LR:s kaoset sprider sig

Samtidigt som landskapsregeringen (LR) i tidningarna uttalar sin tillfredsställelse över sina första två år av regerande, kommer nya besvärande uppgifter som kraftigt sänker betyget för ministrarna. Det visar sig att det kaos LR redan ställt till med på kommunal nivå även drabbat de underlydande myndigheterna med full kraft. Totalt sex ledande tjänstemän har nu kastat in handduken, främst pga. LR:s strävan att detaljstyra verksamheterna. En styrning som både hämmar utvecklingen och tar bort arbetsglädjen inom gymnasiet, högskolan, ÅHS m.fl. Kompetensflykten är förstås förödande för ett litet samhälle som det åländska.

Värst drabbat är Ålands Hälso- och Sjukvård (ÅHS) där de tre chefstjänstemännen tackat för sig. De stora neddragningarna av de ekonomiska resurserna har nästan knäckt ledningsgruppen och nu ska LR med allt våld avhända ÅHS ansvaret för sin egen IT-verksamhet. Sammantaget har nu LR tillfogat ÅHS och därmed allas vår sjukvård en rejäl skada. Den häpnadsväckande och direkt onödiga stängningen av demensavdelningen är något jag personligen aldrig kommer att glömma.

Jag har ställt frågan förut och tvingas göra det igen: hur mycket skada hinner liberaler, socialdemokrater och moderater ytterligare förorsaka under de resterande 18 månaderna? Inom Centern välkomnar vi förstås tillskottet av nya medlemmar men samtidigt är det oerhört viktigt att alla aktiva inom nämnda trio gör vad de kan för att begränsa nämnda skada. Eller har lib övergett all regionalpolitik, S bara pratar om hållbarhet och MSÅ helt förlorat sin politiska orientering?

Det som ytterligare drar ner mellanbetyget för LR är att den åländska lotteriinspektionen under 2017 flera gånger stött på med varningsord om att problem är att vänta på nytt med Vfinska Veikkaus fortsatta verksamhet på Åland. Ministrarna har alltså varit informerade om hotet men framställer ändå spelbolagets besked om "att nu överger vi Åland" som en enda stor överraskning. Här behövs det nog än en gång att oppositionen griper in!

Valseger 2019 viktigast av allt!

Ålänningarna har nu upplevt mer än två år av ett synnerligen spretigt och oredigt regerande. Konstellationen liberaler, moderater och socialdemokrater blev tyvärr den röra som många befarade. Dåligt förbereda reformer, felaktigt utförda arbetsprocesser, passiv externpolitik, missvisande budgetering och en politik inställd på att Åland ska skuldsättas så mycket som möjligt så fort som möjligt har kännetecknat de två första regeringsåren.

Vi inom Centern kunde bara oss ana till vad avsaknaden av Ålands mest erfarna regeringsparti skulle innebära. Många med mig befarade att antalet oerfarna ministrar skulle medföra ett pris för ålänningarna att betala. Men inte ens jag kunde ana mig till att vi skulle få ett styre som så totalt slagit dövörat till när det gällt synpunkter utanför regeringsblocket. Kollegan Roger Nordlund har benämnt uppträdandet som självgodhet. Själv tycker jag att beteendet vittnar om ren dumstridighet. Att medvetet lagstifta på ett sätt som leder till att finska kontrollorganen fäller reformerna är väl inte annat än ren dumhet?

När mindre än två år återstår till lagtingsvalet i oktober 2019, finns det skäl ställa följande fråga: hur mycket skada hinner regeringen Sjögren ytterligare ställa till med under de kommande 18 månaderna? Kommunerna upplever en närmast farsartad situation med nya besked om reformer och pengar varje vecka. Ett exempel för de som förskonas från att på nära håll följa med landskapsregeringens pinsamheter: när kommunerna under de kommande veckorna klubbar sina budgetar för 2018 kommer de inte att veta den slutliga summan på överförning av pengar till kommunala sektorn!

Sammantaget gör allt det nämnda att jag själv kommit fram till att det överlägset viktigaste för Centern i detta nu är en valseger värd namnet hösten 2019. Allt annat saknar betydelse. Åland måste så fort det bara är möjligt få en regering som skapar ordning istället för kaos, tar ansvar för samhället istället för att slösa bort pengar på konsulter, försvarar åländska intressen i omvärlden istället för att försämra för både kontakter och ungdomar och sist men inte minst: en regering som tar hållbarhet och miljö på allvar.

Här ovan finns samtidigt förklaringen till att jag valt att inte kandidera till posten som nästa C-ordförande. Laget måste i detta läge vara viktigare än jaget. Jag vill ändå passa på att tacka för allt stöd för en kandidatur. Sådant värmer alltid! Även om jag inte vill utsätta Centern för en ny röststrid, har jag valt att ställa mig till förfogande som vice ordförande. Vill C-medlemmarna se mig i kommande års presidium röstar de för denna modell. Efter tisdagens stämma börjar arbetet på allvar med att rädda Åland!

Tillslaget mot Posten får inte glömmas bort!

För några veckor sedan slog finska tullen till mot åländska postens huvudkontor invid Mariehamns flygplats. Tillslaget har väckt enorm uppmärksamhet till följd av det stora antalet beväpnade tulltjänstemän och det påföljande frihetsberövandet av ledande posttjänstemän.

Eftersom tullen med jämna mellanrum (varje vecka) vistas i postens lokaler kom tillslaget som en smärre chock för alla berörda. Hur kan Posten för Åland plötsligt ha börjat med så pass kriminell verksamhet att tillslagets omfattning kan anses vara rimlig och proportionell i förhållande till "brottets" omfattning? Svaret på den frågan kommer förmodligen först om flera år eftersom tullen kan dra ut på förundersökningen i all oändlighet, ja lite som lusten faller på faktiskt.

Jag vill betona att vi politiker inte har med tillslaget att skaffa annat än att vi liksom de flesta andra är förvånade över tullens agerande. Men när resultatet av utredningen är klar finns det all anledning att återkomma till händelserna i Sviby hösten 2017. Framkommer det att tillslaget gjordes antingen i syfte att skrämma postens kunder eller - än värre - var beordrat av politiska skäl (läs: finansministeriet) kommer i alla fall inte jag att spara på krafterna när det gäller att komma till botten med hela affären.

Påståendet om "politiska skäl" grundas bl.a. på att Ålands Framtids Axel Jonsson öppet uttalat sin misstanke om att tillslaget ska ses som ett led i finska statens aktioner mot de åländska aktörer som drar nytta av skattegränsen. Det som de flesta av oss utgår ifrån är att det i praktiken vore omöjligt att få tullen att gå i andras ledband.

Helt klart är i alla fall att finansministeriet har ett ont öga till Åland och gärna ser att både den ekonomiska relationen (klumpsumman m.m.) skärs ner och att möjligheterna att nyttja skattegränsen för affärer stoppas. Ändå är det precis detta som själva skatteundantaget syftar till: Åland ska kompenseras för sitt geografiska läge genom att kunna ha avvikande indirekta skatter.

Läsaren märker säkert att jag är lite upprörd över tillslaget mot Posten och hanteringen av personalen. Även om det är flera år sedan jag satt med i bolagets styrelse kan jag intyga att Posten utan vidare är Ålands bäst skötta företag när det gäller att leva upp till bl.a. de myndighetskrav som ställs i dagens komplicerade tillvaro. Bolaget har dessutom en ledning som är professionell och leder tullens undersökning till konkreta bevis om motsatsen så är det en sensation.

Presidenten bör fälla tingsrättsreformen

Svenskan i Finland upplevde senaste vecka ännu en svidande domänförlust då riksdagen godkände den s.k. tingsrättsreformen med rösterna 95-77. Mats Löfström ger i sitt senaste riksdagsbrev  27.11 en bra bild av den kamp som framför allt svenska riksdagsgruppen fört för att rädda vad som räddas kan av rättegångar på svenska i framtiden.

Reformen kommer bl.a. att få allvarliga följder för möjligheten att få rättegångar på svenska inom en rimlig tid. Särskilt för de svenskspråkiga ökar samtidigt avståendet till tingsrätterna dramatiskt. Orter med svenska som starkt språk drabbas egentligen dubbelt eftersom många advokatbyråer givetvis kommer att fundera på det vettiga att ha kontor på långt avstånd från tingsrätterna.

Värst är dock att svenskan som juridiskt språk förlorar mark rejält eftersom Ålands Tingsrätt snart är enda (!) domstolen med svenska som arbetsspråk. Detta innebär att Åland blir enda platsen där det går att få domstolspraktik på svenska.

Eftersom reformens utlovade besparingar är blott 7 (sju) miljoner euro årligen (en summa sakkunniga redan dömt ut) framstår reformen enbart som en del i korståget mot svenskan. I praktiken handlar det om att påskynda övergången till svenska som enbart ett hemspråk eftersom det offentliga enbart på pappret är tvunget att tillhandahålla likvärdig service på finska och svenska.

Värnandet om de medborgerliga rättigheterna inklusive de språkliga borde förstås vara givet i en s.k. rättsstat. Dagens Finland befinner sig dock långt ifrån det som var självklart bara för några år sedan då den s.k. nationalspråksstrategin lades fram. 

Vågar president Niinistö ingripa genom att vägra stadsfästa reformen eller är omvalet nästa år viktigare? Faktum är att presidenten hittar gott stöd i grundlagen för att helt enkelt konstatera att reformen inte lever upp till §§ 17 och 122 i grundlagen.

Ålänningarna snart B-klassens medborgare

Den första debatten om Ålandsbudgeten 2018 är avklarad efter drygt 20 timmars diskussioner i lagtinget. Finans- och näringsutskottet har nu några veckor på sig att analysera förslaget om hur drygt 360 miljoner euro ska användas under nästa år. Det går inte att i ett enda inlägg ta upp allt som debatterades under senaste vecka eftersom spännvidden på de diskuterade frågorna var enorm. Under de tre dagarna var dock en sak rätt tydlig: företrädarna för majoritetsblocket höll sig gärna på ett övergripande, ibland nästan filosofiskt plan, medan vi i oppositionen helst debatterade konkreta framtidsmål för vårt örike. Särskilt iögonfallande är att regeringspartierna gärna betonar hållbarhet men sällan presenterar konkreta förslag som gör skillnad här och nu.

Från Centerns sida valde vi att bl.a. lägga en budgetmotion om tillsättandet av en språkpolitisk kommitté med alla lagtingspartier representerade. Dåvarande lantrådet Roger Nordlund ( C ) ledde en sådan grupp 2004-2006 och resultatet var ett språkpolitiskt program med tydliga skrivningar om att Åland förväntar sig att Finland ska leva upp till sina internationella förpliktelser om att det ska gå att bo och verka på Åland utan att kunna finska i vardagen. Med all önskvärd tydlighet betonade kommittén att Ålands nuvarande statsrättsliga ställning till avgörande grad är förbunden med hur Finland klarar av att säkerställa ålänningarnas svenska språk och kultur.

Rapporter från en mängd samhällsområden pekar alla på samma tendens: svenskan backar på alla fronter. Sedan må det gälla inom myndigheternas verksamhet visavi allmänheten eller alla de IT-program som i allt högre grad styr de anställdas vardag. För att inte nämna alla områden där det redan saknas fortbildning och handböcker på svenska. I allt högre grad framträder bilden av att ålänningar utan goda kunskaper i finska kan klassas som B-klassens medborgare. För att kunna fungera i vardagen behövs antingen snälla tvåspråkiga kolleger eller att en alltför stor mängd av arbetstiden går åt till att tolka de finska texterna. Givet är att vägen till avancemang är mer eller mindre stängd i ett läge där både effektiviteten och resultatet blir lidande.

Inom Centern anser vi det hög tid att språkpolitiken åter ges högsta prioritet, dels genom nämnda kommitté, dels genom att det redan tillsatta Språkrådet höjer sin profil och bl.a. återupptar traditionen med att avge årliga rapporter om sin verksamhet. På något märkligt sätt har Språkrådet försvunnit under den politiska radarn. En titt på rådets protokoll visar att aktiviteten varit hyfsad och de behandlade frågorna angelägna för ålänningarna. Avsaknaden av en årlig rapport kan ju inte bero på bristande resurser eftersom LR samtidigt ansett sig ha råd med att spendera hundratusentals euro på kommunkonsulter, vars bidrag varit marginellt för diskussionerna om den kommunala sektorns framtid. Det är hög tid att språkfrågan åter får den uppmärksamhet som följer av Ålands statsrättsliga status och folkrättsliga ställning.

Centern hyllade Ålandsrörelsens ledargestalter

På självstyrelsedagen 9 juni hade jag äran att på Centergruppens vägnar hålla ett s.k. gruppanförandet vid det festplenum som hölls med bl.a. Sveriges talman Urban Ahlin som gäst och talare.  Innehållet i de totalt sju gruppanförandena visade med all önskvärd tydlighet varför det behövs denna stora mängd olika partier! Nedan mitt anförande i sin helhet.

ÅLANDS LAGTING
Festplenum Självstyrelsedagen 2017
Centerns gruppanförande / Harry Jansson

Trots att det politiska målet icke blev nått, är min livliga önskan och mitt hopp, att vi, den lilla folkspillran, som i många avseenden lever i säregna förhållanden på Ålandsöarna, att vi för framtiden mer och mer må få stå i andlig, kulturell och nationell beröring med det svenska moderlandet och dess folk. Då erhålla vi näring och styrka att hävda vår nationella särart.
Dessa ord ärade talmän, landshövding och åhörare, återfinns i bondehövdingen Johannes Erikssons minnen av Ålandsfrågan 1917-1921. Denna framtidshälsning vittnar om en djup insikt om de utmaningar som väntade ett Åland vars tredje försök till återförening med Sverige hade misslyckats i Genève 1921. En unik folkrättslig lösning såg dagens ljus men ålänningarna kände sig just då bara träffade av ett dråpslag,

Tillsammans med Julius Sundblom och Carl Björkman bildade finströmsbonden Johannes Eriksson en imponerande ledartrio för Ålandsrörelsen. Den nyligen födda staten Finland mötte här en trio bestående av brinnande visionärer och hårdföra praktiker. Av en ren slump undgick Johannes Eriksson de övriga tvås öde att i juni 1920 föras bort i fångenskap.
Tack vare diplomatiska källor vet vi idag att just detta finländska övergrepp hade avgörande betydelse när Nationernas Förbund den 24-27 juni 1921 tvingande fram nya eftergifter. Utan Sundbloms och Björkmans fängslande – och därpå följande internationella uppmärksamhet – hade Ålandsfrågan sannolikt avgjorts enbart utgående från den autonomilag som Finlands riksdag godkänt redan
år 1920. Således ingen garantilag för ålänningarna och – framför allt – ingen Ålandsöverenskommelse mellan Finland och Sverige.

För Johannes Eriksson hade så otroligt rätt i sin framtidsförhoppning. Med kniven på strupen hade Finland visserligen tvingats bli ett föregångsland genom att acceptera ett nationalitetsskydd för ålänningarna som världen varken före eller efter år 1921 skådat. Men utan redan nämnda garantilag och Ålandsöverenskommelse så hade autonomin aldrig blivit långsiktigt hållbar.
Efter 95 år av åländsk autonomi kan vi ålänningar idag känna både tacksamhet och ödmjukhet inför de uppoffringar som kännetecknade autonomins fäder. Tacksamhet för att de grundvalar som drogs upp för nästan 100 år sedan starkt bidragit till ett blomstrande örike. Ödmjukhet över deras förmåga att från ruta noll börja bygga ett helt unikt autonomisystem. Särskilt vi som i drygt tio års tid kämpat med att förverkliga nästa nivå av åländsk autonomi, bl.a. inom ramen för Ålandskommittén, kan konstatera att de finns företrädare som haft det betydligt tuffare.

Ålands stora tänkare Johannes Salminen lyckades även sammanfatta Ålands speciella relation till Finland på ett slående sätt: när en grupp på 30 000 söker sin egen väg talar man överlägset om ”separatism”, när tre miljoner gör samma sak spelar man Finlandia.
Relationen mellan Åland och Finland har som alltid i samspelet mellan autonomi och centralmakt kännetecknats av konflikter och rättskamp. Inget tyder heller på att dramatiken framöver kommer att avta. Den som tvivlar på denna utsaga kan med fördel läsa den senaste självstyrelsepolitiska redogörelsen som debatterats i denna sal den gångna veckan. Flera stora finska statliga reformer hotar nämligen att påverka Åland på ett sätt som förvånar tíll och med de mest garvade åländska politikerna.

Vad åter en ny finsk generation av finska politiker och tjänstemän dock kommer att få lära sig är att ålänningarna fortfarande efter snart 100 år av autonomi har kvar samma grundkänsla som Ålandsrörelsens förgrundsgestalter: en liten folkspillras rätt bör vara lika värdefull som de stora folkens.
Grundtonen i Centerns anförande är som ni alla märkt präglat av de vedermödor som de facto en erövrad autonomi utmanas av. Vi skall dock aldrig bortse från att hundraåringen Finland är en fungerande rättsstat och att ålänningarna alltid kunnat lita på att Republikens President och Högsta Domstol avvärjer politiska attacker mot Ålands konstitution. Detta har gett oss en grundtrygghet som gjort att vi vid marknadsföringen av Ålandslösningen till minoriteter världen över ofta får svaret: jo, er autonomi är säkert bra men då måste vi också få tillhöra Finland!

Ärade talmän! Nationernas Förbunds avgörande 1921 var en kompromiss som gav Finland en begränsad suveränitet över Ålandsöarna, Sverige en garanti om att öarna skulle förbli fredade från militär närvaro och ålänningarna själva politisk autonomi.
Tillsammans har Finland, Sverige och Åland ett ansvar för att Ålandslösningen ska förbli Nationernas Förbunds enda framgångsrika bidrag till eftervärlden. Låt oss gemensamt ta detta ansvar!

Regeringsblocket vägrade åter att lyssna

Lagtinget beslöt den 31 maj efter omröstning att alla kommuner ska in i en gemensam räddningsmyndighet. Från oppositionens sida har Centern, ÅF och OBS gjort allt för att få regeringsblocket att tänka om och istället gå in för en lösning som de frivilliga brandkårerna kunde leva med. Men än en gång förgäves. Den nya myndigheten ska bildas via tvång och Mariehamn ges möjlighet att styra verksamheten. Därtill blandas den nya myndigheten ihop med räddningsverkets operativa vardag på ett sätt som är direkt olycklig. 

Många av de frivilliga brandkåristerna är djupt oroade för vad ovan nämnda sammanblandning kommer att betyda i framtiden. Under lagtingets diskussion föreslog undertecknad därför att den nya räddningsmyndigheten skulle vara helt fristående från Mariehamns stad. Regeringsblocket valde dock att än en gång prioritera stadens intressen fram om en fungerande helhet.

Nedan återfinns den insändare jag publicerade den 5 juni som ett svar på den kritik som företrädare för räddningsverket riktade mot mig den 2 juni.

Hoppet inte ute för frivilliga krafterna

Räddningsverkets angrepp på min person senaste vecka vittnar om att kritiken av den omtalade s.k. krisövningen i november 2016 träffade en synnerligen öm punkt. Jag beklagar att jag missuppfattat själva klockslaget men faktum kvartstår att arrangörerna utgick från att de frivilliga brandkåristerna skulle lämna sina arbeten för att delta i en övning. Ifall avsikten var att faktiskt involvera FBK hade övningen givetvis förlagts till helg eller kvällstid. Helst vid mörkrets inbrott för att säkerställa den realistiska sidan. Utan att gå in på alla detaljer kring övningen, såsom bristen på kommunikation, visar händelsen att Mariehamns Räddningsverk (MRV) i alla fall i nuläget inte är moget att ta hand om den frivilliga räddningstjänsten.

Varför detta fokus på en enskild övning? Svaret är att Jomala FBK:s frånvaro från övningen använts som (enda) argument för varför det behövs en ny gemensam räddningstjänst. Socialdemokraten Tony Wikström lyfte t o m ”ett varningens finger* i plenum genom att säga det är dags att bilda en gemensam myndighet ”då en storövning som för inte alldeles för länge sedan hölls och som Jomala FBK inte ens dök upp till”. I likhet med partikollegan Igge Holmberg nedvärderar gärna Wikström FBK-arnas roll och betydelse för ålänningarnas trygghet.

De frivilliga brandkårerna är tvärtom ryggraden i det åländska räddningsväsendet. Från Centerns sida har vi tillsammans med ÅF och OBS gjort allt för att stadspartierna skulle backa från idén om ännu en tvångslag. Ett alternativ de flesta kunnat leva med hade varit en helt fristående räddningsmyndighet. MSÅ, Lib och S valde dock att än en gång slå dövörat till och skapar en myndighet som i vardagen blandas ihop med MRV och dess ambulansverksamhet. Mycket olyckligt och med tanke på Marihamns FBKs öde direkt illavarslande för existerande FBK.

Men ännu är inte allt hopp förlorat. Även om tvångslagen (mot förmodan) klarar den kommande lagkontrollen via ÅD och HD återstår den dag LR beslutar om den nya myndigheten. Jag utgår från att flera kommuner i så fall besvärar sig och att HFD därmed prövar vad skyddet för den kommunala självstyrelsen egentligen är värt. Tidigast 2019 har vi förmodligen svaret på den frågan.