Skyddet av de åländska vattenmiljöerna ska alltid ha högsta prioritet. Det samma gäller förstås grundvattnet och inte minst de brunnar som fortsättningsvis används för dricksvatten. Alla ambitioner i denna riktning är välkomna men ibland missar även miljöåtgärder sitt mål. Så blev fallet med beslutet från 2004 om att samtliga s.k. enskilda avlopp (från hushåll och fritidshus) ska åtgärdas.
Initiativet i sig var lovvärt: landskapsregeringen var ute efter att få ner utsläppen av kväve och fosfor i naturen med åtföljande positiva effekter på övergödningen. Problemet var att regeringen struntade i varningarna om att upplägget med att alla avlopp ska åtgärdas på en gång hotar att leda till kaos i den kommunala hanteringen.
Idag i januari 2013, då det återstår mindre än ett år tills dess att alla avlopp ska vara åtgärdade, vet vi att skeptikerna som väntat fick rätt. Avsaknaden av prioriterade områden i kombination med principen "alla på en gång" har märkbart skadat projektets positiva konsekvenser. Istället för att rangordna åtgärderna enligt avståndet till vatten- och kustmiljöerna, drogs alla avlopp över en och samma kamm.
Varför har den märkliga strategin skadat projektet och därmed vattenmiljöerna? Enligt min mening ligger skadan i att bostäder och sommarhus som ligger nära vatten inte prioriterats av myndigheterna. Inte pga. slarv utan därför att de kommunala inspektörerna inte haft en chans att övervaka alla hundratals ärenden. Resulatet är många år av fortsatt utflöde av näringsämnen istället för att just denna kategori avlopp skulle ha åtgärdats först av alla.
Från kommunalt håll påpekades riskerna med ett projekt utan prioriteringar. Den frågan alla ansvariga bör ställa sig är följande: varför blanda in kommunerna och andra i ett omfattande remissförfarande om man inte ens lyssnar till de enklaste rekommendationerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar