Hur svårt kan det vara?

Hej! Idag sätter jag för ovanlighetens skull in mitt anförande i lagtingsdebatten idag 14 januari den s.k. inmateriell konventionen eftersom frågan är principiellt intressant (i alla fall för oss som det är lite nörd-varning för när det gäller Ålands särställning!)

_______

Fru talman!

 

Efter utskottsordförandens  - som vanligt - utmärkta redogörelse för utskottsbetänkandets innehåll  finns det ingen orsak att ytterligare beröra den aktuella konventionens materiella innehåll annat än på två avgörande punkter:

avsaknaden av ett omnämnande av Ålandsöverenskommelsen från 1921 i Katainen-regeringens proposition till riksdagen och lag- och kulturutskottets uppmaning till LR att undersöka möjligheten att i likhet med Färöarna sikta på ett associerat medlemskap i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur, dvs. Unesco.

Tillåt mig dock börja med ett litet om än dock enligt min mening intressant sidospår. När jag igår satte mig ner för att fundera på innehållet i detta anförande, dök det nämligen plötsligt upp i minnet en ca 15 år gammal upplevelse: beskedet från skattestyrelsen och sedermera från HFD om att Julius Sundbloms minnesstiftelse inte kunde anses som en del av det finländska kulturarvet och därmed inte kunde komma i åtnjutande av den skatteförmån som under den tidpunkten reglerade motsvarande stiftelsers och deras gåvogivares skattevillkor.

Jag kommer ihåg att vårt juridiska ombud Kai Uotila var mäkta upprörd – precis som stiftelsens ansvariga - över denna tolkning men i o m HFD-utslaget var dörren stängd.  Trots att ju stiftelsen i högsta grad ägnar sig åt ett kulturinriktat arbete, om än inte av det direkt finska arvet.

 Oaktat denna typ av närmast politiska markeringar från finska myndighetsinstanser ska vi från åländsk sida givetvis fortsätta att markera det speciella med Ålandsöverenskommelsen där just sedvänjor och kultur ingår som en av de centrala beståndsdelarna.

 Personligen anser jag att det ansvariga ministeriet påbörjat hanteringen av konventionen genom att bryta mot dess anda och mening genom att utelämna ÅÖ.  I reg.prop. betonas t.o.m. i inledningen att förståelsen för kulturarvet är sårskilt viktigt med tanke på en fungerande samlevnad mellan minoriteter och majoritetsbefokningen.

 Hur är det då möjligt att ett ministerium på detta sätt agerar i strid med de förpliktelser som Finland är på väg att ikläda sig?  Om vi väljer att bortse från risken att Åland i detta hänseende medvetet valts bort av olika skäl kvarstår det uppenbara svaret: undervisnings- och kulturministeriet har inte klarat av att efterleva SjL:s regler för hur autonoma Åland ska involveras i arbetet med internationella fördrag.

 Det exceptionella med konventionen om tryggandet av det inmateriella kulturarvet är nämligen att  a)  landskapsregeringen informerades aldrig om processen med konventionens tillkomst – alltså ett förfarande i strid med SjL § 58, b) landskapsregeringen bjöds aldrig in till det särskilda hörande som undervisnings- och kulturministeriet anordnade i februari 2011, c) ministeriets skriftliga remissförfarande gjordes vid en tidpunkt då reg.propositionen redan var på väg till riksdagen.

Utgående från detta agerande är det kanske inte så konstigt att undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän inte klarade av att få till en reg.prop som ger en mer heltäckande bild av Finlands samlade kulturarv. Med anledning av detta har LKU alltså valt att uppmana LR att upplysa ansvariga ministerier om Ålands rätt till delaktighet i förhandlingar om bl.a. internationella fördrag och på samma gång uppmärksamgöra  ministerierna om att Finland förbundit sig till Ålandsöverenskommelsen och därmed bär på ett kulturarv inom ramen för den nu  aktuella konventionen.

Personligen finner jag det direkt märkligt att det ska vara så svårt att få aktörerna inom den finska statsmakten att agera på ett sätt som svarar upp mot SjL:s bestämmelser när det gäller den internationella nivån. Det finns ju inte bara särskilda kontaktpersoner inom alla ministerier. Dessutom finns det särskilda handböcker där Ålands särställning lyfts fram och med tydliga anvisningar om hur Åland involveras i processens olika delar.

I den av justitieministeriet utarbetade handboken sägs att syftet är att säkerställa att självstyrelsesystemet för Åland som konstitutionellt system tillämpas klanderfritt och enligt principen om god förvaltning. Efter att ha läst handböckernas åländska delar kan jag bara konstatera att ministeriets ambitioner uppfylls bara innehållet ges spridning och efterlevs.

Avslutningsvis några ord om Unesco och de åländska ambitionerna att uppnå ett associerat medlemskap. Enligt min mening finns det nämligen skäl för LR att särskilt utreda frågan om huruvida Åland bör söka en form av medlemskap i en  internationell  organisation vars grundläggande konventioner vi inte till alla delar kunnat ge vårt bifall till pga.  beståndsdelarna i det åländska nationalitetsskyddet.