Åland som politisk och militär krutdurk

Forskaren Kenneth Gustavsson fortsätter med oförtröttlig energi att kartlägga Ålands öde som en spelbricka under historiens dramatiska gång. Det är glädjande att senaste veckas föredrag lockade stora skaror åhörare. Ålands strategiska läge i kombination med en folkspillra avskilt från sitt språkliga och kulturella moderland Sverige har skapat en veritabel krutdurk, som med jämna mellanrum väckt uppmärksamhet och engagemang till och med på internationell nivå.

Tre gånger (1854-1856, 1917-1921 och 1944-1946) har ålänningarna försökt få till stånd en återförening västerut under de drygt 200 åren som förflutit sedan Ryssland erövrade öarna 1808-1809.  Faktum är att ett första framgångsrikt återföreningsförsök gjordes redan under pågående krig vårvintern 1808. Dåligt utrustade åländska bönder, fiskare och drängar lyckades överrumpla de utspridda ryska styrkorna en efter en. Till den slutliga drabbningen på Kumlinge hann ålänningarna få viss assistens (73 man!) från moderlandet och segern var ett faktum: Åland var åter 

.

Glädjen varade dock inte länge eftersom Sverige 1808-1809 enbart var en skugga av den stormakt som på 1600- och 1700-talen hade styrt norra Europas öde. Ett förnyat ryskt angrepp över isarna i mars 1809 sammanföll med en oblodig statskupp i Stockholm och de svenska trupperna på över 7000 man fick order att retirera över Ålands hav fortast möjligt. Början på 109 år av rysk överhöghet över Ålandsöarna var ett faktum.

Det s.k. Krimkriget fick betydelse även för Åland. År 1854 attackerar och förstör  fransk-brittiska styrkor Bomarsunds fästning. Ålänningarna tror och verkar för en återförening med Sverige men kung Oskar I vågar helt enkelt inte ta emot öarna som en gåva från segrarmakterna. Freden i Paris 1856 lägger dock första stenen i den grund som Ålands unika status vilar på än idag i och med det s.k. Ålandsservitutets födelse.

Med ryska tsardömets kollaps 1917 följer det som kallats för Ålandsrörelsens dagar. 

Under kampåren 1917-1921 kämpar ålänningarna för att den ryska tiden ska följas av en återförening med Sverige. Resultatet är att ålänningarna tilldelas autonomi och ett nationalitetsskydd i form av garantier gällande bl.a. språk, kultur och markägande. Även då var Åland en spelbricka där stormakter som Storbritannien glömde bort rätten till självbestämmande till förmån för en politisk vision om Finland som ett brohuvud för ett tilltänkt försök att befria Ryssland från bolsjevikerna.

I bokserien Åländsk Odling (årgång 1988) redogör finske historikern Aare Pärnillä ingående för Åland som spelbricka i samband med Finlands förhandlingar om ett vapenstilleståndsfördrag i Moskva 1944. Den finska regeringen var beredd att avstå från Åland i utbyte mot att Porkala skulle skonas. ”Att förlora ett okänt område (Åland) smärtade inte lika mycket”, skriver Päärnillä. Åland räddades dock av att utrikesminister Carl Enckell på plats i Moskva vägrade lyda instruktionerna från Helsingfors. Byteshandeln chockade åländska politikerkåren och resulterade i ett försök 1945 att återuppliva Ålandsfrågan. Finlands svar blev nej men öppnade vägen för den andra autonomilagen 1951. 

Inget säger dock att Åland inte kommer att fortsätta att vara en politisk krutdurk i ett läge där autonomin stampar på stället och Finland förlorar en fungerande tvåspråkighet.