Orkar Tarja Halonen göra Åland en sista tjänst?

Hur kommer alltmer desperata Sannfinländare att agera när specifika åländska ärenden nästa gång dyker upp på riksdagens bord i Helsingfors? Presidentvalet blev rent ut sagt ett fiasko för partiets ordförande Timo Soini och bröt den positiva trend som präglat Sannfinländarnas politiska liv i flera år. Nu slår Soini vilt omkring sig bl.a. i eurokris-frågan för att rädda vad som räddas kan.
Frågan ovan är enligt min mening befogad även med tanke på den sorgliga debatt som partiets aktörer (igen) satt igång med udden än en gång riktad mot invandrare ("medalj till Uleåborgsmördaren") och svenskspråkiga (Nylands brigad). Sannfinländarna har gett hatretoriken ett politiskt ansikte och fortsätter därmed att fiska röster bland samhällets oupplysta skaror.
Redan före partiets våldsamma uppgång i valet 2010 var det just Soini & Co som i riksdagen visade upp en direkt illvilja i åländska frågor. Risken är därför stor för att Soni inte kommer att lyckas styra sin brokiga riksdagsgrupp utan det kommer mera av samma sorts hätskhet. Ändå känns det som att personer som gruppordföranden  Pirkko Ruohonen-Lerner står för en helt annan sorts politik så osagt är kanske fortfarande bäst?
Men för tillfället är det ändå frågan om hur den s.k. ramlagsmodellen för Ålands nästa generation av självstyrelselag ska lotsas framåt i Helsingfors i en miljöpräglad av nämnda hätskhet och finanskriser som är örikets största utmaning. Vem ska åta sig att leda den nya "Ålandskommitté" som ska ge projektet den nödvändiga politiska tyngden?
Går det att övertyga Jakob Söderman (s) till en sista avgörande insats? Vad säger samlingspartiets tungviktare Kimmo Sasi om att dra ett lass som aldrig kan ge honom annat än tacksamhet bland ålänningarna? Eller är det enbart den avgående presidenten som har den tyngd och status som den känsliga Ålandsfrågan förmodligen kräver? Vad säger Tarja Halonen om att fortsätta sin positiva Ålandspolitik genom att gå till historien som Halonen-kommitténs ordförande?
Eller finns det några andra tillräckligt kunniga och tunga politiker med samma juridiska kompetens som dessa här nämnda? Själv tvivlar jag på att så är fallet. Utgående från den totala tystnad som råder kring ramlagsprojektet kan vi utgå från att det inte är någon överhängande brådska med att få ordförande-frågan löst. Men det är ändå bäst att börja förbereda oss för mandatperiodens viktigaste fråga.

Språkservice full med brister

Sent omsider lyckades jag få ögonen på Barbro Sundbacks (s) insändare i Ålandstidningen 31 januari med rubriken "Framsteg i det språkliga umgänget". .Enligt BS borde fler än hon i lagtinget ha visat glädje över att  landskapsregeringen (LR) anser att "servicen på svenska generellt är god" i de löpande EU-kontakterna med finska statsmakten.  BS tolkar tystnaden som att "pessimisterna" i lagtinget inte vill medge att förbättringar skett i språkservicen.

I och med att jag tillhör gruppen självstyrelsepolitiker som anser att Finland inte klarar av att leva upp till sina internationella förpliktelser när det gäller Åland och svenska språket, finns det anledning att kommentera BS:s märkliga slutsatser och påståenden.

Låt mig räkna upp några exempel på varför vi övriga ledamöter inte ville slå klackarna i taket efter att ha läst EU-meddelandet:

1. Finlands beredning av EU-ärenden sker exklusivt på finska - gör det svårt för LR:s tjänstemän att hänga med.

2. Åländska tjänstemän tvingas anlita tolk vid sektionsmöten (ifall de inte är tvåspråkiga) - alla vet hur svårt det är att vara aktiv i en diskussion där man alltid ligger efter i samtalet.

3. Landskapsregeringens tjänstemän kan också välja att på förhand inkomma med ett skriftligt ställningstagande "om det inte är nödvändigt att delta i diskussionen" - ett naturligt val  med tanke på föregående punkt.

4. Den språkliga servicen anges alltså som redan nämnts ovan som "generellt god" men samtidigt skriver LR att begärda översättningar ofta kommer för sent - hur kan åländska tjänstemän påverka när handlingen på svenska kommer efter själva mötet?

Utgående från punkterna ovan förstår alla utom BS att läget är långt ifrån optimalt. Samtidigt förstår vi hur illa det varit under tidigare år i o m att nuvarande situation betecknas som att "servicen på svenska har förbättrats". Därtill innehåller EU-meddelandet lite önsketänkande eftersom LR skriver att vid sektionsmötena kan "diskussionerna t.ex. föras helt eller delvis på svenska eller så kan ordföranden eller någon medlem göra en sammanfattning på svenska av diskussionen".  Med spänning ser jag fram emot nyheten om vilken/vilka sektioner som klarar av att föra diskussionen helt på svenska!  Vad den åländska tjänstemannen har för glädje av en sammanfattning av diskussionen är även det en liten gåta för mig - ska han/hon begära att diskussionen återupptas vid behov eller bara passivt ta del av de övrigas konklusioner?

Det finns tyvärr alltså ingen anledning till eufori heller denna gång. Tvärtom kvarstår bilden av en vardag där de tjänstemän som inte behärskar finska har fortsatt stora svårigheter att sköta sitt jobb och är beroende av kollegers välvilja. Till saken hör att det är över tio år sedan förvaltningen slog larm om att EU-arbetet inte fungerade pga. språkförbistringen.  Alltför lite har hänt även om varje framsteg givetvis är varmt välkommet.

BS tar även upp några för svenska språket rent allmänt positiva signaler från Åbo med omnejd.  Förhoppningsvis är tillströmningen av elever till svenskspråkiga grundskolor och språkbad många finskspråkigas föräldrars motreaktion inför Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets klappjakt på finlandssvenskarna. Tur att vi ålänningar varken har lust eller möjlighet att följa med de ständiga attackerna på den svensktalande befolkningen över Internet. Personligen tycker jag att det räcker mer än väl med att konstatera att YLE-cheferna tillåter öppna angrepp på landets minoriteter. Kan vi hoppas på en Haavisto-effekt även här?

Presidenten och Åland

Det finska presidentvalet påminner alltmer om en kollektiv nostalgitripp, ett val vars publicitet är direkt märklig med tanke på att presidentämbetet fr.o.m. den första mars avskalas det sista av reell betydelse (jag bortser då från att den teoretiska rollen som överbefälhavare lever kvar). Optimisterna hävdar att presidenten fortfarande styr Finlands utrikespolitik, om än med undantag för EU. Påståendet stämmer men när har politik utformats utan resurser? Formellt leder presidenten det externa arbetet men i praktiken så är det statsministern uppbackad av ministerierna som håller i rodret. Nå, utlandsbesök för att främja handeln och andra statsbesök är ju säkert en trevlig sysselsättning!

Presidentens sekundära makt inom Finlands politiska system står i direkt motsattsförhållande till den fortsatt avgörande rollen samma person har inom det åländska självstyrelsesystemet. Sista ordet ifråga om lagar, budgetfrågor, utnämningar, rätt att upplösa det åländska parlamentet etc gör att presidenten har ett avgörande inflytande över åländska angelägenheter. President Halonen valde år 2000 att stoppa riksdagens kränkning av självstyrelselagen i samband med lotterikonflikten. Presidenten har alltså fortfarande ett trumfkort kvar: att begära ett utlåtande av Högsta domstolen och därmed ge landets juridiska toppar en möjlighet att pröva riksdagens agerande. Sagt lite mer rakt på sak: justitieråden granskar om de juridiska lekmännen i grundlagsutskottet hanterat grundlagsfrågorna på rätt sätt. 

Den avgörande frågan för oss ålänningar är därför rätt enkel att formulera: har Niinistö / Haavisto som blivande president tillräcklig styrka för att agera mot riksdagens uttryckliga vilja i händelse av nya konflikter Åland-Finland? Riksdagen kan visserligen göra om samma lagvidriga hantering men det ska nog till en hel del för att politikerna ska våga köra över president och HD!

Samlingsregering på gott och ont!

Nu när alla regeringsförhandlingar och därmed uppståndelsen är över för denna gång, tänkte jag återkomma med några ord om begreppet samlingsregering som ett sätt att avsluta diskussionen för min del. Denna gång i förhoppning om att ingen känner sin position hotad pga. min önskan att diskutera hur Åland ska klara alla kommande utmaningar såsom autonomins alltför begränsade innehåll, det ständiga behovet av förhandlingar med Helsingfors och inte minst euro-krisens allvarliga följder för den offentliga ekonomin även för Ålands del.

Mitt under regeringsprocessen dristade jag mig till att på sociala mediet Facebook uttrycka en spontan åsikt om att ålänningarna skulle ha varit betjänta av en samlingsregering. Förenklat kan man säga att alla partier med minst 4-5 ledamöter i lagtinget skulle ta plats i landskapsregeringen. Alltså i praktiken en återgång till det system som tillämpades före s.k. parlamentarismen infördes i åländsk politik 1988 (i lagstiftningen avskaffades proportionellt val av LR, dvs. samlingsregering,  redan 2003).

Låt mig betona att mitt synsätt ingalunda är blott en dagslända. Jag har aldrig kunnat se fördelarna att med utgångspunkt i Ålands idag så begränsade självstyrelse/autonomi ha ett system där lagtinget automatiskt delas upp i majoritet och opposition. I egenskap av tidigare EU-förhandlare är jag dessutom övertygad om att utan parlamentarismens existens skulle Ålands förhandlingar om ett medlemskap i EU gett ett för öriket betydligt bättre slutresultat 1992-1994. Tyvärr infördes enligt mig parlamentarismen därför några år för tidigt.

Låt mig även betona att jag självklart ser parlamentarism – där regeringen ska åtnjuta stöd av en majoritet i parlamentet – som den naturliga basen för politik i demokratiska system. Men min poäng är att i Ålands fall saknas ett tillräckligt självbestämmande (rätt att lagstifta) samtidigt som vi är ytterst beroende av förhandlingar med Finland, i stort som smått. För att nå framgå borde vi bättre än idag kunna utnyttja alla våra politiska krafter i samma riktning.

Nedan beskrivs autonomins innehåll i förhållande till det som Finlands riksdag har rätt att reglera även för Ålands del. Det är inom ramen för ”autonomins innehåll” vi kan säga att vi kan tillämpa parlamentarism medan såväl utveckling av densamma och bl.a. internationella avtal förutsätter diskussioner och förståelse hos beslutsfattarna i Helsingsfors. Det är även för Ålands del tunga och helt avgörande politikområden som vår enda representant Elisabeth Nauclér ensam ska bevaka och påverka.

Samlingsregering ersattes med parlamentarism 1988 pga. alla de konflikter som ett samregerande gav upphov till. Till följd av bristande personkemi mellan flera av de dåvarande ministrarna ska jag medge att dynamiska lantrådet Folke Woivalin fick avsluta sin tid som regeringschef under 1980-talet med ständig turbulens och motsättningar runt bordet. Så det är givet att en samlingsregering innehåller både goda och dåliga inslag. Men frågan är om inte nyttan i alla fall skulle vara till fördel för ålänningarna.

Med till önskan om en God jul & ett Gott Nytt År till alla läsare!

Harry

________________

 

 

Autonomins innehåll

Åländsk parlamentarism                                                                  

* Näringspolitik (delat)

* Regionalpolitik

* Trafik och post

* Radio o TV

* Polis (delat)

* Byggande

* Utbildning

* Hälsovård/sjukvård

* Kommunerna

* Jordbruk

* Jakt och fiske

* Miljövård   

etc.

BEROENDE AV HELSINGFORS

Finlands riksdag och regering

* Statsbeskattning

* Bank, finans, försäkring

* Sjöfartsfrågor

* Utrikeshandeln

* Kyrkan

* Arbetsrätten

* Civilrätten

* Handelsrätt

* Valuta

* Domstolarna

* Utrikespolitik

* Internationella avtal

etc.

Lägre krav på nästa polismästare?

Det har väckt en del förvåning att tjänsten som ny polismästare utannonserades på nytt av landskapsregeringen med motiveringen att även de som inte fyller de lagstadgade kompetenskraven ska kunna söka jobbet. Jag tillhör nog gruppen tvivlare! Är det klokt att i ett läge där det finns flera formellt behöriga, sträva till att sänka de formella kraven för Ålands viktigaste polisjobb?
Önskan  att kunna ge dispenser för att komma i åtnjutande av offentliga tjänster är inget nytt. Tvärtom så dyker detta förfarande upp med jämna mellanrum. Frågan är dock om det är klokt att i längden pruta på de stadgade behörighetskraven.
I vissa fall kan det förstås vara enkelt att konstatera att den som fått jobbet bevisat sin praktiska förmåga på ett sätt som undanröjer varje tvivel om lämpligheten och det oavsett personens formella kompetens.
Frågan är dock om vi inte kommer att få se fler dispenser beviljade i framtiden på grund av en rätt så avgörande sak: det offentliga klarar inte av att matcha de lönekrav som duktiga personer anser sig kunna ställa. För att klara konkurrensen om morgondagens arbetskraft kommer det offentliga att tvingas tänka om och skapa ett nytt och mer flexibelt lönesystem - och då inte bara ifråga om morgondagens läkare!

Rädda tax-free var ett Mission Impossible

Fick idag ögonen på ännu en superb rapport från ÅSUB, vår alldeles egen lilla tankesmedja som under Bjarnes ledning är så enormt produktiv. Denna gång har gänget fått ett externt uppdrag att titta närmare på betydelsen av tax-free i Östersjön - och därmed även i Ålandstrafiken. Åland är tack vare det omtalade - och av vissa hårt kritiserade - skatteundantaget själva navet i kryssnings- och passagerarsegmentet.
Vid årsskiftet är det exakt 20 år sedan EU-förhandlarna Peter Lindbäck och Harry Jansson gjorde den första av många resor med ett särskilt uppdrag från de åländska politikerna: trygga tax-free-försäljningen! I o m att jag då fungerade som tf chef för näringsavdelningen fick jag även ansvaret att leda den interna kommittén som på tjänstemannanivå koordinerade EU-arbetet. Jobbigt? Ja! Intressant? Oerhört! Fortfarande efter alla dessa år är dock känslan den att allt arbete var värt mödan - även om familjen kom i kläm alltför ofta.
EU-processen 1992-1994 kännetecknades av att Pepe och jag hela tiden fick höra att vårt uppdrag var omöjligt - Mission impossible. Målsättningarna att både åstadkomma permanenta undantag från EU-rätten och samtidigt rädda tax-free bedömdes som för mycket för såväl Helsingfors som Bryssel. Oaktat skattegränsens negativa effekter på handeln är Åland idag tack vare skatteundantaget ett örike med fortsatt tillväxt och inflyttning. Tänk om Åland ända sedan 1999 skulle ha varit beroende av årliga subventioner över finska statsbudgeten för klara den nödvändiga bastrafiken...  De åländska redarna tackade aldrig Pepe och mig  för våra insatser medan däremot Silja Line inte sparade på lovorden!

Ska Kina rädda euron?

Ibland kan det vara extra bra att vila på hanen förrän det är dags att formulera några tankar i ord. Men när det gäller resultatet från det senaste EU-toppmötet i fredags rörande euro-krisens hantering hjälper det nog inte med mera sömn. Därtill är utgången alltför mager när det gäller själva huvudfrågan dvs. att flera av EU-länderna är skuldsatta långt över öronen och klarar inte av det växande räntetrycket.
Istället för att koncentrera sig på att sätta fortsatt tryck på regeringarna i Rom, Madrid, Aten, Lissabon m.fl. ägnade sig regeringscheferna åt att diskutera justeringar i fördragen som styr samarbetet. När den s.k. marknaden vill se snabba åtgärder skjuter EU-topparna på problemen och siktar på mars 2012 som tidpunkt för  fortsatta räddningsinsatser.
I bästa fall vet de nationella ledarna betydligt mer än vi andra om hur marknaden svarar de kommande dagarna. I värsta fall går ridån för euron ner redan den kommande veckan OM inte några tunga aktörer som den europeiska centralbanken (köper upp de konkursande ländernas skuldsedlar) och Kina (börjar pumpa in pengar i euro-systemet) på allvar ger sig in i leken.
För att inte läsaren av denna blogg ska tycka att jag helt saknar förståelse för EU-topparnas utsatta läge vill jag betona att det tyvärr är så här EU-familjen ser ut idag: en splittrad släkt som redan före euro-krisen uppvisade alla tecken på sönderfall. Ett talande exempel är att EU:s utrikespolitiska enighet idag är lika med noll oavsett om det handlar om militära konflikter eller att "bara" uppträda med en röst inom FN. Utnämningen av en "president" och en "utrikesminister" slutade med ett enda stort fiasko. Övriga världen har fortfarande ingen aning om vem de ska ringa för att få svaret på den vanligaste frågan av alla:  vad anser EU?