Jourreformen inte värdig en rättsstat

Finlandssvenskarna upplever som bäst ett kollektivt uppvaknade efter det att president Sauli Niinistö 29/12 undvek att utnyttja möjligheten att be högsta domstolen granska den s.k. jourreformen i ljuset av Finlands grundlag. Därmed har det minst sagt osannolika faktiskt inträffat: i tur och ordning har regeringen Sipilä, justitiekanslerämbetet, riksdagens grundlagsutskott och till sist presidenten haft reformens grundlagsenlighet på sitt bord men antingen ignorerat frågan eller medvetet valt att ducka för problematiken.

Egentligen borde ju saken vara enkel för alla inblandade parter: antingen strider jourreformen mot grundlagens krav på likvärdig behandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen eller så går det att nonchalera rätten till eget språk (svenska) genom att åberopa andra paragrafer i samma grundlag. Av de sistnämnda är det förstås rätten till social trygghet som är mest central i och med att denna rätt inbegriper rätten till tillräcklig sjukvårdsservice.

Oavsett om det vore möjligt att göra ovan nämnda bedömning om att en grundlagsrättighet kan nonchaleras med stöd av andra rättigheter, borde det vara direkt omöjligt att bortse från grundlagens paragraf 122:

”När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.”

Det är här jourreformens dragare bokstavligen kört i diket: genom att sidsteppa Vasa centralsjukhus som givare av fullskalig jour till de svenskspråkiga österbottningarna, har Finland idag en lag som står i konflikt med landets grundlag. Här har ni sannolikt förklaringen till att grundlagsexperter som Jacob Söderman och Olli Mäenpää före beslutet i torsdags uppmanade presidenten att inte stadfästa jourreformen i detta skede.

Samtidigt har alla de inblandade instanserna försatt både sjukhusledningen vid fullskaliga joursjukhuset i Seinäjoki och alla ansvariga tjänstemän i en oerhört brydsam situation. Sauli Niinistö valde nämligen tjänstemannaansvaret som utgångspunkt för sitt godkännande av lagstiftningen. Andemeningen i presidentens uttalande är att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det är säkert att patienterna har möjlighet att tala finska eller svenska.

Ifall man väljer att tolka presidentens markering bokstavligen har vi plötsligt en situation där det rimligen inte går att överföra jourtjänsterna från Vasa till Seinäjoki under den närmaste framtiden. För att ett helfinskt sjukhus ska kunna övergå till att fungera på svenska ”i praktiken” behövs det antingen en omfattande nyrekrytering eller att stora delar av nuvarande personalen sätter sig på skolbänken för undervisning i svenska.  Förlåt mig men den som tror på något av sistnämnda scenarier är tyvärr alltför godtrogen och naiv.

Därmed förflyttas jourreformens vidare öde till denna del helt och hållet på alla inblandade tjänstemän. Grundlagen är ytterst tydlig om vad ansvaret för ämbetsåtgärder innebär eftersom lagstridiga åtgärder kan leda till både åtal och skadestånd. Ändå känns det långt ifrån tillfredsställande att en grundlag nu ska vara beroende av enskilda tjänstemäns mod och inställning. Inte värdigt en rättsstat.