Vi upplever i detta nu ett mänskligt lidande i en omfattning som gör att våra sinnen avtrubbas. Till följd av att 60 miljoner människor är på flykt undan krig, förtryck, fattigdom och bisarra övergrepp har det uppstått en folkvandring som skakar EU i dess grundvalar. Mottagarländer som Grekland och Italien förväntas klara sig mer eller mindre på egen hand. Tyskland och Sverige ska i sin tur ta emot flyktingar till ett antal som vida överstiger respektive lands befolkningsantal. Ändå är nämnda länders situation vida bättre än t.ex. Libanons där flyktingarna uppgår till en fjärdedel av landets egen befolkning.
EU skakas i sina grundval av den enkla anledningen att ett betydande antal medlemsländer vägrar att ta sitt ansvar i rådande nödläge. Land efter land gör allt vad de kan för att försvåra för flyktingarna. Norden visar än en gång upp en totalt splittrad attityd. Sveriges famn är som vanligt vidöppen medan Danmark gör allt för att framstå som ett land som varje förnuftig asylsökande bör undvika. Danska regeringen satsar stort på annonser (!) i libanesiska tidningar fyllda med budskapet: håll er borta från Danmark!
Vad kan EU:s akuta krisläge ge upphov till på kort respektive lång sikt? På kort sikt är det fråga om inre spänningar som hotar att leda till ett läge där en majoritet kör över de övriga, allt i solidaritetens namn. Kommer Tyskland att tvingas ta till det ultimata hotet om att det ekonomiska stödet till i första hand de forna östländer skärs ner ifall deras inställning till flyktingmottagande inte ändras? Svaret kommer förmodligen redan denna vecka. På lång sikt kan således konflikten ge långtgående effekter på unionens annars omhuldade ekonomiska solidaritet.
På Åland har debatten under valåret 2015 emellanåt nått direkt hystseriska proportioner i förhållande till det ringa antal flyktingar som öriket står i beråd att ta emot. Upphovet till den skruvade debatten är utan tvivel närheten till Sverige och ålänningarnas mediavardag med blicken riktad västerut. Oroväckande är att många av våra egna ungdomar tycks automatiskt överföra bristerna i den svenska intehrationspolitiken till åländska förhållanden. På sociala medier benämns flyktingarna som "apor" och våldtäktsmän. Håret reser sig inför denna brist på insikt om att det i första hand är fråga om barnfamiljer där föräldrarna offrat allt för att ge sina barn en bättre framtid än död och elände.
Vad kan vi som anser att Åland ska vara ett öppet och tolerant samhälle göra för att motverka den främlingsfientliga propagandan? För det första måste vi våga ta debatten med de politiska krafter som nu söker ålänningarnas stöd i höstens val. För det andra måste vi informera om att det åländska flyktingmottagandet till ingen del kan jämföras med den svenska situationen. För det tredje måste vi helt enkelt ta debatten med våra egna ungdomar.
Utmaningen ligger här i att hitta en plattform för diskussionen. Sociala medier leder tyvärr alltför ofta debatten på absurda villospår. I dessa valtider drunkar dessutom varje försök till debattinlägg i tidningarna i flödet av mer eller mindre viktiga åsiktsyttringar. Kvar finns dock den viktigaste plattformen av dem alla: köksbordet i alla åländska hem. Ta chansen att få ungdomarna att lyssna på humana röster som placerar in Åland i en värld där de mörka krafterna hotar att utrota vår medkänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar