Ålänningarna har nu upplevt mer än två år av ett synnerligen spretigt och oredigt regerande. Konstellationen liberaler, moderater och socialdemokrater blev tyvärr den röra som många befarade. Dåligt förbereda reformer, felaktigt utförda arbetsprocesser, passiv externpolitik, missvisande budgetering och en politik inställd på att Åland ska skuldsättas så mycket som möjligt så fort som möjligt har kännetecknat de två första regeringsåren.
Vi inom Centern kunde bara oss ana till vad avsaknaden av Ålands mest erfarna regeringsparti skulle innebära. Många med mig befarade att antalet oerfarna ministrar skulle medföra ett pris för ålänningarna att betala. Men inte ens jag kunde ana mig till att vi skulle få ett styre som så totalt slagit dövörat till när det gällt synpunkter utanför regeringsblocket. Kollegan Roger Nordlund har benämnt uppträdandet som självgodhet. Själv tycker jag att beteendet vittnar om ren dumstridighet. Att medvetet lagstifta på ett sätt som leder till att finska kontrollorganen fäller reformerna är väl inte annat än ren dumhet?
När mindre än två år återstår till lagtingsvalet i oktober 2019, finns det skäl ställa följande fråga: hur mycket skada hinner regeringen Sjögren ytterligare ställa till med under de kommande 18 månaderna? Kommunerna upplever en närmast farsartad situation med nya besked om reformer och pengar varje vecka. Ett exempel för de som förskonas från att på nära håll följa med landskapsregeringens pinsamheter: när kommunerna under de kommande veckorna klubbar sina budgetar för 2018 kommer de inte att veta den slutliga summan på överförning av pengar till kommunala sektorn!
Sammantaget gör allt det nämnda att jag själv kommit fram till att det överlägset viktigaste för Centern i detta nu är en valseger värd namnet hösten 2019. Allt annat saknar betydelse. Åland måste så fort det bara är möjligt få en regering som skapar ordning istället för kaos, tar ansvar för samhället istället för att slösa bort pengar på konsulter, försvarar åländska intressen i omvärlden istället för att försämra för både kontakter och ungdomar och sist men inte minst: en regering som tar hållbarhet och miljö på allvar.
Här ovan finns samtidigt förklaringen till att jag valt att inte kandidera till posten som nästa C-ordförande. Laget måste i detta läge vara viktigare än jaget. Jag vill ändå passa på att tacka för allt stöd för en kandidatur. Sådant värmer alltid! Även om jag inte vill utsätta Centern för en ny röststrid, har jag valt att ställa mig till förfogande som vice ordförande. Vill C-medlemmarna se mig i kommande års presidium röstar de för denna modell. Efter tisdagens stämma börjar arbetet på allvar med att rädda Åland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar