Demilitariseringen räddade Åland 1944!

Med jämna mellanrum utspinner det sig intressanta debatter rörande Ålands
status. Så även under senaste vecka då Bomarsundssällskapet anordnade en
diskussion om Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Annat möte
förhindrade min egen närvaro så jag vill påpeka att mina kommentarer enbart
baserar sig på uppgifterna i Ålandstidningen 29 mars. Jag vill även
understryka att sällskapets initiativ är varmt välkommet och kanske något
som föreningen kan göra till en tradition. Bomarsund och dess
fästningsruiner är ju för alltid intimt förknippade med Ålands folkrättsliga
status.
I motsatts till åsikterna vid nämnda diskussion vill jag med bestämdhet slå
fast att D & N aldrig haft några bestående "skuggsidor". Militärer och
politiker med ambitionen att rubba Ålands status har kommit och gått men
status quo har bestått. Likaså har Åland varit föremål för militär aktivitet
under båda världskrigen men omedelbart efter fredsavtalens undertecknande
har befästningarna förstörts. Behövs det egentligen fler bevis på
Ålandsregimens långsiktiga hållbarhet?
Lika klart är att D & N haft en helt avgörande betydelse för det åländska
samhällets utveckling. Den av Nationernas Förbund år 1921 tillskapade
självstyrelsen och åtföljande nationalitetsskydd för ålänningarna hade, i
avsaknad av ett parallellt förbud mot militär närvaro, varit dömd att
misslyckas på förhand. Förmodligen hade vi haft en permanent närvaro av
finska trupper och flottbaser på flera tusen man, än fler i tider av militär
upprustning.
Likaså kunde den finska regeringen i fredsförhandlingarna med Sovjet år 1944
ha förverkligat planerna på att upplåta Åland istället för Porkkala udd för
ryska flottans behov utan risk för internationell kritik. Personligen är jag
övertygad om att det var endast Ålands folkrättsliga status som gjorde att
Stalin omedelbart avböjde erbjudandet. Inte minst Sverige skulle ha känt sig
hotat av Sovjets plötsliga närhet i modern tid. D & N räddade alltså
ålänningarna från att bli åtminstone en tillfällig del av Stalins
skräckvälde (överraskande nog återlämnade ryssarna Porkkala redan år
1956 - "arrendet" skulle annars ha löpt ut först 1994).
Oavsett den fredade statusens långsiktiga hållbarhet och starka förankring i
både avtal och sedvanerätt, kräver D & N hela tiden en åländsk
uppmärksamhet. På samma sätt som Thusse Eriksson fungerade som
självstyrelsens "kyrkstöt" under 1950- och 1960-talen, agerade Ålands
Fredsförening som D & N:s främsta väktare under den senaste, verkligt
kritiska perioden, under 1980-talets slutskede.
Den finska marinens charmoffensiv och brutala närvaro i de åländska
havsvikarna testade en gång för alla ålänningarnas inställning till D & N.
Amiral Sakari Visa & Co gick dock förlorande ur striden. Redan på den tiden
fanns - tack och lov - en ung kanslichef vid namn Peter Lindbäck som inte
heller då darrade på manschetterna när Ålands status låg i farozonen.
Denna krönika handlar naturligt nog om det som varit. I ett följande inlägg
ska jag beröra frågan om hur Ålands status bör tryggas inför framtida hot.