Ålands demokratiska EU-underskott

Jag har allt sedan jag lanserade tanken på att markera Ålands demokratiska EU-underskott via Kroatiens ansökan om medlemskap, fått en del frågor som gjorde att jag skrev följande debattinlägg. God läsning!
____________

Ålänningarna ”firar” snart 20 år av EU-medlemskap. I allt väsentligt blev EU-inträdet 1.1.1995 lika påfrestande som befarat. Till följd av Ålands litenhet vågar EU-kommissionen hantera åländska ärenden med en axelryckning, vilket inte minst den långt utdragna behandlingen av det angelägna stödet till vindkraftsbolagen visat. Åland får inget besked och bolagen lider av allvarlig kapitalbrist. Samtidigt har samma kommission haft utrymme för tusentals timmar riktade mot Ålands Industrihus och dess utvecklingsprojekt Itiden. Det går alltså bra för EU-byråkraterna att stjälpa men betydligt svårare att hjälpa (läs: att göra sitt jobb).

Till vissa delar blev EU-medlemskapet betydligt värre. Med det sistnämnda avser jag både den svaga politiska position som blev resultatet av Ålands EU-förhandlingar och Finlands ovilja att frivilligt medverka till ett fungerande åländskt EU-medlemskap. Finlands agerande i samband med åländska hjärtefrågors behandling inför EU-domstolen – med åtföljande förlust av både snus och vårjakt – kommer att svida länge i den åländska folksjälen. Utan ett eget juridiskt försvar var förlusterna givna på förhand.
Till vissa delar medverkade vårt eget lagting till snusnederlaget genom att 2004 godkänna att Åland fullt ut fick bära ansvaret för eventuella EU-böter. Till de ansvarigas försvar bör dock tilläggas att samtidigt låg den samhällsekonomiskt sett viktiga frågan om stödet till sjöfarten i den politiska vågskålen i Helsingfors. Risken för utflaggning av åländska kryssningsfartyg var påtaglig och medverkade starkt till att de åländska politikerna lade sig i fråga om ansvaret för EU-böterna.

Ironiskt nog öppnade agerandet för en process inför EU-domstolen där Finland vägrade försvara snusförsäljningen. Det åländska nederlaget var givet på förhand och rederierna valde att flagga ut med allt vad det betytt för den åländska delen av de ombordanställda.
I samband med det s.k. Lissabonfördraget 2009 lyckades det politiska Åland för första gången sedan EU-inträdet uppnå en framgång genom att pressa Finland till en egen talerätt inför EU-domstolen. Även om en del kritiker fnyser och säger att ”skadan är ju redan skedd” genom att peka på just snuset och vårjakten så är det ett faktum att Finland inte längre kan strunta i Ålands juridiska EU-intressen.

Ända sedan EU-processens början för 20 år sedan har självstyrelseorganen enhälligt krävt en egen plats i EU-parlamentet. Åland har byggt upp en synnerligen stark argumentation och faktiskt fått finska statsmakten att erkänna kravet fullt ut i flera repriser. Faktum är att lagtinget under alla dessa år inte godkänt ett enda EU-grundfördrag utan att samtidigt ställa krav på tryggad representation. Nu senast i samband med Lissabonfördraget där lagtinget beslöt meddela att Åland utgår från att Finland inte godkänner en omfördelning av parlamentsplatserna innan Ålands tillförsäkrats en egen representation.

Betydande åländska samhällsvärden har alltså påverkats starkt av Bryssel. Och mycket kommer att stå på spel i framtiden. Samtidigt har vi inte lyckats skapa det jag valt att kalla för ett ”EU-försvar” i förhållande till EU-kommissionen. Men vi ska inte heller bortse från att EU-parlamentet idag är en maktspelare och att dess betydelse inom EU-systemet bara förstärks. Det är hög tid att inför Ålands ”EU-jubileum” se till att bristen på demokratisk EU-representation åtgärdas en gång för alla, antingen på EU-nivå eller genom att Finland avstår en av sina 13 platser till förmån för ålänningarna.

Kroatiens nu aktuella ansökan om EU-medlemskap är enligt min mening en lämplig grund för en markering av det starka åländska missnöjet. Genom att tillsvidare lämna Kroatiens anslutningsavtal vilande ger lagtinget en stark politisk signal om att det nu är dags för Finland och övriga EU att ta ansvar för rådande demokratiska underskott. Vårt agerande skadar inte kroaterna men sätter ändå press på Finland att uppfylla sina löften i denna fråga.

Jag har redan fått ett antal tjuvnyp om ”tokiga ålänningar” som inte inser att vi är en liten folkspillra. Men till både egna och externa belackare säger jag bara att Ålands självstyrelse är både skapad och garanterad på internationell nivå och att vi aldrig kommer att skämmas för berättigade krav som syftar till att ”Ålandsmodellen” klarar morgondagens utmaningar!