Norden behöver sin kaffeklubb

Några dagar före Nordiska rådets 61:a session i Oslo gick danska mittenpolitikern Karen Elleman till angrepp på det nordiska samarbetet.

Kritiken var rätt saftig i o m att den förra ministern – med ansvar just för det nordiska samarbetet – dömde ut både samarbetsformerna och resultatet. Kritiken kryddades med uttryck som ”världens dyraste kaffeklubb” och jämförelser med kamelens egenskaper. Faktiskt rätt fyndigt av Elleman att påstå att Nordiska rådet kan äta och dricka i 14 dagar utan att uträtta någonting nämnvärt!

Karen Elleman lyckades i sitt uppsåt genom att nå över alla nyhetströsklar. Alla danska medier hakade på och därefter medierna i övriga nordiska länder. I de flesta kommentarer föll dock flera viktiga nyanser bort i nyhetsrapporteringen. Den ellemanska kritiken rundades nämligen av med förslag om hur det nordiska kan stärkas och förnyas. För här finns det mest centrala i Ellemans budskap: de nordiska länderna behöver varandra för att kunna påverka de globala händelserna till det bättre.

Efter att ha upplevt ännu en nordisk session är det lätt att hålla med en del av kritiken. Samtidigt finns det skäl att påminna sig om att det nordiska länge varit satt på undantag, inte minst på grund av att Danmark år 1995 fick sällskap av Sverige och Finland inom EU. Inträdet i det överstatliga samarbetet tog under lång tid bort både tid och fokus från allt annat. Även i övrigt uppvisar det nordiska samfundet en stor splittring ifråga om Nato och euro-samarbetet. Det är därför rätt naturligt att det ibland kan vara svårt att hitta gemensamma ståndpunkter.

Först nu när Norden lyfts fram som ett globalt föredöme för världens länder och EU präglas av finansiella kriser, börjar det nordiska samarbetet att återfå sin rättmätiga plats i den politiska processen. Detta syns inte minst av att försvar och säkerhet nu finns med på den fortlöpande agendan.Nu när jag själv väljer att överlåta min plats som ersättare i Ålands delegation till center-kollegan Jörgen Pettersson, passar det bra att framhålla Nordiska rådets betydelse för Åland. Genom åren har de åländska politikerna kunnat knyta ovärderliga kontakter med kollegerna runt om i Norden. Åland och de övriga autonomierna Färöarna och Grönland har tillsammans sakta men säkert stärkt sin medverkan i allt nordiskt samarbete. En ambition som ständigt finns på agendan.

Nordiska rådet både behövs och behöver förstärkas! Det är undertecknads fasta övertygelse. Den nordiska gemenskapen kan vilket ögonblick som helst bli den räddningsplanka som de fem staterna och de tre självstyrande länderna behöver i en tid präglad av osäkerhet. Visserligen känns visionen om en nordisk förbundsstat mer som en utopi men historien har ju många gånger visat att vi ska ha beredskap för det mesta.

Ödmjuk inför nästa utmaning

På fredag den 8 november träffas den s.k. Ålandskommittén för första gången. Vi är ett tiotal ålänningar som kommer att vara med i processen de kommande årena. Personligen känner jag mig rätt ödmjuk inför utmaningen att skapa en självstyrelselag som är anpassad för morgondagens åländska samhälle. Att fungera som åländsk EU-förhandlare 1992-1994 var i sig en tuff sak eftersom det handlade om att skapa något nytt. Peter Lindbäck och jag gav allt under dessa år. Jag känner fortfarande att det är för tidigt att berätta om EU-förhandlingarna. Men en dag kommer min bok om Ålands väg till EU att se dagens ljus!

Att vara med och forma en ny självstyrelselag blir en annan sorts utmaning eftersom det denna gång handlar om förmågan till politiskt lagspel, både inom den åländska delegationen och i förhållande till de finska representanterna.

Kommitténs uppdrag är tydligt och klart: ge förslag på hur Ålands självstyrelse kan reformeras. Allt sker under ledning av president Tarja Halonen. Redan för något år sedan lyfte jag fram just den förra preidenten som den mest lämpade att leda kommitténs arbete. Valet av ordörande ska nämligen inte underskattas. Tvärtom är presidenten en garanti både för kommitténs arbete och för det viktigaste av allt: att resultatet faktiskt kommer att föras vidare i form av en regeringsproposition.

Redan om drygt ett år vet vi ungefär vad vi ålänningar är på väg att uppnå. Då är kommitténs första delbetänkande på väg att utformas och kommer utan tvivel att ge ramarna för det fortsatta arbetet.

Nu vet vi hur banan ser ut. Nu är det bara att börja jobba!

Är vi på väg mot en regeringskris?

Hej bästa läsare!

Är Du intresserad att höra hur jag ser på det politiska läget just nu rekommenderar jag Dig att klicka på länken nedan!

Se inslaget

Reformen som höjer skatterna

Hej bästa läsare!

Nedan hittar Du min s.k. gästledare i tidningen Nya Åland 5.8.2013. 

Samhällsreformen kommer utan tvivel att sätta sin prägel på höstens politiska debatter. Fortsättning följer!

Reformen som både kan förstöra och fördyra

Debatten om innehållet i den åländska samhällsreformen upplevs säkert redan nu av allmänheten som utdragen och tjatig. Dylika reformer måste dock få ta tid eftersom felaktiga vägval riskerar att både förstöra och fördyra. Den tveksamhet som hela debatten präglas av är därför naturlig och behövlig. Stora samhällsförändringar ska ta tid och alla synpunkter ska gås igenom för att det ska komma något bättre ut på slutet.

Det är t.ex. svårt att hitta goda argument för en sammanslagning av våra kommuner eftersom de redan är slimmade och samtidigt saknar de verkligt kostnadskrävande uppgifterna i form av sjukvård och högre utbildning. Därutöver är de åländska kommunerna världsbäst på att etablera samarbeten över gränserna, i smått som i stort.

Men samtidigt debatteras det mest uppenbara alltför lite, nämligen själva huvudfrågan: varför behövs en samhällsreform överhuvudtaget?  Svaret varierar redan beroende på vem som får frågan. För Åländsk Centers del bör en samhällsreform dels handla om att enskilda ålänningar (och deras anhöriga) inte ska uppleva sig som en jobbig kostnad för en liten kommun, dels att säkerställa kommunerna som den fortsatta grunden för basservicen (skolor, daghem, etc.).

För att uppnå förstnämnda delmål arbetar Åländsk Center för att delar av socialvården lyfts över från kommunerna till en högre, gemensam nivå. Hur denna gemensamma nivå ordnas, via en ny gemensam myndighet eller t.ex. som en del av ÅHS, är av underordnad betydelse. Huvudsaken är att enighet uppnås om att vissa sociala frågor sköts bäst inom ramen för en större organisation. Barnskyddet och missbrukarvården är exempel på områden där vi helt enkelt inte kan begära att socialkanslier med knappa resurser ska mäkta med den både mentala och arbetsdryga påfrestningen.

Det andra delmålet tryggas bäst genom att den kommunala strukturen fortsätter att vara ett regionalpolitiskt instrument, dvs. det sätt på vilket lagtinget ser till att hela Åland kan leva genom tillgång till basservice i lokalsamhället.

Varför slår Åländsk Center vakt om den kommunala självständigheten? Svaret är att det är omöjligt att skapa en mer effektiv och kostnadsmedveten struktur än just det kommunala. Att göra Åland till en enda kommun vore förödande för samhällsekonomin. Kostnaderna skulle skena iväg. I händelse av att en sådan reform förverkligas är samtliga anställda säkerställda om att arbetsförhållandet fortsätter under minst fem års tid. Parallellt med den kostnaden ska nya strukturer med en mängd mellanchefer byggas upp. Kvaliteten i beslutsfattandet kan i vissa hänseenden förbättras men prislappen kommer att betyda höjda skatter för ålänningarna.

Med förvåning har vi inom Åländsk Center tagit del av reaktionerna från delar av allmänheten när det gällt beskedet om att över 700 ålänningar innehar ett kommunalt förtroendeuppdrag. För oss inom Centern är detta inte ett problem utan en enorm tillgång för vårt örike. Tänk att så många är villiga att för en bagatellartad ersättning sätta bort sin fritid på att få det gemensamma att fungera.

Förs kommunerna ihop till enda enhet försvinner även en avsevärd mängd frivilligarbete ute bygderna, något som ska ersättas med personal och därmed nya kostnader.

Åländsk Center vidhåller att den bästa utvecklingen på den kommunala sidan äger rum om samgåenden av kommuner sker frivilligt och utan lagtingets pekpinnar. Då finns det goda chanser att viljan att arbeta för det egna samhället lever vidare.

Sommarvisioner om Åland 2030

Det politiska sommaruppehållet brukar alltid innehålla några önskemål från massmedia om leverans av tankar - så  även detta år. Nedan återfinns mina visioner om Åland år 2030 på uppmaning av Ålands Radio (sändes den 31 juli).
Trevlig läsning!

Harry

____________________

Harry Jansson, ordförande Åländsk Center

Bästa lyssnare!

Att vakna upp en sommardag på Åland år 2030 blir som att möta samma värld som idag men ändå har otroligt mycket hänt från och med i år och 17 år framåt. Men det är väl med förändringarna i samhället som med så mycket annat: det händer hela tiden någonting varje år, varje månad, varje dag.

Utmaningen denna gång ligger i att jag ska berätta för er bästa lyssnare om hur Åland idealt ser ut år 2030. Visserligen finns det ett minst sagt cyniskt politiskt ordspråk som lyder;  ”Det är farligt för en valbar politiker att säga något som någon kan komma ihåg” men jag tror ingen  kommer att minnas dessa ord om 17 år så fältet är fritt för mig denna gång!

Min förtjusning i klassiska ordspråk gör att jag bara måste få citera den brittiska filosofen Edmund Burke som redan på 1700-talet uttalade följande visdom: ”Du kan aldrig planera framtiden med hjälp av det förflutna”.

Tyvärr kan jag inte riktigt hålla med den  gode Burke, i alla fall om vi tänker oss framtiden ur ett mer kortsiktigt perspektiv.  Men Burke kunde lika lite som någon annan förutspå den tekniska utveckling som på mindre än 100 år för alltid förändrade världen, på gott och ont. Idag vet vi alla att det på det tekniska området kommer att hända en hel del som påverkar allas vår vardag fram till 2030.

En av mina visioner är att vi kommer år 2030 att med glädje marknadsföra Åland som Den Gröna Ön eftersom ålänningarnas satsningar bl.a. på vindkraft gör att vi producerar avsevärt mycket mer energi än vad vi gör av med. Med tanke både på klimathotet mot vår jord och vår egen andel av utsläppen, är detta ett nödvändigt bidrag från ålänningarnas sida till en mer hållbar utveckling. Dessutom ett bidrag som är bra även för den egna ekonomin och sysselsättningen. En utveckling som alla vinner på.

En annan vision är att den fortsatta satsningen på egen livskraftig matproduktion,  fri  från genmanipulation, har gett Åland starka exportprodukter samtidigt som besöksnäringen har stärkts av att Åland blivit ett matland väl värt att besöka.

Som centerpartist är det med tillfredsställelse jag konstaterar att år 2030 har Ålands småskalighet överlevt alla försök till centralisering och oavsett val av boplats har ålänningen fortsatt nära till daghem och skola. T.ex. närheten till kommunala omsorgshem gör att de äldre som så önskar kan bo hemma så länge som möjligt. Det egna boendet kan varvas med sociala aktiviteter och den kommunala hemtjänsten hjälper till efter behov.

De åländska ungdomarna är efter grundskolan trygga i att de antingen har en studieplats inom något av gymnasiets stora utbud eller en lärlingsplats som ger svar på om just detta val av arbetsplats passar ungdomarna.

Sammantaget har Ålands befolkning ökat sakta men säkert och lagom till 2030 passeras målet om 30.000 ålänningar. En medveten politisk satsning på både att klara av företagens generationsväxling och att stimulera till nyföretagande, särskilt ifråga om energi och miljö, gör att sysselsättningsläget är fortsatt gott.

 

SJÄLVSTYRELSEN

För mig är Ålands självstyrelse och därmed rätten till självbestämmande själva hjärtat i vårt örike. Ett starkt självstyrelsehjärta förutsätter att de åländska politikerna klarar av varje tids speciella utmaningar.

”Ett folk som inte har några visioner går under” lyder ett annat ordspråk och tack vare självstyrelsen är vi ålänningar ju i mångt och mycket ett eget folk eftersom vi själva till stor del avgör hur framtiden ser ut.

Min vision om Åland år 2030 är till denna del tydlig: Ålands status har uppfyllt alla krav för att örikets särställning ska betecknas som ett s.k. permanent arrangemang med stöd av folkrätten. Ett sådant arrangemang är tvingande för alla stater och alla länder har ett legitimt intresse att kräva respekt för detta arrangemang. Vi behöver inte längre oroa oss för politiska inslag i Helsingfors typ Sannfinländare när det gäller hotbilder rörande Ålands konstitutionella ställning.

Jag utgår vidare från att Finland senast i samband med Ålands självstyrelses 100-årsjubileum 2022 gått med på att den åländska hembygdsrätten inte längre är fastlåst till finskt medborgarskap. Därmed skulle denna felaktiga bindning vara ur världen och det offentliga Åland kan börja behandla alla här boende på samma sätt. Åland är därför år 2030  ett mer demokratiskt samhälle där alla inbyggare har samma politiska rättigheter.

För mig behöver Åland utöver detta några andra avgörande beslut inom en rätt snar framtid. Det ena är en uppdaterad och moderniserad Ålandsöverenskommelse mellan Finland och Sverige. Det andra, som mycket väl kan vara ett resultat av den nya Ålandsöverenskommelsen, är att de ålänningar som så önskar ska kunna erhålla svenskt medborgarskap parallellt med det finländska.

För mig har det en längre tid stått klart att vi ålänningar skulle behöva en ny Ålandsöverenskommelse anpassad till tvåtusen-talets utmaningar och utveckling. När Finland i Genève år 1921 tvingades acceptera en inskränkt suveränitet över Åland på flera områden fick Sverige samtidigt en särskild roll som idag kallas för Kin-state, dvs. en stat som har ett särskilt ansvar för en befolkning som lever utanför landets egna gränser.  Sveriges roll som fadder, garant- eller skyddsstat – det går som ni hör att ge detta speciella förhållande många olika namn -  har många gånger varit av största vikt för oss ålänningar, oavsett om det handlat om TV-frågor eller tillgången på utbildning.

Just den nämnda TV-frågan har nog fungerat som en ögonöppnare för många åländska politiker den senaste tiden. Trots att det politiska Sverige mer än gärna bidrar till att trygga ålänningarnas rätt till TV-program från Sverige på alla tillgängliga sätt, hjälper det inte längre med att hänvisa till Ålandsöverenskommelsen.

Sakta men säkert har Finland under årens lopp accepterat Sveriges särskilda ansvar för Ålandsfrågans långsiktiga lösning. Där för är jag övertygad om att år 2030 kan vi ålänningar glädja oss åt en ny Ålandsöverenskommelse. Egentligen borde den nya Ålandsöverenskommelsen bli Finlands och Sveriges gemensamma gåva till ålänningarna i samband med nämnda 100-årsjubileum men vi kanske måste beakta att vi fram till år 2022 kommer att ha fullt upp med att skapa och sjösätta Ålands nästa generation av själstyrelselag. Som bekant heter det ju att den som gapar efter mycket kan mista hela stycket.

De åländska ungdomarna har under de senaste decennierna valt Sverige som studieland i allt högre grad. Även om det totala antalet ålänningar vid svenska universitet och högskolor säkert kommer att variera sett över tid, är jag övertygad om att ca. 70 procent av våra ungdomar  fortsätter att söka sig västerut för högre utbildning. Trots de språkliga och kulturella banden ställer avsaknaden av svenskt medborgarskap till en mängd praktiska problem, bl.a. när det gäller praktikplatser vid olika statliga myndigheter. Min egen dotter är ett tydligt exempel på hur studier i statskunskap och folkrätt gör det omöjligt att kombinera med den ack så viktiga praktiken vid riksdagen eller inom den svenska utrikesrepresentationen.

Utöver våra ungdomar så är det till Sverige vi ålänningar i framtiden måste vända oss i ökad grad för att få tillgång till svenskspråkig service. Just avsaknaden av svenskt medborgarskap blir det första hindret i flera avseenden.

Min vision är därför att Sverige år 2030 än en gång levt upp till rollen som fadderstat och beviljar svenskt medborgarskap till de ålänningar som så önskar. Inget märkvärdigt egentligen med tanke på Ålands folkrättsliga status, ålänningarnas ringa antal och alla de på Åland bofasta som inte kan tänka sig dubbelt medborgarskap. Men för alla som inte vill uppleva gränsen i Ålands hav som ett problem ett oerhört välkommet besked.

Ja bästa lyssnare: i väntan på allt detta ska hända kan jag bara önska er alla en God Framtid. Tack för att ni lyssnat.

Almedalsveckan går inte att kopiera!

Den åländska regeringen satsar 30.000 euro på att visa upp Åland under den gotländska Almedalsveckan. Bland 1.200 evenemang ska ålänningarna plocka åt sig en liten del av uppmärksamheten. Det behövs inte mycket av kakan för att satsningen ska upplevas som en succé men den inledande PR-kuppen känns lite pinsam för en ålänning. På Visby flygplats hälsas nämligen de anländande av en matta med texten "Välkommen till Åland"! Visserligen är hälsningen kopplad till en skylt som inbjuder till att besöka den åländska "ambassaden". Låt oss hoppas att gotlänningar tar detta med en stor portion humor.
Det är många som är avundsjuka på att Gotland lyckats skapa ett unikt evenmang. Flera försök har gjorts att upprepa succén men personligen är jag övertygad om att Almedalsveckan inte går att kopiera. Kombinationen av historiska vyer, kändistätt bland stuggäster och gotlandsbaserade TV-serier är för mycket att konkurrera med.
Däremot har Åland något unikt som går att utveckla som bas för allehanda aktiviteter. Jag tänker i första hand på midsommarfirandet vars potential inte tas till vara idag av oss ålänningar. Varför inte bygga ut firandet att vara från midsommarafton och en vecka framåt? Hela veckan kunde vara en kombination av midsommarstänger, musik och kultur. Veckan efter midsommarhelgen präglas alltid av lågsäsong och därför vore en ny aktivitet synnerligen välkommen. Den mest lyckade turistsatsningen är den som lokalbefolkningen tar till sina hjärtan och jag tror att många ålänningar skulle uppskatta att kunna fira midsommar även en annan dag än midsommarafton, då programmet kan vara så digert med gäster och middagar att midsommarstångsresningen måste väljas bort.

Bemötandet det avgörande, inte språket

Tidningen Nya Åland lyfte i fredags 28 juni åter fram betydelsen av finskan inom den åländska besöksnäringen. Med 25 år av personlig erfarenhet av turism vågar jag påstå att finskans betydelse är våldsamt överskattad och att som helhet förlorar Åland på en ensidig fokusering på finska som servicespråk.

Tyvärr tycks en del åländska arbetsgivare prioritera service på finska fram om att lyfta fram det som gör vårt örike speciellt. Med begreppet "prioritera service på finska" menar jag de arbetsgivare som väljer en finskspråkig personal istället för att anställa ålänningar med (oftast) knaggliga kunskaper i finska. Med uttrycket "gör vårt örike speciellt" avser jag den lokalkännedom som alltid är givande för besökare utifrån. Vad är det för charm med att besöka ett Åland där personalen som står för servicen saknar kännedom om Åland? Hur tror ni rikssvenska gäster upplever ett Åland där personalen ibland inte kan svenska?

Som turistvärd har jag många gånger kunnat konstatera att det är själva bemötandet som avgör en besökares inställning till Åland som turistmål, inte det eller de språk på vilket kunden blir bemött. En betydande del av de finska gästerna tycker dessutom att det är roligt att försöka prata svenska. Rätt många väljer engelska från första början och vi har alltid följt principen om att det är kunden som bestämmer språket. Jag vill betona att vi själva ger service på svenska, finska, engelska och tyska.

Den ensidiga fokuseringen på finska sammanhänger förmodligen främst med det "finlandssvenska syndromet", dvs. att de svenskpråkiga alltid ska bemöta finnarna på deras eget språk. Tyvärr har ålänningarna påverkats av denna inställning.