Fortsatt strul med socialförsäkringen

Under hösten berättade min dotter Elsa om de problem hennes kompisar upplevt i samband  med olika former av försäkringsstrul på utlandsresor. För en dryg vecka sedan fick jag svar på min fråga till landskapsregeringen om vad LR tänker göra för att säkerställa att åländska studerandena i bl.a. Sverige har sin socialförsäkring i skick. Följande finns att läsa på AMS i sig utmärkta sidor på nätet (www.ams.ax/studerande/studera-sverige);

”Information från FPA Åland: Då du flyttar utomlands för att studera så påverkar det din socialförsäkring. Genom din socialförsäkring kan du ha rätt till olika ersättningar, till exempel ersättning för tandvård eller rätt till sjukdagpenning. Det är därför viktigt att du ansöker om att få ha kvar din socialförsäkring i Finland när du flyttar utomlands för att studera. Det sker inte automatiskt och det finns en tidsgräns för när din ansökan senast ska vara hos FPA. Det är mycket viktigt att du lämnar in din ansökan senast inom ett år efter att du flyttat.”

Det är tyvärr alltså så att en del åländska ungdomar missat att göra nämnda anmälan till FPA i Mariehamn (och kanske även låtit bli att registrera sig hos Försäkringskassan på studieorten). Ifall olyckan är framme t.ex. vid en resa utomlands, uppstår en komplicerad situation eftersom försäkringsbolagen i regel kräver att den grundläggande socialförsäkringen ska vara i skick för att det ska bli fråga om utbetalning av ersättningar via en privat försäkring.
Jag ber alla föräldrar, som har sina ungdomar på studier utomlands, att prata om detta och därmed försöka rätta till saken medan tid är.

Vid LR:s svar 7/11 lovade skolminister Tony Asumaa att AMS kommer att återuppta servicen att i samband med meddelande om studiestöd också ha med information om hur det sociala skyddet ska hanteras.
Jag har även förstått att t.ex. Alandia-Bolagen i samband med tecknande av privata försäkringar, uppmärksammar våra ungdomar om vikten av att socialförsäkringen hänger med även efter påbörjade studier utomlands.
Tillsammans kan vi se till att våra ungdomar har det skydd de behöver!

Åland bidrar till kollektiv säkerhet

Öriket Åland har en ytterst speciell internationell ställning. Långt ifrån alla ålänningar inser vilken unik bas hela deras samhälle vilar på. Men tyvärr finns det även en helt ny generation finska politiker och tjänstemän som inte (ännu) förstått eller vill ta till sig bakgrunden till varför Åland har s.k. politisk autonomi och samtidigt är fredat från militär aktivitet. Särskilt den sistnämnda statusen bestående av demilitarisering (förbud mot t.ex. väpnade styrkor och befästningar) och neutralitet (förbud mot krigshandlingar) ifrågasätts med jämna mellanrum av forskare och militärer. I slutet på oktober i år skrev jag följande debattinlägg till tidningarna:

Åland bidrar till kollektiv säkerhet

"Historien upprepar sig! När den nuvarande självstyrelselagen processades för ca 25 år sedan utsattes Ålands demilitariserade och neutraliserade status för både verbala och fysiska provokationer. Åland utpekades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem och en läsning av t.ex. dåvarande presidenten Mauno Koivistos memoarer ger belägg för att det åländska vaktslåendet av status quo gav upphov till negativa reaktioner i Helsingfors. Det är förstås omöjligt att bedöma i vilken mån uppståndelsen kring Ålands status påverkade revisonen av självstyrelselagen i fel riktning. Klart är dock att den åländska talmanstrion fick ett överraskande nej på sin begäran om att få diskutera bl.a. det framtida ekonomiska systemet med presidenten. Kanske en liten vink om hur sårad människan Koivisto kände sig inför det starka åländska motståndet.

Ändå skiljer sig historien och de nu pågående attackerna på Ålands status åt på ett slående sätt. Medan det under 1980- och 1990-talen handlade främst om militära provokationer i form av uttalanden och aggressiva kanonbåtsbesök, kommer dagens kritik från politiker och forskare. Det är direkt uppseendeväckande att det är Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som bidrar till osäkerheten om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön genom att framhålla öriket som ett ”militärt vakuum”. Forskare fyller på med att ”ålänningarna lever i en fantasivärld” och att nuvarande ordning är rena ”vansinnet”. Förhoppningsvis leder presidentens och statsministerns tydliga besked om att ingen omvärdering av Ålands status är aktuell till att lugnet återställs. Eller får vi till följd av sannfinländarnas ras i opinionssiffrorna lov att acceptera mera Ålands-kritik?

Låt mig passa på att berömma det sätt som självstyrelsens företrädare inklusive riksdagsledamoten hanterat den nygamla kritiken på. Politiska veteranen Roger Jansson har dessutom via Facebook på ett föredömligt sätt redogjort för hur begreppet neutralisering ska tolkas och forskaren Sia S Åkermark har tagit tillfället i akt att via HBL och Helsingin Sanomat placera in Ålands status i ett globalt sammanhang. Lysande text och än en gång kan vi citera det gamla ordspråket om att inget ont som inte har något gott med sig!

Det finns bara några få saker som återstår att tillägga till den förda debatten. För det första förvånar det mig att Finland inte i högre grad ser Ålands folkrättsliga status som ytterligare en säkerhetspolitisk garanti vid sidan av den kollektiva säkerhet som följer av FN-stadgan och Lissabon-fördragets klausul om ömsesidigt stöd ifall en EU-stat utsätts för ett väpnat angrepp. Genom 1921 års Ålandskonvention har nämligen (minst) nio stater förbundit sig till att vid behov skynda sig till Finlands hjälp ifall Åland utsätts för ett militärt angrepp. Finlands kollektiva säkerhet förstärks alltså via Ålands status!

För det andra är Ålands folkrättsliga status idag av sådan dignitet att hela världen är förpliktigad att respektera denna unika regim. Ålandskonventionens stadgande om att statusen ska bestå oavsett vad som händer i Östersjön i framtiden, har under årens lopp förstärkts av att Ålands internationella ställning bekräftats bl.a. i samband med EU-inträdet 1995."

Det finns all anledning att återkomma till frågan om Ålands status inom en nära framtid. När det starka krafter rör på sig för att förändra själva grunden för Ålands ställning, finns det goda skäl att vi ser om vårt hus.

När rådgivarna tar över makten

Det osannolika har än en gång hänt: den politiska novisen Donald Trump har genom att häckla, håna och förolämpa allt och alla tagit sig fram till posten som ledare av världens enda supermakt. Hur är det möjligt att en översittare, rättshaverist och rasist lyckas besegra det egna partiets utmanare? Hur är det möjligt att en man, som inte ens vet vad en grundlag innebär, vinner folkets förtroende i högre grad än den mest kvalificerade presidentkandidat som USA någonsin haft?


Ja, frågorna är många efter onsdagsmorgonens chockvåg. Efter att ha varit det på förhand mest debatterade valet någonsin världen över, kommer valets utgång att göra valet till det mest analyserade valet någonsin. Så pass viktig är den amerikanska presidentposten att hundratusentals forskare, journalister och politiker nu ägnar sin tid åt att försöka förstå den trumpska revolutionen. Det hjälper föga att Hillary Clinton lyckades få flest röster totalt sett.

Det är ett i grunden splittrat samhälle som nu förbereder sig för fyra år av Donald Trump. Politiskt har demokrater och republikaner aldrig stått längre ifrån varandra och nu kommer det sistnämnda partiet att kontrollera presidentmakten, kongressens båda kamrar och inom kort även högsta domstolen. Tala om envälde i en situation där en majoritet av väljarna ändå ansåg att Clinton borde leda världens mäktigaste nation.

USA är ett märkligt land och med 50 delstater och över 300 miljoner människor omöjligt att förstå sig på. Landet uppvisar både inkomst- och värderingsklyftor som får en nordbo att ta sig för pannan. Ändå väljer det fattiga och vita Amerika till sin president en person som anlitat svart arbetskraft, lurat entreprenörer (3000 rättsprocesser - hittills!) och som inte betalat skatt på tiotals år. Allt detta har ju varit till nackdel för just den väljarskara som nu fört Trump till Vita Huset. Var finns logiken?

Många har redan hunnit betona att Donald Trump inte kommer att kunna ställa till det eftersom presidenten trots allt är beroende av kongressen. Till viss del stämmer detta påstående men det gäller bara ifråga om inrikespolitiska angelägenheter inklusive statsbudgeten. På den utrikespolitiska arenan har dock presidenten ett betydligt större handlingsutrymme och här finns det desto större anledning till oro. I alla fall om Trump tänker försöka infria några av sina besynnerliga vallöften.

Efter Brexit och den trumpska revolutionen har världens alla populister all anledning att vädra morgonluft. En majoritet av befolkningen värdesätter inte kunskap och erfarenhet utan föredrar enkla budskap med löften om en snabb och positiv förändring. Det är svårt att rangordna t.ex. Donald Trumps vidlyftiga utfästelser men till de mest bisarra hör löftena om 25 miljoner nya jobb och en mur mot Mexiko, som grannlandet dessutom förväntas betala. Jobblöftet ska dessutom ses i ljuset av en arbetslöshet  om 4,7 %. Imponerade siffra jämfört med de flesta av den fria världens länder.

Förhoppningsvis kommer ändå den nordiska politikdebatten att inte hämta alltför mycket influenser från löftescirkusen i USA och England. För efter alla löften kommer en vardag där väljarna förr eller senare vill se konkreta resultat av den utlovade politiken. Vad som händer efter fyra år med Trump och uteblivna resultat är det förstås omöjligt att förutspå. Jag tillhör dem som tror att USAs tid som stormakt snart är över pga. alla interna slitningar och skuldsättning. Den trumpska hatretoriken hotar att släppa loss än starkare mörka krafter och det i ett läge där polisen redan skjuter först och frågar sen i mötet med den icke-vita befolkningen.

Det återstår att se om Donald Trump har intresse av att verkligen arbeta så hårt som presidentämbetet egentligen kräver. Troligen får vi se en ny Reagan som satsar mer på svulstiga repliker än låter invecklade frågor förstöra nattsömnen. Utan tvivel kommer rådgivarna att spela en avgörande roll fyra år framåt. Väljer Trump rätt skara omkring sig kommer maskineriet att rulla oavsett vad presidenten ägnar sig åt. Alltid finns något att trösta sig med när det är som mörkast!

Kommunerna i händerna på externa konsulter

Av alla bakomliggande orsaker till att Ålands regering i detta nu består av en salig blandning av allt från radikal vänster till utpräglade högerpolitiker, återfinns längtan av att få slakta ett antal kommuner mycket högt på listan. Inom liberalerna har den av tradition starka falangen av stadsliberaler tagit ett helt nytt grepp om partiet. Efter den förvandlingen har det varit relativt lätt att göra gemensam sak med stadspartierna socialdemokraterna och moderaterna. Det intressanta är att det är inom sistnämnda parti tvivlarna på nuvarande regeringssamarbete är som störst medan det i de liberala leden enbart vilar förnöjelse över att åter vara lantrådspartiet.

Trots ovan nämnda längtan efter att i grunden få ändra på den åländska småskaligheten, tycks regeringsblocket vara fortsatt vilset om vilken väg man ska gå. Istället för egna politiska målsättningar har den lib-styrda regeringen gett över bollen till externa konsulter. Närmare 200 000 euro kostar tjänsterna för en i raden av redan kända grundfakta.

Regeringsblockets sympatisörer tycker säkert att det är onödigt styggt att kritisera det givna konsultuppdraget. Men vad kan man annat säga om en process där det är konsulter som ska ange riktningen medan de ansvariga politikerna pratar runt i allmänna termer.

Vad har jag för belägg för det sistnämnda? Här räcker det med att peka på den tilläggsbudget som lagtinget debatterat i dagarna två. Å ena sidan står det i nämnda förslag att lagstiftningsprocessen redan startat upp. Å andra sidan fick lagtinget i veckan höra att lagberedningen inte fått några direktiv och att sådana ges först när den aktuella konsultrapporten är klar någon gång år 2017. Tydligt är att kockarna varit för många även denna gång.

Personligen ser jag redan nu fram emot valet hösten 2019. Då får ålänningarna avgörandet i sin hand när det gäller kommunernas framtid. Ifall regeringsblocket fram till dess tvingat fram en lagstiftning som gör att landskapsregeringen fritt förfogar över den kommunala strukturen, ska det bli intressant att se väljarnas reaktion inför beslutad tvångslagstiftning.

Attacken mot svenskan i Finland

Sannfinländarna framställs ofta som okunniga och populistiska men det börjar bli dags att ta deras attack mot det svenska i Finland på största allvar. Trots att Soini & Co ligger under tio procent i gallupstöd så är Sannfinländarna trots allt för tillfället ett regeringsparti. Tydligt är att partiets ministrar kommer att göra vad de kan för att rusta ner den svenskspråkiga servicen. Den krisande finska ekonomin har skapat öppningar för åtgärder som för bara några år sedan skulle ha betecknats som rena utopier i det moderna Finland- Det senaste exemplet är hur förslaget till reducerat antal tingsrätter riktas speciellt mot att drabba orter med svenska som majoritetsspråk.
Lyckas justitieminister Jari Lindström få en majoritet i riskdagen bakom reformen, kommer möjligheterna att få en rättegång på svenska att försvinna på sikt. Dock med ett undantag: Åland. Men försvinner svenskan som allmänt domstolsspråk i Finland så är det förstås helt kört med utbildningar på svenska för domare och kanslipersonal.

Tyvärr tycks Sannfinländarna ha ett betydande spelutrymme inom Sipilä-regeringen när det gäller att klämma åt det svenska. Utan SFP som regeringsparti har varken Centern eller Samlingspartiet någon som fungerar som det dåliga samvetet och som dagligen håller sin vakande hand över svenskans ställning. Från oppositionsbänken i riskdagen är det inte lätt för SFP att påverka regeringsbesluten.

Nu stundar igen en intressant juridisk armbrytning i riksdagens grundlagsutskott. Ger de juridiska lekmännen grönt ljus för att dra ner på svenskspråkiga tingsrätter eller blir grundlagen igen räddningen för det svenska? Ingen vet idag svaret eftersom det i utskottet mera blir en fråga om politik fram om juridik.

Under tiden kan vi med förskräckelse notera att sannfinländska talmannen Lohela till och med lyckats förändra traditionen med att Sverige och Finland talar svenska när parlamenten möts. Egentligen är det sistnämnda rätt självklart i ett läge där kunskaper i svenska ringaktas av centrala politiska aktörer. Varför bry sig om att upprätthålla en glansbild när det politiska målet samtidigt är att få ungdomarna att sluta studera svenska?

För åländsk del får vi hela tiden följa med skeendet och ta lärdom av hur det svenska hanteras i dagens Finland. Vi ser hur det krävs juridisk grund för att hävda tidigare så självklara rättigheter. Ett Finland som angriper svenska språket, har i längden svårt att argumentera för att Åland med sin särställning ska ingå i den framtida gemenskapen. Utan tvivel går vi en rätt så inflammerad politisk period i mötes lagom till självstyrelsens 100-årsjubileum!

Ålands Framtids förlorade fokus

Åtta år efter det jag lämnade tjänsten som kommundirektör i Jomala, gör jag nu "comeback" genom att leda kommunstyrelsen de kommande två åren. Jag har medvetet undvikit att under dessa åtta år blanda mig i den kommunala verksamheten och kandiderade inte heller i kommunalvalet 2011.
Åtta år måste väl ses som en minst sagt tillräcklig "karantän" så att jag inte behöver känna att jag nu försöker försvara sådant som jag som tjänsteman medverkade till. Men det tycker inte alla politiker i Jomalas kommunfullmäktige. I samband med det annars helt enhälliga valet av oss sju i kommunstyrelsen, önskade Ålands Framtids Anders Eriksson och Hanna Segerström att det i protokollet skulle införas följande s.k. hemställningskläm:

”Undertecknade hemställer om att kommunstyrelsen tillsammans med centralförvaltningen förutsättningslöst överväger det lämpliga i att en tidigare kommundirektör verkar som kommunstyrelsens ordförande.
Principen om att en tidigare VD ibland fortsätter som styrelseordförande i det bolag vederbörande tidigare fungerat som VD för ifrågasätts allt mer inom näringslivet. Det kan förefalla vara skillnad på offentlig förvaltning och näringslivsutövning. I detta fall handlar det dock sist och slutligen om människor och deras sätt att agera. Erfarenheterna från näringslivet har således relevans och vi ber kommunstyrelsen noggrant överväga saken och återrapportera sina slutsatser till fullmäktige.”

Förslaget väckte förstås förvåning bland de övriga 15 ledamöterna och vid omröstningen ställde sig bara de två förslagsställarna bakom förslaget. Ännu en pinsam insats av dagens representanter inom Ålands Framtid. Istället för att fokusera de för Åland avgörande framtidsfrågorna har partiet snöat in sig på småfrågor och - som i detta fall - att ägna sig åt politiska vendettor. För givetvis handlar utspelet om att undertecknad fram till 2009 tillhörde ÅF.

Extra pinsam blir utspelet när vi i tidningarna dagen efter fullmäktigemötet, läser att Ömsen valt sin nyligen avgångne VD till styrelseordförande. Så gick det men den parallellen till näringslivet!

Hotet mot den finska samhällsfreden

Den 24 november var jag inbjuden att föreläsa om ekonomisk politik för elever inom Ålands Gymnasium (Handels årskurs 3). Som ett led i förberedelserna fick jag åter anledning att på djupet bekanta mig bl.a. med Finlands ekonomiska utsikter. Hur är det möjligt att Finland på mindre än fyra år gått från att vara euro-zonens klaraste stjärna till att plötsligt framstå som ett land på väg mot det ekonomiska stupet?

 Vi minns väl alla hur Finland tillhörde ett av få länder som in i det sista vägrade backa upp t.ex. de grekiska krispaketen. Finland krävde som enda land säkerheter för stödpaketen till både Grekland och Spanien. Medan kreditvärderingsinstituten ännu år 2012 rankade Finland som stabilast i euro-zonen, är tongångarna idag istället ödesmättade. Fortfarande är det inte själva bruttoskulden i sig (ca 130 miljarder euro) som är grundproblemet. EU-kommissionen kallar till och med skuldsättningen som ”hållbar” i den senaste s.k. landsrapporten för Finlands del.

 Problemet för Finland är takten i statsskuldens tillväxt. Den offentliga sektorn gör helt enkelt av med mer pengar än vad landets samlade industri- och tjänstesektorer kan genera i skatteintäkter. Detta trots att Finlands skattekvot ligger på hela 44 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Efter en period av återhämtning har även handelsbalansen (skillnaden mellan värdet av export och import) visat upp negativa siffror såsom t.ex. minus 55 miljoner för september månad. Finland har alltså blivit för dyrt att producera varor och tjänster i.

 Regeringen Sipilä har sannerligen gjort en kraftsamling för att få bukt med Finlands förlorade konkurrenskraft. Men utfallet har hittills varit klent och denna vecka strandade förhoppningarna om ett s.k. samhällsfördrag än en gång. Det krävs förmodligen ett mirakel för att fördraget ska få en ny reell chans och då återstår bara det av Sipilä-regeringen aviserade tvångslagspaketet. Med hjälp av lagstiftning ska alltså en politisk riksdagsmajoritet försöka uppnå det som normalt sett borde ha skett genom allmänna kollektivavtal där alla parter tar ett ansvar för konkurrenskraften.

 Det Finland försöker göra är att i avsaknad av en egen valuta ge sig på det som brukar kallas för intern devalvering. Konkurrenskraften ska återskapas genom ökad produktivitet och sänkta kostnader. Problemet är att en intern devalvering alltid kommer att drabba befolkningen på ett osolidariskt sätt. När nu den normala förhandlingsvägen mer eller mindre kollapsat, finns det en uppenbar risk för att det som jag vill beteckna som självaste samhällsfreden är hotad. Politiskt väntar en stenhård kamp om de juridiska möjligheterna att åsidosätta den heliga avtalsfriheten. Allting ackompanjerat av motaktioner från de löntagarorganisationer vars medlemmar drabbas hårdast av åtstramningarna.

 Är detta ett pris Finland är villigt att betala i ett läge där övergången till en egen valuta vore ett alternativ som gör att alla är med och betalar i form av kraftigt försämrad köpkraft? Förmodligen är tiden ännu inte mogen för ett sådant dramatiskt steg.