till regeringsblocket vädja om förnuft och sans istället för att låta interna överenskommelser styra beslutsfattandet. Tyvärr har det berömda dövörat till 99,9 procent styrt de 17 ledamöterna i lagtinget som representerar nämnda tre partier. Partipiskorna har varit ovanligt effektiva och det är därför Carina Aaltonen ( S ), Gun-Mari Lindholm ( MSÅ) och framför allt liberalen John Holmberg är värda en extra eloge för att ha vågat tänka och agera självständigt.

Nämnda beröm bottnar i det faktum att regeringsblockets ledamöter i övrigt agerat mer som ett lydigt valboskap än att ta det ansvar som rollen som lagstiftare och budgetmakare förutsätter. Vad gäller listan på bristfälliga insatser till denna del är den så pass lång att det krävs rejält med utrymme för att räkna upp bristerna. De större bristerna sammanfaller delvis med den nämnda trions varierande sätt att markera olydnad mot de sju ministrarnas påbud:

* Carina Aaltonen har valt att antingen skippa plenum eller avstå från att rösta som ett sätt att meddela att hon inte står bakom Gripö-bron om 540 meter
* Gun-Mari Lindholm har på olika sätt visat att hon inte omfattar försöken att tvinga samman kommunerna genom lag och därmed på ett odemokratiskt sätt
* Tillsammans med John Holmberg bildar dessa en trio som 27/9 gav beskedet att regeringen Sjögren beställt en färja på totalentreprenad i Föglö-trafiken utan att ha tillräckligt stöd bakom sig.

Efter senaste veckas rösträttsskandal och dess allvarliga följder, tillhörde jag nog dem som utgick från att regeringen Sjögren inte vågar gå emot lagtingets uppmaning om att omedelbart avbryta upphandlingen av en laddhybridfärja. Vi har dock fått besked om att ministrarna obstruerar och inväntar det kommande utslaget från Högsta förvaltningsdomstolen om projektets vägplan. Lantrådet & Co spelar ett högt spel med tanke på att lagtinget aldrig gett klartecken för upphandlingen. Efter den 1 november blir det i värsta fall aktuellt att för första gången diskutera ministrarnas tjänsteplikt. I så fall ett sorgligt kapitel i självstyrelsens historia.

Valskandalen kan leda till nyval 2020

Onsdagens besked om att centrala valnämnden tvingats stänga möjligheten till internetröstning (elektronisk röstning) i lagtingsvalet för närmare 1500 bortavarande ålänningar är en sällan skådad skandal. Och än en gång är det socialdemokratiska kansliministern Nina Fellman som visat framfötterna på fel sätt. Flyktbeteendet från allt vad ansvar heter är påfallande stort inom sittande regering.

Både ansvarig minister och lantrådet aktade sig nämligen för att vara närvarande vid pressinformationen. Att ansvariga politiker är på plats och omedelbart svarar på brännande frågor efter den faktiska presskonferensen handlar inte om att "påverka" valet utan det normala sättet att snabbt få ut avgörande information till alla som drabbas.

Hur är det ens möjligt att denna situation kunnat uppstå? Svaret ligger i regeringen Sjögrens (lib) missriktade och ibland förhastade reformlusta. Möjligheten att anordna röstning över internet ingick i förslaget till ny vallag. Redan i sin egen motivering till lagen varnade ministrarna för att införandet av elektronisk röstning var behäftad med klara systemrisker. Men trots sina egna varningsord valde alltså Fellman & Co att föra fram förslaget till lagtinget!

Till bilden hör att minister Nina Fellman redan FÖRE den nya vallagen gavs till lagtinget, hade beställt det tekniska systemet av ett spanskt bolag. Alltså långt före det att vi med säkerhet visste att lagtinget skulle godkänna experimentet med röstning över Internet. Tala om att regeringen Sjögren alltid räknat med att ledamöterna inom S, Lib och MSÅ skulle fungera som lydiga lakejer och inte våga avvika från de sju ministrarnas påbud. Först fredagen den 27 september tog den totala lydnaden slut då det visade sig att ministrarna agerat i kortruttsfrågan utan parlamentariskt stöd för miljonrullningen.

I ett normalt läge hade förstås en regering för länge sedan fått kasta in handduken. Vi har dock ett val om drygt tio dagar. Därför måste alla krafter inriktas på att få ut information och blanketter till alla de 1500 drabbade så att så många som möjligt hinner poströsta. Men hur Åland i detta läge ska kunna undvika ett nyval förblir oklart länge än. Ifall någon av alla de 1500 drabbade lämnar in ett besvär väntar månader av osäkerhet om valet måste tas om.

Som så många gånger tidigare kommer även valskandalens konsekvenser att präglas av juridisk armbrytning mellan en lagtingslag och Finlands grundlag. Förstnämnda lag ger den åländska centralvalnämnden rätt att avbryta röstningen över Internet. Frågan är om denna rätt existerade 20 (!) minuter före det att röstningen skulle inledas?

Vallagen är tydlig om att det är landskapsregeringens ansvar att senast fyra månader (!) före valdagen besluta att förtidsröstning inte anordnas via Internet ifall ett tillförlitligt system saknas. I verkligheten tvingas alltså valnämnden dra i handbromsen 20 minuter före röstningen skulle inledas och därmed har 1500 röstberättigades möjligheter att överhuvudtaget delta i valet kraftigt inskränkts.

På gott och ont lever vi ålänningar med bestämmelserna i Finlands grundlag. Denna grundläggande lag är ytterst tydlig om att rösträtten är en helig sak och någonting som på intet sätt får inskränkas. Regeringen Sjögrens experimentlusta har inte bara skadat den åländska demokratin. Vi tvingas sannolikt att i många månader framåt leva i osäkerhet om huruvida valet måste tas om någon gång under 2020.

Regeringen Sjögren avslutar sin period vid makten men ytterligare ett tveksamt bidrag till det åländska samhället.

Media riksdagsvalets hjältar

Hur kan det åländska deltagandet i riksdagsvalet 2019 locka ålänningarna till valurnorna den 14 mars? Den frågan tror jag att många med mig ställde sig då det stod klart att sittande riksdagsledamoten Mats Löfström inte skulle utmanas på riktigt. Med orden "på riktigt" avser jag förstås att kandidatuppställningen i övrigt innehöll bara ett tyngre namn och det i form av moderaten Johan Ehn på samma lista som Löfström. Men även Johan Ehns budskap var tydligt om att han ställde upp för att säkerställa att Mats Löfström har en ersättare om det blir aktuellt under de kommande fyra åren. Trots att Löfström var den självklara huvudkandidaten bidrog Ehns medverkan till att ytterligare stärka listans trovärdighet.

För moderaternas del var det viktigaste att inte ha med en socialdemokrat på det borgerliga samarbetet bakom Mats Löfström. På basen av valutgången där sossarnas Jessy Eckerman samlade över ettusen röster, var det en riktig analys moderaterna gjorde. Eckerman hade blivit tvåa på en gemensam lista tack vare att socialdemokraterna har över ettusen s.k. kärnväljare, dvs. sympatisörer som i vått och torrt backar upp partiet oavsett övriga omständigheter. Tack vare moderaternas linjedragning finns det ingen risk för att en socialdemokrat representerar Åland i Finlands riksdag 2019-2023.

När bara några månader återstod till riksdagsvalet anklagades de åländska partierna för att vara direkt likgiltiga inför valet. Frågan är förstås vad t.ex. liberalerna kunde ha gjort annorlunda. Nu valde Ålands största parti att till och med avstå från att ställa upp en egen kandidat trots att riksdagsvalet skulle ha gett ett lib-namn betydande exponering i media. Här har vi en av överraskningarna inför årets val. Den andra att socialdemokraterna ställde upp bara en kandidat. Men här avgjorde förstås önskan om att bereda marken inför höstens lagtingsval för Jessy Eckerman.

Med Centern, liberalerna och moderaterna som stödpartier och med Ålands Framtids tydliga uppbackning, hade Mats Löfström ett aldrig tidigare skådat utgångsläge i modern tid inför valet. Den imponerande uppbackningen var en bekräftelse på en sak: Löfström hade under sina fyra första år i riksdagen visat sig vara som klippt och skuren för uppdraget att representera Åland. Lägg därtill en energi och informationsvilja till och med under de perioder då riksdagsarbetet redan slukar de flesta av dygnets timmar.

En dryg vecka efter riksdagsvalet kan vi konstatera att det åländska valdeltagandet till och med blev något bättre än 2015 och att Mats Löfström samlade ihop helt otroliga 11051 röster. Hur var det möjligt att i en tid då många oroar sig för att gemene man inte bryr sig om sitt ansvar för demokratin? Svaret finner vi till stor del i att Mats Löfström nu kunde kamma hem frukterna av sitt eget hårda arbete de gångna fyra åren. Dessutom en tydlig kampanj om att han behövde ett "starkt mandat" inför det kommande regeringsspelet i Helsingfors.

11051 ålänningar lyssnade och agerade på önskat sätt och med sitt röstetal har Mats Löfström lämnat enormt många namnkunniga och etablerade politiker bakom sig. För mig framstår dock medias alla representanter som valets verkliga hjältar. Trots att alla som vet något om politik visste att Mats Löfström återväljs, lyckades de tillsammans uppbringa en valinsats som imponerade. När inte ens de mest aktiva politikerna av ren pliktskyldighet orkade ta sig till valdebatterna, fick radion och tidningarna valet att framstå som viktigt och avgörande. I synnerhet vi som innehar förtroendeuppdrag på dagens Åland har anledning att vara tacksamma!

Anförandet som väckte heta känslor

Centerns gruppanförande om ändringen av självstyrelselagens ekonomiska kapitel    (18 mars 2019)

Harry Jansson

Centerns gruppledare

Talman!

Alla samhällssystem behöver en grundläggande flexibilitet för att i längden vara framgångsrika. Denna utgångspunkt kan man sannerligen inte säga att kan förknippas med Ålands nuvarande ekonomiska system. Främst pga. det finska finansministeriet ihärdiga motstånd har vi från åländsk sida gång på gång misslyckats med att få upp avräkningsgrunden under de 25 år gällande självstyrelselag varit ikraft. Detta trots att den åländska befolkningen under denna tid vuxit med ca 5000 personer och det samtidigt vidtagits statsekonomiska reformer i Helsingfors som haft inverkan på avräkningsbeloppets storlek. Sammantaget har Åland till följd av sistnämnda effekter gått miste om över 100 miljoner euro under dessa 25 år.

Kort sagt kan vi konstatera att själva balansen i Ålands offentliga ekonomi under större delen av de gångna 25 åren varit enormt beroende dels av att Ålands Penningautomarförening lyckats haka på teknikens möjligheter via internetspel, dels av att den sk. flitpengen (dvs. skattegottgörelsen) gett oss ett tillskott varje år sedan 1993. Sammantaget har det nuvarande systemet tjänat oss ålänningar väl och alltså mycket tack vare örikets egen kreativitet och tillväxt.

Talman!

Denna återblick får bilda bakgrunden till Centerns gruppanförande och utgör samtidigt själva huvudbudskapet: vi har ett system som på gott och ont tjänat oss väl och om vi godkänner en förändring ska vi kunna förlita oss både på systemets hållbarhet och positiva mervärde för den åländska befolkningen.

Alla i detta parlament är väl förtrogna med den speciella bakgrunden till president Niinistös framställning nr 7 2018-2019. Efter en drygt tio år lång process med syfte att åstadkomma en totalrevision av vårt autonomisystem, har vi nu istället att ta ställning till en ytterst viktig delreform då vi beträffande de direkta skatterna i praktiken blir skattetagare och där avräkningsbasen samtidigt minskas till att omfatta främst de indirekta skatterna.

Sammantaget utökas alltså inte lagtingets skattebehörighet, vilket fortsättningsvis är uppseendeväckande med beaktande av vad en s.k. reell autonomi bör innehålla. Med andra ord: vi får behålla en del av våra pengar men vi har endast via vår enda riksdagsledamot ett indirekt och marginellt inflytande över hur dessa pengar tillkommer.

Talman!

Från Centerns sida har vi från första början varit tveksamma till den nu föreslagna reformen, såväl inom ramen för Ålandskommitténs arbete 2013-2017 som i de otaliga möten SjPn hållit med anledning av revisionen. Men i likhet med alla andra har vi förlikat oss med tanken att det nu aktuella förslaget är enda sättet att lösa kollisionen mellan vårt rättssystem och den finska landskaps- och vårdreformen.

När sistnämnda moderna form av hydra äntligen kollapsade senaste vecka, har förutsättningarna för Ålands del förändrats i grunden. Därav Centerns, tydligen för en del överraskande markering senaste vecka, om att vi inte automatiskt kommer att rösta ja i denna fråga. Jag skall försöka förklara både våra dubier och de förhoppningar vi har inför lagtingets behandling av lagförslaget.

Vår gemensamma utgångspunkt från åländsk sida var när diskussionerna startade ett tillskott i grundfinansieringen av självstyrelsen om minst 15 M€. Under resans gång har beloppet först sänkts till 12, sedan till 10 och nu idag har vi på bordet ett förslag som innebär endast tre miljoner mer till Åland, alltså ett rent marginellt tillskott med tanke på Ålandsbudgetens totala volym om ca 350 miljoner. Vi förväntas alltså kasta ett fungerande system och samtidigt framtida förhandlingskort över bord för endast tre M€.

Samtidigt har vi försökt ta till oss landskapsregeringens motreaktion om att de s.k. övergångsbestämmelserna i lagförslaget, oavsett landskaps- och vårdreformens kollaps, ska utläsas som så att vi är garanterade tio M€ till i grundfinansiering.

Centergruppens dilemma är att nämnda övergångsbestämmelser i ljuset av händelseutvecklingen i Helsingfors i alltför hög grad kan förknippas dels med politiska risker, dels med ett finansministerium som tycks vara berett till vilka manipulationer av fakta som helst för att motverka åländska intressen.

När det gäller de politiska riskerna, är det givetvis Statsrådets märkliga uttalande i samband med prop. avlåtande 6/2, jag citerar:

”Statsrådets uttalande i anslutning till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland:

Regeringens proposition om ändring av självstyrelselagen för Åland baserar sig förutom på beredningen av en totalreform av självstyrelselagen även på det rättsliga och samhälleliga behovet att lösa de finansieringsfrågor för Åland som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, även om en lösning på dessa frågor inte skulle kunna godkännas separat. Genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen skapar på så sätt ett rättsligt och samhälleligt behov av regeringspropositionen.”

Oavsett de politiska förvecklingarna inom en ministär på fallrepet, har uttalandet en politisk kraft även om riksdagens GrUU på ett ovanligt tydligt sätt tagit avstånd från uttalandets tillkomst och existens. Det är givetvis en revolutionerande och ytterst positiv utveckling när det är grundlagsutskottet som idag agerar som beskyddare av Ålands självstyrelselag inför långt gångna rättsövergrepp. Men för att utskottet ska kunna agera krävs det en regeringsproposition och om en sådan aldrig når riksdagen är utskottet givetvis offside och utan makt.

För det är via en vanlig riksdagslag justeringen av avräkningsgrunden ska ändras. Beredningen av  regeringspropositionen ska i vanlig ordning skötas av finansministeriet, alltså samma ministerium som i samband med dagens lagförslag vägrade ge ett s.k. föredragningstillstånd. För att överhuvudtaget få iväg ändringen av självstyrelselagen krävdes att Statsrådet struntade i regelverket. Om något visar denna händelse på den beslutsamhet som ännu den 6 februari styrde Sipilä-regeringens handlande. I o m att Åland var ett problem (pga GrUU) för att få igenom landskaps- och vårdreformen, hade inte ens finansministeriet makten i sin hand.

Men vad är det som säger att den kommande regeringen har samma inställning, vilja och styrka att kringgå finansministeriet?

Vi kan dock idag samtidigt konstatera att vi kan sitta lugnt i båten och avvakta såväl riksdagsvalets utgång som den nya regeringens sammansättning och regeringsprogram. Faktum är att tidtabellen möjliggör för nästa finska regering att förelägga riksdagen förslaget om justerad avräkningsgrund så att vi i lagtinget senast i september i år kan vara trygga om att den av riksdagen godkända SjLags-ändringen får den utlovade fortsättningen.

Tyvärr återstår ännu en arbetsam och förmodligen påfrestande period innan denna första delreform baxats över mållinjen. Från Centerns sida hoppas vi att landskapsregeringen tar till vara alla gemensamma resurser och kontakter inför denna process. Självstyrelsepolitiska nämndens fortsatta betydelse för framgång inte att förglömma.

Talman!

En dag som denna finns det skäl att rikta ett varmt tack till alla som bidragit till att vi överhuvudtaget har en delreform att behandla. Landskapsregeringen och i synnerhet dess tjänstemän har fått dra ett tungt lass. Likaså har riksdagsledamot Mats Löfström bidragit till en avvärjningsseger ifråga om landskaps- och vårdreformens påverkan på Åland.

En dag som denna finns det likaså goda skäl att rikta ett speciellt tack till Ålandsministern Anne Berner som även när det blåste som hårdast vägrade att följa finansministeriets linjedragningar.

Sedan återstår bara att tacka några anonyma hjältar sett ur ett åländskt perspektiv, nämligen utskottsråden i GrUU Matti Marttunen och Liisa Vanhala som starkt bidrog till att rädda Finlands anseende som modern rättsstat.

På väg mot fyra förlorade år

Ålands Lagting

Centerns gruppanförande 

Ålandsbudgeten 2019

Gruppordf. Harry Jansson 

13.11.2018

Talman!

Regeringen Sjögren och dess tre stödpartier har nu haft över tusen dagar på sig att förverkliga sina visioner för det åländska öriket. Därmed har regeringsblocket samtidigt mindre än ett år på sig att komma i mål med sina resterande visioner.

Det kommer väl inte som någon större överraskning att vi inom Centern inte är direkt imponerade över prestationerna hittills. Frågan är väl egentligen rätt uppenbar: vad har liberaler, moderater och socialdemokrater åstadkommit under sina tre år vid regeringsbordet?

Så sent som igår kunde vi i samband med debatten om den framtida kommunstrukturen konstatera att regeringsblockets stora paradnummer hotar att bli en enda stor flopp när förslaget till tvångslagstiftning fälls i den kommande lagkontrollen. Därmed kan vi redan nu tala om fyra förlorade år när det gäller den administrativa delen av morgondagens Åland.

Regeringen Sjögren klarar som bekant inte ens av att få den normala, frivilliga och därmed demokratiska lagstiftningen för kommunalt samgående på plats. Och här finns ändå allting färdigt att kopiera antingen utgående från finsk, svensk eller annan nordisk modell där Island är den senaste att välja frivillighet för att minska på kommunerna.

Resultatet av regeringsblockets enorma förmåga att slå dövörat till är att denna mandatperiod innebär att även de frivilliga ambitionerna till samgående omöjliggjorts av den tvångstanke som hela processen präglats av.

Till råga på allt har det politiska taktikerandet inom regeringsblocket gjort att även uppstarten av Kommunernas Socialtjänst är kraftigt försenad, helt i onödan. Att göra hundratals klienter och personal till inget annat än schackpjäser är uppseendeväckande och är något vi alla skall komma ihåg i nästa års valrörelse när vi åter får höra vackra ord om hur de svaga och utsatta ska värnas i alla lägen.

För att få igenom de efterlängtade kommunsammanslagningarna har regeringsblocket satsat närmare en halv miljon euro på konsulter och juridiska tjänster. Tänk om redan hälften av denna enorma summa skulle ha satsats på att bereda väg för åländska intressen i Helsingfors istället!

För även på det externpolitiska området har regeringen Sjögren trampat vatten och inhöstat nederlag efter nederlag. Vi som följt processerna från avbytarbänken har inte klagat på arbetsinsatser eller ambitioner men tydligt är att den politiska delen av arbetet inte fungerat. Lantrådet och finansministern har haft sina möten men inte ens där det efteråt sagts att det nu finns en överenskommelse har sakerna avancerat i önskad riktning. Tydligt är att de politiska kontakterna och andra kontaktytor varit alldeles för små för att nå framgång. Dialog över internet och allehanda skriftliga utlåtanden kan aldrig ersätta behovet av personliga kontakter och diskussioner ansikte mot ansikte.

Tänk om regeringen Sjögren haft förre ministern m.m. Jan-Erik Enestam att tillsammans med Paavo Lipponen och andra gamla ålandsvänner bereda väg för Åland i maktens korridorer istället för att Enestam nu ägnar tiden åt att sammanställa kommunal statistik för 15 kommuner på våra öar.

Här har vi konsten att använda allas våra pengar på bästa möjliga sätt. Och när det gäller regeringen Sjögrens andra paradnummer, kortrutten, har regeringsblocket frånsett Carina Aaltonen visat upp ett – förlåt uttrycket! – extremt tunnelseende genom att också i denna fråga vålda fram en lösning som innebär bankar och bro till Gripö på västra Föglö. Allt för att spara några minuter på en färjtur. Långt före det att de juridiska processerna är avklarade och då det inte ens fick en vägplan för följande del av projektet, fortsätter dessutom projektering och upphandling som om det inte finns några hinder på vägen.

Berörda markägare och Ålands Natur & Miljö har lagt ner oerhört med tid och resurser för att få stopp på naturingreppen på västra Föglö. Ett medborgarinitiativ med drygt 2000 ålänningar på listorna vittnar om att det finns ett utbrett motstånd mot planerna. Det börjar snart bli pinsamt för detta parlament att initiativet fortfarande ligger obehandlat inom utskotten. Är det på detta sätt lagtinget ska respektera visad folkvilja? Ska vi verkligen hantera demokratiska instrument med sådan nonchalans?

Både när det gäller kortrutten och kommunstrukturen har oppositionen varit enig i sitt motstånd mot regeringsblockets planer. Därför bör alla oroliga ålänningar känna hopp och förtröstan om att lagtingsvalet i oktober nästa år har alla förutsättningar att ändra på förutsättningarna.

Dessutom utgår i alla fall vi inom Centern från att även regeringen Sjögren måste ta till sig förslaget om en tunnel för att trygga en hållbar trafik till och från Föglö i framtiden. När till och med den politiska ledningen för Föglö kommun vill se en tunnel som den enda lösningen, måste helt enkelt majoritetsblocket i högre grad börja lyssna på Carina Aaltonen och alla andra miljövänner inom reg.partierna som delar oppositionens starka åsikt om att morgondagens skärgårdstrafik ska byggas utgående från moderna lösningar istället för via onödiga broar och bankar.

Talman!                                                                                                                  

När det gäller Ålandsbudgetens ekonomiska del är det enkelt att konstatera att systemet reparerat sig själv genom ökade intäkter och minskade kostnader tack vare det finska konkurrenskraftsavtalet som medförde påtagliga lättnader för de offentliga utgifterna överlag. Inte genom några konkreta aktiva insatser från ministrarnas sida.

Finansminister Perämaa ägnade som bekant de första åren av sin comeback på posten att kritisera regeringen Camilla Gunells finanspolitik 2011-2015 genom att kritisera det han kallat för det strukturella underskottet. Andemeningen i kritiken var att regeringen Gunell gjort för lite för att rätta till obalansen mellan inkomster och utgifter.

Sanningen är ju att den föregående mandatperioden mycket långt präglades av sviterna av den ekonomiska kraschen för drygt tio år sedan. Sakta men säkert har Finland segat sig tillbaka till 2008 års BNP-siffror och därmed har grundfinansieringen av Ålands offentliga ekonomi förstärkts med tiotals miljoner sedan 2016 pga. att vårt system är så pass beroende av finländsk konjunktur och statliga inkomsterna minus låneupptagningen.

Minister Perämaas första år kännetecknades samtidigt av ett överdrivet behov av att svartmåla det ekonomiska läget i kombination med lite grekisk bokföring av budgetposterna. Centern hävdade energiskt att det var onödigt att t.ex. stänga demensavledningen på ÅHS och påbörja processen med att svälta ut kommunerna via lägre LR-andelar. Det sistnämnda förstås för att få Föglö, Jomala m.fl. positiva till den kommande tvångssammanslagningen.

Och mycket riktigt: utvecklingen stämde överens med Centerns analys om att sparåtgärderna var överdrivna utgående från den ekonomiska verkligheten. Och faktum är att LR fått jobba för att hitta fram till ett underskott i Ålandsbudgeten för 2019. Från Centerns sida förstår vi behovet av att kunna uppvisa ett litet underskott trots den påtagliga förstärkningen av inkomstsidan. Men den avgörande frågan är förstås vad LR gjort med inkomstförstärkningen på närmare 30 M€.

Talman!

Summa summarum har de tre första åren med regeringen Sjögren vid rodret gett oss ålänningar ett antal onödiga och förhastade sparåtgärder som i första hand riktats mot redan utsatta individer;

För det andra ett ytterst märkligt beslut om att skjuta fram uppstarten av Kommunernas Socialtjänst (KST), en reform vars grundläggande syfte är att åtgärda just den typ av behov som dagens majoritetsblock motiverar sammanslagningen av kommunerna med tvång och hot;

För det tredje ett antal misslyckade testballonger kopplade till regeringen Sjögrens uttalade vilja att via lagtingslagar utmana Finlands grundlag, en ambition vi i Centern förstås stöder men där vi i flera fall betonat att detta parlaments anseende som lagstiftare samtidigt måste bevaras. Tyvärr har oppositionens varningsord varje gång nonchalerats med påföljd att tid och resurser i onödan avsatts på lagförslag som var dömda att falla i lagkontrollen;

För det fjärde har regeringen Sjögren förändrat delar av landskapsandelssystemet så att flera landsbygds- och skärgårdskommuner nu fått problem med sin ekonomi. Hur liberalerna som lantråds- och finansministerparti kan gå i spetsen för en försvagning av de perifera regionerna är för oss i Centern fortfarande en gåta;

För det femte kan vi till listan över regeringen Sjögrens tillkortakommanden foga de externpolitiska nederlagen. Detta är förstås också den allvarligaste punkten eftersom detta område i motsatts till tidigare uppräknade misslyckanden är ytterst svåra att reparera inför Ålands jubileumsår 2022.

Talman!

I totalt 28 budgetmotioner lyfter vi från Centerns sida fram våra åsikter om vilka ändringar som behöver göras i budgetförslaget. Mina kolleger kommer i den fortsatta debatten att argumentera för våra förslag. Även jag kommer att återkomma under de kommande dagarna i de motioner där jag står som första undertecknare.

Åland pionjär med att stifta kommunal tvångslag

Denna vecka har lagtinget fortsatt att debattera den omtalade reformen där stadspartierna Lib, S och MSÅ vill att de övriga 15 kommunerna ska föras samman i tre större enheter, dvs. södra och norra Åland samt en skärgårdskommun. Under debattens andra dag 12/11 förde undertecknad fram nedanstående åsikter. 

Undertecknad är övertygad om att den s.k. tvångslagen i lagpaketet kommer att falla när den väl når presidenten efter det att Ålandsdelegationen och Högsta domstolen gjort sina granskningar. Den andra delen av lagpaketet är en mer normal lag för hur de ska göras ändringar i den kommunala indelningen. Denna lag klarar lagkontrollen efter det att förslaget genomgått ändringar under utskottsbehandlingen i lagtinget.

I anförandet framgår en hel del rätt hård kritik. Särskilt upprörd är jag över att regeringen Sjögren och stödpartierna hela tiden försökt mörka faktorer som talar emot möjligheterna att direkt i lag rita om kommunkartan. Det sorgliga med den taktiken är att majoritetsblocket kör huvudet i kaklet och totalt i onödan sår plit i det åländska samhället. 

Kampen för respekt för den kommunala statusen fortsätter nästa vecka!

  

________________

ANFÖRANDE 12.11.2018

Kommunstrukturreformen

Harry Jansson

Talman!

Sakta men säkert närmar vi oss slutet på den första delen av en mycket speciell process. Senaste veckas inledande debatt rörande LKU:s betänkande om reformen av kommunstrukturen gick enligt ett redan etablerat och invant mönster. Regeringsblocket är på alla sätt fortsatt övertygat om både reformens välsignelser och behovet av att under hot och tvång tvinga samman 15 kommuner till större enheter. Lika övertygade är vi inom oppositionen om att en tvångslösning i kombination med hot om rättsliga åtgärder gör mera skada än nytta och hotar att sätta långvariga negativa spår i det åländska samhället.

Sammantaget debatterar vi nu resultatet av en osedvanligt klantigt skött process. Det är ju alltid bra att det finns visioner och handlingskraft men när detta kombineras med bristande insikter i både juridik och processhantering blir resultatet en smärre katastrof. Trots hundratusentals euro i konsultarvoden till externa utredare blev underlaget i det nu debatterade lagförslaget otillräckligt, säkert mycket på den nyckfullhet som präglat hela skeendet. Jag tänker då närmast på hur antalet kommuner varierat från en dag till en annan och där det mest anmärkningsvärda förmodligen var tanken att hänföra Eckerö och Hammarland till norra Ålands kommun. Betecknande för kvalitén i hela processen!

En annan klumpighet är LR:s beslut om att i ett alltför sent skede pådyvla kommunerna ett utredningsförfarande vars formella grund kraftigt ifrågasatts på kommunalt håll. Här kommer det att bli intressant att ta del av utgången av den klagan Hammarlands kommun riktat mot att kommunerna inte hörts på det sätt gällande lagen om kommunindelning förutsätter.

Det allvarliga med denna del av kommunprocessen är dock att detta parlament förväntas klubba förslaget om ny kommunstruktur före de tre utredarna är klara med de tre kommunutredningarna. Från utredarnas sida har deras oavhängighet i förhållande till LR betonats medan kansliminister Fellman å sin sida hävdar att upphandlingen och därmed kontraktet kräver att utredningarna endast kan sluta på ett sätt, dvs. att utredningarna utvisar att tvångslagen kan försvaras utgående från samhällsbehovet och övriga omständigheter.

Lagstiftningen är å andra sidan så utformad att om utredningen visar att kommunindelningen bör ändras, skall utredarna uppgöra ett förslag till ändring i kommunindelningen och till de bestämmelser och beslut som behövs med anledning därav. Här har vi alltså ytterligare en intressant ingrediens i processen: kommer utredarna att rätta sig efter LR:s pekpinnar eller känner de sig fria nog att göra en oberoende utredning, något som även kan leda till att de förutsätter att det anordnas kommunala folkomröstningar.

Med tanke på lagtingets anseende hoppas jag att det finns tillräckligt många i regeringsblocket som inser sitt ansvar och medverkar till att tvångslagen i alla fall får vila tills dess att kommunutredningarna är klara den sista december.

Talman!

Redan i detta skede vill jag dock understryka att majoriteten i LKU tillsammans med lagtingsdirektören – eller förmodligen främst tack vare sistnämnda – utfört ett riktigt bra jobb med LR:s lagförslag. Med detta beröm avser jag att majoriteten städat bort de värsta bristerna i lagförslagets tvingande del, den s.k. tvångslagen och samtidigt förstärkt den i lagförslagets motiveringsdel tidigare alltför svaga argumentationen.

Säkert tror någon att vi från minoritetens sida gärna behållit t.ex. den smått horribla tanken om ett medlingsförfarande där två ombud från berörd kommun i juli månad nästa år suttit på makten att avgöra den egna kommunens framtid. Faktum är dock att vi månar mera om lagtingets anseende som lagstiftare än att vinna politiska kamper.

Jag vill även betona att det sannerligen inte är vice ordförande Roger Erikssons och hans kolleger som ska lastas för att den tilltänkta tvångsprocessen nu ställs inför helt nya frågeställningar.

I den reservation undertecknad och kollegerna Eklund och Häggblom fogat till betänkandet framgår de starka dubier oppositionen har inför lagförslagets första del. Detta trots utskottsmajoritetens redan omnämnda insatser.

Talman!

Den stora elefanten i rummet är fortsatt den samma som då vi första gången debatterade kommunstrukturen utgående från LR:s meddelande i april 2017 om den planerade reformen: kan lagtinget direkt via en lag stuva om kommungränserna eller har lagstiftaren utgått från att ändringar  i den kommunala indelningen görs genom lag? Skillnaden i dessa två tolkningar kan för den oinvigde vara lite oklar men i sak är utgångspunkterna totalt olika.

Hårdrar man tanken om tvångslagar som en möjlighet, kunde vi här och nu likväl ha haft en lag som avskaffar samtliga i den nu aktuella reformens 15 kommuner. Eftersom dagens LR består av utpräglade stadspartier är väl ett sådant scenario inte helt främmande och förmodligen något en del redan drömmer om i smyg. Inom parentes sagt så bortser jag här medvetet från att det finns en direkt märklig finsk tolkning om att Finlands grundlag förutsätter att det på Åland alltid finns minst två kommuner.

Den som liksom undertecknad tror att det går att rubba den kommunala indelningen enbart genom respekt både för den kommunala statusen och de berörda invånarna, är övertygad om att ändringar ska ske enbart genom att i lag ange grunderna för sammanslagning av kommuner, dvs. de förutsättningar som LR lite halvhjärtat provat på att definiera i lagförslagets andra lags paragraf 4. Men här tog tydligen orken slut redan i maj i år för det ytterst centrala begreppet kriskommun saknar fortfarande ett innehåll på åländsk mark när kommunstrukturlagen träder ikraft.

Utskottsmajoriteten har febrilt försökt hitta stöd för att tvångslagar ska vara möjliga instrument när folkviljan motsätter sig den egna kommunens upphörande och samgående. Faktum är att alla de rättsliga sammanhang som åberopats av både LR och utskottsmajoriteten tvärtom stärker bilden av att nya kommunbildningar är möjliga endast om de följer uttalade demokratiska spelregler och där det finns tydliga särskilda skäl för varje enskild reform. Alltså totala motsatsen till det odemokratiska upplägg som LR-partierna förespråkar.

Talman!

Under lag- och kulturutskottets hörande av sakkunniga i denna fråga har ett ord återkommit för att beskriva LR:s ambitioner om ny kommunstruktur direkt i lag: Åland är pionjär, dvs. tvångssammanslagningar har aldrig prövats förut ens i Finland trots alla ansträngningar att skapa större enheter. Tror någon i denna sal att en majoritet i Finlands riksdag verkligen skulle ha avstått från att bruka tvångslagar om detta hade varit en hållbar juridisk väg?

Jag hoppas att mina och kollegernas allvarsord i detta ärende gör att ni alla kan förena er i mitt förslag om att ärendet bordläggs till måndagen den 20 november 2018.

Tack för ordet!