Det är en tuff omställning som 4-partiregeringen presenterar i o m förslaget till första tilläggsbudget för 2012. Tufft i o m att besparingar alltid slår extra hårt mot en del grupper. Slopat sjukavdrag, indragna tjänster inom offentlig sektor, sänkta stöd till kommunerna och kraftiga nedskärningar i skärgårdstrafiken är några av huvudverktygen för att uppnå målet om en Ålandsbudget i balans om några år.
En budget i balans innebär att vi ålänningar inte behöver gå till banken för att finansiera dagens välfärdssamhälle. Eller ännu enklare uttryckt: våra barn och barnbarn kommer inte att få notan för att dagens politiker försöker upprätthålla en offentlig service som vi inte har råd med. I förlängningen handlar det hela om att trygga ålänningarnas förtroende för Ålands rätt till självbestämmande.
Men att rätta mun efter matsäck är aldrig enkelt. Det räcker med att titta på Grekland och Spanien för att inse att befolkningen reagerar oerhört starkt om neddragningarna upplevs som orättvisa. I fallet Åland behöver vi i alla fall inte tampas med allmänhetens ilska över korruption och slöseri.
Men även den åländska oppositionen kommer givetvis att klandra åtgärderna. Allting annat vore ett tjänstefel. Med sina inledande kommentarer har dock liberaler och ÅF visat en förvånande brist på egna konkreta sparförslag. Förvånansvärt är även de sura kommentaerna om att det är höjda inkomster via klumpsumman som "räddar regeringen". Märkligt påstående. Det är ju sannerligen den vanliga ålänningen som drar fördel av att behovet av nedskärningar lindras i mångmiljonklassen!.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar