För finlandssvenskarna, som språklig de facto minoritet, börjar utvecklingen ge de en gång nedtystade kritikerna av lösningen med två nationalspråk rätt i efterhand. Finska och svenska som två parallella nationalspråk kan bara fungera i ett läge där det finns total enighet om att det mindre språket alltid ska säkerställas. Detta oavsett regeringarnas politiska sammansättning och oavsett om det är goda eller dåliga ekonomiska tider.
Kritikerna av de rättigheter svenska språket fick i den nya finländska nationen för 100 år sedan, har alltid ifrågasatt det rätta i att tro att en formell tvåspråkighet i längden ska vara tillräckligt. Det är lätt att idag konstatera med all typisk efterklokhet att dessa kritiker hade rätt i sina antaganden. Den formella tvåspråkigheten borde ha kompletterats med starka territoriella garantier för finlandssvenskarna.
I vanlig ordning är det i efterhand lätt att konstatera att finlandssvenskarna aldrig fungerat som en kraftfull enhet utan att den svensktalande befolkningen från första början var splittrad i sin syn på finlandssvenskhetens ställning i den nya nationens hägn. Denna uppdelning resulterade i de två grupperna av undfallenhetsmän respektive laglighetskämpar. Ett annat populärt uttryckspar är att tala om kultur- respektive bygdesvenskhet.
Men egentligen är det ju meningslöst för finlandssvenskarna att blicka tillbaka. Gjort är gjort och än idag finns det finlandssvenskar som backar upp varje slag som riktas mot svenskans ställning. Nu senast i samband med den uppmärksammade jourreformen, fanns det svenska röster som tonade ner konsekvenserna av att Vasa Centralsjukhus berövas sin ställning som komplett joursjukhus. Det allvarliga i dessa förrädiska röster är ju att de samtidigt accepterar en beredning byggd på felaktiga uppgifter.
Vi på Åland kan bara förfasas av hur svenskan förflackas i Finland och förr eller senare kommer utvecklingen att sätta Ålandslösningen från 1921 i gungning. Förre riksdagsledamoten Gunnar Jansson (lib) talade en gång i tiden för engelskan som nytt språk för kommunikation i kontakterna österut. Även om denna revolution vore praktisk möjlig i det offentliga samtalet, kvarstår det faktum att med nationstillhörighet följer så oändligt mycket mer än bara det offentliga rummet fyllt av politiker och tjänstemän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar