Andra bestämmer om Ålands status

 Det demilitariserade Åland fortsätter att vara en nagel i ögat på allehanda militära experter och säkerhetspolitiska forskare. Bakom den senaste veckans uppståndelse ligger en färsk amerikansk rapport döpt till ”The Coming Storm” som alltså indikerar att det stundar oroliga tider runt och i Östersjön. I rapporten utpekas Åland som ett av de strategiska områden som rysk militär i mars i år övat sig på att besätta. Det är som om de militära strategerna tänker på samma sätt som vid Napoleon-krigens tidevarv!

Det är förstås svårt att veta om den USA-kopplade uppgiften är riktig eller ingår i det sedvanliga informationskriget mellan USA och Ryssland. Men oavsett har Åland än en gång hamnat i blickfånget till följd av sin via folkrätten etablerade status. De militära hökarna dömer än en gång ut de internationella avtal som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Vi ålänningar har till och med beskyllts för att leva i en ”trygg fantasivärld” och uppmanas nu att ”fundera på sin säkerhet”.

Allt detta är egentligen ingenting nytt under solen. Samma argument och åsikter har förts fram med jämna mellanrum och huvudbudskapet har alltid varit det samma: Ålands icke-militära status är en säkerhetsrisk! Eller med andra ord: ett aggressivt Ryssland skulle omedelbart besätta Åland för att skapa sig en mer framskjuten position i förhållande till Nato. Var och en må ha sin egen åsikt om huruvida Åland faktiskt utgör en sådan hemsk säkerhetsrisk i den ryska björnens skugga. Ryska styrkor kan nämligen på lika kort tid besätta Gotland, Bornholm och Nordnorge.  

Efter att ha följt med debatten om Ålands säkerhetspolitiska läge i flera decennier finner jag själv bara ett nytt tydligt inslag i den nu aktuella diskussionen: finsk militär lägger avgörande vikt vid hur vi ålänningar ser på alla de avtal som utgör grunden för D & N. Visserligen har det offentliga Åland helt på egen hand sedan 1980-talet aktivt bevakat att i första hand den finska marinen inte kränker Ålandskonventionens stränga regler för militär närvaro. Även om självstyrelsens företrädare tagit sig denna talerätt så är det ändå ett faktum att Åland inte har någonting att säga till om när det gäller t.ex. Ålandskonventionen från år 1921 eller Finlands fredsavtal. Det är andra som bestämmer om Ålands öde.

Det är sistnämnda faktor som gör att landshövding Peter Lindbäck varnar för att ett finskt Nato-inträde leder till att Ålands fredade status sätts ur spel. Även om ett sådant scenario utgår från ett ytterst exceptionellt krisläge finns det orsak att dela Lindbäcks farhågor. Ålands status har som bekant satts ur spel i samband med de bägge världskrigen men det viktiga är att statusen omedelbart återställts när läget normaliserats. Detta ska förstås alltid vara den åländska utgångspunkten: Ålands status ska respekteras oavsett händelserna i omvärlden.

Låt mig avsluta med att påpeka att i ett framtida läge där Ålands folkrättsliga status kränks, har den militära eskaleringen tagit sådana proportioner att allt som är normalt satts på undantag. De länder som begår olika former av militära handlingar mot eller på Åland kommer nämligen att åsidosätta såväl internationell som europeisk rätt.