Ålands kyrka - utan Mariehamn?

I ett debattinlägg senaste vecka efterlyste Antonio Salminen från moderaterna synpunkter rörande visionen om Åland som ett eget kyrkoland.  Stödet för ett eget kyrkoland är tack och lov påfallande stort bland lagtingets ledamöter.
Utgående från en flerpartimotion med mig som första undertecknare gav ett enigt lagting våren 2010 grönt ljus för följande: ”att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i den parlamentariska kommitténs mandat”. Motionens rubrik lyder ”Utredning om Åland som eget kyrkoland”.
Därmed finns kyrkofrågan i högsta grad med på den politiska agendan och faktum är att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd under ledning av talman Britt Lundberg ( c ) under maj månad kommer att diskutera just denna fråga. Orsaken är att landskapsregeringen kommenterar Åland som eget kyrkoland i en av sina redogörelser och skriver bl.a.:
”Landskapsregeringen konstaterade vid behandlingen av lagtingets beslut att det föreligger en begränsning av de åländska församlingarnas rätt att fritt disponera över sina markinnehav och att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i det fortsatta reformarbetet avseende självstyrelsesystemet.”
I klartext innebär allt detta att kyrkofrågan finns med när arbetet med att åstadkomma en helt ny självstyrelselag för Åland fortsätter. Min personliga strävan är att kyrkan som rättsområde kommer att tillhöra kategorin med lagstiftning som kan överföras till lagtinget när ålänningarna anser tiden mogen. Därmed skulle dagens märkliga och felaktiga fjärrstyrning av åländsk jord samtidigt upphöra. Lika viktigt är förstås att en egen kyrka kunde anpassas till dagens samhälle på ett mycket smidigare sätt än idag vad gäller själva verksamheten. En kyrka som kombinerar starka traditioner med mycket frivillig verksamhet och ett stort engagemang därför att den upplevs som ”vår egen”.
Men allt detta tillhör framtidsfrågorna. Det akuta för de åländska församlingarna är att hitta en samarbetsmodell som möjliggör en andlig verksamhet med rimliga arbetsvillkor för de anställda. Oavsett val av modell så måste samarbetet därför förbättras.
Tyvärr kommer det än en gång negativa signaler från Mariehamns församling. I likhet med stadspolitikerna – som valt att ställa Mariehamn utanför Ålands kommunförbund – väljer de folkvalda inom kyrkan att avböja varje invit till fördjupat samarbete.
Stöder verkligen stadsborna denna påtagliga ”isolering” av Mariehamn? I alla fall står handlandet i skarp kontrast till allt tal om behovet av en åländsk samhällsreform. Signalen till övriga Åland tycks vara att ”vi samarbetar gärna men på våra egna villkor”.