Många frågetecken kring nya styret

Finns det anledning till oro för självstyrelsens grundläggande fundament? Hur ska två av den avgående regeringens kostnadsdrivande partier nu plötsligt ta ansvar för en Ålandsbudget i balans? Hur ska ministrar som saknar både tillräcklig politisk erfarenhet och erfarenhet av ledarskap kunna få ett grepp om förvaltningen? Går det att i längden hålla ihop en regering som spänner över hela den politiska kartan och som samtidigt saknar den typ av personligheter som kan överbrygga motsättningarna i vardagen? Moderaternas partiledare Johan Ehn kommer att saknas redan från dag ett!

Frågetecknen är alltså många runt den tilltänkta landskapsregeringen bestående av liberaler, socialdemokrater och moderater. Av de få saker som i detta läge kan slås fast är att socialdemokraterna fortsätter att ta stor plats i åländsk politik medan de nya moderaterna, förutom en tung valförlust, tvingats acceptera undanskymda roller. Social- och hälsovårdsfrågor är oerhört viktiga men styrs i vardagen till hundra procent av ÅHS. Nye ministern Wille Valve får dock fullt upp med att återställa avdelningen och lagstiftningen efter det socialdemokratiska styret under fyra år.

 

Infrastrukturavdelningen är förstås viktig men Mika Nordbergs utrymme till politik är lika med noll till följd av redan påbörjad privatisering och bristen på pengar för nya projekt. Fram tonar redan nu bilden av ett moderat parti som inte bara skuffats åt sidan utan till och med frivilligt valt att placera sin egen partiledare Johan Ehn utanför det operativa arbetet.

För Centerns del väntar en rentav spännande tid som oppositionsparti. Efter 36 år i ledande ställning ska Åland klara sig utan Centern i regeringsställning. Är det så illa – som många påstår – att just längtan att placera Centern i opposition blev det avgörande kittet för det nya regeringsblocket? Eller var det rädslan för att Centern än en gång skulle dominera den politiska scenen? Med tanke på den nya regeringens sammansättning även det en naturlig reaktion.

Förverkligas den nu aktuella vänsterregeringen finns det all anledning för den nya centergruppen i lagtinget att pröva på systemet med en s.k. skuggregering där varje ledamot i teorin har ansvar för en ministerportfölj. Alla förstår att de nya ministrarna får det hett om öronen tills dess att de så småningom läst in sig på sina nya uppgifter.

Vårt örike står inför stora utmaningar. Har Åland faktiskt råd med en ny ministär där merparten av ministrarna behöver minst halva mandatperioden för att få grepp om innehållet i sin portfölj och där självstyrelsekänslan på sina håll är knappt mätbar?

Den enda som omedelbart kan börja göra skillnad är tilltänkta finansministern Mats Perämaa (lib) som alltså återkommer på sin gamla post och som under fyra år hållit liv i sitt kunnande som medlem i finans- och näringsutskottet. Det känns i alla fall tryggt i motsatts till helheten.