Dags för det förväntade fiaskot!

Vid årsskiftet blir tusentals ålänningar brottslingar eftersom de inte i tid åtgärdat sina avloppssystem. Den stora avloppsreformen blir alltså på ett sätt det på förhand förväntade fiaskot. Dåvarande landskapsregering vägrade att lyssna på alla goda råd som bland annat kommunerna förde fram. Det viktigaste budskapet var lika tydligt som enkelt: ta inte alla hushåll på en gång utan koncentrera det första skedet till de vattennära befintliga fastigheterna. Plus förstås alla nybyggen som omedelbart kunde anpassas till de strängare miljökraven.

Men varningsorden klingande som så ofta för döva öron. Istället för en balanserad och effektiv reform klumpades alla fastigheter ihop i en enda massa - oavsett avstånd till vatten. Resultatet blev att de kommunala byggnadsinspektionerna från första början ställdes inför en övermäktig uppgift. När tidsfristen löper ut om några veckor återstår tusentals fastigheter som ska åtgärdas på ett eller annat sätt. Det smått tragiska med detta faktum är att det här finns åtskilliga fastigheter som har en påtaglig inverkan på miljön, en påverkan som kunde ha upphört för länge sedan bara det funnits en vilja att åstadkomma snabba och påtagliga insatser.

Avloppsreformen var en för miljön oerhört angelägen sak men i sin iver att åstadkomma förbättringar glömde ansvariga politiker bort att beakta den verklighet som de stolta planerna skulle möta. En verklighet där många fastighetsägare inte anser sig ha råd att satsa tusentals euro på en ny avloppsanläggning. I alla fall så länge det saknas ett uppenbart krav och tidsfrist från den kommunala övervakarens sida.

När avloppsreformen fyller tio år kommer flera tusen fastigheter att fortfarande sakna det lagstadgade systemet. Enda trösten är väl att den utdragna tiden gör att entreprenörerna mer än väl hinner med alla jobben!

Hur mycket tål vårt skatteundantag?

Som styrelsemedlem i Posten på Åland borde jag kanske inte kommentera det senaste hotet mot det åländska skatteundantaget men insatserna är för stora för att jag ska kunna tiga. Det är trots allt skatteundantaget som är grunden för att vi på Åland, trots stigande oljepris och pressad lönsamhet för rederierna, har rese- och transportkostnader som gör andra ö-samhällen gröna av avund. Kampen för att åstadkomma ett permanent skatteundantag inom ramen för EU-medlemskapet var stenhård, inte minst p.g.a. att det finska finansministeriet gjorde allt för att stoppa de åländska ambitionerna.

Med blandade känslor har jag därför noterat att åländska bolaget Pectus etablerar sig på Brändö. För bygden givetvis en positiv sak med tanke på behovet av sysselsättning och aktiviteter. Varje arbetsplats är guld värd ute i skärgården i ett läge där de traditionella utkomstmöjligheterna försämras. Närheten till Finland gör att Pectus kommer att kunna erbjuda kunderna inom postorderhandeln attraktiva lösningar. Allt förstås för att komma ifrån den s.k. bagatellmomsen om fem euro per vara.

Men som tidigare EU-förhandlare känns det som om vi ålänningar nu själva börjar testa hur mycket skatteundantaget verkligen tål ifråga om utnyttjande. Skattefria försäljningen i färjtrafiken är redan i fokus till följd av snuset där "ligor" bunkrar upp för vidareförsäljning på landbacken. När det gäller postorderhandeln har Finland från och med i år infört begränsningar som halverat värdet på de varor som kan understiga bagatellmomsen. Nya åtgärder är dessutom på gång för att stoppa införseln av tidningsmagasin. Av en händelse så ackompanjeras allt även denna gång av frågor i Finlands riksdag.

Hoten mot det åländska skatteundantaget är tudelat; dels kan Finland fortsätta att motverka handeln genom att helt slopa momsfriheten, dels kan EU-kommissionen inleda en granskning av hur skatteundantaget används. EU-kommissionen såg nämligen till år 1994 att Ålands EU-protokoll innehåller en passus om att allt ska vila på "sund konkurrens". I dagsläget är utan tvivel finansministeriet det största hotet eftersom tjänstemännen inte tycks sky några medel för att framställa Åland som ett stort problem för konkurrensen. Frågan är hur många långtradare som hinner rulla av Brändö-färjan innan finansministeriet skrider till verket.

Babsan väckte liv i fredade statusen!

Hej!

2 december 2013 höll jag Centerns gruppanförande rörande förslaget till s.k. policy för Ålands demilitarisering och neutralisering ( D & N ). För den som vill läsa lite om åländsk närhistoria rekommenderas texten nedan!

Mvh

Harry

__________________

C-gruppen välkomnar varmt föreliggande förslag till policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Liksom så mycket annat i vår värld är det säkerhetspolitiska läget i ständig förändring och för åländsk del ställer örikets icke-militära status särskilda krav på vaksamhet för att möta nya utmaningar. Landskapsregeringens förslag till policy redogör på ett mycket tillfredsställande sätt för vad dessa utmaningar består av.

För C-gruppens del hoppas vi att den gemensamma önskan om en s.k. policy ska fortsätta att bidra till åländsk enighet om dess slutliga utformning. Slutmålet bör underlättas dels av att arbetet startades upp under Viveka Erikssons första regering för drygt 4 år sedan och förs nu till beslut av sittande landskapsregering, dels av att samtliga partier har haft och kommer att ha fortsatt möjlighet att påverka policyns utformning.

Allvaret bakom det dokument som nu förs till lagtinget för behandling understryks förmodligen bäst av att vi här har själva fundamentet för Ålands särställning. Med 1856-års konvention om Ålandsöarnas demilitarisering skapades en särskild europeisk offentlig rätt som inte bara överlevt bl.a. två världskrig, Finlands självständighet och landets EU-inträde utan t.o.m. förstärkts av alla dessa händelser på ett remarkabelt sätt.

Det finns förstås otaliga episoder i åländsk historia som skulle vara värda ett omnämnande en dag som denna. Likaså många åländska aktörer som på olika sätt bidragit till att dagens ålänningar med fog kan säga att vi lever på Fredens öar. Tillkomsten av Ålandskonventionen år 1921 är givetvis central vid alla analyser av D & N. Jag har själv i centerns gruppanförande valt att göra avstamp i Ålands EU-process eftersom det är en närhistoria jag själv och många andra i detta parlament har starka personliga minnesbilder av.

Det är ganska exakt för 20 år sedan dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson och Finlands utrikesminister Heikki Haavisto räddade EU-förhandlingarna mellan Mariehamn och Helsingfors från total kollaps. När den åländska delegationen vandrade in i UM:s lokaler på Skatudden hösten 1993 visste vi inte utgången av den kommande förhandlingen. Finlands EU-förhandlingar började komma in i slutskedet och av för mig okända skäl hade statsmakten valt att ta in Åland så sent som möjligt i processen. Ännu en tidsförlust på axeln Mariehamn-Helsingfors – efter mer än ett och ett halvt år av förhandlingar – eller t.o.m. en total vändning ifråga om Ålands kommande EU-relation, hade skapat en situation vars konsekvenser är svåra att förutse. Men på punkt efter punkt klargjordes den åländska hållningen och på punkt efter punkt förklarade utrikesminister Haavisto att den åländska positionen kunde accepteras. En lättnadens dag för oss alla.

Svåraste nöten att knäcka var inte oväntat just frågan om Ålands icke-militära status. Till den delen utmynnade diskussionerna i en gemensam deklaration undertecknad av lantrådet Erlandsson och utrikesminister Haavisto där Finland för första gången deklarerade att det förstående EU-medlemskapet inte skulle påverka Ålands folkrättsliga status.

För många av dagens åländska politiker kanske det är svårt att föreställa sig den totala låsning som Ålands demilitarisering och neutralisering förorsakade. Vi måste dock minnas att EU-förhandlingarna följde direkt efter en period av allvarliga slitningar mellan Åland och Finland. Allt beroende på att den finska marinen under perioden 1988-1990 på allvar testade den åländska befolkningens inställning till den fredade statusen.  Marinens härjningar i de inre åländska vikarna ackompanjerades av militära hökars budskap om att det var dags att militarisera Åland.

Mitt i allt detta steg en handfull idealister fram och väckte ålänningarna till insikt om att det fanns en kamp väl värd att kämpa. En dag som denna då vi kan ägna kraften åt att diskutera hur vi kan stärka Ålands status, finns det anledning att än en gång tacka Barbro Sundback, numera bortgångne kyrkoherden Stefan Snellman m.fl. för en aktion och ett mod utöver det vanliga. Många ålänningar hade önskat ha modet att öppet demonstrera mot kanonbåten Turunmaas PR-besök i Mariehamn i augusti 1988 men bara några hade styrkan att utstå spott och spe. Här kan vi tala om en vändpunkt i Ålands självstyrelsehistoria!

Demonstrationen blev nämligen ett startskott för ett uppvaknande om vilket ansvar ålänningarna hade för Ålands särställning till denna del. Thusse Eriksson har för alltid skrivit in sig i den åländska historien som självstyrelsens kyrkstöt. Det vore inte mer än rätt att tillskriva i synnerhet Barbro Sundback samma betydelse ifråga om Ålands icke-militära status. Demilitariseringens kyrkstöt!

Med tanke på de rubriker och känslor som de finska krigsfartygen skapade i slutet på 1980-talet på bägge sidor om Skiftet är det fortfarande för mig personligen en gåta hur den nu gällande självstyrelselagen kunde lotsas genom Finlands riksdag parallellt med den hätska polemiken. Även president Koivisto har i sina memoarer gett uttryck för sin bitterhet över att ålänningarna vände den finska marinen ryggen.

Uppvaknandet kring demilitariseringen och neutraliseringen resulterade dessutom förvånansvärt snabbt i att Åland övergick från att vara ett relativt passivt objekt till att vara ett aktivt subjekt, till att bli en aktör i allt som gäller Ålands status till denna del. Ett synligt resultat av just denna dramatiska förändring är det nu aktuella förslaget till policy.

Jag konstaterade redan att Finlands och därmed Ålands EU-anslutning blev en framgång på det folkrättsliga området. Finland avgav – mer eller mindre frivilligt – en särskild förklaring om Ålands särställning inför unionens samtliga medlemsländer 1994. Den största framgången blev dock den s.k. preambeln eller inledningen som fogades till Ålands EU-protokoll, helt utan Finlands vetskap!

Passusen i Ålandsprotokollet, jag citerar: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten”, citatet slut, har gett upphov till allehanda tolkningar under årens lopp. Idag tycks dock de flesta acceptera att denna formulering täcker in hela Ålands status. Alltså såväl autonomin som D&N. Jag vill dagen till ära passa på att lyfta fram nuvarande lagtingsdirektören Susanne Erikssons insats som själva upphovsmakaren till preambeln, som sedan inspirerade oss EU-förhandlare i den fortsatta processen.

Har då den finska militären gett med sig och accepterar att Ålands särställning förblir status quo? Efter flera för Ålands vidkommande direkt upprörande säkerhetspolitiska redogörelser från Finlands regeringar under de senaste decennierna, tycks svaret i ljuset av 2012-års redogörelse på frågeställningen vara jakande. Även om formuleringarna rörande Åland är korthuggna så är de ändå sakliga och placerade i sitt rätta sammanhang. 

De kommande hörandena i självstyrelsepolitiska nämndens regi kommer säkert att leda till ytterligare preciseringar av policyns linjedragningar men i  det stora hela utgår vi från Centerns sida från att vi nu har en strategi som kan antas enhälligt av lagtinget.

När vi riktar blicken framåt finns det två utvecklingsförslag som Centern gärna ser att blir föremål för diskussioner i nästa steg. Det första är förslaget om att det anordnas en s.k. granskningskonferens vid vilken signatärmakterna och alla andra länder som anser sig ha intresse av Åland status bereds möjlighet att analysera tillämpningen av Ålandskonventionen.

Det är högst normalt att internationella konventioner är föremål för dylika granskningskonferenser och det är egentligen märkligt att vi från åländsk sida inte aktualiserat denna möjlighet. Särskilt med beaktande av den finska gränsbevakningens balanserande mellan civila och militära uppgifter vore det välkommet med en konferens som klarlägger fakta.

Det andra utvecklingsförslaget är mina kolleger i självstyrelsepolitiska nämnden ytterst medvetna: att Ålands D & N ska ses som ett permanent arrangemang, en s.k. objektiv regim, som alla världens stater har att respektera. Det är få arrangemang i världen som kan påräkna sig statusen som permanent och tvingande för världssamfundet (ex. Suezkanalen). Från åländsk sida har vi all anledning att aktivera en diskussion om hur Ålands status ska kunna erhålla detta ultimata erkännande.

Ålandsregimen är unik både till sin konstruktion, uppkomsthistoria och tidsutdräkt med över 150 år på nacken. Redan 1920 ansåg Nationernas Förbunds juristkommission att en särskild europeisk rätt skapats med utgångspunkt i det s.k. Ålandsservitutet från 1856. Ålands status blev sedan föremål för två internationella överläggningar 1921 i Nationernas Förbunds regi. Därefter har Ålandsregimen förstärkts av såväl nya fredsfördrag och – som pricken över i:t – även erhållit ännu ett internationellt samfunds fullständiga erkännande, dvs EU.

Från C-gruppens sida skulle vi gärna se en doktorsavhandling med fokus på denna framtidsfråga. Och det vore naturligt att lagtinget bidrar med forskningsanslag.

S l u t

Norden behöver sin kaffeklubb

Några dagar före Nordiska rådets 61:a session i Oslo gick danska mittenpolitikern Karen Elleman till angrepp på det nordiska samarbetet.

Kritiken var rätt saftig i o m att den förra ministern – med ansvar just för det nordiska samarbetet – dömde ut både samarbetsformerna och resultatet. Kritiken kryddades med uttryck som ”världens dyraste kaffeklubb” och jämförelser med kamelens egenskaper. Faktiskt rätt fyndigt av Elleman att påstå att Nordiska rådet kan äta och dricka i 14 dagar utan att uträtta någonting nämnvärt!

Karen Elleman lyckades i sitt uppsåt genom att nå över alla nyhetströsklar. Alla danska medier hakade på och därefter medierna i övriga nordiska länder. I de flesta kommentarer föll dock flera viktiga nyanser bort i nyhetsrapporteringen. Den ellemanska kritiken rundades nämligen av med förslag om hur det nordiska kan stärkas och förnyas. För här finns det mest centrala i Ellemans budskap: de nordiska länderna behöver varandra för att kunna påverka de globala händelserna till det bättre.

Efter att ha upplevt ännu en nordisk session är det lätt att hålla med en del av kritiken. Samtidigt finns det skäl att påminna sig om att det nordiska länge varit satt på undantag, inte minst på grund av att Danmark år 1995 fick sällskap av Sverige och Finland inom EU. Inträdet i det överstatliga samarbetet tog under lång tid bort både tid och fokus från allt annat. Även i övrigt uppvisar det nordiska samfundet en stor splittring ifråga om Nato och euro-samarbetet. Det är därför rätt naturligt att det ibland kan vara svårt att hitta gemensamma ståndpunkter.

Först nu när Norden lyfts fram som ett globalt föredöme för världens länder och EU präglas av finansiella kriser, börjar det nordiska samarbetet att återfå sin rättmätiga plats i den politiska processen. Detta syns inte minst av att försvar och säkerhet nu finns med på den fortlöpande agendan.Nu när jag själv väljer att överlåta min plats som ersättare i Ålands delegation till center-kollegan Jörgen Pettersson, passar det bra att framhålla Nordiska rådets betydelse för Åland. Genom åren har de åländska politikerna kunnat knyta ovärderliga kontakter med kollegerna runt om i Norden. Åland och de övriga autonomierna Färöarna och Grönland har tillsammans sakta men säkert stärkt sin medverkan i allt nordiskt samarbete. En ambition som ständigt finns på agendan.

Nordiska rådet både behövs och behöver förstärkas! Det är undertecknads fasta övertygelse. Den nordiska gemenskapen kan vilket ögonblick som helst bli den räddningsplanka som de fem staterna och de tre självstyrande länderna behöver i en tid präglad av osäkerhet. Visserligen känns visionen om en nordisk förbundsstat mer som en utopi men historien har ju många gånger visat att vi ska ha beredskap för det mesta.

Ödmjuk inför nästa utmaning

På fredag den 8 november träffas den s.k. Ålandskommittén för första gången. Vi är ett tiotal ålänningar som kommer att vara med i processen de kommande årena. Personligen känner jag mig rätt ödmjuk inför utmaningen att skapa en självstyrelselag som är anpassad för morgondagens åländska samhälle. Att fungera som åländsk EU-förhandlare 1992-1994 var i sig en tuff sak eftersom det handlade om att skapa något nytt. Peter Lindbäck och jag gav allt under dessa år. Jag känner fortfarande att det är för tidigt att berätta om EU-förhandlingarna. Men en dag kommer min bok om Ålands väg till EU att se dagens ljus!

Att vara med och forma en ny självstyrelselag blir en annan sorts utmaning eftersom det denna gång handlar om förmågan till politiskt lagspel, både inom den åländska delegationen och i förhållande till de finska representanterna.

Kommitténs uppdrag är tydligt och klart: ge förslag på hur Ålands självstyrelse kan reformeras. Allt sker under ledning av president Tarja Halonen. Redan för något år sedan lyfte jag fram just den förra preidenten som den mest lämpade att leda kommitténs arbete. Valet av ordörande ska nämligen inte underskattas. Tvärtom är presidenten en garanti både för kommitténs arbete och för det viktigaste av allt: att resultatet faktiskt kommer att föras vidare i form av en regeringsproposition.

Redan om drygt ett år vet vi ungefär vad vi ålänningar är på väg att uppnå. Då är kommitténs första delbetänkande på väg att utformas och kommer utan tvivel att ge ramarna för det fortsatta arbetet.

Nu vet vi hur banan ser ut. Nu är det bara att börja jobba!

Är vi på väg mot en regeringskris?

Hej bästa läsare!

Är Du intresserad att höra hur jag ser på det politiska läget just nu rekommenderar jag Dig att klicka på länken nedan!

Se inslaget

Reformen som höjer skatterna

Hej bästa läsare!

Nedan hittar Du min s.k. gästledare i tidningen Nya Åland 5.8.2013. 

Samhällsreformen kommer utan tvivel att sätta sin prägel på höstens politiska debatter. Fortsättning följer!

Reformen som både kan förstöra och fördyra

Debatten om innehållet i den åländska samhällsreformen upplevs säkert redan nu av allmänheten som utdragen och tjatig. Dylika reformer måste dock få ta tid eftersom felaktiga vägval riskerar att både förstöra och fördyra. Den tveksamhet som hela debatten präglas av är därför naturlig och behövlig. Stora samhällsförändringar ska ta tid och alla synpunkter ska gås igenom för att det ska komma något bättre ut på slutet.

Det är t.ex. svårt att hitta goda argument för en sammanslagning av våra kommuner eftersom de redan är slimmade och samtidigt saknar de verkligt kostnadskrävande uppgifterna i form av sjukvård och högre utbildning. Därutöver är de åländska kommunerna världsbäst på att etablera samarbeten över gränserna, i smått som i stort.

Men samtidigt debatteras det mest uppenbara alltför lite, nämligen själva huvudfrågan: varför behövs en samhällsreform överhuvudtaget?  Svaret varierar redan beroende på vem som får frågan. För Åländsk Centers del bör en samhällsreform dels handla om att enskilda ålänningar (och deras anhöriga) inte ska uppleva sig som en jobbig kostnad för en liten kommun, dels att säkerställa kommunerna som den fortsatta grunden för basservicen (skolor, daghem, etc.).

För att uppnå förstnämnda delmål arbetar Åländsk Center för att delar av socialvården lyfts över från kommunerna till en högre, gemensam nivå. Hur denna gemensamma nivå ordnas, via en ny gemensam myndighet eller t.ex. som en del av ÅHS, är av underordnad betydelse. Huvudsaken är att enighet uppnås om att vissa sociala frågor sköts bäst inom ramen för en större organisation. Barnskyddet och missbrukarvården är exempel på områden där vi helt enkelt inte kan begära att socialkanslier med knappa resurser ska mäkta med den både mentala och arbetsdryga påfrestningen.

Det andra delmålet tryggas bäst genom att den kommunala strukturen fortsätter att vara ett regionalpolitiskt instrument, dvs. det sätt på vilket lagtinget ser till att hela Åland kan leva genom tillgång till basservice i lokalsamhället.

Varför slår Åländsk Center vakt om den kommunala självständigheten? Svaret är att det är omöjligt att skapa en mer effektiv och kostnadsmedveten struktur än just det kommunala. Att göra Åland till en enda kommun vore förödande för samhällsekonomin. Kostnaderna skulle skena iväg. I händelse av att en sådan reform förverkligas är samtliga anställda säkerställda om att arbetsförhållandet fortsätter under minst fem års tid. Parallellt med den kostnaden ska nya strukturer med en mängd mellanchefer byggas upp. Kvaliteten i beslutsfattandet kan i vissa hänseenden förbättras men prislappen kommer att betyda höjda skatter för ålänningarna.

Med förvåning har vi inom Åländsk Center tagit del av reaktionerna från delar av allmänheten när det gällt beskedet om att över 700 ålänningar innehar ett kommunalt förtroendeuppdrag. För oss inom Centern är detta inte ett problem utan en enorm tillgång för vårt örike. Tänk att så många är villiga att för en bagatellartad ersättning sätta bort sin fritid på att få det gemensamma att fungera.

Förs kommunerna ihop till enda enhet försvinner även en avsevärd mängd frivilligarbete ute bygderna, något som ska ersättas med personal och därmed nya kostnader.

Åländsk Center vidhåller att den bästa utvecklingen på den kommunala sidan äger rum om samgåenden av kommuner sker frivilligt och utan lagtingets pekpinnar. Då finns det goda chanser att viljan att arbeta för det egna samhället lever vidare.