Centern lyssnar på de som berörs

Är ett parti splittrat för att flera är intresserade av att leda Ålands största folkvalda parti? Kan ett partis ministrar ändå ha en framgångsrik period bakom sig om en sådan ”splittring” faktiskt funnits?Svaret på ovanstående frågor är förstås nej i bägge fall. Det är bara sunt att partiledarposten intresserar flera och givetvis är det en förutsättning för ett framgångsrikt ministerjobb att partiledningen backar upp även de svåraste besluten.

Detta var min spontana reaktion på Nya Ålands analys av Åländsk Center på ledarplats 19 maj. Jag vill absolut inte förneka att det är en tuff mandatperiod som går mot sitt slut och att många frågor frestat på även för Centerns ministrar och lagtingsgrupp. Konstigt vore det väl annars? Vi är alla människor av kött och blod med varierande erfarenheter och kunskaper.

När det gäller den omtalade samhällsreformen och i synnerhet den nya socialtjänsten (KST) gör Centern även i dessa frågor som inför alla andra beslut: vi läser alla remissutlåtanden och tar till oss argumenten både för och emot. Nya Ålands analys utgår från att vi ska lagstifta utan att lyssna på de instanser som främst berörs av reformerna. Detta är fjärran från det sätt på vilket Åländsk Centern i decennier varit med och byggt det åländska samhället.

Centern och kommunerna - än en gång

Ålandstidningens politiska reporter Kerstin Österman gör i e-tidningen 17 maj en intressant analys av den allt hetare kommunfrågan, dvs. frågan om hur många kommuner vi egentligen ska ha i framtiden. Analysen vore absolut värd en publicering i papperstidningen.

För Åländsk Centers del välkomnar vi kommunfrågan inför höstens lagtings- och kommunalval. Det är bra om kommuninvånarna får ta ställning till om den egna kommunen ska upphöra inom en snar framtid. Vi ser dock inte antalet kommuner som en ”maktfråga” för Centerns del. Antalet kommuner avgör nämligen på sikt hur nära ålänningen har till den dagliga basservicen i form av bl.a. dagvård, grundskolor och äldreomsorg.

Jag förstår att många ålänningar tilltalas av ett Åland utan gränser. Vad som ofta glöms bort är dock att de åländska kommunerna inte kan jämföras med motsvarande enheter i Finland och Sverige. Där har tunga kommunala sektorer som utbildning och sjukvård tvingat fram reformer, områden som på Åland sköts av självstyrelsenivån. Kvar i de åländska kommunerna finns alltså sådant som hör till lokalsamhällets grunder. Därmed skulle inte heller en sammanslagning av kommuner ge de inbesparingar som förmodligen ivrarna för större enheter tror på. Resultatet skulle i stället bli att servicen i glesbygden succesivt skars ner för att klara att täcka de extra (!) kostnader som sammanslagningen gett upphov till.

Centern säger därför nej till att kommuner ska slås ihop via tvång men samtidigt ja till att kommuner på frivillig väg går samman. En tänkbar modell är att kommunerna består men att gemensamma organ ansvarar för verksamheten utgående från ett s.k. samverkansavtal.
Även om Centern värnar om kommunerna och närheten till service, blundar vi inte för de utmaningar den kommunala sektorn står inför. Därför har vi t.ex. arbetat för att en ny socialtjänst (KST) ska skapas som tryggar envars rätt till likvärdig service oavsett hemort. Inte heller i den frågan är det dock via tvång Centern i första hand vill driva på denna viktiga reform. Det bästa vore om kommunerna först ges tid för att på egen hand skapa fungerande samarbeten.

Det största hotet mot dagens kommuner ligger dock på ett helt annat plan: bristen på förtroendevalda som är beredda att offra sin fritid för det allmännas bästa. ”Otack är världens lön” är ett ordspråk som många kommunalt aktiva känner igen. Om alla dessa förtroendevalda i framtiden ersätts av avlönade tjänstemän ökar både kostnaderna och byråkratin.

Smått historisk dag för Nya Åland

Onsdagen den 13 maj 2015 hände det som länge upplevts som en direkt omöjlighet: Nya Ålands ledarsida levererade kritik mot socialdemokraterna och deras ledare Camilla Gunell. Upphovet till chefredaktören Jonas Bladhs kritik var s-ledarens förhastade uppmaning till Mats Löfström om att med hänsyn till den nya finska regeringens sammansättning byta riksdagsgrupp i Finlands riksdag.

Ålänningen skulle alltså lämna svenska riksdagsgruppen - den traditionella och naturliga hemvisten -och istället söka sig till finska centerns grupp. Förstås för både Mats Löfström själv och för oss inom Åländsk Center en orimlig tanke. Vi ska samarbeta på alla möjliga sätt med Juha Sipilä & Co men vi får inte göra avkall på den språkliga gemenskapen och falla för frestelsen att bedriva någon sorts politisk konjunkturpolitik.

Det var alltså en smått historisk dag för både Nya Åland och oss läsare. Jonas Bladh har därmed markerat att tiden som socialdemokratiskt stödorgan är förbi för denna gång i och med Nina Fellmans efterlängtade steg från ledarskribent till politisk s-kandidat. Personligen ser jag fram emot att alla åländska partier hädanefter nagelfars och diskuteras på likvärdiga grunder.

Fellman ut ur s-garderoben

Måndagen den 13 april kom ett väntat och efterlängtat besked: Nya Ålands ledarskribent Nina Fellman kandiderar för socialdemokraterna i höstens lagtingsval. Därmed blir det förhoppningsvis slut på det fortlöpande s-understödet på ledarsidan och naturligtvis även via TV24.

Nina Fellmans oförtäckta stöd till socialdemokraterna har förstås förorsakat många reaktioner inom övriga partier under årens lopp. Vi är därför många som drar en lättnadens suck över Fellmans besked om steget från journalistik till politik.

Det kan nu vara läge att öppet berätta att flera partiledare inför senaste lagtingsval 2011 diskuterade behovet av att till Nya Åland rikta en begäran om att Fellman tillfälligt skulle tilldelas andra sysslor än ledarskrivande under valperioden.

Av olika skäl fullbordades aldrig tanken i och med att vi bl.a. inte ville beskyllas för inblandning i den fria pressens göranden och låtanden. Diskussionerna visar dock hur allvarligt vi över partigränserna såg på propagandan i s-positiv riktning.

Beskedet den 13 april förklarar varför Nina Fellman utan någon förklaring gav mig en personlig spark på ledarplats 8 april i frågan om den Kommunala Socialtjänsten (KST). Det fanns ingen rimlig förklaring till att hänga ut mig som ett problem för reformen. Tydligen ville Fellman passa på att ge igen för gammal ost medan hon fortfarande hade chansen!

Utan tvivel var Nina Fellman en bidragande orsak till socialdemokraternas framgångar 2011. Nu är det bara att gratulera socialdemokraterna till en både drivande och kunnig kandidat i lagtingsvalet 18 oktober. Välkommen Nina Fellman att bryta åsikter på jämbördig basis!

 

Individerna viktigare än politisk prestige

Ibland blir till och med undertecknad överraskad av professionella tyckare. Senaste vecka fick jag plötsligt rejält på huvudet av Nina Fellman i Nya Ålands ledare i en fråga som jag inte kommenterat i offentligheten på månader. Nu framstod jag som Kommunala Socialtjänstens (KST) största hinder! Visserligen har jag på interna möten markerat att vi ska lyssna på vad kommunerna säger i sina svar i den remissrunda som avslutades 10 april. Men min ambition har alltid varit att KST ska genomföras men utan stress och förhastade beslut. Tillräckligt många former har haltat sig fram genom tillvaron och den typen av problem har vi absolut inte råd med när det gäller skötseln av våra barn, missbrukare och handikappade. Politisk prestige hos några enskilda personer får inte styra varken tidtabell eller innehåll i samhällsreformer. Som ett svar till Nina Fellman skrev jag följande replik till Nya Åland 10 april:

Ingen katastrof om KST skjuts fram

Nina Fellman tillägnar en stor del av ledaren den 8 april min person och spekulerar i att reformen med namnet Kommunernas Socialtjänst (KST) kommer att landa i min famn som ”en stor, trasslig härva”. Därtill på ett sätt som skulle skada min trovärdighet som ledare.

Jag är förstås smickrad över att Nina Fellman tillmäter mig en så stor betydelse, dvs. att jag ensam skulle få stopp på KST – trots att jag ”stått utanför maktens absoluta centrum”. Men nu gäller det för alla inklusive Fellman att lyfta blicken och se både på reformens innehåll och förutsättningar för dess genomförande istället för att göra reformen till personfråga.

I ett läge där kommun efter kommun säger nej tack till KST-lagen i nuvarande form kommer Centern förstås att noggrant ta del av kritiken och se vilka förändringar som behövs. Ett gott ledarskap innebär att vi lyssnar på alla de som kommer att påverkas av reformen, inte minst tjänstemännen. Ifall socialdemokraterna, uppbackade av Nina Fellman, väljer att slå dövörat till uppstår förstås en besvärlig sits.

KST-reformen har av någon anledning hamnat på finansministern Roger Nordlunds bord, trots att den hör ju hemma hos den socialdemokratiska socialministern Carina Aaltonen. Alla kan dock vara trygga i attCenterns Roger Nordlund i vanlig ordning kommer att göra allt för att hitta en lösning som tillfredsställer de flesta. Det är heller ingen katastrof om bristen på tid gör att reformen förskjuts till efter höstens val. Vissa reformer kräver en omfattande beredning. Särskilt när det gäller reformer som berör barn och utsatta individer.

Till sist: flera gånger har jag redan försökt få Nina Fellman att förstå att ”mitt” uppdrag att skapa en s.k. garantilag för den kommunala servicen ingalunda ”blev pannkaka". Under mitt ordförandeskap konstaterade gruppen - bestående i övrigt av lagberedningschefen Lars Karlsson, dåvarande socialchefen Carina Strand och skoldirektör P-O Friberg - att vi inte kunde enas om behovet av en s.k. garantilag. Jag kan bara än en gång uppmana Fellman att på www.reform.ax bekanta sig med gruppens rapport och min egen reservation.

Harry Jansson

Partledare

Åländsk Center

Äntligen dags för ett riktigt kommunalval!

Återigen hörs gamla, alltför välbekanta tongångar om att Ålands största problem är att vi har hela 16 kommuner som ska dela på drygt 29.000 ålänningar. På norra Åland går liberalerna i spetsen för en sammanslagning av regionens kommuner. Även inom Moderat Samling framställs kommunstrukturen som självaste kärnproblemet. Ledstjärnan för alla dessa politiker tycks vara tron på att dessa sammanslagningar leder till rationaliseringar (= läs mindre antal tjänstemän och arbetstagare) och en bättre kvalitet i beslutsfattandet.

Tyvärr stämmer inte ovanstående påståenden in på verkligheten. Kommunsammanslagningar leder ytterst sällan till besparingar utan tvärtom uppstår en betydligt dyrare struktur. Enda trösten är att beslutsfattandet med lite tur blir bättre eftersom fler tjänstemän samlas i vardagen för att gemensamt dryfta löpande ärenden. Med förvåning har undertecknad alltid tagit del av alla hurtiga uttalanden om att en sammanslagning av delar av den kommunala socialvården (kallas idag för Kommunala Socialtjänsten) skulle leda till sänkta kostnader. Idag vet alla att reformen blir dyr, frågan är bara hur många miljoner som reformen spär på de kommunala utgifterna med.

Kommuner ska absolut slås samman men det ska ske på frivillig basis. Jag själv tillhör nämligen gruppen ålänningar som anser att kommunerna ger ett mervärde som inte ska underskattas. Den dag vi börjar betala för alla de timmar som ca 600 (!) fritidspolitiker lägger ner på det allmänna kontot så stiger kostnaderna brant. Likaså när de frivilliga brandkårerna ersätts med anställda. Bara för att ta några konkreta exempel. Anhängarna av sammanslagningar borde även komma fram med förslag på hur berörda kommuner ska hantera skillnaden i skulder före fusionen äger rum.

Oavsett mina åsikter om kommunala strukturen rent generellt är jag förespråkare av att kommunerna Föglö, Kökar och Sottunga går ihop till en enda kommun. Här ska landskapsregeringen skapa ett så pass attraktivt paket att berörda kommuner och invånare inser att alla har att vinna på en gemensam administration. Enda problemet är att denna process borde startas upp innan framför allt Sottunga saknar tillräckliga personella resurser för att uppnå ett fördelaktigt avtal om livet efter sammanslagningen.

Men framför allt hoppas jag att vi i höst får se ett riktigt kommunalval där kommunernas framtid prövas av ålänningarna.

Autonomin får inte bli ett elitprojekt

Bästa läsare!

Nedan finns mitt gruppanförande som jag höll för Åländsk Centers räkning tidigare idag 4 mars i ämnet Ålands nästa självstyrelsesystem. Den fyra timmar långa debatten påvisade än en gång att 27 av lagtingets ledamöter omfattar Ålandskommitténs riktlinjer för det fortsatta arbetet. Centern, liberalerna, sossarna och moderaterna står tillsammans för en tillräckligt stor  enighet inför den fortsatta processen. 

Trevlig läsning!

Harry

Fru talman!

Låt mig genast bekänna en sak: även jag upplevde stunder av starka tvivel inför självstyrelseprojektets framtid när vi i slutet av 2012 fick ta del av den s.k. Aalto-gruppens betänkande. Den av ambassadör Alec Aalto ledda arbetsgruppen kom nämligen på flera områden fram till slutsatser som inte bara var politiskt ofördelaktiga för Åland utan även i vissa fall uppenbart felaktiga.

Lätt upprördhet kände jag och säkert många med mig bl.a. över Aalto-gruppens skrivningar om att kompetens inte skulle överföras till Åland enbart på den grunden att den språkliga servicen inte fungerar på svenska – en slutsats i total konflikt med den åländska autonomins uppkomst och grundläggande syften.

Att Aalto-gruppen ställde sig negativ till att återskapa en internationell åländsk klagorätt var i sig inte heller förvånande men själva motiveringen till denna hållning var och är direkt oacceptabel. Inte minst passusen om att Ålands självstyrelse enbart bör grunda sig på förtroende och Finlands konstitution vittnade än en gång om en föråldrad längtan att transformera Ålands autonomi till en intern finländsk angelägenhet.

Desto större anledning här idag att med tillfredsställelse kunna konstatera på Center-gruppens vägnar att Ålandskommitténs delbetänkande på alla väsentliga områden innehåller riktlinjer som avviker från Aalto-gruppens slutsatser och det på ett för Åland positivt sätt.

Hur har det varit möjligt att åstadkomma denna förändring? Faktum är ju att Aalto-gruppens medlemmar till största delen återfinns inom den av president Halonen ledda Ålandskommittén. Vi som sitter i Ålandskommittén kanske inte helt opartiskt kan analysera det som hänt men jag vill i alla fall påstå att vi från åländsk sida kunnat dra nytta av det faktum att det var och är en i huvudsak politiskt styrd process. Vi ska förstås inte heller glömma bort de insatser Gunnar Jansson gjort i egenskap av vice ordf. och presidiemedlem samt autonomiutvecklaren Marine Holm-Johanssons ständiga närvaro i den skrivande delen av processen.

Talman! Innan jag övergår till att beröra några av Ålandskommitténs s.k. riktlinjer inför det fortsatta arbetet, några ord om Ålands särställning som autonomt territorium som bakgrund till den pågående diskussionen om utformningen av Ålands nästa självstyrelsesystem.

När jag genom åren tagit del av rätt många definitioner av begreppet autonomi är det faktiskt en ålänning som bäst av alla lyckats formulera en autonomidefinition som lyckas göra åtskillnad på reell självstyrelse kontra decentralisering, dvs. en maktfördelning som i sistnämnda fall när som helst kan återtas av centralmakten.

Det är statsvetaren Maria Ackréns definition jag här åsyftar och som lyder: en autonomi är ett geografiskt avgränsat område med specialstatus som innehar en regelgivande makt, och som utgör en del av en suverän stat, men saknar delstatsstatus. Citatet slut.

För Ålands del vet vi alla verksamma inom autonomisystemet att vi kan lägga till flera avgörande beståndsdelar för att skapa en helt egen åländsk definition.

 Låt mig bara nämna den folkrättsliga bakgrunden inkl. Ålandsöverenskommelsen och därmed Sveriges garantiroll, Ålands ställning som helt egen självständig jurisdiktion och det speciella EU-medlemskapet. Tillsammans understryker nämnda komponenter Ålands unika position bland världens autonomier.

Europeiska statsvetare lyfter redan idag fram Åland som ett exempel på en av världens bäst fungerande autonomimodeller. Ett faktum som det kan vara bra för oss alla att påminnas om när vi studerar andra modeller för självbestämmande. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att avsaknaden av egen beskattningsrätt utgör enda plumpen i autonomiprotokollet. Det är heller inte ovanligt att forskare utgår från att Åland redan nu besitter fullständig skatterätt för sina egna behov. En förklaring kan vara att det för en utomstående inte är helt enkelt att sätta sig in i den existerande autonomimodellen.

Talman! Även om det idag i världen existerar totalt 46 s.k. territoriella autonomier, finns det ingen annan autonomi som är helt lik en annan. Det finns heller ingen autonomimodell som rakt av kan överföras till att gälla för ett annat lands territorium.I den nu pågående processen har vi ålänningar inspirerats av i första hand den danska modellen, dvs. Köpenhamns enligt vårt synsätt avslappnade och flexibla hållning inför de färöiska och grönländska ambitionerna till utökat självbestämmande.Vi måste ändå komma ihåg att det här är fråga om två ösamhällen - belägna geografiskt mycket långt från centralstaten och med en synnerligen stark egen särart både språkligt och kulturellt – och där danska statsmakten på olika sätt redan gett klartecken för två helt självständiga stater den dag respektive öfolk så önskar.

Vi kan absolut fortsätta att inspireras av den danska modellen MEN vi måste ändå bryta helt ny mark för att uppnå en egen autonomimodell.

För Åländsk Center har det centrala i det pågående autonomiprojektet varit dels en fortsatt åländsk enighet, dels betoningen av reformen som ett systemskifte. Det sistnämnda är alltså själva huvudpunkten: att ålänningarna i framtiden kan överföra lagstiftningsmakt från riksdagen till lagtinget utan alltför stor inblandning från de finska statsorganen.

Den tidigare totala enigheten är det som känt lite naggad i kanten men det centrala här är att Ålandskommitténs arbete aldrig hann påverkas negativt till följd av en redan långt framskriden process.

När det gäller förhoppningarna om en smidigare överföring av behörighet, står det säkert klart för alla att den avgörande tidpunkten till denna del ännu återstår, dvs. att få kollegerna i Helsingfors att inse att en utvecklingsbar autonomi förutsätter att maximalt många rättsområden kan övertas till Ålands lagting enbart på basen av en landskapslag.

Det primära i detta skede är att få ett smidigare system för överföring av lagstiftningsmakt, det sekundära är hur vi i framtiden vill använda dessa nya möjligheter. Till sistnämnda del kan vi förvänta oss omfattande diskussioner både före och efter vi övertagit ett nytt rättsområde och formulerat ny åländsk lagstiftning.

Hur ser då Ålandskommitténs bidrag till den fortsatta processen ut så här långt? Min slutsats är att Ålands ställnings föreslås stärkt på en rad centrala områden:

-         I språkligt hänseende (normativa föreskrifter på svenska)

-         I folkrättsligt hänseende

-         I konstitutionellt hänseende

-         Via målsättningen om en flexiblare autonomi 

-         Via breddad politisk bas via ett nytt utskott i Finlands riksdag

-         Genom rätten att agera via en helt ny klagomekanism (ska inte sammanblandas med den ursprungliga klagorätten kopplad till Nationernas Förbund utan ses som en helt ny mekanism som ska utformas enligt nutida internationell rätt och nutida strukturer i form av internationella organ)

Vi har även lyckats lägga den första grunden inför den fortsatta processen ifråga om

•         Hembygdsrättens frikoppling från kravet på finskt medborgarskap

•         En fortsatt översyn av det ekonomiska området

•         Kravet på en egen åländsk plats i Europaparlamentet samt

•         en förstärkning av den åländska traktatskompetensen.

Talman! Oavsett delbetänkandet och dagens debatt är det först nu den avgörande politiska processen startar. Nu kommer den avgörande prövningen inom Ålandskommittén; att få alla våra förhoppningar och ambitioner formulerade i lagparagrafer. I mångt och mycket är det upp till oss själva att klara av att motivera och förklara, tyvärr i några fall inför helt nya kommittémedlemmar som aldrig tidigare haft med Ålands autonomi att göra. En särskild utmaning inför den fortsatta processen med att få nya kolleger från den finska sidan att förstå uppdragets innebörd och innehåll.

Vi inom det åländska partiväsendet har vid sidan av det fortsatta kommittéarbetet även en annan parallell uppgift: att både informera om och förklara för den åländska allmänheten om reformens syfte och mål. Självstyrelsen får aldrig bli ett elitprojekt som saknar folklig förankring.

Informationsansvaret åvilar oss alla verksamma i detta parlament. Min förhoppning är även att när vi når en mer konkret nivå i den fortsatta processen kommer vi att få se initiativ till diskussioner och debatter från olika håll i det åländska samhället.