Intrycket efter tre dagar Nordiskt Råd på Island är att samarbetet politiserats sedan jag senast upplevde denna mötesarena. Å andra sidan var det för nästan 20 år sedan så det kanske är naturligt att saker och ting förändras. Annars är det mesta sig likt och för ålänningarna erbjuder NR en fantastsk möjlighet att både lära känna och diskutera framtidsfrågor med en betydande del av parlamentarikerna i de övriga sju länderna (efter att ha umgåtts med färingar och grönlänningar går det inte att benämna Åland som något annat än landet. Å andra sidan börjar ju Ålänningens Sång på detta sätt!).
Trots decennier av samarbete är Norden fortsatt ett splittrat geografiskt område och med det menar jag att gränshindren är betydande för både folk och bolag. Av den anledningen ska även Ålands lagting diskutera dylika hinder vid en särskild sittning den 20 april. Klart är att den nu avslutade sessionen på Island ger en del inspiration till oss som deltog.
Annars var det gönländska problem som särskilt gör sig påminda så här timmarna efter sessionens avslutning och det av den orsaken att jätteön står inför projekt som tillsammans kräver 5000 (!) arbetare - och nu är det möjligt att det blir kinesisk arbetskraft samtidigt som det finns en betydande arbetslöshet bland öborna själva. Oron för s.k. social dumpning, dvs. avsevärt sämre löne- och andra villkor, är stor.
Vid gårdagens möte inom näringsutskottet ställde jag därför den självklara frågan till det grönländska facket: varför har inte den grönländska regeringen reglerat dessa risker i samband med beviljande av tillstånd för gruvdrift? Svaret antyder en djup oenighet om hur problematiken ska hanteras. Rikedom är sällan bara en fördel!
fredag 23 mars 2012
måndag 19 mars 2012
Finland, riket, fastlandet ?
För en dryg vecka sedan (6.3.2012) lämnade jag alltså in en skrivelse till landskapsregeringen om att myndigheten i sin verksamhet alltid bör använda begreppet "riket" eller benämningen Finland för att på detta sätt markera Ålands status. För utom-åländska läsare ger annars det felaktiga begreppet "fastlandet" intrycket av att Åland skulle vara en vanlig region inom republiken Finlands gränser. I och med att det officiella Åland i övrigt är mån om att örikets status ska respekteras, är det önskvärt att den egna myndigheten alltid markerar självstyrelsens status i sin egen tjänsteutövning.
Jag håller dock med om de kommentarer jag fått om att ”men det finns ju t o m ledande politiker som talar om fastlandet”. Jag vill understryka att jag aldrig kommer att kritisera någon för att denna av hävd, vana eller skär okunskap fortsätter att beteckna Finland som ”fastlandet”. Yttrandefriheten står alltid över allting annat.
Däremot är det direkt absurt när landskapsregeringen, själva kärnan i autonomibygget, använder det missvisande begreppet "fastlandet" i sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.). Här ska landskapsregeringen alltid använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller – det som jag själv föredrar - benämningen Finland för att tydligt markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.
Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område med exceptionell folkrättslig förankring.
En parallell kan enligt min mening dras till uppståndelsen kring de åländska ortsnamnen. Finska lantmäteriverket struntar i såväl självstyrelse- som grundlag och vidhåller att finska ortsnamn ska finnas med på Ålandskartor. Här markerar förvaltningschef Arne Selander på ett föredömligt sätt Ålands status och står på stabil juridisk mark i sin argumentation medan lantmäteriverket lutar sig mot ett regelverk som inte längre är giltigt.
Det är givetvis obekvämt att i dagens hätska och anonymt drivna språkklimat i Finland – ett klimat som snart börjar påminna om tiden före 1930-talets Lappo-rörelse och förföljelser – lägga fram förslag som ger allehanda populister fritt spelrum att tycka till.
Men självstyrelse kommer alltid att innebära ett visst mått av kamp inför en delvis oförstående och/eller ointresserad central statsmakt. Så sent som igår tvingades landskapsregeringen att ge kommunikationsministeriet en kraftig bakläxa för den bristfälliga hanteringen av Åland i samband med ett nytt statsfördrag (handlar om flygtrafik mellan länder). Ministeriet har missat i såväl frågan om hur Åland ska involveras i processen som – vilket är ännu allvarligare – i formuleringen av Ålands särställning i själva fördraget. Förstås otacksamt att samtidigt som justitieminister Anna-Maja Henriksson tillsätter en ny kommitté för ny självstyrelselag, tvingas ut i ännu ett försvar av Ålands status. För att citera Thusse Eriksson: vi ålänningar får aldrig visa ”byxångest” när det gäller Ålands status.
Jag håller dock med om de kommentarer jag fått om att ”men det finns ju t o m ledande politiker som talar om fastlandet”. Jag vill understryka att jag aldrig kommer att kritisera någon för att denna av hävd, vana eller skär okunskap fortsätter att beteckna Finland som ”fastlandet”. Yttrandefriheten står alltid över allting annat.
Däremot är det direkt absurt när landskapsregeringen, själva kärnan i autonomibygget, använder det missvisande begreppet "fastlandet" i sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.). Här ska landskapsregeringen alltid använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller – det som jag själv föredrar - benämningen Finland för att tydligt markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.
Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område med exceptionell folkrättslig förankring.
En parallell kan enligt min mening dras till uppståndelsen kring de åländska ortsnamnen. Finska lantmäteriverket struntar i såväl självstyrelse- som grundlag och vidhåller att finska ortsnamn ska finnas med på Ålandskartor. Här markerar förvaltningschef Arne Selander på ett föredömligt sätt Ålands status och står på stabil juridisk mark i sin argumentation medan lantmäteriverket lutar sig mot ett regelverk som inte längre är giltigt.
Det är givetvis obekvämt att i dagens hätska och anonymt drivna språkklimat i Finland – ett klimat som snart börjar påminna om tiden före 1930-talets Lappo-rörelse och förföljelser – lägga fram förslag som ger allehanda populister fritt spelrum att tycka till.
Men självstyrelse kommer alltid att innebära ett visst mått av kamp inför en delvis oförstående och/eller ointresserad central statsmakt. Så sent som igår tvingades landskapsregeringen att ge kommunikationsministeriet en kraftig bakläxa för den bristfälliga hanteringen av Åland i samband med ett nytt statsfördrag (handlar om flygtrafik mellan länder). Ministeriet har missat i såväl frågan om hur Åland ska involveras i processen som – vilket är ännu allvarligare – i formuleringen av Ålands särställning i själva fördraget. Förstås otacksamt att samtidigt som justitieminister Anna-Maja Henriksson tillsätter en ny kommitté för ny självstyrelselag, tvingas ut i ännu ett försvar av Ålands status. För att citera Thusse Eriksson: vi ålänningar får aldrig visa ”byxångest” när det gäller Ålands status.
måndag 12 mars 2012
Vikten av att markera Ålands status i vardagen
Förra veckan lämnade jag in följande initiativ till landskapsregeringen. Förhoppningen är att vi åter ska få en förvaltning som till alla delar själva respekterar Ålands särställning i sitt dagliga arbete. Själv skriver jag alltid "Finland", dels för att markera att Åland är en självständig jurisdiktion inom autonomins kompetens, dels för att läsare utanför Åland till alla delar ska förstå vad skribenten avser. Ska bli intresssant att läsa svaret och beslutet från LR!
I annat sammanhang har jag påpekat för Ålands Radio att i o m att det tillhör radiouppdraget att befrämja kunskapen om självstyrelsen så borde det vara självklart att markera Ålands status i det dagliga jobbet.
INITIATIVET
I annat sammanhang har jag påpekat för Ålands Radio att i o m att det tillhör radiouppdraget att befrämja kunskapen om självstyrelsen så borde det vara självklart att markera Ålands status i det dagliga jobbet.
INITIATIVET
På landskapsregeringens hemsida återfinns i skrivande stund under kategorin nyheter följande information (publicerad 2.12.2012):
Pressöversikt november 2011 |
Sammandrag från november månad av de åländska inslag som passerat nyhetströskeln i finskspråkiga media på fastlandet. |
| Ålands landskapsregering köper urklipp och nyhetsträffar med sökordet Åland i rikets finskspråkiga tidningar (riks- och lokaltidningar) och etermedia, läser och sorterar dem samt skriver en pressöversikt över de inslag som under den aktuella månaden har fått mest uppmärksamhet i finskspråkiga media. Alla urklipp sänds efter handläggning till landskapsarkivet. |
Undertecknad vill härmed uppmärksamgöra landskapsregeringen om att myndigheten i sin verksamhet alltid bör använda begreppet "riket" eller benämningen Finland för att på detta sätt markera Ålands status.
För utom-åländska läsare ger det felaktiga begreppet "fastlandet" intrycket av att Åland skulle vara en vanlig region inom republiken Finlands gränser.
I och med att det officiella Åland i övrigt är mån om att örikets status ska respekteras, är det önskvärt att den egna myndigheten markerar självstyrelsens status i sin egen tjänsteutövning.
I och med att det inte är första gången landskapsregeringen använder det missvisande begreppet "fastlandet" föreslår undertecknad att beslut fattas om att landskapsregeringen i all sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.) ska använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller benämningen Finland för att markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.
Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område.
måndag 27 februari 2012
Orkar Tarja Halonen göra Åland en sista tjänst?
Hur kommer alltmer desperata Sannfinländare att agera när specifika åländska ärenden nästa gång dyker upp på riksdagens bord i Helsingfors? Presidentvalet blev rent ut sagt ett fiasko för partiets ordförande Timo Soini och bröt den positiva trend som präglat Sannfinländarnas politiska liv i flera år. Nu slår Soini vilt omkring sig bl.a. i eurokris-frågan för att rädda vad som räddas kan.
Frågan ovan är enligt min mening befogad även med tanke på den sorgliga debatt som partiets aktörer (igen) satt igång med udden än en gång riktad mot invandrare ("medalj till Uleåborgsmördaren") och svenskspråkiga (Nylands brigad). Sannfinländarna har gett hatretoriken ett politiskt ansikte och fortsätter därmed att fiska röster bland samhällets oupplysta skaror.
Redan före partiets våldsamma uppgång i valet 2010 var det just Soini & Co som i riksdagen visade upp en direkt illvilja i åländska frågor. Risken är därför stor för att Soni inte kommer att lyckas styra sin brokiga riksdagsgrupp utan det kommer mera av samma sorts hätskhet. Ändå känns det som att personer som gruppordföranden Pirkko Ruohonen-Lerner står för en helt annan sorts politik så osagt är kanske fortfarande bäst?
Men för tillfället är det ändå frågan om hur den s.k. ramlagsmodellen för Ålands nästa generation av självstyrelselag ska lotsas framåt i Helsingfors i en miljöpräglad av nämnda hätskhet och finanskriser som är örikets största utmaning. Vem ska åta sig att leda den nya "Ålandskommitté" som ska ge projektet den nödvändiga politiska tyngden?
Går det att övertyga Jakob Söderman (s) till en sista avgörande insats? Vad säger samlingspartiets tungviktare Kimmo Sasi om att dra ett lass som aldrig kan ge honom annat än tacksamhet bland ålänningarna? Eller är det enbart den avgående presidenten som har den tyngd och status som den känsliga Ålandsfrågan förmodligen kräver? Vad säger Tarja Halonen om att fortsätta sin positiva Ålandspolitik genom att gå till historien som Halonen-kommitténs ordförande?
Eller finns det några andra tillräckligt kunniga och tunga politiker med samma juridiska kompetens som dessa här nämnda? Själv tvivlar jag på att så är fallet. Utgående från den totala tystnad som råder kring ramlagsprojektet kan vi utgå från att det inte är någon överhängande brådska med att få ordförande-frågan löst. Men det är ändå bäst att börja förbereda oss för mandatperiodens viktigaste fråga.
Frågan ovan är enligt min mening befogad även med tanke på den sorgliga debatt som partiets aktörer (igen) satt igång med udden än en gång riktad mot invandrare ("medalj till Uleåborgsmördaren") och svenskspråkiga (Nylands brigad). Sannfinländarna har gett hatretoriken ett politiskt ansikte och fortsätter därmed att fiska röster bland samhällets oupplysta skaror.
Redan före partiets våldsamma uppgång i valet 2010 var det just Soini & Co som i riksdagen visade upp en direkt illvilja i åländska frågor. Risken är därför stor för att Soni inte kommer att lyckas styra sin brokiga riksdagsgrupp utan det kommer mera av samma sorts hätskhet. Ändå känns det som att personer som gruppordföranden Pirkko Ruohonen-Lerner står för en helt annan sorts politik så osagt är kanske fortfarande bäst?
Men för tillfället är det ändå frågan om hur den s.k. ramlagsmodellen för Ålands nästa generation av självstyrelselag ska lotsas framåt i Helsingfors i en miljöpräglad av nämnda hätskhet och finanskriser som är örikets största utmaning. Vem ska åta sig att leda den nya "Ålandskommitté" som ska ge projektet den nödvändiga politiska tyngden?
Går det att övertyga Jakob Söderman (s) till en sista avgörande insats? Vad säger samlingspartiets tungviktare Kimmo Sasi om att dra ett lass som aldrig kan ge honom annat än tacksamhet bland ålänningarna? Eller är det enbart den avgående presidenten som har den tyngd och status som den känsliga Ålandsfrågan förmodligen kräver? Vad säger Tarja Halonen om att fortsätta sin positiva Ålandspolitik genom att gå till historien som Halonen-kommitténs ordförande?
Eller finns det några andra tillräckligt kunniga och tunga politiker med samma juridiska kompetens som dessa här nämnda? Själv tvivlar jag på att så är fallet. Utgående från den totala tystnad som råder kring ramlagsprojektet kan vi utgå från att det inte är någon överhängande brådska med att få ordförande-frågan löst. Men det är ändå bäst att börja förbereda oss för mandatperiodens viktigaste fråga.
lördag 11 februari 2012
Språkservice full med brister
Sent omsider lyckades jag få ögonen på Barbro Sundbacks (s) insändare i Ålandstidningen 31 januari med rubriken "Framsteg i det språkliga umgänget". .Enligt BS borde fler än hon i lagtinget ha visat glädje över att landskapsregeringen (LR) anser att "servicen på svenska generellt är god" i de löpande EU-kontakterna med finska statsmakten. BS tolkar tystnaden som att "pessimisterna" i lagtinget inte vill medge att förbättringar skett i språkservicen.
I och med att jag tillhör gruppen självstyrelsepolitiker som anser att Finland inte klarar av att leva upp till sina internationella förpliktelser när det gäller Åland och svenska språket, finns det anledning att kommentera BS:s märkliga slutsatser och påståenden.
Låt mig räkna upp några exempel på varför vi övriga ledamöter inte ville slå klackarna i taket efter att ha läst EU-meddelandet:
1. Finlands beredning av EU-ärenden sker exklusivt på finska - gör det svårt för LR:s tjänstemän att hänga med.
2. Åländska tjänstemän tvingas anlita tolk vid sektionsmöten (ifall de inte är tvåspråkiga) - alla vet hur svårt det är att vara aktiv i en diskussion där man alltid ligger efter i samtalet.
3. Landskapsregeringens tjänstemän kan också välja att på förhand inkomma med ett skriftligt ställningstagande "om det inte är nödvändigt att delta i diskussionen" - ett naturligt val med tanke på föregående punkt.
4. Den språkliga servicen anges alltså som redan nämnts ovan som "generellt god" men samtidigt skriver LR att begärda översättningar ofta kommer för sent - hur kan åländska tjänstemän påverka när handlingen på svenska kommer efter själva mötet?
Utgående från punkterna ovan förstår alla utom BS att läget är långt ifrån optimalt. Samtidigt förstår vi hur illa det varit under tidigare år i o m att nuvarande situation betecknas som att "servicen på svenska har förbättrats". Därtill innehåller EU-meddelandet lite önsketänkande eftersom LR skriver att vid sektionsmötena kan "diskussionerna t.ex. föras helt eller delvis på svenska eller så kan ordföranden eller någon medlem göra en sammanfattning på svenska av diskussionen". Med spänning ser jag fram emot nyheten om vilken/vilka sektioner som klarar av att föra diskussionen helt på svenska! Vad den åländska tjänstemannen har för glädje av en sammanfattning av diskussionen är även det en liten gåta för mig - ska han/hon begära att diskussionen återupptas vid behov eller bara passivt ta del av de övrigas konklusioner?
Det finns tyvärr alltså ingen anledning till eufori heller denna gång. Tvärtom kvarstår bilden av en vardag där de tjänstemän som inte behärskar finska har fortsatt stora svårigheter att sköta sitt jobb och är beroende av kollegers välvilja. Till saken hör att det är över tio år sedan förvaltningen slog larm om att EU-arbetet inte fungerade pga. språkförbistringen. Alltför lite har hänt även om varje framsteg givetvis är varmt välkommet.
BS tar även upp några för svenska språket rent allmänt positiva signaler från Åbo med omnejd. Förhoppningsvis är tillströmningen av elever till svenskspråkiga grundskolor och språkbad många finskspråkigas föräldrars motreaktion inför Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets klappjakt på finlandssvenskarna. Tur att vi ålänningar varken har lust eller möjlighet att följa med de ständiga attackerna på den svensktalande befolkningen över Internet. Personligen tycker jag att det räcker mer än väl med att konstatera att YLE-cheferna tillåter öppna angrepp på landets minoriteter. Kan vi hoppas på en Haavisto-effekt även här?
tisdag 31 januari 2012
Presidenten och Åland
Det finska presidentvalet påminner alltmer om en kollektiv nostalgitripp, ett val vars publicitet är direkt märklig med tanke på att presidentämbetet fr.o.m. den första mars avskalas det sista av reell betydelse (jag bortser då från att den teoretiska rollen som överbefälhavare lever kvar). Optimisterna hävdar att presidenten fortfarande styr Finlands utrikespolitik, om än med undantag för EU. Påståendet stämmer men när har politik utformats utan resurser? Formellt leder presidenten det externa arbetet men i praktiken så är det statsministern uppbackad av ministerierna som håller i rodret. Nå, utlandsbesök för att främja handeln och andra statsbesök är ju säkert en trevlig sysselsättning!
Presidentens sekundära makt inom Finlands politiska system står i direkt motsattsförhållande till den fortsatt avgörande rollen samma person har inom det åländska självstyrelsesystemet. Sista ordet ifråga om lagar, budgetfrågor, utnämningar, rätt att upplösa det åländska parlamentet etc gör att presidenten har ett avgörande inflytande över åländska angelägenheter. President Halonen valde år 2000 att stoppa riksdagens kränkning av självstyrelselagen i samband med lotterikonflikten. Presidenten har alltså fortfarande ett trumfkort kvar: att begära ett utlåtande av Högsta domstolen och därmed ge landets juridiska toppar en möjlighet att pröva riksdagens agerande. Sagt lite mer rakt på sak: justitieråden granskar om de juridiska lekmännen i grundlagsutskottet hanterat grundlagsfrågorna på rätt sätt.
Den avgörande frågan för oss ålänningar är därför rätt enkel att formulera: har Niinistö / Haavisto som blivande president tillräcklig styrka för att agera mot riksdagens uttryckliga vilja i händelse av nya konflikter Åland-Finland? Riksdagen kan visserligen göra om samma lagvidriga hantering men det ska nog till en hel del för att politikerna ska våga köra över president och HD!
fredag 23 december 2011
Samlingsregering på gott och ont!
Nu när alla regeringsförhandlingar och därmed uppståndelsen är över för denna gång, tänkte jag återkomma med några ord om begreppet samlingsregering som ett sätt att avsluta diskussionen för min del. Denna gång i förhoppning om att ingen känner sin position hotad pga. min önskan att diskutera hur Åland ska klara alla kommande utmaningar såsom autonomins alltför begränsade innehåll, det ständiga behovet av förhandlingar med Helsingfors och inte minst euro-krisens allvarliga följder för den offentliga ekonomin även för Ålands del.
Mitt under regeringsprocessen dristade jag mig till att på sociala mediet Facebook uttrycka en spontan åsikt om att ålänningarna skulle ha varit betjänta av en samlingsregering. Förenklat kan man säga att alla partier med minst 4-5 ledamöter i lagtinget skulle ta plats i landskapsregeringen. Alltså i praktiken en återgång till det system som tillämpades före s.k. parlamentarismen infördes i åländsk politik 1988 (i lagstiftningen avskaffades proportionellt val av LR, dvs. samlingsregering, redan 2003).
Låt mig betona att mitt synsätt ingalunda är blott en dagslända. Jag har aldrig kunnat se fördelarna att med utgångspunkt i Ålands idag så begränsade självstyrelse/autonomi ha ett system där lagtinget automatiskt delas upp i majoritet och opposition. I egenskap av tidigare EU-förhandlare är jag dessutom övertygad om att utan parlamentarismens existens skulle Ålands förhandlingar om ett medlemskap i EU gett ett för öriket betydligt bättre slutresultat 1992-1994. Tyvärr infördes enligt mig parlamentarismen därför några år för tidigt.
Låt mig även betona att jag självklart ser parlamentarism – där regeringen ska åtnjuta stöd av en majoritet i parlamentet – som den naturliga basen för politik i demokratiska system. Men min poäng är att i Ålands fall saknas ett tillräckligt självbestämmande (rätt att lagstifta) samtidigt som vi är ytterst beroende av förhandlingar med Finland, i stort som smått. För att nå framgå borde vi bättre än idag kunna utnyttja alla våra politiska krafter i samma riktning.
Nedan beskrivs autonomins innehåll i förhållande till det som Finlands riksdag har rätt att reglera även för Ålands del. Det är inom ramen för ”autonomins innehåll” vi kan säga att vi kan tillämpa parlamentarism medan såväl utveckling av densamma och bl.a. internationella avtal förutsätter diskussioner och förståelse hos beslutsfattarna i Helsingsfors. Det är även för Ålands del tunga och helt avgörande politikområden som vår enda representant Elisabeth Nauclér ensam ska bevaka och påverka.
Samlingsregering ersattes med parlamentarism 1988 pga. alla de konflikter som ett samregerande gav upphov till. Till följd av bristande personkemi mellan flera av de dåvarande ministrarna ska jag medge att dynamiska lantrådet Folke Woivalin fick avsluta sin tid som regeringschef under 1980-talet med ständig turbulens och motsättningar runt bordet. Så det är givet att en samlingsregering innehåller både goda och dåliga inslag. Men frågan är om inte nyttan i alla fall skulle vara till fördel för ålänningarna.
Med till önskan om en God jul & ett Gott Nytt År till alla läsare!
Harry
________________
Autonomins innehåll
Åländsk parlamentarism
* Näringspolitik (delat)
* Regionalpolitik
* Trafik och post
* Radio o TV
* Polis (delat)
* Byggande
* Utbildning
* Hälsovård/sjukvård
* Kommunerna
* Jordbruk
* Jakt och fiske
* Miljövård
etc.
BEROENDE AV HELSINGFORS
Finlands riksdag och regering
* Statsbeskattning
* Bank, finans, försäkring
* Sjöfartsfrågor
* Utrikeshandeln
* Kyrkan
* Arbetsrätten
* Civilrätten
* Handelsrätt
* Valuta
* Domstolarna
* Utrikespolitik
* Internationella avtal
etc.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)