Ålands kyrka - utan Mariehamn?

I ett debattinlägg senaste vecka efterlyste Antonio Salminen från moderaterna synpunkter rörande visionen om Åland som ett eget kyrkoland.  Stödet för ett eget kyrkoland är tack och lov påfallande stort bland lagtingets ledamöter.
Utgående från en flerpartimotion med mig som första undertecknare gav ett enigt lagting våren 2010 grönt ljus för följande: ”att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i den parlamentariska kommitténs mandat”. Motionens rubrik lyder ”Utredning om Åland som eget kyrkoland”.
Därmed finns kyrkofrågan i högsta grad med på den politiska agendan och faktum är att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd under ledning av talman Britt Lundberg ( c ) under maj månad kommer att diskutera just denna fråga. Orsaken är att landskapsregeringen kommenterar Åland som eget kyrkoland i en av sina redogörelser och skriver bl.a.:
”Landskapsregeringen konstaterade vid behandlingen av lagtingets beslut att det föreligger en begränsning av de åländska församlingarnas rätt att fritt disponera över sina markinnehav och att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i det fortsatta reformarbetet avseende självstyrelsesystemet.”
I klartext innebär allt detta att kyrkofrågan finns med när arbetet med att åstadkomma en helt ny självstyrelselag för Åland fortsätter. Min personliga strävan är att kyrkan som rättsområde kommer att tillhöra kategorin med lagstiftning som kan överföras till lagtinget när ålänningarna anser tiden mogen. Därmed skulle dagens märkliga och felaktiga fjärrstyrning av åländsk jord samtidigt upphöra. Lika viktigt är förstås att en egen kyrka kunde anpassas till dagens samhälle på ett mycket smidigare sätt än idag vad gäller själva verksamheten. En kyrka som kombinerar starka traditioner med mycket frivillig verksamhet och ett stort engagemang därför att den upplevs som ”vår egen”.
Men allt detta tillhör framtidsfrågorna. Det akuta för de åländska församlingarna är att hitta en samarbetsmodell som möjliggör en andlig verksamhet med rimliga arbetsvillkor för de anställda. Oavsett val av modell så måste samarbetet därför förbättras.
Tyvärr kommer det än en gång negativa signaler från Mariehamns församling. I likhet med stadspolitikerna – som valt att ställa Mariehamn utanför Ålands kommunförbund – väljer de folkvalda inom kyrkan att avböja varje invit till fördjupat samarbete.
Stöder verkligen stadsborna denna påtagliga ”isolering” av Mariehamn? I alla fall står handlandet i skarp kontrast till allt tal om behovet av en åländsk samhällsreform. Signalen till övriga Åland tycks vara att ”vi samarbetar gärna men på våra egna villkor”.

Ön som aldrig ger upp hoppet

I torsdags den 3 maj besökte Centerns lagtingsgrupp minstingen bland de åländska kommunerna. Sottunga med knappt 100 permanent bofasta personer är på många sätt ett föredöme för alla oss andra, som i allt högre grad överger  känslan och samtidigt ansvaret för de gemensamma funktionerna i samhället. På Sottunga lever i högsta grad gemenskapen på alla områden och omtanken om andra är slående för en betraktare utifrån.
Samtidigt är det bara att konstatera att vi besökte ön vars invånare aldrig ger upp hoppet om att Sottunga ska kunna leva kvar som en egen självständig kommun.
Oron för vad som händer vid en sammanslagning med andra kommuner är påfallande och klart är att sottungborna har gjort allt för att undvika att en ekonomisk kris slår undan benen för kommunen. Men lika klart är att någonstans på vägen kommer det en brytpunkt där det inte går att upprätthålla en egen kommun. Alla frivilliga, helt oavlönade insatser från en grupp förtroendevalda är förstås oersättliga i sig men för ett vända utvecklingen krävs det ett bemannat kommunkansli. Inte bara för att hantera den vanliga byråkratin. Sottungas omedelbara utmaning är att åldersstrukturen ser minst sagt oroväckande ut. Gruppen runt 90 år och uppåt växer i antal medan de allra yngsta kullarna saknas helt och hållet.
Kan de konkreta planerna på mera vindkraft ge Sottunga en tids andrum? Klart är att ett stor vindkraftsprojekt skulle bli en rejäl vitamininjektion och skapa helt nya, innerligt välkomna heltidsarbetsplatser. Men även byggtiden i sig skulle medföra mycket gott för det lilla samhället.

Vindkraften i fortsatt motvind

I en färsk rapport om vindkraftens katastrofalt långsamma utbyggnad i Finland, konstateras att Åland på ett påtagligt sätt skulle kunna bidra till en positivare utveckling. Men där tar analysen också slut i o m att det är Ålands egen behörighet att befrämja näringslivet rent allmänt. Detta betyder att åländska vindkraftsproducenter inte i dagsläget kan ansluta sig till det finska systemet med inmatningstariffer. Det hjälper alltså föga att det bland åländska aktörer finns både kraft och förmåga att snabbt sjösätta flera betydande vindkraftsprojekt.
Finns det då något hopp om en förändrad attityd i Helsingfors? Än finns det skäl till försiktig optimism även om tiden förmodligen börjar rinna ut rätt snart. Juridiskt har riksdagens grundlagsutskott gett klartecken för att plocka in Åland i systemet (krävdes betydande insatser för att uppnå den biten). Sett ur en rent praktisk synvinkel måste det snart börja bli rent pinsamt för finska politiker att Finland, trots goda föresatser, fortsätter som Nordens U-land i vindkraftssammanhang.
Lossnar inte de politiska kilarna så måste Åland skapa ett eget system för stödjande av vindkraft - även om vi aklrig kan matcha stödnivåerna via inmatningstarifferna.

Notan tack!

Det är en tuff omställning som 4-partiregeringen presenterar i o m förslaget till första tilläggsbudget för 2012. Tufft i o m att besparingar alltid slår extra hårt mot en del grupper. Slopat sjukavdrag, indragna tjänster inom offentlig sektor, sänkta stöd till kommunerna och kraftiga nedskärningar i skärgårdstrafiken är några av huvudverktygen för att uppnå målet om en Ålandsbudget i balans om några år.

En budget i balans innebär att vi ålänningar inte behöver gå till banken för att finansiera dagens välfärdssamhälle. Eller ännu enklare uttryckt: våra barn och barnbarn kommer inte att få notan för att dagens politiker försöker upprätthålla en offentlig service som vi inte har råd med. I förlängningen handlar det hela om att trygga ålänningarnas förtroende för Ålands rätt till självbestämmande.

Men att rätta mun efter matsäck är aldrig enkelt. Det räcker med att titta på Grekland och Spanien för att inse att befolkningen reagerar oerhört starkt om neddragningarna upplevs som orättvisa. I fallet Åland behöver vi i alla fall inte tampas med allmänhetens ilska över korruption och slöseri.

Men även den åländska oppositionen kommer givetvis att klandra åtgärderna. Allting annat vore ett tjänstefel. Med sina inledande kommentarer har dock liberaler och ÅF visat en förvånande brist på egna konkreta sparförslag. Förvånansvärt är även de sura kommentaerna om att det är höjda inkomster via klumpsumman som "räddar regeringen". Märkligt påstående. Det är ju sannerligen den vanliga ålänningen som drar fördel av att behovet av nedskärningar lindras i mångmiljonklassen!.

Demilitariseringen räddade Åland 1944!

Med jämna mellanrum utspinner det sig intressanta debatter rörande Ålands
status. Så även under senaste vecka då Bomarsundssällskapet anordnade en
diskussion om Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Annat möte
förhindrade min egen närvaro så jag vill påpeka att mina kommentarer enbart
baserar sig på uppgifterna i Ålandstidningen 29 mars. Jag vill även
understryka att sällskapets initiativ är varmt välkommet och kanske något
som föreningen kan göra till en tradition. Bomarsund och dess
fästningsruiner är ju för alltid intimt förknippade med Ålands folkrättsliga
status.
I motsatts till åsikterna vid nämnda diskussion vill jag med bestämdhet slå
fast att D & N aldrig haft några bestående "skuggsidor". Militärer och
politiker med ambitionen att rubba Ålands status har kommit och gått men
status quo har bestått. Likaså har Åland varit föremål för militär aktivitet
under båda världskrigen men omedelbart efter fredsavtalens undertecknande
har befästningarna förstörts. Behövs det egentligen fler bevis på
Ålandsregimens långsiktiga hållbarhet?
Lika klart är att D & N haft en helt avgörande betydelse för det åländska
samhällets utveckling. Den av Nationernas Förbund år 1921 tillskapade
självstyrelsen och åtföljande nationalitetsskydd för ålänningarna hade, i
avsaknad av ett parallellt förbud mot militär närvaro, varit dömd att
misslyckas på förhand. Förmodligen hade vi haft en permanent närvaro av
finska trupper och flottbaser på flera tusen man, än fler i tider av militär
upprustning.
Likaså kunde den finska regeringen i fredsförhandlingarna med Sovjet år 1944
ha förverkligat planerna på att upplåta Åland istället för Porkkala udd för
ryska flottans behov utan risk för internationell kritik. Personligen är jag
övertygad om att det var endast Ålands folkrättsliga status som gjorde att
Stalin omedelbart avböjde erbjudandet. Inte minst Sverige skulle ha känt sig
hotat av Sovjets plötsliga närhet i modern tid. D & N räddade alltså
ålänningarna från att bli åtminstone en tillfällig del av Stalins
skräckvälde (överraskande nog återlämnade ryssarna Porkkala redan år
1956 - "arrendet" skulle annars ha löpt ut först 1994).
Oavsett den fredade statusens långsiktiga hållbarhet och starka förankring i
både avtal och sedvanerätt, kräver D & N hela tiden en åländsk
uppmärksamhet. På samma sätt som Thusse Eriksson fungerade som
självstyrelsens "kyrkstöt" under 1950- och 1960-talen, agerade Ålands
Fredsförening som D & N:s främsta väktare under den senaste, verkligt
kritiska perioden, under 1980-talets slutskede.
Den finska marinens charmoffensiv och brutala närvaro i de åländska
havsvikarna testade en gång för alla ålänningarnas inställning till D & N.
Amiral Sakari Visa & Co gick dock förlorande ur striden. Redan på den tiden
fanns - tack och lov - en ung kanslichef vid namn Peter Lindbäck som inte
heller då darrade på manschetterna när Ålands status låg i farozonen.
Denna krönika handlar naturligt nog om det som varit. I ett följande inlägg
ska jag beröra frågan om hur Ålands status bör tryggas inför framtida hot.

Det enade men ändå splittrade Norden

Intrycket efter tre dagar Nordiskt Råd på Island är att samarbetet politiserats sedan jag senast upplevde denna mötesarena. Å andra sidan var det för nästan 20 år sedan så det kanske är naturligt att saker och ting förändras. Annars är det mesta sig likt och för ålänningarna erbjuder NR en fantastsk möjlighet att både lära känna och diskutera framtidsfrågor med en betydande del av parlamentarikerna i de övriga sju länderna (efter att ha umgåtts med färingar och grönlänningar går det inte att benämna Åland som något annat än landet. Å andra sidan börjar ju Ålänningens Sång på detta sätt!).
Trots decennier av samarbete är Norden fortsatt ett splittrat geografiskt område och med det menar jag att gränshindren är betydande för både folk och bolag. Av den anledningen ska även Ålands lagting diskutera dylika hinder vid en särskild sittning den 20 april. Klart är att den nu avslutade sessionen på Island ger en del inspiration till oss som deltog.
Annars var det gönländska problem som särskilt gör sig påminda så här timmarna efter sessionens avslutning och det av den orsaken att jätteön står inför projekt som tillsammans kräver 5000 (!) arbetare - och nu är det möjligt att det blir kinesisk arbetskraft samtidigt som det finns en betydande arbetslöshet bland öborna själva. Oron för s.k. social dumpning, dvs. avsevärt sämre löne- och andra villkor, är stor.
Vid gårdagens möte inom näringsutskottet ställde jag därför den självklara frågan till det grönländska facket: varför har inte den grönländska regeringen reglerat dessa risker i samband med beviljande av tillstånd för gruvdrift? Svaret antyder en djup oenighet om hur problematiken ska hanteras. Rikedom är sällan bara en fördel!

Finland, riket, fastlandet ?

För en dryg vecka sedan (6.3.2012) lämnade jag alltså in en skrivelse till landskapsregeringen om att myndigheten i sin verksamhet alltid bör använda begreppet "riket" eller benämningen Finland för att på detta sätt markera Ålands status. För utom-åländska läsare ger annars det felaktiga begreppet "fastlandet" intrycket av att Åland skulle vara en vanlig region inom republiken Finlands gränser. I och med att det officiella Åland i övrigt är mån om att örikets status ska respekteras, är det önskvärt att den egna myndigheten alltid markerar självstyrelsens status i sin egen tjänsteutövning.
Jag håller dock med om de kommentarer jag fått om att ”men det finns ju t o m ledande politiker som talar om fastlandet”. Jag vill understryka att jag aldrig kommer att kritisera någon för att denna av hävd, vana eller skär okunskap fortsätter att beteckna Finland som ”fastlandet”. Yttrandefriheten står alltid över allting annat.

Däremot är det direkt absurt när landskapsregeringen, själva kärnan i autonomibygget, använder det missvisande begreppet "fastlandet" i sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.). Här ska landskapsregeringen alltid använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller – det som jag själv föredrar - benämningen Finland för att tydligt markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.
Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område med exceptionell folkrättslig förankring.

En parallell kan enligt min mening dras till uppståndelsen kring de åländska ortsnamnen. Finska lantmäteriverket struntar i såväl självstyrelse- som grundlag och vidhåller att finska ortsnamn ska finnas med på Ålandskartor. Här markerar förvaltningschef Arne Selander på ett föredömligt sätt Ålands status och står på stabil juridisk mark i sin argumentation medan lantmäteriverket lutar sig mot ett regelverk som inte längre är giltigt.
Det är givetvis obekvämt att i dagens hätska och anonymt drivna språkklimat i Finland – ett klimat som snart börjar påminna om tiden före 1930-talets Lappo-rörelse och förföljelser – lägga fram förslag som ger allehanda populister fritt spelrum att tycka till.

Men självstyrelse kommer alltid att innebära ett visst mått av kamp inför en delvis oförstående och/eller ointresserad central statsmakt. Så sent som igår tvingades landskapsregeringen att ge kommunikationsministeriet en kraftig bakläxa för den bristfälliga hanteringen av Åland i samband med ett nytt statsfördrag (handlar om flygtrafik mellan länder). Ministeriet har missat i såväl frågan om hur Åland ska involveras i processen som – vilket är ännu allvarligare – i formuleringen av Ålands särställning i själva fördraget. Förstås otacksamt att samtidigt som justitieminister Anna-Maja Henriksson tillsätter en ny kommitté för ny självstyrelselag, tvingas ut i ännu ett försvar av Ålands status. För att citera Thusse Eriksson: vi ålänningar får aldrig visa ”byxångest” när det gäller Ålands status.