Hotet mot den finska samhällsfreden

Den 24 november var jag inbjuden att föreläsa om ekonomisk politik för elever inom Ålands Gymnasium (Handels årskurs 3). Som ett led i förberedelserna fick jag åter anledning att på djupet bekanta mig bl.a. med Finlands ekonomiska utsikter. Hur är det möjligt att Finland på mindre än fyra år gått från att vara euro-zonens klaraste stjärna till att plötsligt framstå som ett land på väg mot det ekonomiska stupet?

 Vi minns väl alla hur Finland tillhörde ett av få länder som in i det sista vägrade backa upp t.ex. de grekiska krispaketen. Finland krävde som enda land säkerheter för stödpaketen till både Grekland och Spanien. Medan kreditvärderingsinstituten ännu år 2012 rankade Finland som stabilast i euro-zonen, är tongångarna idag istället ödesmättade. Fortfarande är det inte själva bruttoskulden i sig (ca 130 miljarder euro) som är grundproblemet. EU-kommissionen kallar till och med skuldsättningen som ”hållbar” i den senaste s.k. landsrapporten för Finlands del.

 Problemet för Finland är takten i statsskuldens tillväxt. Den offentliga sektorn gör helt enkelt av med mer pengar än vad landets samlade industri- och tjänstesektorer kan genera i skatteintäkter. Detta trots att Finlands skattekvot ligger på hela 44 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Efter en period av återhämtning har även handelsbalansen (skillnaden mellan värdet av export och import) visat upp negativa siffror såsom t.ex. minus 55 miljoner för september månad. Finland har alltså blivit för dyrt att producera varor och tjänster i.

 Regeringen Sipilä har sannerligen gjort en kraftsamling för att få bukt med Finlands förlorade konkurrenskraft. Men utfallet har hittills varit klent och denna vecka strandade förhoppningarna om ett s.k. samhällsfördrag än en gång. Det krävs förmodligen ett mirakel för att fördraget ska få en ny reell chans och då återstår bara det av Sipilä-regeringen aviserade tvångslagspaketet. Med hjälp av lagstiftning ska alltså en politisk riksdagsmajoritet försöka uppnå det som normalt sett borde ha skett genom allmänna kollektivavtal där alla parter tar ett ansvar för konkurrenskraften.

 Det Finland försöker göra är att i avsaknad av en egen valuta ge sig på det som brukar kallas för intern devalvering. Konkurrenskraften ska återskapas genom ökad produktivitet och sänkta kostnader. Problemet är att en intern devalvering alltid kommer att drabba befolkningen på ett osolidariskt sätt. När nu den normala förhandlingsvägen mer eller mindre kollapsat, finns det en uppenbar risk för att det som jag vill beteckna som självaste samhällsfreden är hotad. Politiskt väntar en stenhård kamp om de juridiska möjligheterna att åsidosätta den heliga avtalsfriheten. Allting ackompanjerat av motaktioner från de löntagarorganisationer vars medlemmar drabbas hårdast av åtstramningarna.

 Är detta ett pris Finland är villigt att betala i ett läge där övergången till en egen valuta vore ett alternativ som gör att alla är med och betalar i form av kraftigt försämrad köpkraft? Förmodligen är tiden ännu inte mogen för ett sådant dramatiskt steg.