Nedräkningen har börjat!

Visserligen har en finsk forskare varnat för att allt prat om euro-zonens kollaps utgör ett hot mot folks mentala hälsa men vad är bättre: att alla intresserade vet vad som är på gång eller att nedskärningar och annat otrevligt kommer som en enda stor överraskning? Tyvärr finns det inte ett bra sätt att förmedla till medborgarna beskedet om att alltför många länder har levt över sina tillgångar alltför länge.
Lika otrevligt är det att berätta att vi alla kommer att påverkas av euro-zonens stadigt tilltagande kris. Frågan är bara hur stor påverkan ska bli. Svaret på den frågan sitter i ett begränsat antal EU-huvuden. Det är dock ingen avundsvärd sits för Merkel  & Co. Det klassiska uttrycket "pest eller kolera" passar än en gång för att beskriva de tillbudsstående alternativen.

Det är inte bara Ålandsbankens Stefan Törnqvist som förutspår euro-zonens omedelbara dödsryckningar. Efter senaste veckans katastrofala resultat av olika EU-länders försök att skaffa sig nya skulder, talar flera internationella experter om 9 december som början på slutet för den nuvarande euro-zonen. Orsaken till att just denna dag nämns i så pass allvarliga ordalag är att det då är dags för nästa EU-toppmöte om den ekonomiska krisen. Uteblir de kraftfulla åtgärderna än en gång inleds på allvar eurons kollaps.
Inom den europeiska företagsvärlden börjar man på allvar se om sitt hus och analyserar följderna av eurons haveri. Pengar omplaceras för att minimera riskerna och tyska Siemens har t o m grundat en egen bank för att ha full kontroll över sina finanser. Allt tyder på att nedräkningen för euro-zonen har inletts på allvar av den s.k. marknaden.

Den demokratiska krisen

Medan kollegerna debatterar den nya regeringens handlingsprogram har jag lyssnat med ena örat och samtidigt tittat på utvecklingen av euro-krisen. I jämförelse med Tyskland i början på veckan tvingades Italien idag betala tre gånger så mycket för sina nya miljardlån. Ändå omgavs tyskarnas lånevillkor med illavarslande kommentarer om att investerarna börjar dra öronen åt sig t.o.m. när det gäller den ekonomiska motorn inom unionen. Vad ska Montti & Co då säga om sina lånevillkor?
Av en mängd olika skäl vågar inte / kan inte / vill inte (välj själv!) en rad ledande politiker inse kalla fakta: det är snart slut på lånefinansierad välfärd av det enkla skälet att det inte kommer att finnas pengar att låna upp. Varken statliga garantier eller löften om stödköp från europeiska centralbanken räcker längre till för att lugna alla de som sitter på enorma finansiella tillgångar. Varför låna ut pengar till mottagare som inte är tillräckligt starka - varken ekonomiskt eller politiskt - för att hantera skuldbördan?
För några dagar sedan läste jag att staden Harrisburg i USA sökt sig i konkurs. Förra gången vi hörde om staden var ju kärnkraftslarmet för flera decennier sedan. Nu tillhör staden de 500 (!) offentliga instanserna i USA som rönt samma öde, dvs. tvingats kasta in handduken pga. dåliga finanser. Med tanke på att USA på federal nivå är på väg mot ruinens brant - främst pga. politiska låsningar - så är det bara att konstatera att vi kan börja tala om de Demokratiska Staternas Kris. Frågan är om det demokratiska systemet i längden klarar av de dubbla utmaningarna i form av beroendeförhållandet väljare-politiker och motsförhållandet majoritet-opposition?

Att bli sin egen fiende

Tänk att det bästa ibland kan bli sin egen fiende. Demokratiska länder har nu byggt ut sin välfärdsapparat så pass att det är välfärden som hotar att ta knäcken på just välfärdssamhället. Eller rättare sagt är det politiker som i decennier avstått från att ta riktigt ansvar, dvs. se till att det alltid finns balans mellan inkomster och utgifter. Det är lätt att vara politiker när det handlar om att ge medborgarna förmåner. Men när detta sker utan täckning på kontot väntar bekymmer av stora mått - förr eller senare. Nu har verkligheten kommit i kapp de politiska ledarna i en mängd EU-länder. Det är snart slut på en lånefinansierad politik, inte för att politkerna insett allvaret utan för att investerarna inte längre tror på låntagarnas förmåga att återbetala miljarderna. Det är kommande generationer som ska stå för notan av en välfärd byggd på lånta fjädrar - och det samtidigt som allt färre ska försörja allt fler. Var finns de statsmän som kan ta Europa ur sin värsta kris sedan andra världskriget?

Politiskt mod räddade Finlandskabel

Lagtinget klarade i fredags 30.9 av mandatperiodens största prövning genom att klubba igenom den s.k. Finlandskabeln, en ny livlina som skall trygga Ålands elförsörjning de kommande 20 åren. Utmaningen denna gång bestod dels i kostnaderna (totalt över 100 M€), dels det stundande valet som lockade till valfiske. Men till syvende och sist visade det sig att allt tal om alternativa och billigare lösningar mera byggde på önsketänkande än konkreta fakta. Som tur var anordnade finansutskottet under Jan-Erik Mattssons ( C ) ledning ett öppet hörande dagarna före lagtingets beslut. Hörandet gav inget nytt utan förstärkte bara bilden av att de sakkunniga jobbat fram den enda realistiska lösningen i ljuset av de tidsramar inom vilka ålänningarna idag kan förlita sig på säkra elleveranser (reservkraften lider redan idag av ett underskott i händelse av driftsstopp under kyliga förhållanden). Vi inom Centern riktar ett varmt tack till liberalerna, moderaterna och Danne Sundman för det gemensamma modet att rädda Finlandskabeln. ÅF röstade nej, tre obundna avstod medan sossarna lyste med sin frånvaro då Ålands lagtings mest kostsamma klubbslag någonsin föll.

Farlig valtaktik från liberalernas sida

Med knappt 50 dagar kvar till lagtingsvalet valde liberalerna att åter använda sin majoritet inom LR. Denna gång för att göra förändringar i en av självstyrelsens hörnpelare: jordskyddet. Istället för att respektera rättsstatliga och demokratiska principer driver liberalerna fram en reform som strider mot gällande förordning (= lagstiftning). Nu kommer förordningen att säga att det inte går att förvärva tomt för fast boende på planerat område som gränsar till vatten medan LR:s nya beslutspraxis hävdar motsatsen... En sorglig soppa och något nästa LR omedelbart måste rätta till.
Det farliga i den liberala valtaktiken är att ingen kan förutse följderna av att LR-majoriteten struntar i att respektera grundlags- och sjävstyrelselagskraven om att den här typen av rättigheter ska vara reglerade i lag.
Förhoppningsvis kan ansvarsfulla tjänstemän förhala eventuella ansökningar i väntan på utgången av lagtingsvalet. Ifall ålänningarna stöder en nonchalant hantering av de åländska grundpelarna får vi inom Åländsk Center bara acceptera att tiden tydligen har förändrat respekten för principen för att "Land ska med lag byggas".

Spel med farliga insatser

Ibland känns det lite olustigt att förknippas med den yrkeskår som benämns politiker! Särskilt när det är fråga om ett farligt spel där hela samhällsbalansen - både globalt och nationellt - står på spel. Överdrift ? Nej ! Det som pågår i USA i detta nu är inget annat än ett drama med flera dramatiska scenarier som möjliga resultat. Skall  den amerikanska staten ställa in sina betalningar eller går det att få till en kompromiss mellan president Obama och republikanerna? De sistnämnda tycks vara beredda att göra vad som helst för att sätta krokben för den sittande presidenten och drar sig inte heller för att värna om skattelättnader för de allra rikaste. Och det i ett läge där den offentliga sektorn dras med ofattbara underskott på såväl federal nivå som bland de enskilda delstaterna. USA må vara mäktigt militärt men med en statsskuld som överstiger EU-ländernas samlade skuldnota så är det en makt som lever på lånta fjädrar. Sorgligt om den amerikanska drömmen en dag slocknar pga politiska maktambitioner. Idag förefaller risken för en sådan utveckling vara överhängande.

Språket Ålands ansvar ?

Ålänningarna skall lära sig finska för att finska staten skall kunna kommunicera med det autonoma öriket ! Det är det senaste inslaget i den eviga språkfrågan och bakom uttalandet står lagstiftningsrådet Sten Palmgren, i många år Ålands givna förstahandskontakt vid justitieministeriet i Hfors. När en sådan person yttrar sig så finns det all orsak att lyssna. Denna gång inte för att ta till sig budskapet utan för att titta på orsakerna bakom det krassa uttalandet. Palmgren signalerar nämligen rakt ut att Finland inte klarar av att leva upp till devisen om två nationella språk och än värre: han ger samtidigt besked om att Finland är på kollisionskurs med sina internationella förpliktelser gentemot Åland. Om någon vecka är det 90 år sedan Finland förband sig inför det internationella samfundet (Nationernas Förbund) att garantera Ålands svenskspråkiga status. Det Sten Palmgren nu föreslår är i direkt strid med landets utfästelser. Åländsk Center har under en längre tid betonat vikten att vi ålänningar markerar Ålands unika status. I höstens val söker vi stöd för en tydlig åländsk politik som markerar Ålands speciella position i folkrätten.