Ön som aldrig ger upp hoppet

I torsdags den 3 maj besökte Centerns lagtingsgrupp minstingen bland de åländska kommunerna. Sottunga med knappt 100 permanent bofasta personer är på många sätt ett föredöme för alla oss andra, som i allt högre grad överger  känslan och samtidigt ansvaret för de gemensamma funktionerna i samhället. På Sottunga lever i högsta grad gemenskapen på alla områden och omtanken om andra är slående för en betraktare utifrån.
Samtidigt är det bara att konstatera att vi besökte ön vars invånare aldrig ger upp hoppet om att Sottunga ska kunna leva kvar som en egen självständig kommun.
Oron för vad som händer vid en sammanslagning med andra kommuner är påfallande och klart är att sottungborna har gjort allt för att undvika att en ekonomisk kris slår undan benen för kommunen. Men lika klart är att någonstans på vägen kommer det en brytpunkt där det inte går att upprätthålla en egen kommun. Alla frivilliga, helt oavlönade insatser från en grupp förtroendevalda är förstås oersättliga i sig men för ett vända utvecklingen krävs det ett bemannat kommunkansli. Inte bara för att hantera den vanliga byråkratin. Sottungas omedelbara utmaning är att åldersstrukturen ser minst sagt oroväckande ut. Gruppen runt 90 år och uppåt växer i antal medan de allra yngsta kullarna saknas helt och hållet.
Kan de konkreta planerna på mera vindkraft ge Sottunga en tids andrum? Klart är att ett stor vindkraftsprojekt skulle bli en rejäl vitamininjektion och skapa helt nya, innerligt välkomna heltidsarbetsplatser. Men även byggtiden i sig skulle medföra mycket gott för det lilla samhället.