Förändringens vindar blåser!

Det blåser något av förändringens vindar även över Åland. Jag tänker på slående exempel som att det nu faktiskt går att diskutera skolgång i annan kommun än hemkommunen och att södra Ålands högstadium kan tänka sig att en del av eleverna tar plats i Godby istället för i Kyrkoby, Jomala. Alla vinner på dylika lösningar!
Ett annat dagsfärskt exempel är att landskapsregeringen är enig om att det krävs driftsprivatiseringar för att få bukt med skärgårdstrafikens kostnadsökningar. Det sistnämnda är dock egentligen ett misslyckande för det åländska samhället. Vår småskalighet borde ge grunden för en pragmatisk hållning där de sjöanställda nöjer sig med rimliga villkor - och därmed tryggar sina arbetsplatser.
Kommer förändringens vindar även att påverka den åländska kyrkan? Debatten pågår och av gammal vana finns det en del röster som varnar för en utveckling där Åland går sin egen väg. Dylik tvehågsenhet får vi leva med. Det gäller för oss som alltid tror på ålänningarnas egen förmåga att med sakliga argument påvisa varför en självstyrd åländsk kyrka vore både bra och livsgivande. Synnerligen positivt att stödet för egen åländsk kyrka är betydande och omfattar en klar majoritet av befolkningen!

När en fjäder blir en höna

En politiker kan ju inte annat än tacka för publicitet! När det gäller Nya Åland och min fråga vid förra veckans stormöte om varför de som ivrar för en åländsk storkommun inte vill slopa begreppet kommun helt och hållet, så har jag dock fått oförtjänt stor uppmärksamhet.
Vid nämnda stormöte lade jag inte fram något "förslag" eller "presenterade" en idé utan vände mig till de sakkunniga och frågade varför inte enda åländsk förvaltning (dvs utan kommuner) återfanns bland de modeller som utretts. Svaret var enkelt: uppdragsgivaren LR hade på förhand bundit arbetsgruppen vid ett antal på förhand bestämda modeller (samarbetskommun, värdkommun, regionkommun och en enda storkommun). Det går ju inte att kritisera arbetsgruppen om dess händer var bundna till på förhand valda modeller.
Även om min fråga i detta skede var mer retorisk än allvarligt menad så bottnar den ändå i det faktum att jag anser det olyckligt om anhängarna av en enda kommun blir i majoritet och därmed skapar en helt ny nivå av åländskt beslutsfattande, en ny nivå med ett jättefullmäktige som inte bara ska kämpa om hur välfärden ska fördelas över hela öriket utan dessutom ska konkurrera med lagtinget om tid och utrymme.
Varför sistnämnda påstående? Jo, därför att en hel del av lagtingets ledamöter även skulle få mandat av väljarna att sitta i den kommunala salen (i stadshuset). Vid ett sådant scenario är det bättre att lagtinget blir basen för all åländsk förvaltning och vi gör en total översyn om hur ålänningens basservice ska ordnas.
Sistnämnda storreform vore givetvis en utmaning att bita i men jämfört med att omforma Åland till en enda storkommun - och åtföljande överföring av ÅHS och utbildningen till storkommunen - så är det ändå klart att föredra.
Men låt mig än en gång understryka att jag personligen anser att det är bäst för Åland, ålänningarna, helheten och självstyrelsen om vi fortsätter att utveckla öriket med de nuvarande kommunerna som bas för smärre reformer och fördjupat kommunalt samarbete. De som påstår att en kommunrefom är lösningen på morgondagens utmaningar tycks alltid glömma att i allt väsentligt kommer dagens bosättning och strukturer att leva kvar. Visserligen kan servicen ute i glesbygden läggas ner av hårdhudade politiker men samma kostnader dyker upp på andra ställen istället!

Ålands kyrka - utan Mariehamn?

I ett debattinlägg senaste vecka efterlyste Antonio Salminen från moderaterna synpunkter rörande visionen om Åland som ett eget kyrkoland.  Stödet för ett eget kyrkoland är tack och lov påfallande stort bland lagtingets ledamöter.
Utgående från en flerpartimotion med mig som första undertecknare gav ett enigt lagting våren 2010 grönt ljus för följande: ”att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i den parlamentariska kommitténs mandat”. Motionens rubrik lyder ”Utredning om Åland som eget kyrkoland”.
Därmed finns kyrkofrågan i högsta grad med på den politiska agendan och faktum är att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd under ledning av talman Britt Lundberg ( c ) under maj månad kommer att diskutera just denna fråga. Orsaken är att landskapsregeringen kommenterar Åland som eget kyrkoland i en av sina redogörelser och skriver bl.a.:
”Landskapsregeringen konstaterade vid behandlingen av lagtingets beslut att det föreligger en begränsning av de åländska församlingarnas rätt att fritt disponera över sina markinnehav och att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i det fortsatta reformarbetet avseende självstyrelsesystemet.”
I klartext innebär allt detta att kyrkofrågan finns med när arbetet med att åstadkomma en helt ny självstyrelselag för Åland fortsätter. Min personliga strävan är att kyrkan som rättsområde kommer att tillhöra kategorin med lagstiftning som kan överföras till lagtinget när ålänningarna anser tiden mogen. Därmed skulle dagens märkliga och felaktiga fjärrstyrning av åländsk jord samtidigt upphöra. Lika viktigt är förstås att en egen kyrka kunde anpassas till dagens samhälle på ett mycket smidigare sätt än idag vad gäller själva verksamheten. En kyrka som kombinerar starka traditioner med mycket frivillig verksamhet och ett stort engagemang därför att den upplevs som ”vår egen”.
Men allt detta tillhör framtidsfrågorna. Det akuta för de åländska församlingarna är att hitta en samarbetsmodell som möjliggör en andlig verksamhet med rimliga arbetsvillkor för de anställda. Oavsett val av modell så måste samarbetet därför förbättras.
Tyvärr kommer det än en gång negativa signaler från Mariehamns församling. I likhet med stadspolitikerna – som valt att ställa Mariehamn utanför Ålands kommunförbund – väljer de folkvalda inom kyrkan att avböja varje invit till fördjupat samarbete.
Stöder verkligen stadsborna denna påtagliga ”isolering” av Mariehamn? I alla fall står handlandet i skarp kontrast till allt tal om behovet av en åländsk samhällsreform. Signalen till övriga Åland tycks vara att ”vi samarbetar gärna men på våra egna villkor”.

Ön som aldrig ger upp hoppet

I torsdags den 3 maj besökte Centerns lagtingsgrupp minstingen bland de åländska kommunerna. Sottunga med knappt 100 permanent bofasta personer är på många sätt ett föredöme för alla oss andra, som i allt högre grad överger  känslan och samtidigt ansvaret för de gemensamma funktionerna i samhället. På Sottunga lever i högsta grad gemenskapen på alla områden och omtanken om andra är slående för en betraktare utifrån.
Samtidigt är det bara att konstatera att vi besökte ön vars invånare aldrig ger upp hoppet om att Sottunga ska kunna leva kvar som en egen självständig kommun.
Oron för vad som händer vid en sammanslagning med andra kommuner är påfallande och klart är att sottungborna har gjort allt för att undvika att en ekonomisk kris slår undan benen för kommunen. Men lika klart är att någonstans på vägen kommer det en brytpunkt där det inte går att upprätthålla en egen kommun. Alla frivilliga, helt oavlönade insatser från en grupp förtroendevalda är förstås oersättliga i sig men för ett vända utvecklingen krävs det ett bemannat kommunkansli. Inte bara för att hantera den vanliga byråkratin. Sottungas omedelbara utmaning är att åldersstrukturen ser minst sagt oroväckande ut. Gruppen runt 90 år och uppåt växer i antal medan de allra yngsta kullarna saknas helt och hållet.
Kan de konkreta planerna på mera vindkraft ge Sottunga en tids andrum? Klart är att ett stor vindkraftsprojekt skulle bli en rejäl vitamininjektion och skapa helt nya, innerligt välkomna heltidsarbetsplatser. Men även byggtiden i sig skulle medföra mycket gott för det lilla samhället.

Vindkraften i fortsatt motvind

I en färsk rapport om vindkraftens katastrofalt långsamma utbyggnad i Finland, konstateras att Åland på ett påtagligt sätt skulle kunna bidra till en positivare utveckling. Men där tar analysen också slut i o m att det är Ålands egen behörighet att befrämja näringslivet rent allmänt. Detta betyder att åländska vindkraftsproducenter inte i dagsläget kan ansluta sig till det finska systemet med inmatningstariffer. Det hjälper alltså föga att det bland åländska aktörer finns både kraft och förmåga att snabbt sjösätta flera betydande vindkraftsprojekt.
Finns det då något hopp om en förändrad attityd i Helsingfors? Än finns det skäl till försiktig optimism även om tiden förmodligen börjar rinna ut rätt snart. Juridiskt har riksdagens grundlagsutskott gett klartecken för att plocka in Åland i systemet (krävdes betydande insatser för att uppnå den biten). Sett ur en rent praktisk synvinkel måste det snart börja bli rent pinsamt för finska politiker att Finland, trots goda föresatser, fortsätter som Nordens U-land i vindkraftssammanhang.
Lossnar inte de politiska kilarna så måste Åland skapa ett eget system för stödjande av vindkraft - även om vi aklrig kan matcha stödnivåerna via inmatningstarifferna.

Notan tack!

Det är en tuff omställning som 4-partiregeringen presenterar i o m förslaget till första tilläggsbudget för 2012. Tufft i o m att besparingar alltid slår extra hårt mot en del grupper. Slopat sjukavdrag, indragna tjänster inom offentlig sektor, sänkta stöd till kommunerna och kraftiga nedskärningar i skärgårdstrafiken är några av huvudverktygen för att uppnå målet om en Ålandsbudget i balans om några år.

En budget i balans innebär att vi ålänningar inte behöver gå till banken för att finansiera dagens välfärdssamhälle. Eller ännu enklare uttryckt: våra barn och barnbarn kommer inte att få notan för att dagens politiker försöker upprätthålla en offentlig service som vi inte har råd med. I förlängningen handlar det hela om att trygga ålänningarnas förtroende för Ålands rätt till självbestämmande.

Men att rätta mun efter matsäck är aldrig enkelt. Det räcker med att titta på Grekland och Spanien för att inse att befolkningen reagerar oerhört starkt om neddragningarna upplevs som orättvisa. I fallet Åland behöver vi i alla fall inte tampas med allmänhetens ilska över korruption och slöseri.

Men även den åländska oppositionen kommer givetvis att klandra åtgärderna. Allting annat vore ett tjänstefel. Med sina inledande kommentarer har dock liberaler och ÅF visat en förvånande brist på egna konkreta sparförslag. Förvånansvärt är även de sura kommentaerna om att det är höjda inkomster via klumpsumman som "räddar regeringen". Märkligt påstående. Det är ju sannerligen den vanliga ålänningen som drar fördel av att behovet av nedskärningar lindras i mångmiljonklassen!.

Demilitariseringen räddade Åland 1944!

Med jämna mellanrum utspinner det sig intressanta debatter rörande Ålands
status. Så även under senaste vecka då Bomarsundssällskapet anordnade en
diskussion om Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Annat möte
förhindrade min egen närvaro så jag vill påpeka att mina kommentarer enbart
baserar sig på uppgifterna i Ålandstidningen 29 mars. Jag vill även
understryka att sällskapets initiativ är varmt välkommet och kanske något
som föreningen kan göra till en tradition. Bomarsund och dess
fästningsruiner är ju för alltid intimt förknippade med Ålands folkrättsliga
status.
I motsatts till åsikterna vid nämnda diskussion vill jag med bestämdhet slå
fast att D & N aldrig haft några bestående "skuggsidor". Militärer och
politiker med ambitionen att rubba Ålands status har kommit och gått men
status quo har bestått. Likaså har Åland varit föremål för militär aktivitet
under båda världskrigen men omedelbart efter fredsavtalens undertecknande
har befästningarna förstörts. Behövs det egentligen fler bevis på
Ålandsregimens långsiktiga hållbarhet?
Lika klart är att D & N haft en helt avgörande betydelse för det åländska
samhällets utveckling. Den av Nationernas Förbund år 1921 tillskapade
självstyrelsen och åtföljande nationalitetsskydd för ålänningarna hade, i
avsaknad av ett parallellt förbud mot militär närvaro, varit dömd att
misslyckas på förhand. Förmodligen hade vi haft en permanent närvaro av
finska trupper och flottbaser på flera tusen man, än fler i tider av militär
upprustning.
Likaså kunde den finska regeringen i fredsförhandlingarna med Sovjet år 1944
ha förverkligat planerna på att upplåta Åland istället för Porkkala udd för
ryska flottans behov utan risk för internationell kritik. Personligen är jag
övertygad om att det var endast Ålands folkrättsliga status som gjorde att
Stalin omedelbart avböjde erbjudandet. Inte minst Sverige skulle ha känt sig
hotat av Sovjets plötsliga närhet i modern tid. D & N räddade alltså
ålänningarna från att bli åtminstone en tillfällig del av Stalins
skräckvälde (överraskande nog återlämnade ryssarna Porkkala redan år
1956 - "arrendet" skulle annars ha löpt ut först 1994).
Oavsett den fredade statusens långsiktiga hållbarhet och starka förankring i
både avtal och sedvanerätt, kräver D & N hela tiden en åländsk
uppmärksamhet. På samma sätt som Thusse Eriksson fungerade som
självstyrelsens "kyrkstöt" under 1950- och 1960-talen, agerade Ålands
Fredsförening som D & N:s främsta väktare under den senaste, verkligt
kritiska perioden, under 1980-talets slutskede.
Den finska marinens charmoffensiv och brutala närvaro i de åländska
havsvikarna testade en gång för alla ålänningarnas inställning till D & N.
Amiral Sakari Visa & Co gick dock förlorande ur striden. Redan på den tiden
fanns - tack och lov - en ung kanslichef vid namn Peter Lindbäck som inte
heller då darrade på manschetterna när Ålands status låg i farozonen.
Denna krönika handlar naturligt nog om det som varit. I ett följande inlägg
ska jag beröra frågan om hur Ålands status bör tryggas inför framtida hot.