Bemötandet det avgörande, inte språket

Tidningen Nya Åland lyfte i fredags 28 juni åter fram betydelsen av finskan inom den åländska besöksnäringen. Med 25 år av personlig erfarenhet av turism vågar jag påstå att finskans betydelse är våldsamt överskattad och att som helhet förlorar Åland på en ensidig fokusering på finska som servicespråk.

Tyvärr tycks en del åländska arbetsgivare prioritera service på finska fram om att lyfta fram det som gör vårt örike speciellt. Med begreppet "prioritera service på finska" menar jag de arbetsgivare som väljer en finskspråkig personal istället för att anställa ålänningar med (oftast) knaggliga kunskaper i finska. Med uttrycket "gör vårt örike speciellt" avser jag den lokalkännedom som alltid är givande för besökare utifrån. Vad är det för charm med att besöka ett Åland där personalen som står för servicen saknar kännedom om Åland? Hur tror ni rikssvenska gäster upplever ett Åland där personalen ibland inte kan svenska?

Som turistvärd har jag många gånger kunnat konstatera att det är själva bemötandet som avgör en besökares inställning till Åland som turistmål, inte det eller de språk på vilket kunden blir bemött. En betydande del av de finska gästerna tycker dessutom att det är roligt att försöka prata svenska. Rätt många väljer engelska från första början och vi har alltid följt principen om att det är kunden som bestämmer språket. Jag vill betona att vi själva ger service på svenska, finska, engelska och tyska.

Den ensidiga fokuseringen på finska sammanhänger förmodligen främst med det "finlandssvenska syndromet", dvs. att de svenskpråkiga alltid ska bemöta finnarna på deras eget språk. Tyvärr har ålänningarna påverkats av denna inställning.

Givande besök och bra för Åland

Om inte andra än vi ålänningar själva känner till bakgrunden till Ålands särställning har vi ett gigantiskt berg att ta oss över varje gång vi har en fråga vars lösning förutsätter förståelse hos andra.

Det är utgångspunkten för mitt sätt att tänka när politiker utifrån visar intresse för självstyrelsen och statusen i övrigt. Sedan må det handla om en person med lyskraft typ förra centerledaren Maud Olofsson - som vi hade som Centerns gäst i början på den gångna veckan - eller Nordiska Centerunga vars styrelse besökte Åland under denna helg. Givande besök och intressanta människor.

Lite synd är dock att diskussionerna på nordisk nivå måste ske på engelska med morgondagens beslutsfattare. Känslan av gemensam bas försvinner delvis pga. av ett magrare språk. Men givetvis är det bekvämt att använda engelskan men den power point jag förberett var det bara att skippa. Måste erkänna att jag inte ens tänkte tanken att svenskan inte var gångbar.

Senare i sommar gästas vi inom Åländsk Center av både Solna-Centern och Länscentern i Stockholms län. Då kommer ytterligare ett 30-tal politiker att veta betydligt mer om Åland!

Ålands demokratiska EU-underskott

Jag har allt sedan jag lanserade tanken på att markera Ålands demokratiska EU-underskott via Kroatiens ansökan om medlemskap, fått en del frågor som gjorde att jag skrev följande debattinlägg. God läsning!
____________

Ålänningarna ”firar” snart 20 år av EU-medlemskap. I allt väsentligt blev EU-inträdet 1.1.1995 lika påfrestande som befarat. Till följd av Ålands litenhet vågar EU-kommissionen hantera åländska ärenden med en axelryckning, vilket inte minst den långt utdragna behandlingen av det angelägna stödet till vindkraftsbolagen visat. Åland får inget besked och bolagen lider av allvarlig kapitalbrist. Samtidigt har samma kommission haft utrymme för tusentals timmar riktade mot Ålands Industrihus och dess utvecklingsprojekt Itiden. Det går alltså bra för EU-byråkraterna att stjälpa men betydligt svårare att hjälpa (läs: att göra sitt jobb).

Till vissa delar blev EU-medlemskapet betydligt värre. Med det sistnämnda avser jag både den svaga politiska position som blev resultatet av Ålands EU-förhandlingar och Finlands ovilja att frivilligt medverka till ett fungerande åländskt EU-medlemskap. Finlands agerande i samband med åländska hjärtefrågors behandling inför EU-domstolen – med åtföljande förlust av både snus och vårjakt – kommer att svida länge i den åländska folksjälen. Utan ett eget juridiskt försvar var förlusterna givna på förhand.
Till vissa delar medverkade vårt eget lagting till snusnederlaget genom att 2004 godkänna att Åland fullt ut fick bära ansvaret för eventuella EU-böter. Till de ansvarigas försvar bör dock tilläggas att samtidigt låg den samhällsekonomiskt sett viktiga frågan om stödet till sjöfarten i den politiska vågskålen i Helsingfors. Risken för utflaggning av åländska kryssningsfartyg var påtaglig och medverkade starkt till att de åländska politikerna lade sig i fråga om ansvaret för EU-böterna.

Ironiskt nog öppnade agerandet för en process inför EU-domstolen där Finland vägrade försvara snusförsäljningen. Det åländska nederlaget var givet på förhand och rederierna valde att flagga ut med allt vad det betytt för den åländska delen av de ombordanställda.
I samband med det s.k. Lissabonfördraget 2009 lyckades det politiska Åland för första gången sedan EU-inträdet uppnå en framgång genom att pressa Finland till en egen talerätt inför EU-domstolen. Även om en del kritiker fnyser och säger att ”skadan är ju redan skedd” genom att peka på just snuset och vårjakten så är det ett faktum att Finland inte längre kan strunta i Ålands juridiska EU-intressen.

Ända sedan EU-processens början för 20 år sedan har självstyrelseorganen enhälligt krävt en egen plats i EU-parlamentet. Åland har byggt upp en synnerligen stark argumentation och faktiskt fått finska statsmakten att erkänna kravet fullt ut i flera repriser. Faktum är att lagtinget under alla dessa år inte godkänt ett enda EU-grundfördrag utan att samtidigt ställa krav på tryggad representation. Nu senast i samband med Lissabonfördraget där lagtinget beslöt meddela att Åland utgår från att Finland inte godkänner en omfördelning av parlamentsplatserna innan Ålands tillförsäkrats en egen representation.

Betydande åländska samhällsvärden har alltså påverkats starkt av Bryssel. Och mycket kommer att stå på spel i framtiden. Samtidigt har vi inte lyckats skapa det jag valt att kalla för ett ”EU-försvar” i förhållande till EU-kommissionen. Men vi ska inte heller bortse från att EU-parlamentet idag är en maktspelare och att dess betydelse inom EU-systemet bara förstärks. Det är hög tid att inför Ålands ”EU-jubileum” se till att bristen på demokratisk EU-representation åtgärdas en gång för alla, antingen på EU-nivå eller genom att Finland avstår en av sina 13 platser till förmån för ålänningarna.

Kroatiens nu aktuella ansökan om EU-medlemskap är enligt min mening en lämplig grund för en markering av det starka åländska missnöjet. Genom att tillsvidare lämna Kroatiens anslutningsavtal vilande ger lagtinget en stark politisk signal om att det nu är dags för Finland och övriga EU att ta ansvar för rådande demokratiska underskott. Vårt agerande skadar inte kroaterna men sätter ändå press på Finland att uppfylla sina löften i denna fråga.

Jag har redan fått ett antal tjuvnyp om ”tokiga ålänningar” som inte inser att vi är en liten folkspillra. Men till både egna och externa belackare säger jag bara att Ålands självstyrelse är både skapad och garanterad på internationell nivå och att vi aldrig kommer att skämmas för berättigade krav som syftar till att ”Ålandsmodellen” klarar morgondagens utmaningar!

Rätt beslut men med fel upplägg

Skyddet av de åländska vattenmiljöerna ska alltid ha högsta prioritet. Det samma gäller förstås grundvattnet och inte minst de brunnar som fortsättningsvis används för dricksvatten. Alla ambitioner i denna riktning är välkomna men ibland missar även miljöåtgärder sitt mål. Så blev fallet med beslutet från 2004 om att samtliga s.k. enskilda avlopp (från hushåll och fritidshus) ska åtgärdas.

Initiativet i sig var lovvärt: landskapsregeringen var ute efter att få ner utsläppen av kväve och fosfor i naturen med åtföljande positiva effekter på övergödningen. Problemet var att regeringen struntade i varningarna om att upplägget med att alla avlopp ska åtgärdas på en gång hotar att leda till kaos i den kommunala hanteringen.

Idag i januari 2013, då det återstår mindre än ett år tills dess att alla avlopp ska vara åtgärdade, vet vi att skeptikerna som väntat fick rätt. Avsaknaden av prioriterade områden i kombination med principen "alla på en gång" har märkbart skadat projektets positiva konsekvenser. Istället för att rangordna åtgärderna enligt avståndet till vatten- och kustmiljöerna, drogs alla avlopp över en och samma kamm.

Varför har den märkliga strategin skadat projektet och därmed vattenmiljöerna? Enligt min mening ligger skadan i att bostäder och sommarhus som ligger nära vatten inte prioriterats av myndigheterna. Inte pga. slarv utan därför att de kommunala inspektörerna inte haft en chans att övervaka alla hundratals ärenden. Resulatet är många år av fortsatt utflöde av näringsämnen istället för att just denna kategori avlopp skulle ha åtgärdats först av alla.

Från kommunalt håll påpekades riskerna med ett projekt utan prioriteringar. Den frågan alla ansvariga bör ställa sig är följande: varför blanda in kommunerna och andra i ett omfattande remissförfarande om man inte ens lyssnar till de enklaste rekommendationerna?

De kommunala hjältarna!

Vår lilla men ack så underbart effektiva "tankesmedja" ÅSUB har än en gång presenterat en intressant utredning. Denna gång berättar utredarna i samarbete med Ålands Kommunförbund att drygt 560 ålänningar ser till att den kommunala sektorn rullar på vardagen. Tillsammans delar dessa på över 800 poster fördelade på 110 beslutande organ. Lägger vi till alla de övriga uppdrag som på olika sätt är kopplade till denna viktiga del av samhällsapparaten, uppgår den samlade insatsen förmodligen till över tusen personer!
En hel del ålänningar suckar säkert över antalet men för mig själv - som på nära håll fått ta del av allt engagemang - är detta gäng våra kommunala hjältar. Förtroendevalda som för en obefintlig ersättning sätter bort sin fritid för att allas vår vardag ska fungera: att det finns ett dagis som väntar på ditt barn, att du med glatt hjärta kan skicka iväg ditt barn till skolan, att du inte behöver bekymra dig för att dina åldrande föräldrar lämnas åt sitt öde. Listan kan göras lång och ibland kan det vara nyttigt att vara tacksam över att en del gör att vardagen fungerar för alla andra.
Den kommunala sektorn är som bekant föremål för poltiska diskussioner. En del tror på fördelarna med stora enheter och låter inte problemen inom t.ex. ÅHS störa de egna "ritningarna". Andra oroar sig för att sammanslagningar leder till försämrad närservice och för att dagens smidiga förvaltning ersätts med nya skikt av mellanchefer.
Förändringar kommer att ske men personligen hoppas jag att i alla fall de flesta politikerna inser att vi aldrig kommer att kunna ersätta de kommunala hjältarnas arbetsinsatser ifall vi gör förändringar som skadar glädjen att bidra till det egna närsamhället.

Hur svårt kan det vara?

Hej! Idag sätter jag för ovanlighetens skull in mitt anförande i lagtingsdebatten idag 14 januari den s.k. inmateriell konventionen eftersom frågan är principiellt intressant (i alla fall för oss som det är lite nörd-varning för när det gäller Ålands särställning!)

_______

Fru talman!

 

Efter utskottsordförandens  - som vanligt - utmärkta redogörelse för utskottsbetänkandets innehåll  finns det ingen orsak att ytterligare beröra den aktuella konventionens materiella innehåll annat än på två avgörande punkter:

avsaknaden av ett omnämnande av Ålandsöverenskommelsen från 1921 i Katainen-regeringens proposition till riksdagen och lag- och kulturutskottets uppmaning till LR att undersöka möjligheten att i likhet med Färöarna sikta på ett associerat medlemskap i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur, dvs. Unesco.

Tillåt mig dock börja med ett litet om än dock enligt min mening intressant sidospår. När jag igår satte mig ner för att fundera på innehållet i detta anförande, dök det nämligen plötsligt upp i minnet en ca 15 år gammal upplevelse: beskedet från skattestyrelsen och sedermera från HFD om att Julius Sundbloms minnesstiftelse inte kunde anses som en del av det finländska kulturarvet och därmed inte kunde komma i åtnjutande av den skatteförmån som under den tidpunkten reglerade motsvarande stiftelsers och deras gåvogivares skattevillkor.

Jag kommer ihåg att vårt juridiska ombud Kai Uotila var mäkta upprörd – precis som stiftelsens ansvariga - över denna tolkning men i o m HFD-utslaget var dörren stängd.  Trots att ju stiftelsen i högsta grad ägnar sig åt ett kulturinriktat arbete, om än inte av det direkt finska arvet.

 Oaktat denna typ av närmast politiska markeringar från finska myndighetsinstanser ska vi från åländsk sida givetvis fortsätta att markera det speciella med Ålandsöverenskommelsen där just sedvänjor och kultur ingår som en av de centrala beståndsdelarna.

 Personligen anser jag att det ansvariga ministeriet påbörjat hanteringen av konventionen genom att bryta mot dess anda och mening genom att utelämna ÅÖ.  I reg.prop. betonas t.o.m. i inledningen att förståelsen för kulturarvet är sårskilt viktigt med tanke på en fungerande samlevnad mellan minoriteter och majoritetsbefokningen.

 Hur är det då möjligt att ett ministerium på detta sätt agerar i strid med de förpliktelser som Finland är på väg att ikläda sig?  Om vi väljer att bortse från risken att Åland i detta hänseende medvetet valts bort av olika skäl kvarstår det uppenbara svaret: undervisnings- och kulturministeriet har inte klarat av att efterleva SjL:s regler för hur autonoma Åland ska involveras i arbetet med internationella fördrag.

 Det exceptionella med konventionen om tryggandet av det inmateriella kulturarvet är nämligen att  a)  landskapsregeringen informerades aldrig om processen med konventionens tillkomst – alltså ett förfarande i strid med SjL § 58, b) landskapsregeringen bjöds aldrig in till det särskilda hörande som undervisnings- och kulturministeriet anordnade i februari 2011, c) ministeriets skriftliga remissförfarande gjordes vid en tidpunkt då reg.propositionen redan var på väg till riksdagen.

Utgående från detta agerande är det kanske inte så konstigt att undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän inte klarade av att få till en reg.prop som ger en mer heltäckande bild av Finlands samlade kulturarv. Med anledning av detta har LKU alltså valt att uppmana LR att upplysa ansvariga ministerier om Ålands rätt till delaktighet i förhandlingar om bl.a. internationella fördrag och på samma gång uppmärksamgöra  ministerierna om att Finland förbundit sig till Ålandsöverenskommelsen och därmed bär på ett kulturarv inom ramen för den nu  aktuella konventionen.

Personligen finner jag det direkt märkligt att det ska vara så svårt att få aktörerna inom den finska statsmakten att agera på ett sätt som svarar upp mot SjL:s bestämmelser när det gäller den internationella nivån. Det finns ju inte bara särskilda kontaktpersoner inom alla ministerier. Dessutom finns det särskilda handböcker där Ålands särställning lyfts fram och med tydliga anvisningar om hur Åland involveras i processens olika delar.

I den av justitieministeriet utarbetade handboken sägs att syftet är att säkerställa att självstyrelsesystemet för Åland som konstitutionellt system tillämpas klanderfritt och enligt principen om god förvaltning. Efter att ha läst handböckernas åländska delar kan jag bara konstatera att ministeriets ambitioner uppfylls bara innehållet ges spridning och efterlevs.

Avslutningsvis några ord om Unesco och de åländska ambitionerna att uppnå ett associerat medlemskap. Enligt min mening finns det nämligen skäl för LR att särskilt utreda frågan om huruvida Åland bör söka en form av medlemskap i en  internationell  organisation vars grundläggande konventioner vi inte till alla delar kunnat ge vårt bifall till pga.  beståndsdelarna i det åländska nationalitetsskyddet.

Vinden drar men skeppet ligger kvar...

Ingen enskild fråga är egentligen i dagsläget viktigare för Åland än den som handlar om vindkraftens framtid på Åland. Kan de färdigt planerade storprojekten genomföras får öriket en ytterst välkommen skjuts framåt. Särskilt för skärgården skulle vindkraften betyda extra mycket i form av både sysselsättning och andra kringaktiviteter.

Utgångsläget har länge varit optimalt för de åländska vindentusiasterna eftersom vindförhållandena är synnerligen goda och ålänningarna - med några få undantag -  är positiva till denna framtidsnäring. Men i o m det finska systemet med s.k. inmatningstariffer och dess generösa stödnivåer förändrades plötsligt läget eftersom näringsfrågorna ligger på landskapsregeringens bord (åländsk behörighet).

Ingen åländsk politker har än så länge stigt fram och sagt att Åland ska inrätta samma stödsystem. I tider av sviktande inkomster vore ett sådant budskap lika med: "jag vill låna för att finansiera vindkraften"!
Hoppet har istället stått till att finska staten ska släppa in de åländska aktörerna i sitt stödsystem. Moroten för Finland vore i så fall det tillskott av förnyelsebar energi som Åland kan bidra med.

Men hoppet har med tiden förvandlats till frustration eftersom i synnerhet tjänstemännen i Helsingfors ställt sig avvisande till det åländska önskemålet. De juridiska knopparna har lösts en efter en men beskedet om ett ja eller nej har trots det förhalats.

Senaste vecka kom de första vinkarna om hur tjänstemännen ser på Ålands medverkan och utan tvivel är upplägget sådant att det vore bättre med ett tydligt Nej tack! Att tänka sig att de åländska investerarna ska satsa tiotals miljoner och ändå göra sig beroende av årliga budgetbeslut i Finlands riksdag är förstås otänkbart. Lika problematiskt blir det för Ålands lagting att via lagstiftning garantera vindkraftsindustrin samma stödnivå för flera år framåt oberoende av det som händer i Helsingfors.