Den bortglömda självstyrelsen

"Reformen av självstyrelselagen för Åland fortsätter och regeringens förslag lämnas till riksdagen senast våren 2018." 

Nämnda mening är  allt som återfinns i den finska regeringens program om Åland och det i den sista bilagan (!) och under arbetsnamnet "protokollsanteckningar"!. Ett ont eller gott tecken i tiden?

Regeringen Sipilä i Helsingfors kämpar på med att försöka nå framgång med de olika åtgärder som lagts fram i det s.k. regeringsprogrammet. Utmaningarna är många och hittills har centern, samlingspartiet och

sannfinländarna inte mycket att glädjas över. De inledande ekonomiska åtgärderna har stött på patrull eftersom insikten om Finlands ekonomiska hållbarhet är fortsatt låg inom de fackliga kretsarna. Till stora delar handlar inställningen om ideologi och därmed politiska skiljelinjer.

Helt väntat finns det rätt många tyckare som anser att det enda rätta vore att sparka ut sannfinländarna och istället plocka in socialdemokraterna. De sistnämnda är trots det allmänt sett svaga stödet fortsatt starka inom fackföreningsrörelsen och med en partiledare som är fostrad inom samma miljö. Fortsätter det sannfinländska upproret löser sig allt dock på naturlig väg i och med att inte heller Timo Soini kan stå emot trycket om regeringsutträde under ständigt sjunkande opinionssiffror.

Det är utifrån ovanstående politiska situation i Helsingfors som vi från åländsk sida ska försöka få igenom en rätt så radikal förändring av självstyrelsens uppbyggnad, dvs. övergången till lockande friheten att ta över nya

rättsområden när vi själva så vill. När Ålandskommittén under president Halonens ordförandeskap är klar 2017 väntar den verkliga utmaningen: att få Sipilä-regeringen att ta förslaget till sig och föra vidare resultatet utan att göra annat än rent formella justeringar av förslaget proposition. Med sossar istället för sannfinländare i regeringen minskar svårigheterna rejält.

Är det bra eller illa att Åland knappt rymdes med i det nya regeringsprogrammet? Det är en fördel på så sätt att programtexten är tydlig om att Sipilä-regeringen ska för Ålandskommitténs förslag till riksdagen. Negativt är att inplaceringen av Åland utanför det faktiska programmet tyder på att regeringsförhandlarna helt enkelt var på väg att glömma bort att öriket borde omnämnas. Här ett handfast bevis på hur det går då SFP inte längre kan bevaka de åländska frågorna.

Konfessionslös skola?

I valkampanjen har frågan om en konfessionslös religionsundervisning ställts. Frågan är väldigt intressant och kräver ett längre svar än vad som tillåts i tidningarnas spalter.

För min del anser jag att utgångspunkten skall vara att alla elever ska kunna delta i all undervisning i skolan. Om någon elever känner sig kränkt eller av någon annan anledning inte kan/får delta i undervisningen bör man tänka om. När det gäller religionsundervisningen är det helt naturligt att tyngdpunkten läggs på kristendomen, eftersom vi lever i ett samhälle vars värderingar och lagar bygger på det kristna samhället. Därför bör alla elever, både de med kristen bakgrund och de med annan bakgrund, lära sig om vår religion. Hur ska annars de elever som har en annan bakgrund än den kristna lära sig om den religion som majoriteten av invånarna bekänner sig till?

Lika viktigt är det att alla elever lär sig om andra religioner. Om man har kunskap om andra religioner ökar förståelsen mellan olika religiösa grupper och man kan sakligt diskutera frågor. Okunskap är den främsta orsaken till rasism och genom en konfessionslös religionsundervisning tror jag att man kan öka förståelsen mellan människor av olika etniska ursprung.

En annan fråga har varit om vi ska tillåta att det sjungs psalmer på skolavslutningar och om dessa kan vara i kyrkan. Hittills är det inte, vad jag vet i alla fall, någon elev eller förälder som har protesterat mot att "Den blomstertid" sjungs vid skolavslutningar. Men med ett ökat flyktingmottagande, som Åland förmodligen står inför, kan frågan aktualiseras. När man går igenom texten till psalmerna tror jag inte att någon elev med en 

annan tro motsätter sig att sjunga den, men återigen anser jag att alla elever ska kunna delta i all undervisning.

Ska avslutningar och julfester tillåtas vara i kyrkan? Naturligtvis, anser jag. Kyrkorummet är ett mycket fridfullt och högtidligt ställe att samlas på och fira skolavslutningar. Det är ju inte heller kyrkan som arrangerar avslutningen utan det är ju skolan som ansvarar för innehållet. Vi ska också komma ihåg att många av våra elever inte kommer till kyrkan i andra sammanhang än när det sker i skolans regi. Det är inte skolans ansvar att se till att eleverna besöker kyrkan, men jag anser att det är berikande för alla, både för barn och vuxna, att få vistas i våra rofyllda, stämningsfulla och ofta historiskt betydelsefulla kyrkorum.

Välkommet besked från utrikesminister Margot Wallström

"Överenskommelsen ingicks mellan Sverige och Finland och gäller alltjämt."

Ovanstående mening ingår i det svar utrikesminister Margot Wallström ( S ) gav den 7 oktober i år på en fråga av Centerpartiets Per Lodenius med rubriken Ålandsöverenskommelsens förpliktelser. Nämnda överenskommelse från 1921 har från åländsk sida alltid lyfts fram som en av grundpelarna i Ålands folkrättsliga status. På finskt håll har hållningen av tradition varit den rakt motsatta som ett led i att försöka förvandla Ålandsfrågan till en rent finländsk angelägenhet.

Det är snart 30 år sedan en svensk minister senast hade anledning att kommentera Ålandsöverens-kommelsens status via den svenska riksdagen. Även den gången var det en centerpartist vid namn Pär Granstedt som agerade för Ålands bästa. Svaret som dåvarande utrikesminister Sten Andersson ( S ) gav 1986 bekräftade att de förpliktelser som Finland enligt Ålandsöverenskommelsen iklätt sig även gentemot Sverige alltjämt består. 

Men faktum är att Sverige i modern tid gjort ännu en markering om att Ålandsöverenskommelsen fortsätter att vara ikraft. Inför de stundande förhandlingarna om Ålands eventuella medlemskap i Europeiska unionen tillskrev nämligen på egen hand Ålandstidningens dåvarande chefredaktör Ray Söderholm den svenska statsministern Carl Bildt ( M ) våren 1992 om Ålandsöverenskommelsens anda och mening. Utrikesminister Margaretha af Ugglas ( M )  svarade på brevet i juli samma år och budskapet var i stort likalydande som svaret 1986.

Tack vare dessa insatser av åländske patrioten Ray Söderholm och de svenska vännerna i riksdagen, har vi alltså fått behövlig bekräftelse med jämna mellanrum om att Sverige vidhåller att Ålandsöverenskommelsen är rättsligt gällande. Vän av ordning frågar sig förstås varför det är viktigt med denna markering från den åländska garantistaten i väster. Svaret denna gång står att finna i det betänkande som en finsk parlamentarisk arbetsgrupp lade fram i slutet på 2012.

Nämnda arbetsgrupp under ledning av ambassadör Alec Aalto dristade sig nämligen till att än en gång ställa Ålandsöverenskommelsens rättsliga status i tvivelaktig dager. Arbetsgruppen upprepade en drygt 25 år gammal tes om att Finlands regering förbundit sig att följa Ålandsöverenskommelsen, "fastän det är ifrågasatt om överenskommelsen fortfarande är ikraft". Jag tillhör kategorin ytterst förvånade över denna nygamla hållning eftersom flera finska regeringar 1995-2011 sett mer avslappnat på Ålands internationella bakgrund.

Ålandsöverenskommelsen har spelat och kommer alltid att spela en avgörande roll när det gäller att säkerställa ålänningarnas nationalitetsskydd och i synnerhet det svenska språkets funktion i den åländska vardagen. På många sätt är överenskommelsen unik som folkrättsligt instrument men så tillkom ju lösningen av Ålandsfrågan för snart 100 år sedan under lika unika omständigheter!

Det som oroar mig är inte Sveriges beredskap att hålla fast vid sin särskilda roll i Ålandsfrågan utan att åländsk media inte brytt sig om att uppmärksamma svaret från utrikesminister Wallström. Tydligen är att devisen om att det som sker stort, sker tyst ska gälla även i denna för Åland så avgörande framtidsfråga.

Kamp för flagga och hembygdsrätt

Det gäller tydligen att vara på sin vakt i dessa tider! Först vill Sundsliberalerna flagga finskt istället för åländskt och i fredags 2 oktober gav Nya Åland på ledarplats uttyck för en åsikt som kan tolkas som så att hembygdsrätten är ett otyg. Hur ska annars tidningens konstaterande om ett "märkligt glapp" i röstningssystemet utläsas?

 

Beskedet om att Sunds kommun på initiativ av liberalerna ska övergå till att flagga med den finska flaggan istället för den åländska den 6 december har väckt berättigad förvåning och ilska i bygderna. Vår flagga är den främsta symbolen för det unika självbestämmandet och utgör en gemensam symbol för alla de drygt 90 olika nationaliteter som bor i öriket.

Den åländska flagglagen anger ytterst tydligt att på officiella flaggdagar är det den åländska flaggan som ska hissas på byggnad "eller dominerande plats invid byggnad" vid alla åländska offentliga inrättningar, inklusive kommunerna. Sunds-intiativet går alltså emot flagglagen såvitt inte Sunds-liberalernas initiativ leder till att alla kommunala byggnader förses med två flaggstänger.

Nu rättas förhoppningsvis det kommunala beslutet i Sund till redan före de åländska valen den 18 oktober. Händelserna i Sund - känt som vår kulturella vagga - antyder dock att vi aldrig ska ta den åländska särställningen för given ens i vår egen vardag. Okunskap om vår flaggas bakgrund och symbolvärde kan med fel politiker vid rodret leda till denna typ av incidenter.

I anslutning till Sunds nya flaggpolicy visade Ålandstidningens rundringning att det i skärgården finns tre kommuner som flaggar enbart finskt den 6 december. Ifall denna kartläggning stämmer, bryter dessa kommuner mot flagglagen ifall inte de kommunala inrättningarna inte nu förses med två flaggstänger.

På Centerns Åland är det alltid den åländska flaggan som hissas i första hand, både som redan nämnts som gemensam symbol för alla inbyggare och som en påminnelse om den unika självstyrelsens existens. På Centerns Åland är hembygdsrätten likaså en självklarhet eftersom det är en av hörnstenarna i det folkrättsliga minoritetsskyddet. Centern är alltid berett att ta striden i frågor om Ålands status och symboler. Även i detta hänseende är det viktigt att väljarna vet vad trygghet står för den 18 oktober!

Det onödiga skattegrälet har startat

På insändarplats anklagas Åländsk Center för att bromsa självstyrelseutvecklingen samtidigt som jag kritiseras för att ha "svängt" i frågan om huruvida Åland ska överta skattebehörighet från Finland eller ej. I vanlig ordning är det Ålands Framtid som står för påhoppet, partiet som tyvärr står för det mesta av gnället i åländsk politik.

 

Sedan år 2009 har vi åländska politiker samarbetat för att åstadkomma en enad front i diskussionerna med finska staten om hur nästa generation självstyrelselag bör ufformas. Efter två egna åländska Jansson-kommittéer avancerade projektet 2013 - efter en omväg via en intern finsk motsvarighet - till att dåvarande justitieministern Anna-Maja Henriksson ( sfp ) tillsatte den s.k. Ålandskommittén med representanter för både lagtinget och riksdagen. Till vår stora belåtenhet accepterade president Tarja Halonen att åta sig ordförandeskapet och bildar sedan dess en presidietrojka tillsammans med vice ordförandena Teija Tiilikainen och Gunnar Jansson.

So far so good! Men detta var bara början. Från Centerns sida har vi gjort allt för att enigheten bland oss ålänningar ska bestå så långt det bara är möjligt. Jag skriver Centern eftersom jag själv leder Ålandskommitténs åländska del och Britt Lundberg i sin egenskap av talman håller i mötena för självstyrelsepolitiska nämnden, ett organ som då och då kallas in för att dra upp de principiella riktlinjerna för hur vi från åländsk sida ska agera. Under Ålandskommitténs första fas lyckades vi behålla enigheten fram till sista sammanträdet då Ålands Framtids Axel Jonsson reserverade sig på flera punkter. Demokratiskt sett helt OK men sett ur Ålands bästa fel taktik vid fel tidpunkt.

ÅF-reservationen följdes sedan upp med att Axel Jionsson vid kommitténs pressinformation i janauri i år skällde ut de finska representanterna för deras dåliga närvaro vid kommitténs möten. Där försvann den berömda åländska diplomatin i ett nafs. Vi har förstås från åländsk sida rätt att förutsätta att alla ledamöter sluter vid mötena, särskilt eftersom vi ålänningar bemödar oss att ta oss hela vägen till Helsingfors vid nio möten av tio. Vad Axel Jonsson i sin iver att få rubriker dock glömde är att de finska ledamöterna inte har något att vinna för egen del med att sätta bort sin tid på Ålandskommittén. Nu drog Jonsson dessutom alla ledamöter över en och samma kam, något som sårade djupt de riksdagsledamöter som faktiskt tagit del i arbetet.

Säkert hoppas Ålands Framtid att ordförande Jonssons agerande ska betala sig i höstens val. Det finns förmodligen väljare som tycker att dåliga relationer österut gagnar ÅF:s långsiktiga målsättningar. Men tycker ÅF-väljarna också att det är klokt att deras ledare även försöker så split i det interna åländska arbetet? Frågan är berättigad efter det att Rolf Granlund i en insändare 28/9 anklagar Centern för att "bromsa" självstyrelseutvecklingen. Därtill drar Granlund till med att jag själv "svängt" om egen åländsk beskattning. Åter får jag ta till det gamla ordspråket om att "otack är världens lön"!

 

Jag är personligen stolt över det arbete jag lagt och lägger ner på att få Ålandskommitténs åländska del att bidra till att föra processen framåt. I synnerhet beskattningsfrågan kräver extra insatser eftersom det av naturliga skäl finns varierande åsikter om hur vi från åländsk sida ska göra med detta ytterst centrala politiska styrmedel. Även i den här frågan är det viktigare med åländsk enighet än att enskilda partier redan nu börjar debattera hur en framtida åländsk beskattning ska utformas.

 

Min syn på saken är enkel: nu satsar vi allt på att få beskattningen som rättsområde på den lista över lagstiftningsmakt som Åland kan överta i framrtiden OM ålänningarna så vill och när vi löst vissa utmanande detaljer tilllsammans med finska skatteverket. Efter det är det dags att ta debatten om skattepolitikens faktiska innehåll. Jag har inte svångt i frågan om hur självstyrelsen bör utvecklas men inser i motsatts till Granlund & Co att vissa centrala områden kräver förberedelser utöver det vanliga.

Nystart för Åland i svenska riksdagen

Trots att vi samtidigt kämpar om utrymme i åländsk politik, kan vi samarbeta partiledarna emelllan. Nedan det brev som jag skrev och som partiledarna omfattat. Samtliga ledamöter i Sveriges riksdag fick i dagarna därmed vår samfällda uppmaning om att bli medlem i den parlamentariska vänföreningen Sverige-Åland. Onsdagen den 30 september samlas föreningen till en nystart och med från Åland är vårt allt-i-allo Gunnar Westerholm. Dessutom finns generalkonsul Olof Ehrenkrona på plats. Förhoppningsvis hinner även någon av partiledarna ta sig över havet och medverka.

 

Mariehamn, Åland den 23 september 2015

Till                            Ledamöterna i Sveriges riksdag
            

Kom med och stärk samarbetet mellan Sverige och Åland!

Det var med stor glädje vi undertecknade åländska partiledare hösten 2012 kunde konstatera att en vänförening Sverige-Åland hade bildats i Sveriges riksdag. Uppslutningen bland de dåvarande parlamentarikerna blev synnerligen god. Till följd av svenska valet i september 2014 och valet till det åländska parlamentet (lagtinget) den 18 oktober i år, har nystarten av vänföreningen skjutits fram av rent praktiska skäl. Från åländsk sida hoppas vi nu att både tidigare och nyvalda riksdagsledamöter ska komma med och stärka samarbetet mellan Sverige och Åland genom medlemskap i vänföreningen.

Vi åländska politiker brukar säga att Sverige och Finland har delad vårdnad om Åland. När Nationernas Förbund i juni 1921 i Genève avgjorde den s.k. Ålandsfrågan (dvs. ålänningarnas önskan om en återförening med det gamla moderlandet Sverige), ingicks nämligen en särskild överenskommelse (Ålandsöverenskommelsen) mellan Sverige och Finland som ett komplement till beslutet om att Finland skulle tillerkännas suveräniteten över Åland. Ålandsöverenskommelsen har under årens lopp varit oerhört värdefull för ålänningarnas möjligheter att behålla det svenska språket och kulturlivet.

Det oaktat att Ålands självstyrelse har utvecklats under de snart 100 år som förflutit sedan händelserna i Genève, är vi ålänningar fortsatt oerhört beroende av Sverige när det gäller svenska språkets överlevnad. Som exempel kan nämnas att ca 70 % av de åländska studerandena söker sig till svenska universitet och högskolor medan vi i vardagen huvudsakligen tar del av det svenska media-utbudet. Ålands språkliga och kulturella överlevnad sätts ofta på prov till följd av samhällsutvecklingen. Vi vore därför tacksamma om Du som ledamot i Sveriges riksdag vore beredd att bidra till ett stärkt samarbete över Ålands hav.

Med bästa hälsningar,

Johan Ehn                                                                             
Moderat Samling på Åland

Camilla Gunell
Ålands Socialdemokrater

Harry Jansson
Åländsk Center

Axel Jonsson
Ålands Framtid

Katrin Sjögren
Liberalerna på Åland

Låt inte modet svika oss i miljöfrågan!

Oavsett allt det sorgliga som pågår i vår omvärld får vi aldrig glömma bort att det trots allt är naturen och miljön som är det allra viktigaste för oss människor. Visserligen kan det i ett tidevarv med allehanda galningar med vapen i hand, konflikter och krig kännas rätt hopplöst att ägna sig åt miljöfrågor. Sistnämnda område är ju något som förändras så oerhört långsamt. Vi får dock inte låta modet svika oss i det långsiktiga miljöarbetet.

Ända sedan jag år 2007 tog steget in i politiken, har omtanken om miljön alltid funnits med i varje beslut och i varje ny lag. Låt mig först erkänna att jag fortfarande är rejält upprörd över dåvarande landskapsregeringens beslut år 2004 att samtliga åländska hus och sommarstugor på en gång skulle utrustas med effektiva avloppslösningar. 

Ett jättebra initiativ men ack så absurt i förhållande till de praktiska möjligheterna att klumpa ihop alla tusentals fastigheter. Resultatet av beslutet är att inte ens idag mer än tio år senare har de kommunala byggnadsinspektionerna riktigt grepp om vilka fastighetsägare som faktiskt genomfört påbudet.

Det enda vettiga med denna viktiga miljöåtgärd hade varit att dela upp den planerade insatsen i olika kategorier där förstås vattennära stugor och hus först av allt hade åtgärdats - och det i en takt där kommunerna hade haft en chans att hänga med. 

En liknande reaktion fick jag när landskapsregeringen 2009 plötsligt gick in för att sätta stopp för borrning av energibrunnar i närheten av vatten. Detta trots att det inte fanns annat än teorier om att dylika brunnar kunde bli ett hot mot grund- och sedvanliga borrbrunnar. Det som förvånade mest här var igen att alla drogs över en och samma kam. 

Tack och lov kunde jag medverka till en sex månaders uppskjutning av förbudet, en insats som gjorde att cirka 300 husägare hann anlägga bergvärme och därmed göra sig av med oljepannor och elpatroner. Tänk vad allt detta betyder för vår närmiljö idag i form av mindre utsläpp!

Just vårt oljeberoende är en sak som vi på Åland ska arbeta med högsta prioritet den kommande mandatperioden. Den billiga oljan har igen lurat oss människor och försenat den nödvändiga övergången till förnyelsebar energi. Redan för över hundra år sedan gjorde oljans intrång att solenergin som en oändlig källa snabbt sjönk i glömska. Oljan har sedan dess varit en självklar och billig del av vår vardag. Inte ens de alarmerande klimatförändringarna har lett till någon massiv omläggning till alternativ energi.

Men för åländsk del ska vi göra vad vi kan för att oljeberoendet ska upphöra senast år 2030. Jag skäms lite för att vi fortfarande har offentliga byggnader som värms med olja. Här måste landskap och kommun föregå med gott exempel och satsa på miljövänligare alternativ. Inom den privata sektorn kan vi politiskt ta fram olika stimulansåtgärder som gör att solpaneler, bergvärme och pellets/flis får ett lyft. För att inte tala om att vi på Åland har perfekta förutsättningar för elbilar.

Vi får inte låta oljan lura oss en gång till! Oljan kommer förr eller senare att ta slut oavsett hur mycket kraft och miljöförstörande teknik som sätts in för att exploatera och därmed förstöra grundvatten och känsliga miljöer. Varje steg vi tar bort från oljan är samtidigt en vinst för miljön. Det är bara att sätta igång!