På insändarplats anklagas Åländsk Center för att bromsa självstyrelseutvecklingen samtidigt som jag kritiseras för att ha "svängt" i frågan om huruvida Åland ska överta skattebehörighet från Finland eller ej. I vanlig ordning är det Ålands Framtid som står för påhoppet, partiet som tyvärr står för det mesta av gnället i åländsk politik.
Sedan år 2009 har vi åländska politiker samarbetat för att åstadkomma en enad front i diskussionerna med finska staten om hur nästa generation självstyrelselag bör ufformas. Efter två egna åländska Jansson-kommittéer avancerade projektet 2013 - efter en omväg via en intern finsk motsvarighet - till att dåvarande justitieministern Anna-Maja Henriksson ( sfp ) tillsatte den s.k. Ålandskommittén med representanter för både lagtinget och riksdagen. Till vår stora belåtenhet accepterade president Tarja Halonen att åta sig ordförandeskapet och bildar sedan dess en presidietrojka tillsammans med vice ordförandena Teija Tiilikainen och Gunnar Jansson.
So far so good! Men detta var bara början. Från Centerns sida har vi gjort allt för att enigheten bland oss ålänningar ska bestå så långt det bara är möjligt. Jag skriver Centern eftersom jag själv leder Ålandskommitténs åländska del och Britt Lundberg i sin egenskap av talman håller i mötena för självstyrelsepolitiska nämnden, ett organ som då och då kallas in för att dra upp de principiella riktlinjerna för hur vi från åländsk sida ska agera. Under Ålandskommitténs första fas lyckades vi behålla enigheten fram till sista sammanträdet då Ålands Framtids Axel Jonsson reserverade sig på flera punkter. Demokratiskt sett helt OK men sett ur Ålands bästa fel taktik vid fel tidpunkt.
ÅF-reservationen följdes sedan upp med att Axel Jionsson vid kommitténs pressinformation i janauri i år skällde ut de finska representanterna för deras dåliga närvaro vid kommitténs möten. Där försvann den berömda åländska diplomatin i ett nafs. Vi har förstås från åländsk sida rätt att förutsätta att alla ledamöter sluter vid mötena, särskilt eftersom vi ålänningar bemödar oss att ta oss hela vägen till Helsingfors vid nio möten av tio. Vad Axel Jonsson i sin iver att få rubriker dock glömde är att de finska ledamöterna inte har något att vinna för egen del med att sätta bort sin tid på Ålandskommittén. Nu drog Jonsson dessutom alla ledamöter över en och samma kam, något som sårade djupt de riksdagsledamöter som faktiskt tagit del i arbetet.
Säkert hoppas Ålands Framtid att ordförande Jonssons agerande ska betala sig i höstens val. Det finns förmodligen väljare som tycker att dåliga relationer österut gagnar ÅF:s långsiktiga målsättningar. Men tycker ÅF-väljarna också att det är klokt att deras ledare även försöker så split i det interna åländska arbetet? Frågan är berättigad efter det att Rolf Granlund i en insändare 28/9 anklagar Centern för att "bromsa" självstyrelseutvecklingen. Därtill drar Granlund till med att jag själv "svängt" om egen åländsk beskattning. Åter får jag ta till det gamla ordspråket om att "otack är världens lön"!
So far so good! Men detta var bara början. Från Centerns sida har vi gjort allt för att enigheten bland oss ålänningar ska bestå så långt det bara är möjligt. Jag skriver Centern eftersom jag själv leder Ålandskommitténs åländska del och Britt Lundberg i sin egenskap av talman håller i mötena för självstyrelsepolitiska nämnden, ett organ som då och då kallas in för att dra upp de principiella riktlinjerna för hur vi från åländsk sida ska agera. Under Ålandskommitténs första fas lyckades vi behålla enigheten fram till sista sammanträdet då Ålands Framtids Axel Jonsson reserverade sig på flera punkter. Demokratiskt sett helt OK men sett ur Ålands bästa fel taktik vid fel tidpunkt.
ÅF-reservationen följdes sedan upp med att Axel Jionsson vid kommitténs pressinformation i janauri i år skällde ut de finska representanterna för deras dåliga närvaro vid kommitténs möten. Där försvann den berömda åländska diplomatin i ett nafs. Vi har förstås från åländsk sida rätt att förutsätta att alla ledamöter sluter vid mötena, särskilt eftersom vi ålänningar bemödar oss att ta oss hela vägen till Helsingfors vid nio möten av tio. Vad Axel Jonsson i sin iver att få rubriker dock glömde är att de finska ledamöterna inte har något att vinna för egen del med att sätta bort sin tid på Ålandskommittén. Nu drog Jonsson dessutom alla ledamöter över en och samma kam, något som sårade djupt de riksdagsledamöter som faktiskt tagit del i arbetet.
Säkert hoppas Ålands Framtid att ordförande Jonssons agerande ska betala sig i höstens val. Det finns förmodligen väljare som tycker att dåliga relationer österut gagnar ÅF:s långsiktiga målsättningar. Men tycker ÅF-väljarna också att det är klokt att deras ledare även försöker så split i det interna åländska arbetet? Frågan är berättigad efter det att Rolf Granlund i en insändare 28/9 anklagar Centern för att "bromsa" självstyrelseutvecklingen. Därtill drar Granlund till med att jag själv "svängt" om egen åländsk beskattning. Åter får jag ta till det gamla ordspråket om att "otack är världens lön"!
Jag är personligen stolt över det arbete jag lagt och lägger ner på att få Ålandskommitténs åländska del att bidra till att föra processen framåt. I synnerhet beskattningsfrågan kräver extra insatser eftersom det av naturliga skäl finns varierande åsikter om hur vi från åländsk sida ska göra med detta ytterst centrala politiska styrmedel. Även i den här frågan är det viktigare med åländsk enighet än att enskilda partier redan nu börjar debattera hur en framtida åländsk beskattning ska utformas.
Min syn på saken är enkel: nu satsar vi allt på att få beskattningen som rättsområde på den lista över lagstiftningsmakt som Åland kan överta i framrtiden OM ålänningarna så vill och när vi löst vissa utmanande detaljer tilllsammans med finska skatteverket. Efter det är det dags att ta debatten om skattepolitikens faktiska innehåll. Jag har inte svångt i frågan om hur självstyrelsen bör utvecklas men inser i motsatts till Granlund & Co att vissa centrala områden kräver förberedelser utöver det vanliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar