Presidenten och svenska språket

Svenska språket förlorade första ronden i kampen om fortsatt heltäckande jour vid Vasa Centralsjukhus. Efter flera heta duster i grundlagsutskottet, social- och hälsovårdsutskottet samt till sist i en omröstning i plenum, segrade Sipilä-regeringens förslag om att helfinska Seinäjoki ska ta hand om servicen även för den svenskspråkiga befolkningen. Ett horribelt upplägg eftersom det i praktiken är omöjligt för sjukhuset i Seinäjoki att säkerställa att de svenskspråkiga som överförs från Vasa kan använda sitt eget språk. Detta även om viljan därtill skulle vara oerhört stark.

Riksdagsmajoritetens beslut att köra över de svenskspråkiga och därmed grundlagens krav på likvärdig behandling, har väckt en aldrig tidigare skådad ilska bland finlandssvenskarna.  Ilskan var redan stor efter avslöjandena om att grundlagutskottet getts felaktigt beslutsunderlag samtidigt som Sipilä-regeringens projektledare medgett att Vasa som fortsatt fullskaligt joursjukhus var fullt möjligt med tanke på kostnaderna.

I helgen kom sedan den finske justitiekanslern Jaakko Jonkka med det sensationella beskedet att han ofta berövas sin lagenliga rätt och möjlighet att kontrollera att regeringens produkter håller måttet i förhållande till grundlagen. JK till och med antyder att Siplilä-regeringen medvetet försöker kringgå kravet på att grundlagsutskottet ska pröva lagförslag i ljuset av grundlagens bestämmelser.

Även om JK Jonkka efteråt försökt dämpa sin kritik med att det funnits samma problem under andra regeringar, kommer hans anklagelser vid en tidpunkt när president Sauli Niinistö som bäst överväger hur han ska hantera jourreformen. 

Utan tvivel kommer JK:s inhopp i debatten att öka trycket på presidenten att utnyttja sin rätt att åtminstone tillfälligt stoppa lagförslaget genom att be högsta domstolen som ett utlåtande. Men även om presidenten får HD:s  stöd i ryggen om att de språkliga rättigheterna åsidosatts, kan riksdagen välja att köra på som tidigare. Presidenten har alltså enbart s.k. suspensiv vetorätt.

Det är ytterst ovanligt att presidenten väljer att ta strid med riksdagen. Den s.k. lotterikonflikten mellan Åland och Finland 2001 har gått till historien som ett av de mest bisarra inslagen i örikets långvariga och emellanåt haltande umgänge med finska statsmakten. President Tarja Halonen vägrade, uppbackad av HD, att tillåta ett åsidosättande av Ålands särställning. Riksdagen tvingades backa men svarade med att ifrågasätta HD:s roll som den instans som har rätt att tolka Ålands självstyrelselag.

Till sist är det på sin plats för undertecknad att backa en del från tidigare kritik av JK-ämbetet. I en debattartikel uttryckte jag min stora förvåning över att just JK låter grundlagsvidriga förslag passera genom kontrollen. Genom sitt offentliggörande av sin starka kritik av Sipilä-regeringen har JK indirekt sett till att inför jourreformens andra rond backa upp kraven på fortsatt språklig likvärdighet. För nu väntar nästa spännande akt i detta drama: vågar och vill president och HD ifrågasätta riksdagens auktoritet? 

På väg mot den politiska sandlådan

Vi lever i märkliga tider både på och utanför Åland. Överallt tycks det normala pressas av nya och radikala krafter. Utgången av presidentvalet i USA har redan ställt ett antal vedertagna ordningar i skamvrån. Politiken sätts på undantag till förmån för affärsmässigt tänkande. En klimatförnekare ska leda landets viktigaste miljömyndighet. Här finns det anledning att vara tacksam för att USA består av självständiga delstater med rätt till egen miljöpolitik.

I Finland upplever befolkningen en av de mest dramatiska reformerna någonsin av den offentliga sektorn i o m skapandet av 18 politiska landskap på de 297 kommunernas bekostnad. Samtidigt sätts servicen till den svenskspråkiga befolkningen på undantag i samband med den inledande s.k. jourreformen. Här väntar åter spännande tider: vågar och vill den finske presidenten Sauli Niinistö blanda sig i leken genom att i sin tur be högsta domstolen pröva reformens hållbarhet i förhållande till grundlagen?

På Åland forcerar regeringen, bestående av moderater, socialdemokrater och liberaler, på ett sällan skådat sätt. Aktivitet är alltid bra men det vore trevligt om agerandet i alla fall emellanåt baserades på fakta och verkliga behov. En rösträttsreform som strider mot grundlag och bildandet av en räddningsmyndighet på ett sätt som kränker kommunernas ställning är några exempel på regeringen Sjögrens mindre smarta drag. Regeringsblocket präglas av en självgodhet som rimmar illa med de bristande kunskaperna om lag och ordning.

Självgodheten framskymtar även i synen på konkurrerande politiker. Det har tydligen blivit på mode att kalla andra politiker och deras agerande för clown resp. clownerier. Det är representanter för obundna och Ålands Framtid som bemötts på detta sätt. Det är illavarslande om det är okej att på detta sätt börja nedvärdera andras åsikter istället för att bemöta med sakargument. Kampen mellan regering och opposition ska förstås vara hård men vi bör aldrig lämna bort den grundläggande respekten. I annat fall är vi snart inte långt borta från den beryktade politiska sandlådan!

Absurd jakt på kommunerna

 Lagting och landskapsregering förefaller i skrivande stund att vara oerhört samstämmiga om att den finska vårdreformen (SOTE) i sin nuvarande form utgör ett stort hot mot Åland, både i konstitutionellt och ekonomiskt hänseende. Med "konstitutionellt" menar jag att reformens upplägg utgör ett indirekt ingrepp i Ålands självstyrelse, en sak som enbart ska kunna ske genom en ändring av samma grundlag. Med "ekonomiskt" avser jag att reformen i grunden rubbar den finansiella balansen mellan kommuner och lagting. Och allt detta utan att SOTE egentligen har med Åland att skaffa!

I ovanligt skarpa ordalag har landskapsregeringen, med full uppbackning av lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, meddelat regeringen Sipilä i Helsingfors att det är bäst för alla att SOTE till denna del görs om. Inte sedan striden Åland-Finland på 1990-talet om behovet av åtgärder för att rädda sjöfarten, har Ålands internationella ställning lyfts fram med samma tyngd. Parallellt med detta har landshövding Peter Lindbäck, alltså finska statsmaktens högsta representant på Åland, på samma tydliga sätt dömt ut vårdreformen. Lindbäck skjuter särskilt in sig på att vårdreformen strider mot Finlands grundlag. Det är förstås starkt av en statlig representant att än en gång ta Ålands autonomi i försvar. Här bekräftas åter vikten av att vi har en landshövding som är mycket mer än en statlig lakej som enbart lyder påbuden från Helsingfors.

Förre partiledaren Jörgen Strand (MSÅ) försitter dock aldrig en chans att förfäkta sin ståndpunkt om de enligt hans tycke alltför dyra kommunerna. Där andra ålänningar enbart ser mörka moln torna upp sig ser Jörgen Strand chansen (insändare 8/12) helt beröva kommunerna eget beskattningsutrymme. Strand ondgör sig även över att lantrådet m.fl. försöker förhindra SOTE:s negativa påverkan på Åland. Strands recept är alltså att lagtinget till 100 procent ska finansiera kommunerna, som i sin tur ska slopa kommunalskatten helt och hållet. Den kommunala självstyrelsen i traditionell mening ska alltså slängas överbord pga. av en finsk vårdreform!

Jag utgår från att Jörgen Strand är rätt ensam, även inom moderaterna, om sin rekommendation om vad Åland bör göra i denna svåra situation. Dessutom innehåller argumentationen för noll procent i kommunalskatt flera brister när det gäller möjligheten att finansiera "nollningen" av kommunalskatten. Debatten må vara fri men förhoppningsvis förleds inte ålänningarna att tro på lösningar som gör att vi själva hugger oss i foten.

Svenska domänförluster i Finland

Svenska språket i Finland är nu på allvar under attack. Ett faktum som även vi ålänningar har all orsak att både beklaga och bekymra oss över. Med nuvarande statstillhörighet är det åländska samhället inom otaliga områden beroende av att svenska språket förblir ett levande vardagsspråk på andra sidan Skiftet. Enbart en formell status som ett av två nationella språk och en myndighetsfasad som ger sken av offentlig tvåspråkighet skapar inte en svenskspråkig service som heter duga. Oron förstärks av att över 15 000 finlandssvenskar emigrerat till Sverige bara under 2000-talet. En grupp vars stora antal ytterligare försämrar inslaget av svenska i morgondagens Finland.

Alla samhällsintresserade har ju känt till att det sedan gammalt finns en ingrodd aversion mot allt svenskt i Finland. Bitterheten bottnar i 600 år av svenskt herravälde och en gemensam historia där den östra rikshalvan alltid var den första att ta stöten i de otaliga krigen med en allt starkare rysk björn.  De cirka 300 000 finlandssvenskarna är för de mer extrema finsknationalistiska kretsarna en oönskad påminnelse om forna tider. När radiojournalister tillåts benämna en folkgrupp som ”huggormar” är det dessutom illa ställt med den allmänna toleransen.

Trots allt det ovanstående har det sedan 1930-talets förfinskningsvåg rått en sorts språklig borgfred där flera finska statsmän som Virolainen, Koivisto, Ahtisaari m.fl. stått som garanter för svenska språkets framtid. I riktigt modern tid följdes denna linje upp med den s.k. Nationalspråksstrategin 2012.  Några år senare är bilden den totalt omvända. Svenska språket får lov att backa på område efter område. Då anser jag ändå att finska riksdagens klartecken för regionala språkförsök (utan svenska) är mindre oroande än de domänförluster svenskan är på väg att lida inom samhällsservicen i stort.

Den för dagen så heta frågan om Vasa centralsjukhus framtid inom jourvården är bara ett i raden av centraliseringsprojekt som påverkar Svenskfinland i grunden. Justitieministeriet planerar som bäst en tingsrättsreform som slopar både domstolar och sessionssalar i mer uttalade svenskbygder. Med tiden kommer en sådan reform givetvis att urholka möjligheterna att få en rättvis rättegång för en part som inte behärskar finska till fullo. Det är alltså under effektivitetens och centraliseringens gemensamma täckmantel som det största hotet någonsin mot svenskan som ett starkt samhällsspråk tornar upp sig. Samtidigt är finlandssvenskarna hårt trängda politiskt i och med att Sannfinländarna avancerat till ett riktigt maktparti via Sipilä-regeringen. 

Vad kan finlandssvenskarna göra? Finland har redan fått internationell kritik för att svenska språket är pressat och alltför osynligt av Europarådet. Fortsätter den negativa utvecklingen är finlandssvenskarna tvungna att söka stöd hos Europarådet m.fl. I synnerhet om Finland med stöd av justitiekansler och grundlagsutskott väljer att strunta i grundlagens krav på språklig service på jämlika grunder. Ändå är det en väg som säkert känns otäck. Ropen om ”oäkta finländare ” kommer att skalla. Men vad annat göra i väntan på att den kyliga nationalismen tvingas på reträtt?

Fortsätter Finland som rättsstat under 100-årsfirandet?

Finske justitiekanslern Jaakko Jonkka upplever ovanligt intressanta tider som bäst. Grundlagsexperter har på goda grunder ställt sig frågande till JK-ämbetets brist på agerande i samband med den omtalade sjukhusjouren. Det absurda med reformen är nämligen att Sipilä-regeringen slår undan benen för sjukhusservice på svenska för över hundratusen österbottningar. Ett JK-ämbete som agerar opartiskt hade förstås påpekat att det inte går att kränka de språkliga grundrättigheterna på detta sätt.

Nu tvingas Jonkka & Co har försvara sig. Enligt Hbl 2/12 kan Jonkka "inte bedöma om Vasa eller Seinäjoki med beaktande av helheten är det bättre alternativet". Det verkligt intressanta med JK:s svar är att han plötsligt undandrar sig ansvaret för att den finska regeringen håller sig innanför grundlagens ramar. Enligt samma grundlag är det nämligen JK som tillsammans med JO är de högsta granskarna av att den offentliga makten är lagenlig.

Är det då bra eller dåligt för autonoma Åland att JK:s objektivitet ifrågasätts? Min spontana reaktion var att det är bra att JK:s agerande utsätts för kritik i ett läge där samma Sipilä-regeringen förmodligen i början på nästa år sjösätter en av de största reformerna (Sote) någonsin i finsk historia. Allt är utan tvivel upplagt för ännu en stenhård kamp mellan olika intressen och där grundlagen i kombination med Ålands självstyrelselag åter utsätts för påfrestningar.

Kan riksdagen via en vanlig riksdagslag urholka Ålands behörighet? Kan ålänningarna utsättas för ett (teoretiskt sett) betydligt högre skattetryck än finländarna? Kan nämnda JK ännu en gång gå med på att grundlagarna för Finland och Åland utsätts för en renodlad politisk hantering eller kommer Jonkka att stå upp som konstitutionens försvarare? Som alla ser är det många frågeställningar som under nästa år får ett svar. Ska år 2017 bli det år då hundraårsfirande Finland inte längre kan leva upp till begreppet rättsstat?

Svenska språket under fortsatt tryck

I dagens åländska tidningar 28.11.2016 hade jag nedanstående debattinlägg. Tanken är att jag i flera inlägg ska beskriva den ytterst utmanande situation Åland ställts inför. Texten nedan behandlar det som kan kallas för startskottet på SOTE: en reform som begränsar s.k. full jourservice till fem utvalda centralsjukhus. För österbottningar med svenska som modersmål ytterst beklaglig reform så här långt eftersom Vasa centralsjukhus föreslås ställas utanför kretsen av sjukhus med komplett jourservice. Absurt med tanke på Finlands grundlag § 122 men i ett land där ett parti avser att vinna nästa val genom att bekämpa svenska språkets ställning, ett ytterst påtagligt hot.

Jourreform avgörande för svenskans framtid

Finlands regering står i beråd att avlåta ett massivt lagpaket som i grunden även kommer att påverka autonoma Åland.  Förvaltningsreformen SOTE hotar bl.a. att radera den redan i sig begränsade skattebehörighet lagtinget har idag. Frågan många ålänningar ställer sig är hur det ens är möjligt att regeringen Sipilä planerar något som vore lika med en torped in i den åländska självstyrelseskutan. Svaret är att med största sannolikhet har Åland (än en gång) dykt upp till ytan i ett läge där det redan är för sent att ändra kursen.  

Har då regeringen Sipilä juridiska möjligheter att genomföra SOTE trots konsekvenserna för bl.a. Åland? Svaret på den frågan är att ifall majoriteten i grundlagsutskottet i Finlands riksdag anser att reformen är okay så blir den verklighet. Visserligen kan bl.a. vi ålänningar ställa till en hel del bekymmer men med ett undantag är det åtgärder som träder till först när riksdagen klubbat igenom reformen.  Detta eftersom en fråga först ska slutbehandlas inom ett land innan det överhuvudtaget är möjligt att aktivera sig på den internationella nivån. Undantaget är Sverige som på basen av Ålandsöverenskommelsen från 1921 har en folkrättslig grund att agera utifrån. Politiskt sett dock en oerhört känslig fråga.

Därmed är det grundlagsutskottet somi praktiken åter håller bilan i sin hand över vårt örike. Det räcker med en titt i backspegeln för att förstå att vi har anledning till oro. I samband med den s.k. lotterikonflikten 2001 struntade utskottet i Ålands självstyrelselag. Sedan dess har utskottet därtill ”politiserats” i den meningen att politiken väger tyngre än grundlagen.  Faktum är att utskottet i detta nu behandlar ett lagförslag vars behandling avgör svenskans framtid i Finland. Jourreformen testar verkligen utskottets inställning till svenskans ställning. Sipilä-regeringen vill nämligen slopa Vasa centralsjukhus jourstatus och i ett slag göra hundratusen svenskspråkiga beroende av sjukvård på finska i Seinäjoki.

Förslaget strider på alla sätt mot grundlagens paragraf 122 och kravet på att de svenskspråkigas behov ska tillgodoses på lika grunder som de finskspråkigas. Så sent som 2010 gick ett motsvarande förslag på pumpen då 6.300 svenskspråkiga skulle överföras till enspråkigt finska landskap genom att avskilja Karleby stad från övriga Österbotten. Här kom Svenska Finlands Folkting att spela en avgörande roll i motståndet och tog till sin hjälp både tunga jurister och justitiekanslern. Finansministeriet tvingades retirera efter att den tidigare ”glömda” språkkonsekvensbedömningen påvisade att lagkraven nonchalerats.

Sex år efter Karleby-fallet är det alltså dags igen. Grundlagen är den samma men grundlagsutskottet innehåller idag sannfinländare, ett parti vars främsta ambition tycks vara att försämra svenskans ställning. Jourreformen avgör om Finland fortsätter som en rättsstat på det språkliga området. För oss på Åland ger resultatet samtidigt en vink om hur det blir med den kommande behandlingen av SOTE-reformen. Kommer politiken än en gång att besegra juridiken?

Påhopp under misstroendedebatten

Fredagens misstroendedebatt i lagtinget innehöll ett märkligt påhopp på Centerns Roger Nordlund, i praktiken den som såg till att dåvarande LR 2015 kunde föra drömmen om en kommunal socialtjänst (KST) i hamn.

Liberalernas Ingrid Johansson sågade i ett gruppanförande både KST-lagen och Centerns insatser. Lagen betecknade Johansson som ett ”rådd” och anspelade även på att Centern är skyldig till svårigheterna att förverkliga lagen.

Påhoppet på Roger Nordlund fick mig att ta till orda och replikera att Ingrid Johansson som relativt ny i politiken borde akta sig för att så  pass kategoriskt ifrågasätta andra politikers insatser. Särskilt i KST-frågan då Roger Nordlund mer eller mindre tvingades att ta hand om KST-frågan i ett läge där de annars självklara ministrarna inte kunde eller ville ta på sig ansvaret.

Visserligen är ju otack världens lön men det måste ändå finnas gränser för kritik även av andra politiker. KST-lagen var givetvis en kompromiss mellan flera olika intressen men var regeringen Gunells produkt, inte Nordlunds eller Centerns privata. Nu kritiserade faktiskt Ingrid Johansson i första hand det förra lantrådet Gunell för bristande ledarskap!

Min svarsreplik fick Ingrid Johansson att än en gång ta till ”kvinnokortet” och anklaga mig för härskarteknik. Ifall Johansson vill bli tagen på allvar så måste hon våga stå för sina åsikter och inte skylla på sin ålder eller kön. Lagtinget innehåller idag många starka kvinnor och förutom Ingrid Johansson förefaller även de kvinnliga ledamöterna inse att som man ropar får man svar. Undertecknad accepterar inte osakliga påhopp, oavsett om dessa görs av män eller kvinnor.

Sedan finns det anledning att ånyo konstatera att regeringsleden fortsätter att bedriva ett dubbelspel ifråga om KST. Å ena sidan arbetas det intensivt med att förverkliga de s.k. socialvårdsområden som KST-lagen förutsätter med dead-line i oktober nästa år. Å andra sidan arbetar regeringsblockets representanter i ord och handling mot samma reform. Givetvis ett effektivt men ack så förkastligt sätt att sätta krokben för kommunernas ambitioner att leva upp till KST-lagens ambitioner.