De kommunala hjältarna!

Vår lilla men ack så underbart effektiva "tankesmedja" ÅSUB har än en gång presenterat en intressant utredning. Denna gång berättar utredarna i samarbete med Ålands Kommunförbund att drygt 560 ålänningar ser till att den kommunala sektorn rullar på vardagen. Tillsammans delar dessa på över 800 poster fördelade på 110 beslutande organ. Lägger vi till alla de övriga uppdrag som på olika sätt är kopplade till denna viktiga del av samhällsapparaten, uppgår den samlade insatsen förmodligen till över tusen personer!
En hel del ålänningar suckar säkert över antalet men för mig själv - som på nära håll fått ta del av allt engagemang - är detta gäng våra kommunala hjältar. Förtroendevalda som för en obefintlig ersättning sätter bort sin fritid för att allas vår vardag ska fungera: att det finns ett dagis som väntar på ditt barn, att du med glatt hjärta kan skicka iväg ditt barn till skolan, att du inte behöver bekymra dig för att dina åldrande föräldrar lämnas åt sitt öde. Listan kan göras lång och ibland kan det vara nyttigt att vara tacksam över att en del gör att vardagen fungerar för alla andra.
Den kommunala sektorn är som bekant föremål för poltiska diskussioner. En del tror på fördelarna med stora enheter och låter inte problemen inom t.ex. ÅHS störa de egna "ritningarna". Andra oroar sig för att sammanslagningar leder till försämrad närservice och för att dagens smidiga förvaltning ersätts med nya skikt av mellanchefer.
Förändringar kommer att ske men personligen hoppas jag att i alla fall de flesta politikerna inser att vi aldrig kommer att kunna ersätta de kommunala hjältarnas arbetsinsatser ifall vi gör förändringar som skadar glädjen att bidra till det egna närsamhället.

Hur svårt kan det vara?

Hej! Idag sätter jag för ovanlighetens skull in mitt anförande i lagtingsdebatten idag 14 januari den s.k. inmateriell konventionen eftersom frågan är principiellt intressant (i alla fall för oss som det är lite nörd-varning för när det gäller Ålands särställning!)

_______

Fru talman!

 

Efter utskottsordförandens  - som vanligt - utmärkta redogörelse för utskottsbetänkandets innehåll  finns det ingen orsak att ytterligare beröra den aktuella konventionens materiella innehåll annat än på två avgörande punkter:

avsaknaden av ett omnämnande av Ålandsöverenskommelsen från 1921 i Katainen-regeringens proposition till riksdagen och lag- och kulturutskottets uppmaning till LR att undersöka möjligheten att i likhet med Färöarna sikta på ett associerat medlemskap i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur, dvs. Unesco.

Tillåt mig dock börja med ett litet om än dock enligt min mening intressant sidospår. När jag igår satte mig ner för att fundera på innehållet i detta anförande, dök det nämligen plötsligt upp i minnet en ca 15 år gammal upplevelse: beskedet från skattestyrelsen och sedermera från HFD om att Julius Sundbloms minnesstiftelse inte kunde anses som en del av det finländska kulturarvet och därmed inte kunde komma i åtnjutande av den skatteförmån som under den tidpunkten reglerade motsvarande stiftelsers och deras gåvogivares skattevillkor.

Jag kommer ihåg att vårt juridiska ombud Kai Uotila var mäkta upprörd – precis som stiftelsens ansvariga - över denna tolkning men i o m HFD-utslaget var dörren stängd.  Trots att ju stiftelsen i högsta grad ägnar sig åt ett kulturinriktat arbete, om än inte av det direkt finska arvet.

 Oaktat denna typ av närmast politiska markeringar från finska myndighetsinstanser ska vi från åländsk sida givetvis fortsätta att markera det speciella med Ålandsöverenskommelsen där just sedvänjor och kultur ingår som en av de centrala beståndsdelarna.

 Personligen anser jag att det ansvariga ministeriet påbörjat hanteringen av konventionen genom att bryta mot dess anda och mening genom att utelämna ÅÖ.  I reg.prop. betonas t.o.m. i inledningen att förståelsen för kulturarvet är sårskilt viktigt med tanke på en fungerande samlevnad mellan minoriteter och majoritetsbefokningen.

 Hur är det då möjligt att ett ministerium på detta sätt agerar i strid med de förpliktelser som Finland är på väg att ikläda sig?  Om vi väljer att bortse från risken att Åland i detta hänseende medvetet valts bort av olika skäl kvarstår det uppenbara svaret: undervisnings- och kulturministeriet har inte klarat av att efterleva SjL:s regler för hur autonoma Åland ska involveras i arbetet med internationella fördrag.

 Det exceptionella med konventionen om tryggandet av det inmateriella kulturarvet är nämligen att  a)  landskapsregeringen informerades aldrig om processen med konventionens tillkomst – alltså ett förfarande i strid med SjL § 58, b) landskapsregeringen bjöds aldrig in till det särskilda hörande som undervisnings- och kulturministeriet anordnade i februari 2011, c) ministeriets skriftliga remissförfarande gjordes vid en tidpunkt då reg.propositionen redan var på väg till riksdagen.

Utgående från detta agerande är det kanske inte så konstigt att undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän inte klarade av att få till en reg.prop som ger en mer heltäckande bild av Finlands samlade kulturarv. Med anledning av detta har LKU alltså valt att uppmana LR att upplysa ansvariga ministerier om Ålands rätt till delaktighet i förhandlingar om bl.a. internationella fördrag och på samma gång uppmärksamgöra  ministerierna om att Finland förbundit sig till Ålandsöverenskommelsen och därmed bär på ett kulturarv inom ramen för den nu  aktuella konventionen.

Personligen finner jag det direkt märkligt att det ska vara så svårt att få aktörerna inom den finska statsmakten att agera på ett sätt som svarar upp mot SjL:s bestämmelser när det gäller den internationella nivån. Det finns ju inte bara särskilda kontaktpersoner inom alla ministerier. Dessutom finns det särskilda handböcker där Ålands särställning lyfts fram och med tydliga anvisningar om hur Åland involveras i processens olika delar.

I den av justitieministeriet utarbetade handboken sägs att syftet är att säkerställa att självstyrelsesystemet för Åland som konstitutionellt system tillämpas klanderfritt och enligt principen om god förvaltning. Efter att ha läst handböckernas åländska delar kan jag bara konstatera att ministeriets ambitioner uppfylls bara innehållet ges spridning och efterlevs.

Avslutningsvis några ord om Unesco och de åländska ambitionerna att uppnå ett associerat medlemskap. Enligt min mening finns det nämligen skäl för LR att särskilt utreda frågan om huruvida Åland bör söka en form av medlemskap i en  internationell  organisation vars grundläggande konventioner vi inte till alla delar kunnat ge vårt bifall till pga.  beståndsdelarna i det åländska nationalitetsskyddet.

Vinden drar men skeppet ligger kvar...

Ingen enskild fråga är egentligen i dagsläget viktigare för Åland än den som handlar om vindkraftens framtid på Åland. Kan de färdigt planerade storprojekten genomföras får öriket en ytterst välkommen skjuts framåt. Särskilt för skärgården skulle vindkraften betyda extra mycket i form av både sysselsättning och andra kringaktiviteter.

Utgångsläget har länge varit optimalt för de åländska vindentusiasterna eftersom vindförhållandena är synnerligen goda och ålänningarna - med några få undantag -  är positiva till denna framtidsnäring. Men i o m det finska systemet med s.k. inmatningstariffer och dess generösa stödnivåer förändrades plötsligt läget eftersom näringsfrågorna ligger på landskapsregeringens bord (åländsk behörighet).

Ingen åländsk politker har än så länge stigt fram och sagt att Åland ska inrätta samma stödsystem. I tider av sviktande inkomster vore ett sådant budskap lika med: "jag vill låna för att finansiera vindkraften"!
Hoppet har istället stått till att finska staten ska släppa in de åländska aktörerna i sitt stödsystem. Moroten för Finland vore i så fall det tillskott av förnyelsebar energi som Åland kan bidra med.

Men hoppet har med tiden förvandlats till frustration eftersom i synnerhet tjänstemännen i Helsingfors ställt sig avvisande till det åländska önskemålet. De juridiska knopparna har lösts en efter en men beskedet om ett ja eller nej har trots det förhalats.

Senaste vecka kom de första vinkarna om hur tjänstemännen ser på Ålands medverkan och utan tvivel är upplägget sådant att det vore bättre med ett tydligt Nej tack! Att tänka sig att de åländska investerarna ska satsa tiotals miljoner och ändå göra sig beroende av årliga budgetbeslut i Finlands riksdag är förstås otänkbart. Lika problematiskt blir det för Ålands lagting att via lagstiftning garantera vindkraftsindustrin samma stödnivå för flera år framåt oberoende av det som händer i Helsingfors.

Dags för politiskt EU-försvar!

Det är bara löjligt att argumentera för en åländsk plats i Europaparlamentet genom att hota med ett nej till Kroatiens anslutningsavtal!

För denna slutsats argumenterar Nya Ålands Nina Fellman den 5 december. Reaktionen är utgående från Fellmans politiska hemvist och genom åren väldokumenterade svala inställning till Ålands särställning, inte direkt överraskande. Direkt häpnadsväckande är dock Fellmans parallell till att "till exempel de stora tyska förbundsstaterna inte har en egen representation i parlamentet". Istället för att peka på att t.ex. Danmark ordnade en EU-plats till Grönland (när ön inte ens hade självstyrelse!) och att den tyska minoriteten i Belgien likaså garanterats egen EU-representation, använder Fellman de tyska delstaterna som motargument.

Undertecknads åsikt är alltså att Åland via Kroatiens kommande anslutning till EU ska ta tillfället i akt att markera kravet på en egen EU-plats. Lagtinget bör helt enkelt låta bli att ge sitt bifall till den lag med vilket EU-fördraget sätts ikraft i Finland. I motsats till vad Nina Fellman tror påverkas inte Kroatiens anslutning av att Ålands bifall dröjer i avvaktan på att vår EU-plats äntligen får en lösning.

I snart 20 år har Åland fått ta stryk av byråkraterna i Bryssel. Tusentals timmar har framgångsrikt lagts ner på att jaga åländska traditioner allt medan de stora EU-elefanterna tillåtits bryta mot EU-fördragen gång på gång. EU-jakten har varit kostsam för ålänningarna och beträffande vårjakten väntar säkert nya duster med hot om repressalier.

Det är hög tid att Åland får ett politiskt EU-försvar! I och med Kroatiens EU-inträde ska platserna i Europaparlamentet förhandlas om före nästa EU-val år 2014. Därmed får Finland en möjlighet att uppfylla sitt löfte om att utverka en extra plats för Åland.

Kan en tillräcklig minoritet om elva ledamöter uppbådas i lagtinget för en vänta-och-se-linje? Med tanke på att det från obundnas sida framställdes som "landsförräderi" att rösta för Lissabon-fördraget år 2010 - där ett nej hade ställt Åland utanför unionen - så måste det starkaste stödet för denna linje finnas i det partiet.
Risken är uppenbar för att de svenskspråkiga i Finland efter EU-valet 2014 saknar en egen representation på EU-nivå. Kanske dags att inse att Åland kan vara nyckeln till ett fortsatt EU-inflytande?

Dags för museum eller nytt nordiskt liv?

Låt mig betona en sak allra först: det nordiska samarbetet är bland det bästa som hänt under Ålands 90 år av självbestämmande. Medlemskapet i Nordiska rådet (NR), länge motarbetat av Finland, har gett åländska politiker och tjänstemän en viktig plattform för kontakter och nya samarbetsformer genom årens lopp. Tillsammans med medlemskapet i det parlamentariska Östersjösamarbetet (BSPC) utgör NR-samarbetet de enda internationella arenorna där åländska politiker kan agera precis som de stora ländernas parlamentarikerna vad gäller inflytande och påverkan. Det är alltså den personliga egenskapen som till stor del avgör om en åländsk politiker lyckas påverka mötesbesluten och inte hur många människor du faktiskt representerar.
Trots allt det positiva för Ålands del, kan dock inte heller vi ålänningar bortse från att NR behöver nytt innehåll och därmed ett nytt liv. Annars är risken stor för att statsministrarna m.fl. tröttnar på en apparat som mest producerar papper och diskussioner fyllda med allehanda rekommendationer. I 60 år har organisationen trampat på i samma spår samstidigt som de banbrytande besluten nu börjar bli rätt åldersstigna.
För vi se en utveckling mot en sorts förbundsstat eller går samarbetet vidare i sedan länge upparbetade spår? I dagsläget är det omöjligt att förutspå den kommande färdkartan i o m att inte minst EU:s vacklande bygge har ett avgörande inflytande över hur samtalen i de nordiska huvudstäderna gestaltas.
Men redan nu finns det i alla fall ett spännande tryck för att starta en process mot fördjupat nordiskt samarbete. I flera publikationer under de senaste åren pläderar författarna för ett nytänkande och ett stärkt nordiskt varumärke. Sveriges och Finlands gemensamma beslut om att delta i luftövervakningen av Island är för mig ett första besked om att högsta politiska ledning i respektive land ser ett faktiskt mervärde i det nordiska samarbetet..
Men det är inte lätt att vara liten: i den senaste boken om nordiska visioner saknas de autonoma områdena helt och hållet. Trots att över 150 personer fått ge sin syn på morgondagens NR.

Ålänningen som blev unik

Efter att ha deltagit i tre dagar av nordiskt råd i Helsingfors, blir jag än en gång imponerad av att vår egen Olle Salmén en gång fungerade som president för organisationen med representanter från de åtta parlamenten. För att lyckas med en sådan sak krävs det först en enighet inom den agna gruppen inom rådet, i Olles fall den s.k. Mittengruppen. Sedan ska ytterligare en av de större poliriska grupperna övertygas om kandidatens förträfflighet.
Olle inte bara lyckades med sin kandidatur. Han skötte dessutom sitt uppdrag utomordentligt. För alla som kände Olle väl, är det ingen överraskning att presidentskapet blev en succé. Tvärtom måste Olle ha känt sig som fisken i vattnet när han rörde sig bland omvärldens toppar.
Frågan är om NR någonsin igen kommer att få en president med hemvist på Åland, Färöarna eller Grönland. Presidentposten kommer framledes att ge innehavaren än större synlighet och därmed är det en åtråvärd plats för många politiker inom den nordiska familjen! Olle kommer med största sannolikhet att bli ett unikt undantag från den inofficiella regeln om att presidenten alltid ska  representera ett av de fem huvudländerna.

Förändringens vindar blåser!

Det blåser något av förändringens vindar även över Åland. Jag tänker på slående exempel som att det nu faktiskt går att diskutera skolgång i annan kommun än hemkommunen och att södra Ålands högstadium kan tänka sig att en del av eleverna tar plats i Godby istället för i Kyrkoby, Jomala. Alla vinner på dylika lösningar!
Ett annat dagsfärskt exempel är att landskapsregeringen är enig om att det krävs driftsprivatiseringar för att få bukt med skärgårdstrafikens kostnadsökningar. Det sistnämnda är dock egentligen ett misslyckande för det åländska samhället. Vår småskalighet borde ge grunden för en pragmatisk hållning där de sjöanställda nöjer sig med rimliga villkor - och därmed tryggar sina arbetsplatser.
Kommer förändringens vindar även att påverka den åländska kyrkan? Debatten pågår och av gammal vana finns det en del röster som varnar för en utveckling där Åland går sin egen väg. Dylik tvehågsenhet får vi leva med. Det gäller för oss som alltid tror på ålänningarnas egen förmåga att med sakliga argument påvisa varför en självstyrd åländsk kyrka vore både bra och livsgivande. Synnerligen positivt att stödet för egen åländsk kyrka är betydande och omfattar en klar majoritet av befolkningen!