lördag 17 oktober 2015

Den bortglömda självstyrelsen


"Reformen av självstyrelselagen för Åland fortsätter och regeringens förslag lämnas till riksdagen senast våren 2018." 

Nämnda mening är  allt som återfinns i den finska regeringens program om Åland och det i den sista bilagan (!) och under arbetsnamnet "protokollsanteckningar"!. Ett ont eller gott tecken i tiden?

Regeringen Sipilä i Helsingfors kämpar på med att försöka nå framgång med de olika åtgärder som lagts fram i det s.k. regeringsprogrammet. Utmaningarna är många och hittills har centern, samlingspartiet och
sannfinländarna inte mycket att glädjas över. De inledande ekonomiska åtgärderna har stött på patrull eftersom insikten om Finlands ekonomiska hållbarhet är fortsatt låg inom de fackliga kretsarna. Till stora delar handlar inställningen om ideologi och därmed politiska skiljelinjer.

Helt väntat finns det rätt många tyckare som anser att det enda rätta vore att sparka ut sannfinländarna och istället plocka in socialdemokraterna. De sistnämnda är trots det allmänt sett svaga stödet fortsatt starka inom fackföreningsrörelsen och med en partiledare som är fostrad inom samma miljö. Fortsätter det sannfinländska upproret löser sig allt dock på naturlig väg i och med att inte heller Timo Soini kan stå emot trycket om regeringsutträde under ständigt sjunkande opinionssiffror.

Det är utifrån ovanstående politiska situation i Helsingfors som vi från åländsk sida ska försöka få igenom en rätt så radikal förändring av självstyrelsens uppbyggnad, dvs. övergången till lockande friheten att ta över nya
rättsområden när vi själva så vill. När Ålandskommittén under president Halonens ordförandeskap är klar 2017 väntar den verkliga utmaningen: att få Sipilä-regeringen att ta förslaget till sig och föra vidare resultatet utan att göra annat än rent formella justeringar av förslaget proposition. Med sossar istället för sannfinländare i regeringen minskar svårigheterna rejält.

Är det bra eller illa att Åland knappt rymdes med i det nya regeringsprogrammet? Det är en fördel på så sätt att programtexten är tydlig om att Sipilä-regeringen ska för Ålandskommitténs förslag till riksdagen. Negativt är att inplaceringen av Åland utanför det faktiska programmet tyder på att regeringsförhandlarna helt enkelt var på väg att glömma bort att öriket borde omnämnas. Här ett handfast bevis på hur det går då SFP inte längre kan bevaka de åländska frågorna.


torsdag 15 oktober 2015

Konfessionslös skola?

I valkampanjen har frågan om en konfessionslös religionsundervisning ställts. Frågan är väldigt intressant och kräver ett längre svar än vad som tillåts i tidningarnas spalter.


För min del anser jag att utgångspunkten skall vara att alla elever ska kunna delta i all undervisning i skolan. Om någon elever känner sig kränkt eller av någon annan anledning inte kan/får delta i undervisningen bör man tänka om. När det gäller religionsundervisningen är det helt naturligt att tyngdpunkten läggs på kristendomen, eftersom vi lever i ett samhälle vars värderingar och lagar bygger på det kristna samhället. Därför bör alla elever, både de med kristen bakgrund och de med annan bakgrund, lära sig om vår religion. Hur ska annars de elever som har en annan bakgrund än den kristna lära sig om den religion som majoriteten av invånarna bekänner sig till?



Lika viktigt är det att alla elever lär sig om andra religioner. Om man har kunskap om andra religioner ökar förståelsen mellan olika religiösa grupper och man kan sakligt diskutera frågor. Okunskap är den främsta orsaken till rasism och genom en konfessionslös religionsundervisning tror jag att man kan öka förståelsen mellan människor av olika etniska ursprung.



En annan fråga har varit om vi ska tillåta att det sjungs psalmer på skolavslutningar och om dessa kan vara i kyrkan. Hittills är det inte, vad jag vet i alla fall, någon elev eller förälder som har protesterat mot att "Den blomstertid" sjungs vid skolavslutningar. Men med ett ökat flyktingmottagande, som Åland förmodligen står inför, kan frågan aktualiseras. När man går igenom texten till psalmerna tror jag inte att någon elev med en 
annan tro motsätter sig att sjunga den, men återigen anser jag att alla elever ska kunna delta i all undervisning.



Ska avslutningar och julfester tillåtas vara i kyrkan? Naturligtvis, anser jag. Kyrkorummet är ett mycket fridfullt och högtidligt ställe att samlas på och fira skolavslutningar. Det är ju inte heller kyrkan som arrangerar avslutningen utan det är ju skolan som ansvarar för innehållet. Vi ska också komma ihåg att många av våra elever inte kommer till kyrkan i andra sammanhang än när det sker i skolans regi. Det är inte skolans ansvar att se till att eleverna besöker kyrkan, men jag anser att det är berikande för alla, både för barn och vuxna, att få vistas i våra rofyllda, stämningsfulla och ofta historiskt betydelsefulla kyrkorum.

måndag 12 oktober 2015

Välkommet besked från utrikesminister Margot Wallström

"Överenskommelsen ingicks mellan Sverige och Finland och gäller alltjämt."

Ovanstående mening ingår i det svar utrikesminister Margot Wallström ( S ) gav den 7 oktober i år på en fråga av Centerpartiets Per Lodenius med rubriken Ålandsöverenskommelsens förpliktelser. Nämnda överenskommelse från 1921 har från åländsk sida alltid lyfts fram som en av grundpelarna i Ålands folkrättsliga status. På finskt håll har hållningen av tradition varit den rakt motsatta som ett led i att försöka förvandla Ålandsfrågan till en rent finländsk angelägenhet.

Det är snart 30 år sedan en svensk minister senast hade anledning att kommentera Ålandsöverens-kommelsens status via den svenska riksdagen. Även den gången var det en centerpartist vid namn Pär Granstedt som agerade för Ålands bästa. Svaret som dåvarande utrikesminister Sten Andersson ( S ) gav 1986 bekräftade att de förpliktelser som Finland enligt Ålandsöverenskommelsen iklätt sig även gentemot Sverige alltjämt består. 

Men faktum är att Sverige i modern tid gjort ännu en markering om att Ålandsöverenskommelsen fortsätter att vara ikraft. Inför de stundande förhandlingarna om Ålands eventuella medlemskap i Europeiska unionen tillskrev nämligen på egen hand Ålandstidningens dåvarande chefredaktör Ray Söderholm den svenska statsministern Carl Bildt ( M ) våren 1992 om Ålandsöverenskommelsens anda och mening. Utrikesminister Margaretha af Ugglas ( M )  svarade på brevet i juli samma år och budskapet var i stort likalydande som svaret 1986.

Tack vare dessa insatser av åländske patrioten Ray Söderholm och de svenska vännerna i riksdagen, har vi alltså fått behövlig bekräftelse med jämna mellanrum om att Sverige vidhåller att Ålandsöverenskommelsen är rättsligt gällande. Vän av ordning frågar sig förstås varför det är viktigt med denna markering från den åländska garantistaten i väster. Svaret denna gång står att finna i det betänkande som en finsk parlamentarisk arbetsgrupp lade fram i slutet på 2012.

Nämnda arbetsgrupp under ledning av ambassadör Alec Aalto dristade sig nämligen till att än en gång ställa Ålandsöverenskommelsens rättsliga status i tvivelaktig dager. Arbetsgruppen upprepade en drygt 25 år gammal tes om att Finlands regering förbundit sig att följa Ålandsöverenskommelsen, "fastän det är ifrågasatt om överenskommelsen fortfarande är ikraft". Jag tillhör kategorin ytterst förvånade över denna nygamla hållning eftersom flera finska regeringar 1995-2011 sett mer avslappnat på Ålands internationella bakgrund.

Ålandsöverenskommelsen har spelat och kommer alltid att spela en avgörande roll när det gäller att säkerställa ålänningarnas nationalitetsskydd och i synnerhet det svenska språkets funktion i den åländska vardagen. På många sätt är överenskommelsen unik som folkrättsligt instrument men så tillkom ju lösningen av Ålandsfrågan för snart 100 år sedan under lika unika omständigheter!

Det som oroar mig är inte Sveriges beredskap att hålla fast vid sin särskilda roll i Ålandsfrågan utan att åländsk media inte brytt sig om att uppmärksamma svaret från utrikesminister Wallström. Tydligen är att devisen om att det som sker stort, sker tyst ska gälla även i denna för Åland så avgörande framtidsfråga.









torsdag 8 oktober 2015

Kamp för flagga och hembygdsrätt

Det gäller tydligen att vara på sin vakt i dessa tider! Först vill Sundsliberalerna flagga finskt istället för åländskt och i fredags 2 oktober gav Nya Åland på ledarplats uttyck för en åsikt som kan tolkas som så att hembygdsrätten är ett otyg. Hur ska annars tidningens konstaterande om ett "märkligt glapp" i röstningssystemet utläsas?
 
Beskedet om att Sunds kommun på initiativ av liberalerna ska övergå till att flagga med den finska flaggan istället för den åländska den 6 december har väckt berättigad förvåning och ilska i bygderna. Vår flagga är den främsta symbolen för det unika självbestämmandet och utgör en gemensam symbol för alla de drygt 90 olika nationaliteter som bor i öriket.

Den åländska flagglagen anger ytterst tydligt att på officiella flaggdagar är det den åländska flaggan som ska hissas på byggnad "eller dominerande plats invid byggnad" vid alla åländska offentliga inrättningar, inklusive kommunerna. Sunds-intiativet går alltså emot flagglagen såvitt inte Sunds-liberalernas initiativ leder till att alla kommunala byggnader förses med två flaggstänger.

Nu rättas förhoppningsvis det kommunala beslutet i Sund till redan före de åländska valen den 18 oktober. Händelserna i Sund - känt som vår kulturella vagga - antyder dock att vi aldrig ska ta den åländska särställningen för given ens i vår egen vardag. Okunskap om vår flaggas bakgrund och symbolvärde kan med fel politiker vid rodret leda till denna typ av incidenter.

I anslutning till Sunds nya flaggpolicy visade Ålandstidningens rundringning att det i skärgården finns tre kommuner som flaggar enbart finskt den 6 december. Ifall denna kartläggning stämmer, bryter dessa kommuner mot flagglagen ifall inte de kommunala inrättningarna inte nu förses med två flaggstänger.

På Centerns Åland är det alltid den åländska flaggan som hissas i första hand, både som redan nämnts som gemensam symbol för alla inbyggare och som en påminnelse om den unika självstyrelsens existens. På Centerns Åland är hembygdsrätten likaså en självklarhet eftersom det är en av hörnstenarna i det folkrättsliga minoritetsskyddet. Centern är alltid berett att ta striden i frågor om Ålands status och symboler. Även i detta hänseende är det viktigt att väljarna vet vad trygghet står för den 18 oktober!