Återigen hörs gamla, alltför välbekanta tongångar om att Ålands största problem är att vi har hela 16 kommuner som ska dela på drygt 29.000 ålänningar. På norra Åland går liberalerna i spetsen för en sammanslagning av regionens kommuner. Även inom Moderat Samling framställs kommunstrukturen som självaste kärnproblemet. Ledstjärnan för alla dessa politiker tycks vara tron på att dessa sammanslagningar leder till rationaliseringar (= läs mindre antal tjänstemän och arbetstagare) och en bättre kvalitet i beslutsfattandet.
Tyvärr stämmer inte ovanstående påståenden in på verkligheten. Kommunsammanslagningar leder ytterst sällan till besparingar utan tvärtom uppstår en betydligt dyrare struktur. Enda trösten är att beslutsfattandet med lite tur blir bättre eftersom fler tjänstemän samlas i vardagen för att gemensamt dryfta löpande ärenden. Med förvåning har undertecknad alltid tagit del av alla hurtiga uttalanden om att en sammanslagning av delar av den kommunala socialvården (kallas idag för Kommunala Socialtjänsten) skulle leda till sänkta kostnader. Idag vet alla att reformen blir dyr, frågan är bara hur många miljoner som reformen spär på de kommunala utgifterna med.
Kommuner ska absolut slås samman men det ska ske på frivillig basis. Jag själv tillhör nämligen gruppen ålänningar som anser att kommunerna ger ett mervärde som inte ska underskattas. Den dag vi börjar betala för alla de timmar som ca 600 (!) fritidspolitiker lägger ner på det allmänna kontot så stiger kostnaderna brant. Likaså när de frivilliga brandkårerna ersätts med anställda. Bara för att ta några konkreta exempel. Anhängarna av sammanslagningar borde även komma fram med förslag på hur berörda kommuner ska hantera skillnaden i skulder före fusionen äger rum.
Oavsett mina åsikter om kommunala strukturen rent generellt är jag förespråkare av att kommunerna Föglö, Kökar och Sottunga går ihop till en enda kommun. Här ska landskapsregeringen skapa ett så pass attraktivt paket att berörda kommuner och invånare inser att alla har att vinna på en gemensam administration. Enda problemet är att denna process borde startas upp innan framför allt Sottunga saknar tillräckliga personella resurser för att uppnå ett fördelaktigt avtal om livet efter sammanslagningen.
Men framför allt hoppas jag att vi i höst får se ett riktigt kommunalval där kommunernas framtid prövas av ålänningarna.
tisdag 31 mars 2015
onsdag 4 mars 2015
Autonomin får inte bli ett elitprojekt
Bästa läsare!
Nedan finns mitt gruppanförande som jag höll för Åländsk Centers räkning tidigare idag 4 mars i ämnet Ålands nästa självstyrelsesystem. Den fyra timmar långa debatten påvisade än en gång att 27 av lagtingets ledamöter omfattar Ålandskommitténs riktlinjer för det fortsatta arbetet. Centern, liberalerna, sossarna och moderaterna står tillsammans för en tillräckligt stor enighet inför den fortsatta processen.
Trevlig läsning!
Harry
Fru talman!
Låt mig genast bekänna en sak: även jag upplevde stunder av starka
tvivel inför självstyrelseprojektets framtid när vi i slutet av 2012 fick ta
del av den s.k. Aalto-gruppens betänkande. Den av ambassadör Alec Aalto ledda
arbetsgruppen kom nämligen på flera områden fram till slutsatser som inte bara
var politiskt ofördelaktiga för Åland utan även i vissa fall uppenbart
felaktiga.
Lätt upprördhet kände jag och säkert många med mig bl.a. över
Aalto-gruppens skrivningar om att kompetens inte skulle
överföras till Åland enbart på den grunden att den språkliga servicen inte
fungerar på svenska – en slutsats i total konflikt med den åländska autonomins
uppkomst och grundläggande syften.
Att Aalto-gruppen ställde sig negativ till att återskapa en
internationell åländsk klagorätt var i sig inte heller förvånande men själva
motiveringen till denna hållning var och är direkt oacceptabel. Inte minst
passusen om att Ålands självstyrelse enbart bör grunda sig på förtroende och
Finlands konstitution vittnade än en gång om en föråldrad längtan att
transformera Ålands autonomi till en intern finländsk angelägenhet.
Desto större anledning här idag att med tillfredsställelse kunna
konstatera på Center-gruppens vägnar att Ålandskommitténs delbetänkande på alla
väsentliga områden innehåller riktlinjer som avviker från Aalto-gruppens
slutsatser och det på ett för Åland positivt sätt.
Hur har det varit möjligt att åstadkomma denna förändring? Faktum är ju
att Aalto-gruppens medlemmar till största delen återfinns inom den av president
Halonen ledda Ålandskommittén. Vi som sitter i Ålandskommittén kanske inte helt
opartiskt kan analysera det som hänt men jag vill i alla fall påstå att vi från
åländsk sida kunnat dra nytta av det faktum att det var och är en i huvudsak
politiskt styrd process. Vi ska förstås inte heller glömma bort de insatser
Gunnar Jansson gjort i egenskap av vice ordf. och presidiemedlem samt
autonomiutvecklaren Marine Holm-Johanssons ständiga närvaro i den skrivande
delen av processen.
Talman! Innan jag övergår till att beröra några av Ålandskommitténs s.k.
riktlinjer inför det fortsatta arbetet, några ord om Ålands särställning som
autonomt territorium som bakgrund till den pågående diskussionen om
utformningen av Ålands nästa självstyrelsesystem.
När jag genom åren tagit del av rätt många definitioner av begreppet
autonomi är det faktiskt en ålänning som bäst av alla lyckats formulera en
autonomidefinition som lyckas göra åtskillnad på reell självstyrelse kontra
decentralisering, dvs. en maktfördelning som i sistnämnda fall när som helst
kan återtas av centralmakten.
Det är statsvetaren Maria Ackréns definition jag här åsyftar och som
lyder: en autonomi är ett geografiskt avgränsat område med specialstatus som
innehar en regelgivande makt, och som utgör en del av en suverän stat, men
saknar delstatsstatus. Citatet
slut.
För Ålands del vet vi alla verksamma inom autonomisystemet att vi kan
lägga till flera avgörande beståndsdelar för att skapa en helt egen åländsk
definition.
Låt mig bara nämna den
folkrättsliga bakgrunden inkl. Ålandsöverenskommelsen och därmed Sveriges
garantiroll, Ålands ställning som helt egen självständig jurisdiktion och det
speciella EU-medlemskapet. Tillsammans understryker nämnda komponenter Ålands
unika position bland världens autonomier.
Europeiska statsvetare lyfter redan idag fram Åland som ett exempel på
en av världens bäst fungerande autonomimodeller. Ett faktum som det kan vara
bra för oss alla att påminnas om när vi studerar andra modeller för
självbestämmande. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att
avsaknaden av egen beskattningsrätt utgör enda plumpen i autonomiprotokollet.
Det är heller inte ovanligt att forskare utgår från att Åland redan nu besitter
fullständig skatterätt för sina egna behov. En förklaring kan vara att det för
en utomstående inte är helt enkelt att sätta sig in i den existerande
autonomimodellen.
Talman! Även om det idag i världen existerar totalt 46 s.k. territoriella autonomier, finns det ingen annan autonomi som är helt lik en annan. Det finns heller ingen autonomimodell som rakt av kan överföras till att gälla för ett annat lands territorium.I den nu pågående processen har vi ålänningar inspirerats av i första hand den danska modellen, dvs. Köpenhamns enligt vårt synsätt avslappnade och flexibla hållning inför de färöiska och grönländska ambitionerna till utökat självbestämmande.Vi måste ändå komma ihåg att det här är fråga om två ösamhällen - belägna geografiskt mycket långt från centralstaten och med en synnerligen stark egen särart både språkligt och kulturellt – och där danska statsmakten på olika sätt redan gett klartecken för två helt självständiga stater den dag respektive öfolk så önskar.
Vi kan absolut fortsätta att inspireras av den danska modellen MEN vi
måste ändå bryta helt ny mark för att uppnå en egen autonomimodell.
För Åländsk Center har det centrala i det pågående autonomiprojektet
varit dels en fortsatt åländsk enighet, dels betoningen av reformen som ett
systemskifte. Det sistnämnda är alltså själva huvudpunkten: att ålänningarna i
framtiden kan överföra lagstiftningsmakt från riksdagen till lagtinget utan
alltför stor inblandning från de finska statsorganen.
Den tidigare totala enigheten är det som känt lite naggad i kanten men
det centrala här är att Ålandskommitténs arbete aldrig hann påverkas negativt
till följd av en redan långt framskriden process.
När det gäller förhoppningarna om en smidigare överföring av behörighet,
står det säkert klart för alla att den avgörande tidpunkten till denna del ännu
återstår, dvs. att få kollegerna i Helsingfors att inse att en utvecklingsbar
autonomi förutsätter att maximalt många rättsområden kan övertas till Ålands
lagting enbart på basen av en landskapslag.
Det primära i detta skede är att få ett smidigare system för överföring
av lagstiftningsmakt, det sekundära är hur vi i framtiden vill använda dessa
nya möjligheter. Till sistnämnda del kan vi förvänta oss omfattande
diskussioner både före och efter vi övertagit ett nytt rättsområde och
formulerat ny åländsk lagstiftning.
Hur ser då Ålandskommitténs bidrag till den fortsatta processen ut så
här långt? Min slutsats är att Ålands
ställnings föreslås stärkt på en rad centrala områden:
-
I språkligt hänseende (normativa föreskrifter på svenska)
-
I folkrättsligt hänseende
-
I konstitutionellt hänseende
-
Via målsättningen om en flexiblare autonomi
-
Via breddad politisk bas via ett nytt utskott i
Finlands riksdag
-
Genom rätten att agera via en helt ny klagomekanism
(ska inte sammanblandas med den ursprungliga klagorätten kopplad till
Nationernas Förbund utan ses som en helt ny mekanism som ska utformas enligt
nutida internationell rätt och nutida strukturer i form av internationella
organ)
Vi har även lyckats lägga den första grunden inför den fortsatta processen
ifråga om
•
Hembygdsrättens frikoppling från
kravet på finskt medborgarskap
•
En fortsatt översyn av det
ekonomiska området
•
Kravet på en egen åländsk plats i
Europaparlamentet samt
• en förstärkning av den åländska
traktatskompetensen.
Talman! Oavsett delbetänkandet och dagens
debatt är det först nu den avgörande politiska processen startar. Nu kommer den
avgörande prövningen inom Ålandskommittén; att få alla våra förhoppningar och
ambitioner formulerade i lagparagrafer. I mångt och mycket är det upp till oss
själva att klara av att motivera och förklara, tyvärr i några fall inför helt
nya kommittémedlemmar som aldrig tidigare haft med Ålands autonomi att göra. En
särskild utmaning inför den fortsatta processen med att få nya kolleger från
den finska sidan att förstå uppdragets innebörd och innehåll.
Vi inom det åländska partiväsendet har vid
sidan av det fortsatta kommittéarbetet även en annan parallell uppgift: att
både informera om och förklara för den åländska allmänheten om reformens syfte
och mål. Självstyrelsen får aldrig bli ett elitprojekt som saknar folklig
förankring.
Informationsansvaret åvilar oss alla
verksamma i detta parlament. Min förhoppning är även att när vi når en mer
konkret nivå i den fortsatta processen kommer vi att få se initiativ till
diskussioner och debatter från olika håll i det åländska samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)