Thusse - självstyrelsens kyrkstöt

Inför Ålandsutställningen år 1976 

författade 

Thusse 

Eriksson  sitt 

förmodligen 

viktigaste 

bidrag i 

arbetet 

för Ålands autonomi 

och 

dess utveckling.

Ända sedan jag som 15-åring började intressera mig för åländsk politik och i synnerhet relationerna till Finland, har Thusse Eriksson varit ledstjärnan och föredömet. Alltid på gott humör. Alltid stark i sak men ändå ödmjuk. En sällskapsmänniska ut i fingerspetsarna med en sångröst som charmade alla in i det sista. En sund åländsk nationalkänsla personifierad. Utgående från dessa lovord tror jag läsaren förstår att min objektivitet har sina brister, naturligt då en nära vän och inspiratör diskuteras.  uppfattades av en del som för åländsk och därmed för radikal med tanke på relationerna österut. Men kan någon egentligen med gott samvete klandra Thusse för att han tidigt kom till slutsatsen att Åland behöver ett nationsbygge som ligger nära självständighet? 

Faktum är att Finland redan vid första självstyrelselagens tillkomst meddelade att målsättningen var en autonomi ”så långt det över huvud är möjligt för ett landskap som inte utgör en egen stat”. Thusse valde att tidigt börja tala om ”löftesbrott” från finska statens sida i och med att den utlovade utvecklingen antingen drogs i långbänk eller aldrig infriades.

Orsaken till den inledande markeringen ovan är att jag personligen är övertygad om att självstyrelsen skulle ha stampat på stället och hela dess existens till och med hotats ifall inte Thusse Eriksson som blott 32 åring startat sin politiska bana år 1955. Under hela 17 år hade juristen förtroendet att leda det åländska parlamentet och lade hela sin själ i att återuppväcka ålänningarnas självstyrelsekänsla.

Thusse gavs tidigt epitet ”självstyrelsens kyrkstöt” av sina kolleger i det som då benämndes landstinget. Jag minns särskilt Thusses berättelse om att hans rätt enkla folder ”Åland – ett självstyrt landskap” från år 1964 väckte uppmärksamhet även bland de politiskt aktiva. En påminnelse om att kunskapen och medvetenheten om arvet från Ålandsfrågans dagar just då inte var optimal.

De som vill sätta sig till doms över Thusse har skäl att beakta att särskilt 1960-talet var en tid av kamp visavi Helsingfors. Starka krafter gjorde allt för att dagens Självstyrelsegård enbart skulle ha byggts som ett annex till dagens statliga ämbetsverk. År 1962 lanserade 25 riksdagsledamöter ett initiativ om att få finska språket som undervisningsspråk i åländska skolor. Om vi ur den långa listan av upplevda oförrätter nämner Finlands motstånd dels mot att ålänningarna skulle få tillgång till svensk TV, dels Ålands anslutning till Nordiska rådet, inser de flesta att denna epok kom att prägla Thusse för all framtid. Thusses kritiker har under alla år tenderat att glömma bort att det mycket just var tack vare talman Eriksson som allt ovan nämnda slutade lyckligt för Ålands del.

Tidigare i år utkom pamfletten ”I öbornas ägo?”, en ur tidigare lantrådet Martin Isakssons synvinkel berättad skrift om den uppslitande konflikten med Thusse Eriksson i slutet på 1960-talet. Den s.k. Gränges-affären kom under flera år att påverka stora delar av den politiska vardagen. En trist upprepning av 1930-talets dragkamp mellan Julius Sundblom och Carl Björkman, de en gång så såta ålandskämparna som till och med fängslades av finska staten i ett försök att kväsa tanken på återförening med Sverige. Utan denna duo är det högst osäkert om Ålandsfrågan fått den kraft som slutade i en unik folkrättslig autonomi. Tragiskt att samarbetet skulle sluta i en långvarig konflikt, även den gången mellan just talman och lantråd.

Låt mig först av allt beklaga allt det obehag som drabbade både 1960-talets huvudaktörer och deras närmaste. Politiska dragkamper i småskaliga miljöer tenderar lätt att anta personliga drag och medför automatiskt än djupare motsättningar. Jag kan inte heller till alla delar försvara Thusses planer på 1200 stugor avsedda enbart för rikssvenskar. I praktiken ett dispenssystem specialsytt för att säkerställa inflödet av svenskspråkiga stugägare. Egentligen helt i linje med det åländska nationalitetsskyddet men ändå komplicerat i och med att på den tiden krävdes först den finska regeringens tillstånd till sådana jordförvärv.

Jag kan däremot till fullo förstå Thusses bevekelsegrunder att göra allt för att Åland inte skulle förfinskas, särskilt med tanke på ovan nämnda stridsfrågor österut. Det går även lätt att förstå att Gränges-affären eskalerade till en kamp mellan det finska och det åländska och att just Eriksson-Isaksson blev motpolerna. Lantrådet Isakssons insatser för det åländska samhällsbygget var på många sätt avgörande för dagens välfärd. Men i personen Isaksson hittar vi också ett vurmande för det finska och i synnerhet det finska språket. Något som även framgår av dagboksanteckningar. Isaksson stödde även planerna på att koppla ihop Åland och Finland med landsvägar. En förbindelse som i ett slag skulle ha förändrat Ålands språkliga förhållanden.

Det är troligt att allt detta gjorde att talmannen helt enkelt förlorade förtroendet för Isaksson som den rätta att leda den åländska förvaltningen i en känslig brytningstid. Den bitterhet som ”I öbors ägo?” präglas av är dock besynnerlig i och med att Martin Isaksson hade ålänningarnas förtroende att verka både som lantråd 1967-1972 och som landshövding i tio år därefter. Att Isaksson sedan avslutar sin karriär som Finlands ambassadör på Island 1982-1985 gör denne ålänning till en hittills unik person. I vilken mån Isaksson därmed ”belönades” just för sina insatser för Finland på Åland är något som ska lämnas utan kommentar denna gång.

Liksom en av sina företrädare, Julius 

Sundblom, 

kom även Thusse Eriksson 

i slutet av sin levnadsbana 

att i allt 

högre grad beteckna Ålands fortsatta 

samhörighet med Finland som politiskt 

ohållbar.

Thusse Eriksson fortsatte in i det sista att delta i Ålands självstyrelsepolitiska diskussioner. Hans slutord var att Åland bör tillkämpa sig en sådan konstitutionell ställning att hotbilden försvinner. ”Hotbilden” var som så många gånger förr den tilltagande förfinskningen av Finland ihop med svenska språkets successiva tillbakagång inom hela samhällskroppen. I en tid då svenskan allt mer sätts på undantag, finlandssvenskar sparkas ur nordiska fonder och rikssvenskar mobbas ut vid finska universitet, kan vi konstatera att Thusses slutord till alla delar har fortsatt bärvidd.

Vi ska även minnas att landstinget aldrig under de 17 talmansåren tvekade om att årligen välja om Thusse till den ledande självstyrelseposten. Hans envetna vakthållning kring Ålands svenskhet och konstitution hade alltså ett utbrett stöd i parlamentet, även under de konfliktfyllda åren 1968-1970. Mitt huvudbudskap och slutord är alltså att Thusse Eriksson var så oerhört mycket mer än Gränges-affären.