HBL glömde bort Åland

Finlandssvenska Hufvudstadsbladet har under Finlands 100-års jubileumsår kört en serie kallad "Så formades Finland" med Staffan Bruun som primus motor. Avsaknaden av Åland som ett av de totalt 50 behandlade ämnena gjorde att jag skickade nedanstående insändare till HBL (publicerades i tidningen 10 dec. 2017). Med tanke dels på hur den unga republiken gjorde allt för att få suveräniteten över Åland 1917-1921, dels hur Ålandsfrågan faktiskt påtagligt formade Finland anser jag att HBL missade chansen att återge ett väsentligt inslag under de gångna 100 åren!

Fredens öar hade förtjänat sin plats

Även för en ålänning som mig med historia som ett kärt ämne, har Staffan Bruuns serie Så formades Finland genomgående varit givande läsning. Bruun har igen visat att han är en mästare i att återskapa historiens vingslag.

Jag förstår att urvalet av de totalt 50 framlyfta fenomenen, händelserna och personerna varit en tuff utmaning. Eftersom serien baserar sig på sådant som uttryckligen format Finland, trodde jag rätt länge att Ålandsfrågan och därmed Ålands unika status skulle bli ett av inslagen.

Många läsare tycker säkert att jag därmed var onödigt naiv och inte förmår inse örikets ringa betydelse för dagens Finland. Ändå tycker jag faktiskt att dramatiken kopplad till Åland varit en mer värdefull beståndsdel i serien än t.ex. tangon och vissa enskilda personer. Den på sina håll upplevda tron på att Åland kan trygga svenskans ställning i Finland, hade också motiverat en berättelse om öriket.

Den unga republiken Finland gjorde allt under åren 1917-1921 för att omintetgöra ålänningarnas önskan om återförening med Sverige. Resultatet i Genève i juni 1921 formade sannerligen Finland även om landets suveränitet över Ålandsöarna är begränsat, både politiskt och militärt. Faktum är ju att Finland är det enda landet i världen som inom sina gränser har ett område som med stöd av folkrätten både besitter politisk autonomi och territoriet samtidigt är fredat från militär aktivitet.

Särskilt i och med att serien även utkommer i bokform är det synd att tillfället att berätta historien om ”Fredens öar” inte togs till vara. Ett ypperligt tillfälle till allmänbildning dyker dock upp om några år då Ålands autonomi firar 100 år!

Thusse - självstyrelsens kyrkstöt

Inför Ålandsutställningen år 1976 

författade 

Thusse 

Eriksson  sitt 

förmodligen 

viktigaste 

bidrag i 

arbetet 

för Ålands autonomi 

och 

dess utveckling.

Ända sedan jag som 15-åring började intressera mig för åländsk politik och i synnerhet relationerna till Finland, har Thusse Eriksson varit ledstjärnan och föredömet. Alltid på gott humör. Alltid stark i sak men ändå ödmjuk. En sällskapsmänniska ut i fingerspetsarna med en sångröst som charmade alla in i det sista. En sund åländsk nationalkänsla personifierad. Utgående från dessa lovord tror jag läsaren förstår att min objektivitet har sina brister, naturligt då en nära vän och inspiratör diskuteras.  uppfattades av en del som för åländsk och därmed för radikal med tanke på relationerna österut. Men kan någon egentligen med gott samvete klandra Thusse för att han tidigt kom till slutsatsen att Åland behöver ett nationsbygge som ligger nära självständighet? 

Faktum är att Finland redan vid första självstyrelselagens tillkomst meddelade att målsättningen var en autonomi ”så långt det över huvud är möjligt för ett landskap som inte utgör en egen stat”. Thusse valde att tidigt börja tala om ”löftesbrott” från finska statens sida i och med att den utlovade utvecklingen antingen drogs i långbänk eller aldrig infriades.

Orsaken till den inledande markeringen ovan är att jag personligen är övertygad om att självstyrelsen skulle ha stampat på stället och hela dess existens till och med hotats ifall inte Thusse Eriksson som blott 32 åring startat sin politiska bana år 1955. Under hela 17 år hade juristen förtroendet att leda det åländska parlamentet och lade hela sin själ i att återuppväcka ålänningarnas självstyrelsekänsla.

Thusse gavs tidigt epitet ”självstyrelsens kyrkstöt” av sina kolleger i det som då benämndes landstinget. Jag minns särskilt Thusses berättelse om att hans rätt enkla folder ”Åland – ett självstyrt landskap” från år 1964 väckte uppmärksamhet även bland de politiskt aktiva. En påminnelse om att kunskapen och medvetenheten om arvet från Ålandsfrågans dagar just då inte var optimal.

De som vill sätta sig till doms över Thusse har skäl att beakta att särskilt 1960-talet var en tid av kamp visavi Helsingfors. Starka krafter gjorde allt för att dagens Självstyrelsegård enbart skulle ha byggts som ett annex till dagens statliga ämbetsverk. År 1962 lanserade 25 riksdagsledamöter ett initiativ om att få finska språket som undervisningsspråk i åländska skolor. Om vi ur den långa listan av upplevda oförrätter nämner Finlands motstånd dels mot att ålänningarna skulle få tillgång till svensk TV, dels Ålands anslutning till Nordiska rådet, inser de flesta att denna epok kom att prägla Thusse för all framtid. Thusses kritiker har under alla år tenderat att glömma bort att det mycket just var tack vare talman Eriksson som allt ovan nämnda slutade lyckligt för Ålands del.

Tidigare i år utkom pamfletten ”I öbornas ägo?”, en ur tidigare lantrådet Martin Isakssons synvinkel berättad skrift om den uppslitande konflikten med Thusse Eriksson i slutet på 1960-talet. Den s.k. Gränges-affären kom under flera år att påverka stora delar av den politiska vardagen. En trist upprepning av 1930-talets dragkamp mellan Julius Sundblom och Carl Björkman, de en gång så såta ålandskämparna som till och med fängslades av finska staten i ett försök att kväsa tanken på återförening med Sverige. Utan denna duo är det högst osäkert om Ålandsfrågan fått den kraft som slutade i en unik folkrättslig autonomi. Tragiskt att samarbetet skulle sluta i en långvarig konflikt, även den gången mellan just talman och lantråd.

Låt mig först av allt beklaga allt det obehag som drabbade både 1960-talets huvudaktörer och deras närmaste. Politiska dragkamper i småskaliga miljöer tenderar lätt att anta personliga drag och medför automatiskt än djupare motsättningar. Jag kan inte heller till alla delar försvara Thusses planer på 1200 stugor avsedda enbart för rikssvenskar. I praktiken ett dispenssystem specialsytt för att säkerställa inflödet av svenskspråkiga stugägare. Egentligen helt i linje med det åländska nationalitetsskyddet men ändå komplicerat i och med att på den tiden krävdes först den finska regeringens tillstånd till sådana jordförvärv.

Jag kan däremot till fullo förstå Thusses bevekelsegrunder att göra allt för att Åland inte skulle förfinskas, särskilt med tanke på ovan nämnda stridsfrågor österut. Det går även lätt att förstå att Gränges-affären eskalerade till en kamp mellan det finska och det åländska och att just Eriksson-Isaksson blev motpolerna. Lantrådet Isakssons insatser för det åländska samhällsbygget var på många sätt avgörande för dagens välfärd. Men i personen Isaksson hittar vi också ett vurmande för det finska och i synnerhet det finska språket. Något som även framgår av dagboksanteckningar. Isaksson stödde även planerna på att koppla ihop Åland och Finland med landsvägar. En förbindelse som i ett slag skulle ha förändrat Ålands språkliga förhållanden.

Det är troligt att allt detta gjorde att talmannen helt enkelt förlorade förtroendet för Isaksson som den rätta att leda den åländska förvaltningen i en känslig brytningstid. Den bitterhet som ”I öbors ägo?” präglas av är dock besynnerlig i och med att Martin Isaksson hade ålänningarnas förtroende att verka både som lantråd 1967-1972 och som landshövding i tio år därefter. Att Isaksson sedan avslutar sin karriär som Finlands ambassadör på Island 1982-1985 gör denne ålänning till en hittills unik person. I vilken mån Isaksson därmed ”belönades” just för sina insatser för Finland på Åland är något som ska lämnas utan kommentar denna gång.

Liksom en av sina företrädare, Julius 

Sundblom, 

kom även Thusse Eriksson 

i slutet av sin levnadsbana 

att i allt 

högre grad beteckna Ålands fortsatta 

samhörighet med Finland som politiskt 

ohållbar.

Thusse Eriksson fortsatte in i det sista att delta i Ålands självstyrelsepolitiska diskussioner. Hans slutord var att Åland bör tillkämpa sig en sådan konstitutionell ställning att hotbilden försvinner. ”Hotbilden” var som så många gånger förr den tilltagande förfinskningen av Finland ihop med svenska språkets successiva tillbakagång inom hela samhällskroppen. I en tid då svenskan allt mer sätts på undantag, finlandssvenskar sparkas ur nordiska fonder och rikssvenskar mobbas ut vid finska universitet, kan vi konstatera att Thusses slutord till alla delar har fortsatt bärvidd.

Vi ska även minnas att landstinget aldrig under de 17 talmansåren tvekade om att årligen välja om Thusse till den ledande självstyrelseposten. Hans envetna vakthållning kring Ålands svenskhet och konstitution hade alltså ett utbrett stöd i parlamentet, även under de konfliktfyllda åren 1968-1970. Mitt huvudbudskap och slutord är alltså att Thusse Eriksson var så oerhört mycket mer än Gränges-affären. 

LR:s kaoset sprider sig

Samtidigt som landskapsregeringen (LR) i tidningarna uttalar sin tillfredsställelse över sina första två år av regerande, kommer nya besvärande uppgifter som kraftigt sänker betyget för ministrarna. Det visar sig att det kaos LR redan ställt till med på kommunal nivå även drabbat de underlydande myndigheterna med full kraft. Totalt sex ledande tjänstemän har nu kastat in handduken, främst pga. LR:s strävan att detaljstyra verksamheterna. En styrning som både hämmar utvecklingen och tar bort arbetsglädjen inom gymnasiet, högskolan, ÅHS m.fl. Kompetensflykten är förstås förödande för ett litet samhälle som det åländska.

Värst drabbat är Ålands Hälso- och Sjukvård (ÅHS) där de tre chefstjänstemännen tackat för sig. De stora neddragningarna av de ekonomiska resurserna har nästan knäckt ledningsgruppen och nu ska LR med allt våld avhända ÅHS ansvaret för sin egen IT-verksamhet. Sammantaget har nu LR tillfogat ÅHS och därmed allas vår sjukvård en rejäl skada. Den häpnadsväckande och direkt onödiga stängningen av demensavdelningen är något jag personligen aldrig kommer att glömma.

Jag har ställt frågan förut och tvingas göra det igen: hur mycket skada hinner liberaler, socialdemokrater och moderater ytterligare förorsaka under de resterande 18 månaderna? Inom Centern välkomnar vi förstås tillskottet av nya medlemmar men samtidigt är det oerhört viktigt att alla aktiva inom nämnda trio gör vad de kan för att begränsa nämnda skada. Eller har lib övergett all regionalpolitik, S bara pratar om hållbarhet och MSÅ helt förlorat sin politiska orientering?

Det som ytterligare drar ner mellanbetyget för LR är att den åländska lotteriinspektionen under 2017 flera gånger stött på med varningsord om att problem är att vänta på nytt med Vfinska Veikkaus fortsatta verksamhet på Åland. Ministrarna har alltså varit informerade om hotet men framställer ändå spelbolagets besked om "att nu överger vi Åland" som en enda stor överraskning. Här behövs det nog än en gång att oppositionen griper in!

Valseger 2019 viktigast av allt!

Ålänningarna har nu upplevt mer än två år av ett synnerligen spretigt och oredigt regerande. Konstellationen liberaler, moderater och socialdemokrater blev tyvärr den röra som många befarade. Dåligt förbereda reformer, felaktigt utförda arbetsprocesser, passiv externpolitik, missvisande budgetering och en politik inställd på att Åland ska skuldsättas så mycket som möjligt så fort som möjligt har kännetecknat de två första regeringsåren.

Vi inom Centern kunde bara oss ana till vad avsaknaden av Ålands mest erfarna regeringsparti skulle innebära. Många med mig befarade att antalet oerfarna ministrar skulle medföra ett pris för ålänningarna att betala. Men inte ens jag kunde ana mig till att vi skulle få ett styre som så totalt slagit dövörat till när det gällt synpunkter utanför regeringsblocket. Kollegan Roger Nordlund har benämnt uppträdandet som självgodhet. Själv tycker jag att beteendet vittnar om ren dumstridighet. Att medvetet lagstifta på ett sätt som leder till att finska kontrollorganen fäller reformerna är väl inte annat än ren dumhet?

När mindre än två år återstår till lagtingsvalet i oktober 2019, finns det skäl ställa följande fråga: hur mycket skada hinner regeringen Sjögren ytterligare ställa till med under de kommande 18 månaderna? Kommunerna upplever en närmast farsartad situation med nya besked om reformer och pengar varje vecka. Ett exempel för de som förskonas från att på nära håll följa med landskapsregeringens pinsamheter: när kommunerna under de kommande veckorna klubbar sina budgetar för 2018 kommer de inte att veta den slutliga summan på överförning av pengar till kommunala sektorn!

Sammantaget gör allt det nämnda att jag själv kommit fram till att det överlägset viktigaste för Centern i detta nu är en valseger värd namnet hösten 2019. Allt annat saknar betydelse. Åland måste så fort det bara är möjligt få en regering som skapar ordning istället för kaos, tar ansvar för samhället istället för att slösa bort pengar på konsulter, försvarar åländska intressen i omvärlden istället för att försämra för både kontakter och ungdomar och sist men inte minst: en regering som tar hållbarhet och miljö på allvar.

Här ovan finns samtidigt förklaringen till att jag valt att inte kandidera till posten som nästa C-ordförande. Laget måste i detta läge vara viktigare än jaget. Jag vill ändå passa på att tacka för allt stöd för en kandidatur. Sådant värmer alltid! Även om jag inte vill utsätta Centern för en ny röststrid, har jag valt att ställa mig till förfogande som vice ordförande. Vill C-medlemmarna se mig i kommande års presidium röstar de för denna modell. Efter tisdagens stämma börjar arbetet på allvar med att rädda Åland!

Tillslaget mot Posten får inte glömmas bort!

För några veckor sedan slog finska tullen till mot åländska postens huvudkontor invid Mariehamns flygplats. Tillslaget har väckt enorm uppmärksamhet till följd av det stora antalet beväpnade tulltjänstemän och det påföljande frihetsberövandet av ledande posttjänstemän.

Eftersom tullen med jämna mellanrum (varje vecka) vistas i postens lokaler kom tillslaget som en smärre chock för alla berörda. Hur kan Posten för Åland plötsligt ha börjat med så pass kriminell verksamhet att tillslagets omfattning kan anses vara rimlig och proportionell i förhållande till "brottets" omfattning? Svaret på den frågan kommer förmodligen först om flera år eftersom tullen kan dra ut på förundersökningen i all oändlighet, ja lite som lusten faller på faktiskt.

Jag vill betona att vi politiker inte har med tillslaget att skaffa annat än att vi liksom de flesta andra är förvånade över tullens agerande. Men när resultatet av utredningen är klar finns det all anledning att återkomma till händelserna i Sviby hösten 2017. Framkommer det att tillslaget gjordes antingen i syfte att skrämma postens kunder eller - än värre - var beordrat av politiska skäl (läs: finansministeriet) kommer i alla fall inte jag att spara på krafterna när det gäller att komma till botten med hela affären.

Påståendet om "politiska skäl" grundas bl.a. på att Ålands Framtids Axel Jonsson öppet uttalat sin misstanke om att tillslaget ska ses som ett led i finska statens aktioner mot de åländska aktörer som drar nytta av skattegränsen. Det som de flesta av oss utgår ifrån är att det i praktiken vore omöjligt att få tullen att gå i andras ledband.

Helt klart är i alla fall att finansministeriet har ett ont öga till Åland och gärna ser att både den ekonomiska relationen (klumpsumman m.m.) skärs ner och att möjligheterna att nyttja skattegränsen för affärer stoppas. Ändå är det precis detta som själva skatteundantaget syftar till: Åland ska kompenseras för sitt geografiska läge genom att kunna ha avvikande indirekta skatter.

Läsaren märker säkert att jag är lite upprörd över tillslaget mot Posten och hanteringen av personalen. Även om det är flera år sedan jag satt med i bolagets styrelse kan jag intyga att Posten utan vidare är Ålands bäst skötta företag när det gäller att leva upp till bl.a. de myndighetskrav som ställs i dagens komplicerade tillvaro. Bolaget har dessutom en ledning som är professionell och leder tullens undersökning till konkreta bevis om motsatsen så är det en sensation.

Presidenten bör fälla tingsrättsreformen

Svenskan i Finland upplevde senaste vecka ännu en svidande domänförlust då riksdagen godkände den s.k. tingsrättsreformen med rösterna 95-77. Mats Löfström ger i sitt senaste riksdagsbrev  27.11 en bra bild av den kamp som framför allt svenska riksdagsgruppen fört för att rädda vad som räddas kan av rättegångar på svenska i framtiden.

Reformen kommer bl.a. att få allvarliga följder för möjligheten att få rättegångar på svenska inom en rimlig tid. Särskilt för de svenskspråkiga ökar samtidigt avståendet till tingsrätterna dramatiskt. Orter med svenska som starkt språk drabbas egentligen dubbelt eftersom många advokatbyråer givetvis kommer att fundera på det vettiga att ha kontor på långt avstånd från tingsrätterna.

Värst är dock att svenskan som juridiskt språk förlorar mark rejält eftersom Ålands Tingsrätt snart är enda (!) domstolen med svenska som arbetsspråk. Detta innebär att Åland blir enda platsen där det går att få domstolspraktik på svenska.

Eftersom reformens utlovade besparingar är blott 7 (sju) miljoner euro årligen (en summa sakkunniga redan dömt ut) framstår reformen enbart som en del i korståget mot svenskan. I praktiken handlar det om att påskynda övergången till svenska som enbart ett hemspråk eftersom det offentliga enbart på pappret är tvunget att tillhandahålla likvärdig service på finska och svenska.

Värnandet om de medborgerliga rättigheterna inklusive de språkliga borde förstås vara givet i en s.k. rättsstat. Dagens Finland befinner sig dock långt ifrån det som var självklart bara för några år sedan då den s.k. nationalspråksstrategin lades fram. 

Vågar president Niinistö ingripa genom att vägra stadsfästa reformen eller är omvalet nästa år viktigare? Faktum är att presidenten hittar gott stöd i grundlagen för att helt enkelt konstatera att reformen inte lever upp till §§ 17 och 122 i grundlagen.

Ålänningarna snart B-klassens medborgare

Den första debatten om Ålandsbudgeten 2018 är avklarad efter drygt 20 timmars diskussioner i lagtinget. Finans- och näringsutskottet har nu några veckor på sig att analysera förslaget om hur drygt 360 miljoner euro ska användas under nästa år. Det går inte att i ett enda inlägg ta upp allt som debatterades under senaste vecka eftersom spännvidden på de diskuterade frågorna var enorm. Under de tre dagarna var dock en sak rätt tydlig: företrädarna för majoritetsblocket höll sig gärna på ett övergripande, ibland nästan filosofiskt plan, medan vi i oppositionen helst debatterade konkreta framtidsmål för vårt örike. Särskilt iögonfallande är att regeringspartierna gärna betonar hållbarhet men sällan presenterar konkreta förslag som gör skillnad här och nu.

Från Centerns sida valde vi att bl.a. lägga en budgetmotion om tillsättandet av en språkpolitisk kommitté med alla lagtingspartier representerade. Dåvarande lantrådet Roger Nordlund ( C ) ledde en sådan grupp 2004-2006 och resultatet var ett språkpolitiskt program med tydliga skrivningar om att Åland förväntar sig att Finland ska leva upp till sina internationella förpliktelser om att det ska gå att bo och verka på Åland utan att kunna finska i vardagen. Med all önskvärd tydlighet betonade kommittén att Ålands nuvarande statsrättsliga ställning till avgörande grad är förbunden med hur Finland klarar av att säkerställa ålänningarnas svenska språk och kultur.

Rapporter från en mängd samhällsområden pekar alla på samma tendens: svenskan backar på alla fronter. Sedan må det gälla inom myndigheternas verksamhet visavi allmänheten eller alla de IT-program som i allt högre grad styr de anställdas vardag. För att inte nämna alla områden där det redan saknas fortbildning och handböcker på svenska. I allt högre grad framträder bilden av att ålänningar utan goda kunskaper i finska kan klassas som B-klassens medborgare. För att kunna fungera i vardagen behövs antingen snälla tvåspråkiga kolleger eller att en alltför stor mängd av arbetstiden går åt till att tolka de finska texterna. Givet är att vägen till avancemang är mer eller mindre stängd i ett läge där både effektiviteten och resultatet blir lidande.

Inom Centern anser vi det hög tid att språkpolitiken åter ges högsta prioritet, dels genom nämnda kommitté, dels genom att det redan tillsatta Språkrådet höjer sin profil och bl.a. återupptar traditionen med att avge årliga rapporter om sin verksamhet. På något märkligt sätt har Språkrådet försvunnit under den politiska radarn. En titt på rådets protokoll visar att aktiviteten varit hyfsad och de behandlade frågorna angelägna för ålänningarna. Avsaknaden av en årlig rapport kan ju inte bero på bristande resurser eftersom LR samtidigt ansett sig ha råd med att spendera hundratusentals euro på kommunkonsulter, vars bidrag varit marginellt för diskussionerna om den kommunala sektorns framtid. Det är hög tid att språkfrågan åter får den uppmärksamhet som följer av Ålands statsrättsliga status och folkrättsliga ställning.